Försommarblommen, musiken och döden

Några ord och meningar från gårdagens minnesstund.

Här går jag i den vackraste årstidens ljus och värme omvärvd av syrendoft och fågelsång. Jag lever, men Lars-Olof är död. Ännu en vän är borta för alltid. Nyss kunde vi talas vid om en nära framtid, men inte nu längre.

En efter en försvinner de, också de som funnits mycket länge i min närhet; de som jag kommer att sakna mest. 

Vänskapen sträcker sig i Lars-Olofs fall över fem decennier. Vi delade intressen, främst musiken, konsten, litteraturen. Han var filosof med estetik som specialgebit, jag psykolog med filosofisk slagsida. 

Vi delade existentiella referenspunkter i form av de frikyrkomiljöer som utgjorde ett väsentligt inslag i vår uppväxt, hans i Frälsningsarmen, min i Pingstkyrkan. Men där fanns också olikheter som inte minskade utbytet. Tvärtom, som avfälliga Guds barnbarn  lärde vi varandra att uppskatta det bästa i arvet: den eminenta hornmusiken i Frälsis och de enastående sångsolisterna i Filadelfia. Lars-Olofs komentarer om wagnertubornas insats efter en Bruckner-konsert var kännarens. 

Oräkneliga är de måltider vi njutit tillsammans med våra respektive, ibland även på resor till städer som erbjuder det bästa i musikväg: Berlin, Amsterdam, Krakow, Budapest - ja givetvis Stockholm i första hand. Allt detta finns nu bara kvar som bakåtblickande bläddring i minnenas album. Uppskjutna planer inställda, framtiden en annan.

Ja, åldrande medför oundvikliga förluster och måttet av sorg och saknad rågas.

Jag minns en gång för länge sen i början av vår bekantskap. Ett kort kom med posten som tack för senast. Där stod kort och gott (med den interna skämtsamhet som han gärna använde sig av): Tack för allt med Einar Ekberg. *

Det är för sent nu, men den givna repliken skickar jag ändå iväg så här:

Tack Lars-Olof! Tack för allt - gärna med International Staff Band!

Foto: EJ

* L-O alluderade på det evinnerligaa tackandet i den gamla J A Hultman-sången: Tack min Gud för vad som varit, Tack för allt vad du beskär.Tack för tiderna som farit, tack för stund som inne är... osv.

Folk insjuknar, folk dör medan några av oss unnas ännu någon tid

Jag ser Daniel Barenboim, 81, dirigera berlinfilharmonikerna i deras magnifika konserthus Philharmonie och jag ser att han gör det sittande med återhållsamma gester. Jag hinner tänka att denna topprankade orkester givetvis är skicklig nog att klara sig utan dirigent, i synnerhet i ett så klassiskt verk som Beethovens andra pianokonsert och med den alltid lika briljanta Marta Argerich vid flygeln. 

Nu har ju Barenboim aldrig hört till de yvigaste bland dirigenterna. Och det är under repetitionerna som han ska ha klargjort sin tolkning av verket; därefter räcker det med påminnelser om vad som ska ske, vilka tempi som ska hållas, etc. Å andra sidan ska man inte heller underskatta de visuella intryckens roll för publikens upplevelse.

Medan jag tar del av den strömmade konserten (inspelad i december) slår det mig att han inte bara åldrats utan är sjuk, enligt uppgifter i media så pass allvarligt att han lämnat chefskapet för Berlins Staatsoper. Det sägs att det rör sig om en neurologisk åkomma, underförstått Parkinsons sjukdom. Jag ser honom plötsligt som en förbunden i det gemensamma ödet, en som i likhet med mig själv hjälpligt kuperar sina symtom med levodopa, dock synbart längre gången i den progredierande sjukdomen. Som extranummer utför han som på trots ett fyrhändigt variationsstycke i lugnt tempo tillsammans med Argerich. Av hans självbiografi framgår att de båda känt varandra sedan barnsben:

"I’ve known Martha Argerich since 1949. There was a house in Buenos Aires, owned by a former violinist and businessman, where chamber music was played every Friday. All the great musicians who came to Argentina – Adolph Busch, Igor Markevitch, Sergiu Celibidache – could be found there. That’s where I first met Martha. I was seven, she was eight. We played together underneath the piano…. There is hardly anyone I have known for so long."

Även den som varit frisk i hela sitt liv får finna sig i att med åren drabbas av åldrande och sjukdom av mer eller mindre begränsande slag. Och man får erfara att vänner och bekanta behandlas för sjukdomar som slutligen tar livet av dem. Så har det varit med flera medlemmar i den "kulturgrupp" som jag ingår i och som under många år träffats i samband med konserter och andra evenemang. Vi som är kvar skulle kanske kunna känna oss som överlevare, men snarare infinner sig känslan av tidens flykt, av att mycket redan är för sent och nödvändigheten av att ta vara på varje nyfödd dag. Ars longa, vita brevis. 

Nyligen tog vi farväl av Paul som under sina sista år kämpade med cancern. Hur underligt att under de riter som en begravning iscensätter tvingas inse verkligheten: att han som fysisk person inte längre kommer att dyka upp med sitt leende och sina spjuveraktiga kommentarer. Hur underligt att den person som också i tillfällig frånvaro fortsatt varit tillgänglig nu inte längre är det. Ibland anmäler sig de mest naiva frågorna. Ja, varför måste Paul dö redan vid 73 års ålder?

Gustav Mahlers sjätte symfoni, "den tragiska", hör inte till hans mest spelade. Kanske blev det därför en särskilt fin återupplevelse när vi, som i UKK för några veckor sen, på nytt fick möta den, denna gång framförd av gästande Norrköpings Symfoniorkester med en ung fransk dirigent på pulten: Maxime Pascal, 38. Han lade sannerligen inte band på sin energi utan liknade i det stycket Mahler, som ju av samtida press ofta karikerades som på bilden ovan.

Jag lyssnade och tänkte att Mahler ingalunda bara är någon collagemakare som klipper ihop fragment av "hela världen", allra minst så i denna symfoni. Tvärtom bearbetar han konstfärdigt sina teman och, framför allt, skapar han en fantastiskt färgstark orkestersats där verkligen en hel värld av ljudkällor används. Där finns klangerna från de traditionella instrumenten men även ljuden från koskällor, riskvast och så förstås de beramade hammarslagen i sista satsen, med vars hjälp musikens karaktär av ödessymfoni understryks. På tal om visuella intryck så är den svingade jättesläggan givetvis ett spektakulärt inslag när den med kraft dunsar mot ett träfundament. Mahler tänkte sig ursprungligen ett slag vid fem tillfällen, reducerade det till tre men lät det till sist stanna vid två.

Att utsättas för en och en halv timmes symfonisk Mahlermusik är som regel förenat med en form av katharsis. Även om inspelningar aldrig fullt ut kan ersätta liveuppförandet är det ändå givande att kunna ta del av olika tolkningar från både förr och nu. På Youtube finns sexan i en utmärkt återgivning av en konsert med wienfilharmonikerna ledda av den store Mahlerinterpreten Leonard Bernstein. Rekommenderas varmt. 

Just när jag är redo att publicera dessa rader om de senaste veckornas liv och vara läser jag en nekrolog i DN över Anders, en av de mest sympatiska och begåvade människor jag mött. Vi träffades på Capri en gång i mitten av 90-talet och höll sedan under ett antal år en sporadisk kontakt som sedan dog ut, så som det gör ibland när livet skiftar och man lever på skilda håll med olika uppgifter. Men så en dag för några år sedan ringde han upp och vi pratades vid som om det var igår vi senast sågs, för sådan var han - lättsam och allvarlig, med breda intressen, en världsresenär med ett stort nätverk jorden runt, akademiker men fri, essäist och poet, expert på Emerson och transcendentalism, Petrarca och annan medeltida litteratur, Swedenborg, m.m. 

Det finns ingen man kan ställa till svars. Men varför skulle också han behöva dö redan vid 73 års ålder? 

PS. Efter en googling hittar jag Horace Engdahls vackra minnestext om sin vän Anders i SvD - här.

En gammal stämmare går till vila

Bland lördagens dödsannonser ser jag en med namnet på min förre pianostämmare. Det är mycket riktigt han, som alltså för tre veckor sedan dog, 90 år gammal.

Han stämde min flygel under många år, men det är mer än ett decennium sedan sist vi sågs. Han ville då med ålderns rätt lämna även de få personer han fortfarande hade som kunder långt in på ålderns höst. Jag minns inte säkert, men jag kan ha varit den sista. 

Han var en försynt man, vänligheten själv. Talade lågmält i pianissimo och tittade upp på en med en lite underfundig blick när meningen var avslutad. Han undrade mer än han påstod saker.

Han fick som alla åldringar med åren en del krämpor som oroade honom men som han inte ordade så mycket om. Vi pratade förstås en del om musik och pianoteknik och han tyckte om min gamla Bechstein, även om han själv hade ett helt annat favoritinstrument - överraskande nog dragspel, eller ackordeon, som de avancerade varianterna med melodibas heter.

Han yppade inte mycket om sig själv och sitt liv, men jag visste i alla fall att han hade en livskamrat, en kvinna från Polen som jag aldrig träffade, men som står som närmast anhörig i annonsen. Det gläder mig att han fick ha henne livet ut.

När jag de sista gångerna ringde och kallade på honom lät han först lite motvillig, men frågade till sist när det i så fall skulle vara. Och visst, om en vecka eller två gick det väl bra, bara det nu gick att hitta någon parkeringsplats, och det brukade ju ordna sig... Han förmådde till sist avsäga sig uppdraget att vara min pianostämmare och föreslog en kollega som kunde tänkas vilja efterträda honom. 

Nu går den gamle stämmaren till sista vilan. Begravningen sker i stillhet. 

Frid över hans ljusa minne!

Foto: EJ.

Döden, sorgen, solen

"Bort gå de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld", skrev Heidenstam stilfullt och sant. Det var till Gustaf Frödings begravning. Hans ord ringer inom mig som klockorna senare i samma dikt inför ännu en begravning av en person som jag känt sedan 70-talet. 

Bortgång. Stumhet. Skuggvärld. 

En efter en. Besöken i Helga Trefaldighet med en av oss liggande i kista är oundvikligt återkommande. Nu var det Lilian, för tre år sedan hennes Fredrik. 

Det blev äntligen en solig dag i denna annars hittills i år så regniga och kalla högsommarmånad. Kortegen upp till Gamla Kyrkogården bestod av en stor skara vänner som mörkklädda vällde ut ur kyrkan, ut i det bländande ljuset, de flesta med en blomma i handen. Ty det var en klassisk begravning med gravsättning och avskedstagande i omedelbar anslutning till gudstjänsten.

Efteråt gick jag genom kyrkogården tillsammans med någon jag inte träffat förut, samspråkande om Lilian, gravstenarna, Vita Brevet som ännu inte blivit skrivet och annat sådant. Ensam i stan fortsatte jag hemåt, bytte till lättare och ljusare kläder och gick ut i solen igen. Satte mig på Güntherska på Östra Ågatan med nötbakelse och citronlemonad och föll i minnen, medan jag förstrött noterade kafégästerna omkring mig som alla verkade nöjda och glada över solen och värmens återkomst. Som om de tanklöst lydde en annan diktrad av Heidenstam: "Gläd dig du som än ser solen".

I säng vid midnatt slog jag på radions P2, som spelade den underbara inledningen till Matteuspassionen. Stumheten bruten. Bach visste något om det där man brukar tala om som sorgen och glädjen tillsammans.

Foto: EJ

Två reflektioner en begravningsdag

1) Idag - när jag tillsammans med många andra följt en vän till graven, sett kistan sänkas i jorden och kastat ner en ros som en sista uppskattande hälsning, läser jag i DN att stockholmarna i allt högre grad avstår från ceremonier i samband med dödsfall. Ett av skälen är tidsbrist; man har annat viktigare att ägna sig åt än begravningar och dessutom går det att enkelt via nätet anordna en "direktkremering". Det blir dessutom mycket billigare.

När jag för tjugofyra år sedan blev änkeman reagerade jag precis tvärtom. Jag ville följa min hustru till graven och jag ville ha en grav att gå till. Med ens anade jag - intuitivt - ritualernas betydelse för sörjande och överlevnad. Min känsla bjöd mig att välja det som bäst svarade mot mottot "to the bitter end". Vilket innebar att jag ville stirra ner i en nygrävd grop på kyrkogården, ville höra och försöka fatta betydelsen av orden "Av jord är du kommen, jord skall du åter varda". Dessutom ville jag naturligtvis hedra henne med de ritualer som tillkommer varje levande människa som gått över gränsen, gått bort, dött ifrån oss. 

Var och en må betänka hur man vill ha det. Valet står en fritt och jag tänker inte här i första hand på jordbegravning eller kremation, utan om respekten för döden i livet. Men som ytterligare ett tecken på den smitning från livets allvar, det undanskaffande, ja rent av förnekande, av döden och livets skörhet som ofta påtalats som ett av det moderna livets kännetecken, finner jag rapporten i dagens tidning både oroväckande och stötande. 

2) I kyrkan och i sorgetåget hade flertalet hunnit till den ålder då håret grånat, vitnat, färgats eller fallit av. Medan "Blott en dag ett ögonblick i sänder" sjöngs undrade jag hur många som i likhet med mig undrade över sig själv, sina vänner och närstående. Undrade över vem som kommer att överleva vem, vem som kommer att uppleva vems begravning, eller om man så vill - vem som kommer att slippa uppleva vems begravning. Också sådana tankar är en begravning till för att väcka.


Foto: EJ

Doloroso

En dag i mitten av oktober för tjugofyra år sedan, just en sådan solig oktober som i år, inträffade det största dramat i mitt liv. Den person som stod mig allra närmast rycktes hastigt bort efter tjugotre år av gemenskap. I livets mitt döden. Jag stod plötsligt ensam.

Sedan dess har flera andra försvunnit från kretsen av närstående och vänner. Men även om jag i den ålder jag nu uppnått har en annan beredskap för dessa ofta oväntade försvinnanden är det alltid med samma känsla av ofattbarhet jag tar emot beskedet om ett dödsfall och att ännu en begravning förestår. Bestört. Förfärad. Sorgsen.

Jag skriver några kondolerande rader till den som nu befinner sig i den situation jag själv befann mig i, då för nästan på dagen tjugofyra år sedan. Dåförtiden umgicks vi mycket. Jag minns måltiderna, diskussionerna, festerna, utbytet av erfarenheter. 

Fredrik är död. Men minnena finns, i alla fall så länge man själv är kvar.

Händelsevis stöter jag samma dag på en filmad inspelning av Tjajkovskijs populäraste verk för solopiano, "Årstiderna", op. 37, som ju innehåller tolv stycken, ett för vartdera av årets månader. Jag lyssnar, tar fram noterna och bläddrar fram det stycke jag alltid tyckt bäst om, nämligen nummer tio, oktober: "Chant d´automne" - en höstsång med spelanvisningen Andante doloroso e molto cantabile.

Det är kontemplativ musik som gjord för en invärtes minneslund. Tekniskt ett ganska enkelt stycke, men inte mindre uttrycksfullt för det. Kromatiskt dalande trioler, gång på gång bemötta av någons enträgna försök att trotsa tyngdlagen, att upprätthålla, inge mod. Sången hålls vid dialogiskt liv fram till dess att den obönhörligen sjunker ner i tystnad.

Jag lyssnar, sätter mig sedan själv vid klaviaturen. Tänker på tider som varit och på dessa båda vänner, dem som jag nästan aldrig sett annat än tillsammans. Tänker på henne som nu plötsligt står ensam. 

_______________________________

Den i mitt tycke bästa tolkningen av detta stycke som jag funnit på nätet står Mikhail Pletnev för. Finns på Spotify här.

Foto: EJ (Höstblomman prakttidlösa)

En vänlig grönskas rika dräkt

Majs sista dag, en strålande vacker dag. En begravningsdag för en vän dessutom.

Sorgen får en så smärtsamt vacker inramning när den sker i "en vänlig grönskas rika dräkt". En kista som firas ner i den kalla jorden medan solen flödar över syrener och grusgångar tvingar oss att på en gång sörja och njuta våra snabbt förrinnande liv. Av vilka ett så påtagligt redan är bortom den sinnliga närvaron.

Men det finns en annan närvaro. Om talen under minnesstunden på Katedralkaféet interfolierades av saluter från samtidigt pågående doktorspromotion i det Uppsala som var Görans långvariga hemvist, så  var det helt i sin ordning. Om talarna sedan återkom till en person som inte bara gjort intryck genom sina betydande akademiska prestationer utan också genom sin person, så var det ännu mer i sin ordning.

Det finns så många klyschor och överord i nekrologer och minnestal, men i det här fallet kände jag att allt var sant och riktigt. Sällan har jag i ett sådant här sammanhang haft så lätt att för min inre blick bekräfta bilden av den som redan sänkts i graven.

Göran fanns där med sin försynta vänlighet, inbjudande blick och stillsamma förmedling av klassisk bildning. Allt ackompanjerat av tonerna från flöjten, hans eget instrument, med helst musik av någon ur Bach-familjen.

Foto: EJ.

Palimpsest i sten

Jag skrev häromsistens om kyrkogårdsvandringar och de reflektioner de kan ge upphov till. Torstuna kyrkogård, en av många som på landsbygden omringar själva kyrkan, besökte jag i veckan. Strosade runt med hunden i koppel under en skön augustisol. Kyrktornet krönt av ett guldglänsande kors. Aningar av höst i luften. Skator men inga människor i närheten.

Kom till ett hörn där en samling gamla gravstenar lutats mot stenmuren. Utrangerade, eller vad nu den administrativa benämningen kan vara. Knappt läsbara eller inte alls. Fläckade av ålder, väder och vind. På sitt sätt mer vördnadsbjudande än de andra.

Namn som ohjälpligt skattat åt förgängelsen, trots tidigare inristningar i sten. Nu sten i väntan på putsning och återanvändning av dem som inte har något emot att sälla sig till ett kretslopp också på detta sätt.

Foto: EJ.



"When I am laid in earth"

Uppsala Gamla Kyrkogård är en stor och vacker plats, belägen mitt i stan och i nära anslutning till andra rofyllda grönområden. Jag besöker den ofta, har en grav att sköta och passerar den också i sällskap med hunden på väg till Engelska parken eller Botaniska trädgården.

Att läsa gravstenar utgör en väsentlig del av lockelsen med kyrkogårdar. Fantasin sätts i rörelse och den stora variationen ger anledning till hur många besök som helst. Här finns gamla lavbetäckta, knappt avläsbara stenar och nya, skinande blanka med guldet som eldskrift mot den svarta stenen. Här finns veritabla monument med porträtt i stenrelief, och andra med små statyer av änglar eller vaktande muser. Och här finns förstås också enkla stenar med endast namn och årtal för födelse och död.

Namnet ristat i sten, oftast givet tillsammans med livstidsmåttet, möjliggör mötet med åtminstone illusionen av något påtagligt efter den som dött och jordbegravts. En minneslund, som den i den moderna delen, understryker däremot frånvaron i både tid och rum, visar att vem som lämnat oss bara kan bevaras i minnet av dem som ännu har ett minne att bevara något i.

Många stenar visar att den namngivna gravplatsen riktar sig till ett kollektivt minne, nämligen genom att även titel eller verksamhetsområde anges, och i vissa fall även en kortfattad text som säger något om den avlidnes livsåskådning. På så vis blir kyrkogården en kulturhistorisk plats, en plats där fåfängan tillsammans med hoppet om uppskjuten glömska, eller hoppet om evigt liv bortom den grav som de efterlevande vårdar och blomstersmyckar, lever och frodas.

Ta detta med yrkesbeteckningar från förr som inte längre används. Jag har roat mig med att anteckna några av dem bara för att de väcker så många tankar. Det är inte alltid de akademiska och högt ärebetygade personerna man helst stannar till inför - häradshöfdingen, professorn i det eller det, hovpredikanten, chefredaktören eller bankdirektören. En del av dem har dubbel bestämning: juris professorn och utrikesministern, majoren och riddaren, akademiräntmästaren och friherren. Nej, här finns andra som också till eftervärlden ville meddela att man var småskollärare, sömmerska, fabrikör, fanjunkare, maskinist eller helt enkelt gårdsägare eller fru. Och så de noga markerade distinktionerna i verksamheter som inte längre finns eller som döpts om med andra beteckningar: förste banmästare, vagnmästare, vågmästare (och jag tänker genast på Joseph Roths fina roman "Den falska vikten"!), stationsinspektor, manufakturhandlande, jernkramhandlande, sanatorieläkare, boktryckare, köpman, kronofogde, postkontrollör. Lite lustigt är att på en gravsten läsa den noggrannhet som betonar att verksamheten är förbi: f.d. hemmansägaren, f.d. landshövdingen.

För genusstudenten finns också en del att bita i. Kyrkovärden och dess maka. Docenten och hans hustru. Prostinnan. Eller det enkla fru, men aldrig herr. På en sten läser jag sjuksköterskorna följt av namnen på två systrar. På en annan, äldre: 3ne systrars graf, varunder en hänvisning till Mattei Ev. Kap.5.v.6 är ingraverad (som i den gamla översättningen lyder: "Saliga äro de som hungra och törsta efter rättfärdighet, ty de skola bliva mättade").

I den nyare delen kyrkogården kan man notera att detta med titlar och yrken alltmer försvinner. Vi kommer knappast att i framtiden kunna se stenar där livsstilscoachen, nagelskulptören, fondmäklaren, gyminstruktören, parkeringsvakten eller jur.dr. och politiskt sakkunniga fru Sohlstrååhle ligger begravda. Ofta numera bara familjen följt av efternamnet, ibland även det mer intima vår älskade.

En av de vackraste melodier jag vet har också en enkel och rättfram text som ofta ljuder inom mig på dessa strövtåg på kyrkogården. Det är Didos klagan i Henry Purcells enaktsopera "Dido and Aeneas": "When I am laid in earth, may my wrongs create no troubles in thy breast, remember me, remember me, but ah, forget my fate". Barockens tårar i kromatiskt nedstigande skalor. Otvetydig klarhet inför det oavvisliga slutet.

Lyssna till Janet Baker här, och till en modernare version med Malena Ernman här.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara!)

Begravning

En vän gick bort för några veckor sedan och begravdes igår. Han fanns för ett antal år sedan i samma verksamhet som jag, vilket gjorde att jag i den församlade menigheten återsåg många personer som jag inte sett på åratal, i vissa fall ett halvannat decennium eller mer.

Betydelsen av riter i livet bör inte underskattas. Den kanske viktigaste av dem alla är begravningen, möjligheten till ett ordnat farväl av dem som stått oss nära, nödvändigheten av att konkretisera en förlust i mått och steg som bekräftar ett obetvingligt faktum.

Det faktum att begravningen inte bara är ett rituellt avsked av den döde utan även ett tillfälle för släkt, vänner och bekanta att mötas i social samvaro gör sörjandet just så sammansatt som det i själva verket är. Återseendets glädje blandas med sorgen över förlusten av den bortgångne. Det kan kännas konstigt, rent av absurt; själva föremålet för samkvämet sitter inte till bords, deltar inte längre på samma villkor. Ändå gläds man åt att se varandra och ännu vara vid liv. De flesta i medelålder och medelålder plus. Man undrar stillsamt vad som hänt sen sist, kanske också vilka planer som ligger närmast framför. Konversation så nära den vanliga som möjligt.

Det i grund och botten oacceptabla att en vän som ännu hade mycket mer att ge i livet inte längre finns ibland oss skjuts tillfälligtvis undan. Men oaktat att han nu är död hör vi hans röst och skratt och ser de glittrande vänliga ögonen iaktta oss när vi tystnar efter att ha berättat något märkvärdigt eller trivialt om oss själva. När ses vi härnäst? Endast med svårighet kan vi värja oss mot tankarna på tidens gång och vem som närmast står på tur för en liknande ceremoni.

Och, ja, vi saknar honom mycket.