Gurre-Lieder

Arnold Schönbergs "Gurre-Lieder" är tveklöst ett av musikhistoriens mest storslagna verk. Ett gigantiskt oratorium för körer, stor orkester, fem sångsolister och en recitatör, ett uppbåd som jämte Gustav Mahlers åttonde symfoni bildar en kulmen på den senromantik som fann vägs ände för mastodontverk av det här slaget.

Det säger sig självt att det sällan ges på scen; det är helt enkelt för resurskrävande. Årets Östersjöfestival valde i alla fall att satsa för fullt i år och som avslutning ge oss detta verk med Esa Pekka Salonen som dirigent. Biljetterna tog snabbt slut, men jag och många med mig fick i alla fall en andra chans när man öppnade för möjligheten att följa generalrepetitionen i lördags.

Sällan har väl Konserthusscenen behövt byggas ut på det här sättet för att kunna ge plats åt en sammanslagning av radiosymfonikerna och filharmonikerna, och med körläktaren fylld av 170 korister från de allra bästa körerna vi har i det här landet. Bara synintrycket kan göra en överväldigad.

Oratoriet (eller vad man nu ska kalla det - sångcykel? symfonisk melodram? konsertant opera av närmast wagnerska dimensioner?) bygger på dansken J P Jacobsens versepos om kärleksdramat mellan den undersköna Tove och kung Valdemar på Gurre slott, vilket i sin tur bygger på en medeltida legend. Tove mördas av den svartsjuka drottningen och Valdemar jagar Toves närvaro i livet såväl som i döden. Han tvingas uppstå från de döda och rider omkring med sina vasaller som en furie i trots mot Gud och hela tillvaron. Allt detta tilldrar sig omväxlande med bitterljuv naturmystik med milda sommarvindar, den sorgsna skogsduvans sång och slutligen en extatiskt jublande hymn till soluppgången.

Den som bara känner till Schönberg som svårlyssnad tolvtonskompositör blir nog rejält överraskad av att här finna en romantikens och sensualismens överstepräst, ett snille som summerar 1800-talets musik, inkorporerar en impressionism som inte står Ravel eller Debussy efter (orkesterpreludiet!) och antydningsvis redan hunnit anamma modernismens kärvare tonspråk.

Förklaringen kan sökas i den unge Schönbergs ambition att, efter att i huvudsak endast ha komponerat kammarmusikverk, visa sitt bredare kunnande i mer än bara skickliga orkestreringar av andras scenmusik. Men han måste ju samtidigt leva och försörja sig, och det som började som en sångcykel och växte till ett stort upplagt verk måste nödvändigtvis läggas åt sidan. Åren gick och det var först ett decennium senare han på allvar tog itu med att slutföra detta partitur vars omfattning ännu inte äger sin like.

Framförandet i lördags var omtumlande och starkt. Trots att det var generalrepetition med Salonen dirigerande i t-shirt kändes det som "på riktigt", utan ett enda avbrott för justeringar. Jag lyssnade till P2:s radioutsändning av konserten igår också, och kunde som vanligt konstatera fördelarna med att sitta i salen - i alla hänseenden utom ett. Sångsolisterna går fram bättre i radion än på plats i ett verk av den här karaktären. I synnerhet Michael Weinius vackra tenorstämma i rollen som Valdemar hotade ibland att dränkas av den massiva orkestersatsen. Bland solisterna imponerades jag också av sopranen Camilla Tilling (Tove) och inte minst av den 91-årige (!) recitatören Franz Mazura, vars mäktiga stämma och nyanserade deklamation vittnade om både rytmisk musikalitet och en otrolig vitalitet. När jag googlar hans namn får jag veta att han är en välrenommerad österrikisk basbaryton med stora framgångar på operascenen bakom sig.

Ja, det var ett konsert att minnas, särskilt som det känns som högst tvivelaktigt att chansen till en live-lyssning återkommer. Naturligtvis finns det goda inspelningar att tillgå, och bland dem kan jag rekommendera Claudio Abbado och Wienfilharmonikerna, Seijo Ozawa och Bostonsymfonikerna (den inspelning från 80-talet genom vilken jag själv första gången kom i kontakt med verket, och där Jessay Norman är Skogsduvan) och Riccardo Chailly och Deutsches Symphonie-Orchester Berlin.

Foto: Gurre slott utanför Helsingör, så som man antar att det en gång såg ut. Numera återstår bara rester av en ruin. (Wikipedia).

Niels Lyhnes förluster

Jag blev påmind av Rainer Maria Rilke om en bok jag borde läsa. I sina "Brev till en poet" hyllar han den danske författaren J P Jacobsen och särskilt hans "Niels Lyhne", en psykologisk utvecklingsroman som utkom 1880 och hör till Danmarks främsta bidrag till världslitteraturen. Av all litteratur han läst såg Rilke endast två verk som oundgängliga - bibeln och Jacobsens verk. Rilkes egen "Malte Laurids Brigge" hade Jacobsens romaner som en viktig inspirationskälla, vilket för övrigt gäller för flera andra av Rilkes samtida. I själva verket lär "Niels Lyhne" vara en av de mest inflytelserika romanerna som skrivits i Norden.

Jag skaffade mig både "Niels Lyhne" och "Fru Marie Grubbe" någon gång på 80-talet, förmodligen sedan jag läst eller hört någon annan entusiastiskt rekommendera denne författare. Men först nu, när jag betar av en del både lästa och olästa klassiker i mina hyllor, erbjöd sig ett tillfälle att läsa honom. Det händer ju ibland att den ena boken ger upphov till den andra i en kedjereaktion som man gör klokast i att bara välkomna och låta sig ledas av.

Jag förstår Rilkes förtjusning i den här romanen, även om jag själv inte placerar den på samma hylla som bibeln eller i innerfickan närmast hjärtat. Den är förvånansvärt modern som skildring av kärleksliv och konstnärsliv, som spegling av både mäns och kvinnors frigörelseproblem och inte minst som diskussion av en ateistisk livshållning.

Lyhne blir mycket tidigt varse döden i livet när en älskad person, en faster, tas ifrån honom utan att Gud ingriper som svar på bön. Samtliga hans tre stora kärlekar kommer sedan att dö eller försvinna ur hans liv. Döden blir en ständig följeslagare som skärper de för honom så viktiga frågorna om ensamhet och tillhörighet och det svåra valet av livsväg - innan allt hur som helst tar slut.

Han kämpar med en intighet som undergräver hans diktarambitioner och som lätt övergår i trötthet och resignation. De "felslagna kärlekshoppen", det vill säga de kvinnor som han inte får eller förmår behålla, bidrar till tungsintheten och vankelmodet. Men även förlusten av gudstron gör honom till en bredvidstående desillusionerad främling, kontakterna med likasinnade vänner till trots. Det är på så vis en tragisk gestalt som skildras, psykologiskt inkännande och med en rik palett för stämningar och miljöer.

Det har sagts att den här romanen visserligen handlar om en mans utveckling från födelse till död, men att kvinnoporträtten är väl så inträngande som karakteriseringen av huvudpersonen. Kusinen och nära vännen Erik, en konstnär som tidigt visar en stor men sedermera dåligt förvaltad talang, vinner den kvinna som även Lyhne älskar. Vilket inte hindrar att Lyhne ett par år senare återkommer till hembygden och på nytt förälskar sig i henne. Äktenskapet är redan på upphällningen och Erik har förfallit till rumlare i lag med bygdens andra rumlare: "i allmänhet villiga att underkasta sig den tyvärr sällan med fullständig framgång utståndna underkuren: att dricka sig nykter av genever sedan man druckits full med champagne" (!) Berusad omkommer Erik i en olycka, vilket dock inte förändrar Lyhnes förhållande till änkan till det bättre, eftersom hon drabbas av svåra skuldkänslor och reser sin väg.

Lyhne gifter sig i stället med en mycket yngre kvinna, som troget förenar sig med honom i stort som smått, också idémässigt. Hon drabbas emellertid alltför snart av allvarlig sjukdom och på dödsbädden av ångest. Hennes tillkämpade ateism håller inte inför döden och Lyhne får böja sig och kalla på prästen. Kort därefter dör även deras lille son i kramper inför en vanmäktig Lyhne, vars hotfullt knutna händer höjda mot himlen kanske kan kallas bön trots vetskapen att ingen hör honom.

Niels Lyhne väljer slutligen att som frivillig gå ut i det krig som utbryter. Där såras han av en kula i bröstet och blir forslad till sjukhus. När han får beskedet att hans utsikter att överleva inte är stora, konstaterar han torrt att "det kunde ha varit skönt att ha en gud att klaga för och be till". Men när doktor Hjerrild, själv ateist, lite trevande och med förståelse för situationen undrar om Lyhne vill säga något, skakar Lyhne bestämt på huvudet.

"Hjerrild gick. Då han kom in i sitt rum stod han länge vid fönstret och såg upp mot stjärnorna. "Om jag vore Gud", mumlade han, och i tankarna fortsatte han: "Då skulle jag mycket hellre göra den salig som inte omvänder sig på sitt yttersta".

Jo, nog kan man tänka sig att Rilke såg själsfränder i både Jacobsen och Lyhne. Även om Rilke i slutänden lyckades bättre med sin diktargärning än i varje fall den senare.


Bilden: Ernst Josephsons porträtt av J P Jacobsen, Rom 1879.