Det skrivs i dessa dagar rätt mycket om Lars Norén dagböcker, del två, som nyligen utkommit. Överallt, även av dem som är kritiska, får han epitetet geni och jag undrar varje gång varför.
Norén har skrivit en del poesi värd att ta del av. Det var för länge sen. Mest känd är han som dramatiker och regissör, och som dramatiker skrev han några pjäser där självupptagna människor talar förbi varandra, när de inte i återkommande raseriutbrott häver ur sig otidigheter av ett slag som alltför anständigt folk endast undantagsvis och i hemlighet tänker men kittlas av att höra uttalas, om än bara på teatern.
Det där var också för rätt länge sen nu, och jag tyckte redan då att det var grunt, kvasi, lättköpt - möjligen användbart som illustrationer till grav narcissistisk patologi av det slag som moderna psykoanalytiker förgäves försöker få bukt med. Med skådespelare som grälade fram en skickligt hopkommen brist på kommunikation och med igenkännbar medelklassrekvisita och modereferenser kunde salongen i bästa fall elektrifieras av det förbjudnas laddningar, och det i en tid när ingenting längre var förbjudet. Ungefär som när någon förorättad och olycklig jävel fyllnar till på ett party och börjar provocera sin partner med dittills undertryckta "sanningar", personliga rancuner som fyller övriga närvarande med lystet obehag.
Geni? Vid Gud - om Norén är ett geni är den svenska parnassen fylld av genier långt mera värda den beteckningen än han är.
Jag svängde förbi bokhandeln häromdagen och såg att den där dagboken är inplastad. Är inte det lite lustigt? Bör alltså inte öppnas i ett offentligt rum? Luktar gammal ost?
Hursomhelst, jag avstår den norénska dagboken även denna gång.
