Bland lördagens dödsannonser ser jag en med namnet på min förre pianostämmare. Det är mycket riktigt han, som alltså för tre veckor sedan dog, 90 år gammal.
Han var en försynt man, vänligheten själv. Talade lågmält i pianissimo och tittade upp på en med en lite underfundig blick när meningen var avslutad. Han undrade mer än han påstod saker.
Han fick som alla åldringar med åren en del krämpor som oroade honom men som han inte ordade så mycket om. Vi pratade förstås en del om musik och pianoteknik och han tyckte om min gamla Bechstein, även om han själv hade ett helt annat favoritinstrument - överraskande nog dragspel, eller ackordeon, som de avancerade varianterna med melodibas heter.
Han yppade inte mycket om sig själv och sitt liv, men jag visste i alla fall att han hade en livskamrat, en kvinna från Polen som jag aldrig träffade, men som står som närmast anhörig i annonsen. Det gläder mig att han fick ha henne livet ut.
När jag de sista gångerna ringde och kallade på honom lät han först lite motvillig, men frågade till sist när det i så fall skulle vara. Och visst, om en vecka eller två gick det väl bra, bara det nu gick att hitta någon parkeringsplats, och det brukade ju ordna sig... Han förmådde till sist avsäga sig uppdraget att vara min pianostämmare och föreslog en kollega som kunde tänkas vilja efterträda honom.
Nu går den gamle stämmaren till sista vilan. Begravningen sker i stillhet.
Frid över hans ljusa minne!
Foto: EJ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar