Du grünst nicht nur
Zur Sommerzeit,
Nein auch im Winter, wenn es schneit.
O Tannenbaum, o Tannenbaum,
Wie treu sind deine Blätter"
Denna text har nyligen publicerats i Emil Hagström-sällskapets medlemsblad "Slingerbulten" (hösten 2021).
I samma blad publicerar min syster ett par av Emils dikter från "familjearkivet", där de finns i form av gulnade tidningsurklipp som Emils syster, vår mormor, sparat. Den ena - "Främlingen" - har en anknytning till ovanstående text varför jag gärna vill skicka med den här.
Främlingen
Mahler sitter invirad i yllefiltar på däck på den stora atlantångaren "Amerika", på hemväg från New York till Europa. Han är på toppen av sin karriär, en världsberömd dirigent men också en bräcklig man i personlig kris, fatalt hjärtsjuk med stora sömnproblem och med den älskade hustrun Alma förälskad i "byggmästarn" och på väg att lämna honom. Den ena av hans båda döttrar, femåringen Maria, är sen några år död i scharlakansfeber och han anar att han själv, femtio år fyllda, inte kommer att bli så mycket äldre än så.
Han sitter där ensam på däck och ser ut över vattnet och tänker tillbaka på sitt liv, uppassad endast av en skeppsgosse som diskret håller ett öga på honom och kommer med hett te och ibland något meddelande från hustrun och dottern Anna nerifrån båtens inre.
Utsikten över ett hav är ju en ofta nyttjad position för introvert begrundan av tillvaron. Visserligen var det andra naturscenerier som Mahler vanligtvis omgav sig med när han under lediga somrar sökte sig till österrikiska eller sydtyrolska alper för komponerande och friluftsliv. Men Seethaler låter Mahler uppskatta den vida rymden över och de okända djupen under havsytan, där det utöver några silverglänsande stim av flygfiskar inte finns mycket som distraherar honom.
Det plågsamma nuet och associationerna bakåt blir således huvudsaken, och de biografiska fakta som bildar underlaget för reflektionerna är kända för alla som i likhet med mig har Mahler som en av husgudarna.
Jag tyckte att berättelsen växte efterhand, att den utan vidlyftiga spekulationer skapade en osentimental inlevelse i det existentiella hot under vilket dess huvudperson lever. Ett fint grepp är de återkommande episoderna med den unge skeppsgossens på en gång frimodiga och respektfulla närmande till den sjuke mannen, som han vet är berömd för sin musik.
Väl att märka saknar berättelsen nästan all närmare koppling till den musik som huvudpersonen, "Mahler", skapar. Visserligen får vi veta hur han upplever sin triumf även som tonsättare i och med den väldiga åttonde symfonin som han själv uruppför i München 1910 (bara månader innan han dör). Vidare nämns i slutet av första kapitlet en del ingivelser och omständigheter i samband med komponerandet av nians båda sista satser i stugan i Sydtyrolen. Men i huvudsak är det mannen, inte verket som skildras. Inte minst då kärleken till hustrun Alma, som inte längre älskar honom men ännu finns vid sin dödsmärkte makes sida.
Bokens titel bör man nog i första hand tolka allmänt; det handlar om en slutfas, om sista delen, sista tiden, sista resan. Det hindrar inte att man också kan undra vilken sista musik som författaren kan tänkas ha haft i åtanke. Det finns nämligen mer än en tänkbar sats att välja på.
Den nionde (och sista fullbordade) symfonins sista sats, ofta tolkad som ett uttryck för Mahlers avsked till livet, är väl den mest troliga. Men även sista satsen i sångsymfonin "Das Lied von der Erde" är möjlig, den som slutar med "Der Abschied" och i likhet med det förstnämnda alternativet tonar bort i en långsamt avtagande musik - "ewig, ewig, ewig ...". Slutligen även den första satsen i den i övrigt ofullbordade tionde symfonin, ett sista Adagio, som i smärtsamt sköna dissonanser i mahlersk böljegång också rymmer ett chockerande bryskt utbrott, följt av några ackord som stegras, fylls ut och kulminerar i ett ohyggligt, hjärtskärande skri rakt ut i intigheten.
Programmet var omväxlande. Först Mozarts 22:a pianokonsert i Ess-dur, med kanadensiska Angela Hewitt som solist. Efter paus svensk premiär för ett nytt orkesterverk av Anders Hillborg: "Through Lost Landscapes" och slutligen Dmitrij Sjostakovitjs nionde symfoni. Kungliga Filharmonikernas avgående chefdirigent Sakari Oramo på pulten.
Mozarts absoluta musik - självklar och snillrik, porlande virtuos. 22:an hör inte till dem jag oftast lyssnar till, men desto roligare att få förnya bekantskapen och dessutom live. Efter lite intonationsproblem hos blåset spelade orkestern ypperligt och, trots Angelas softa anslag, med en i stort sett väl upprätthållen balans i den dynamiskt livaktiga musiken. Mellansatsens Andante bjöd på vilsam enkelhet med några få inslag av distanserad oro. Sista satsens Rondo en kvintilerande skogspromenad med fjäderlätta steg i snarare vårlig än höstlig yra.
Det är fantastiskt vilka ljudvärldar som en stor orkester med atonalt sjudande stråkar, dundrande slagverk och sprödaste klockliknande klanger kan åstadkomma i modernt komponerande. Vilka förlorade landskap som Hillborg haft i åtanke vet jag inte, men hans försök att tonsätta dem gav i alla fall utrymme för många associationer. I ena stunden fyrverkeripjäsers visslingar kors och tvärs, i andra stunden förnimmelser av gigantiska farkosters glidande buklandningar och tusen tranors skrämda uppflog.
Och så slutligen den olydige Dmitrijs symfoniska äventyr i den av den sovjetiska samtiden fördömda modernism som inte bara excellerar i klang utan fortfarande bevarar melodik och rytmik. Efter andra världskrigets slut förväntades han leverera någonting med karaktär av högtidlig triumf i toner. I stället får Stalin och kulturkommissarierna en lika underbart kvintilerande musik som Mozarts (se ovan) blandad med en sorts cirkusmusik kastad i ansiktet (första satsen). Ibland stod han modigt upp för sig själv och sitt konstnärskap, men fick då också utstå hård och hotfull kritik.
Den andra satsen inleds med en vacker klarinettslinga som successivt följs upp av de andra blåsarna och som efter stråkarnas klättring mot höjderna slutar i de ljusaste flöjttoner. Ett rasande fartfyllt Presto gör sedan skäl för sin beteckning. Fjärde satsens Largo, med mörka ackord dominerade av tromboner och tuba, är väl det som närmast kan hänföras till ett allvar i skuggan av kriget. Femte och sista satsen blandar en del material från de tidigare satserna och driver upp tempot så att cirkusmarschen mot slutet antar närmast groteska former.
Och än en gång påminns man om att musik helst ska avlyssnas live.
Foto: Nadja Sjöström
Nog är det väl så att några tydligare än andra är fångade av ett speciellt stoff, en återkommande tematik som gör det svårare att minnas den ena boken skild från den andra. Men måste det uppfattas som en kritisk invändning? Om stil och story fortfarande är intressanta variationer på ett tema ter sig kanske omdömet "samma bok" irrelevant eller som en faktisk upplysning, rent av lockande för de redan infångade och införstådda.
I den sensommar som redan är långt gången höst har jag läst de två senaste till svenska översatta romanerna av Modiano: "Slumrande minnen" (2018) och "Osynligt bläck" (2021) (Grate Bokförlag; båda utmärkt översatta av Anna Säflund-Orstadius). I Modianos fall handlar det likartade om en viss stilistisk kvalitet kopplad till temat tiden och minnet - eller om man så vill den relativa glömskan, de förbryllande minnesluckorna. Oftast med en gåtfull gestalt som förekommen anledning till en undersökning. Inte sällan med turer in i skumraskets och de ljusskygga existensernas domäner.
Det drivande ligger i det förflutna och har nästan alltid en anknytning till Paris, även om spåren ofta leder vidare till andra orter och miljöer. Ofta spelar också några dokument en viktig roll för att det som en gång var åtminstone till dels ska kunna framträda på nytt. Inte minst den rumsliga aspekten markeras genom exakt angivna adresser, innebärande en potential för erinringens och återseendets milda melankoli.
I "Osynligt bläck", den bästa av dessa båda kortromaner, återupptar författaren/berättaren Jean Eyben ett tidigare ej slutfört uppdrag från unga år då han arbetade på en detektivbyrå. Det gällde ett försvinnande, en ung kvinna, Noëlle Lefebvre, som den gången gäckade hans ansträngningar att finna henne. Av en slump lockas han att på nytt ta itu med fallet, vilket via uppgifter i en dossier och gamla vänners ledtrådar för honom till franska alperna och slutligen Rom och nattlivet där.
Jag tror att det är flanörens på en gång inåt-/utåtvända blick som tilltalar mig och många andra i denna lugna, stämningsfyllda prosa. Den där säkra blicken för tidens härjningar i fysiskt eller på annat sätt förändrade stadsmiljöer, känslan för det som en gång var och som i minnesskapande verksamhet uppstår på nytt som någonting närvarande mitt i all flyktigt och förgängligt.
"Det är som om allt redan stod skrivet med osynligt bläck.
Prosan flödar enkelt och lika självklart som de blanka vattendragen i de skymningsmättade, mestadels urbana miljöerna i vilka spaningarna bedrivs. Detta sökande som blir mer och mer angeläget för Jean Eyben själv:
Å andra sidan:
"Och om jag skriver vidare på den här boken så är det enbart i hoppet, kanske fåfängt, om att finna ett svar. Jag undrar: måste man verkligen finns ett svar?Jag fruktar att när man väl fått svar på allt slår livet igen som en fälla, till ett ljud som av fängelsenycklar i en knippa. Vore det inte bättre att lämna ödetomter omkring sig dit man kan rymma?" (s. 91)
Ett nytt grepp i denna roman är de sista 25 sidornas perspektivskifte med Noëlle som berättare. Om de slutligen identifierar varandra eller inte lämnas utanför berättelsens ramar.
Modiano må ständigt skriva på samma lilla behändiga bok, men så länge denna samma stil gör läsningen till samma njutning lovar jag hädanefter att inte att uppehålla mig vid just detta.
Foto: EJ.
Svenska Akademiens integritet antar alltmer imponerande och underhållande former.
Foto: All over press.
Det är gott om svamp men ont om de sorter jag av gammal vana håller mig till. När jag trampar runt i den stora mängden riskor frestas jag byta sikte och plocka med mig några exemplar av de fina mandelriskorna.
De uppskattas ju mycket i vårt grannland Finland och borde duga även för oss. I brist på Karl Johan och trattkantareller fyller jag botten av den rymliga papperskassen, åtminstone tills vidare.
Skogens tystnad bryts av enstaka gällt briserande fågelläten, som jag gissar är varningar för mig, den ende här som knäcker en och annan torr kvist under fötterna och rör sig oberäkneligt i terrängen. En hackspett hör också till den sparsamma ljudbilden. Och tranorna - ett sträck tranor på väg söderut som jag gärna skulle vilja se men inte lyckas lokalisera i hålrummen mellan trädkronorna.
De exemplar av Karl Johan jag stöter på är allesammans svårt angripna av den vitgula mögelsvamp som snabbt förvandlar dem till slokande, förvridna krymplingar. Det gäller som bekant att komma i rätt tid till denna läckerhet som ju även insektslarverna älskar. Karl Johan - den mig veterligt enda svamp som i Sverige bär ett mänskligt namn, ett alias, dessutom efter ingen mindre än kung Karl XIV Johan.
Den här skogen är ny för mig och jag har därför inga "ställen" att återvända till, inga lagom mossiga slänter med lite blåbärsris där trattkantarellerna, ofta i god sämja med sotvaxskivlingarna, plötsligt bildar klungor och muntrar upp svampplockaren.
Ett par moderna jakttorn dyker upp precis när jag börjar ge upp, och jag säger då som jägarna brukar säga: det är naturupplevelsen som är behållningen. Innan jag styr stegen tillbaka i riktning mot grusvägen och cykeln ser jag i motljus en lingonrisbacke som lyser som ett hav av vitsippor i fel årstid. Det är inte lingonen utan de glatta mörkgröna bladen som likt tusentals små spegelskärvor reflekterar den sjunkande höstsolen.
Jag hittar utan svårighet cykeln, kikar ner i papperskassen, tömmer den i diket så när som på den enda stensoppen, nej en brunsopp är det, lika god som kungen själv.
Med ord vill vi säga det som orden inte kan uttrycka, vi vill förkroppsliga tanken i stavelser. Eftersom det är omöjligt, eftersom det ord som är sant inte existerar, låt oss fortsätta framåt utan att vara så kinkiga. Låt oss skriva våra ungefärligheter! - Eller ingenting alls.
En kvinna. Vilket vällustigt sätt hon har att stänga en byrålåda med baken.
Nog kan vi lite till mans ungefärligen erinra oss den där kvinnan?
Och beträffande vad vi i ord förmår uttrycka och inte: Är inte den anteckningen misstänkt lik en replik till Wittgenstein åratal innan denne ens hunnit yttra sin mest citerade sentens?*
(Atlantis, 1999; Urval, presentation och översättning av Bengt Erasmie)
*Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.
Vattenläcka i köket. Kranen, eller blandaren, som det numera heter, har via slangen i bänkskåpet undertill spruckit och droppat, vem vet hur länge. Grannarna under, nyinflyttade stackare, blev varse dropp från taket i sovrummet. Inte roligt för någon av oss.
Frustration förstås; stök och bök och en massa energi går åt för åtgärder. Försäkringsbolag, det egna och bostadsföreningens, ska aktiveras, hantverkare tillkallas. Rörmokaren, fuktmätaren, snickarna och någon som är boss för alla hjälparna i nöden anländer, trots bråda dagar huvudsakligen förlagda till Gävle sen den stora översvämningen där i somras.
Ja, vi talar här om droppande eller smärre rännilar, inte vadande i vatten inomhus. Man får vara tacksam enligt devisen "det kunde varit värre". Det visar sig att hela golvet tack och lov inte behöver brytas upp.
De unga snickarna gör sitt jobb med klinisk varsamhet och diskretion. Täckande papper klistras på golvet och plast hängs upp som skydd mot skräp och damm. Ett par bänkskåp lirkas loss och trossbottnen under diskbänken friläggs. Efter en och en halv dag är köket återställt till nödig användbarhet och ett par tre veckors avfuktning kan påbörjas.
Det är då när grabbarna tackat för sig och dragit iväg med grovdammsugaren till nästa jobb som jag blir tvungen tänka efter:
De tackade mig för vänligt bemötande!?
Visserligen hade jag väl åtminstone indirekt visat min uppskattning, men ändå. Vad väntade de sig, vad var det de antydde?
De var beredda på irritation, sura miner, rent av fientlighet? Varför?
För att de tillfälligt förorsakar stök och bök och besvär? För att jag som olycksdrabbad nog inte vore förmögen att härbärgera min frustration utan benägen att ta ut den på dem?
Jag säger som folk säger när de blir mållösa: Folk är banne mig inte riktigt kloka.
Foto: Jacek Kolodziejski |
Janina är huvudperson i "Styr din plog över de dödas ben", en roman av Olga Tokarczuk (Bonniers 2019; översättning av Jan Henrik Swahn). Det är genom henne vi får ta del av de bestialiska händelserna i den lilla byn Plaskowyz. Användbar eller inte, hon tvekar inte att genom skrivelser till polismyndigheterna försöka sätta dem på spåren vad gäller förövarna av den serie av brutala mord på jägare som på senare tid hittats snarade och ihjälklubbade likt oskäliga djur. Hon ifrågasätter visserligen djurens oskälighet och hävdar att det är rådjur, rävar och vildsvin som nu medvetet slår tillbaka mot dem som har med jakt och slakt att göra. Vilket hon i det senaste fallet finner styrkt av de många spåren av klövar i snön kring den döde; hennes logik är glasklar om än absurd. Eller driver hon kanske med polisen och oss alla?
Man anar ett starkt dödsmedvetande hos Janina som sörjer sina "Flickor" (ett par tikar) som helt oförklarligt försvunnit. Hon misstänker jägarna, vilket givetvis bara förstärker hennes avsky för jägare och deras uppgift. Att hon är en reflekterande person som betraktar världen med både teologisk undran och astrologisk beräkning utesluter inte att hon emellanåt lever med diffusa gränser mot dröm och synvilla. Med enkla ord formulerar hon sorgesamma tankar om livet och med delvis tokroliga responser möter hon människorna som kommer i hennes väg:
"I våra kroppar framskrider oåterkalleligt sönderfallet, inom kort insjuknar vi och dör. Våra närmaste går bort, minnet av dem skingras i larmet; ingenting blir kvar. Bara några plagg i en byrålåda och någon på ett fotografi som ingen längre kan identifiera. De dyrbaraste minnen förflyktigas. Allt sjunker ner i mörker och försvinner." (s. 123)
"Jag stördes dock i dessa tankar av prästen Prassels ihärdiga och obehagliga röst. Jag har alltid tyckt att var hans torra, beniga kropp med dess slappa, mörka hud än befinner sig, så avger den ett svagt prasslande ljud. Hans prästkappa frasade mot byxorna, hakskägget mot prästkragen, lederna knakade. Vad var det för en skapelse, den där prästen? Hans hud var torr och skrynklig och överallt med några veck för mycket. --- Jag kunde inte skaka av mig känslan av att hela han var gjord av rispapper, sådant där som man gör lampskärmar av. Att han är en ihålig, konstgjord figur och därtill eldfängd." (s. 222)
Romanens intrig är formellt thrillerns, men spänningen och läslusten är inte beroende av den utan av den fängslande berättelsen om en udda människa som väljer ett liv i obemärkthet i sällskap med poetiska texter av Blake. Det är det ena, men där finns också ett annat: en tillsats av djurrättsfilosofisk radikalism, helig vrede och en målerisk beskrivning av det undanskymda livet på landet.
Jag är inte djurrättsaktivist och mitt intresse för astrologi är uppriktigt sagt begränsat. Ändå lyckas Tokarzcuk intressera mig för den här besynnerligt livaktiga kärringen. Jag börjar så smått förstå hennes livsinställning och det har väl inte minst med hennes fäbless för Blake att göra - att hon trots allt inte bara är en förblindad fanatiker utan en sammansatt person som begåvats med ett övermått av lidelse.
Författaren har visligen försett den excentriska Janina med en känslighet för såväl det numinösa som det tragikomiskt jordnära. Och av hennes liv och verksamhet skapat en både underhållande och utmanande historia om (o)användbarhet på gott och ont.
_ _ _
PS. Tokarczuks magnum opus är den nästan tusensidiga "Jakobsböckerna" som handlar om en polsk-judisk sektledare på 1700-talet. Jag har skyggat för tanken att ge mig i kast med en sådan mastodont, men erkänner mig efter läsningen av den här boken trots allt mycket lockad.
PSS. Igår var det kyrkoval till fullmäktigeförsamlingar och kyrkomöte i Svenska Kyrkan och diskussionen är åter igång om vad och vem hon ska vara bra för, och på vilket sätt. Janina har en åsikt om detta också som jag inte kan låta bli att citera till sist:
Den kvällen när han, den särskilt gudabenådade sångaren, skulle anlända var snart alla platser i tältet upptagna och man lät häkta ner och öppna delar av tältväggen ut mot gräset och gruset, där ytterligare hundratals människor stod i klungor eller satt på medförda fällstolar. Ur de trattformade högtalarna väntades rösten, den oändligt hugsvalande rösten, som skulle bäras lång väg ut mellan björkar och tallar och de närmast belägna gårdarna. Luften skulle vibrera med en timbre vars rikedom, innerlighet och uppbrusande styrka fick allt annat att stillna och tystna. Veckans höjdpunkt stundade, och den var verkligen för alla och envar.
Ingen visste då att det var sista gången, även om han själv snart skulle uppträda på ett sätt som bekräftade de rykten som ingen riktigt ville kännas vid, att det kunde vara sista resan, möjligen en av de sista anhalterna i ett Sverige som vant sig vid hans årliga återkomst till hemlandet och sommarturnén. Ännu en sommar hade sittplatserna i de rymligaste kyrkorna och hörsalarna visat sig otillräckliga såväl på större orter som på mindre, landet runt.
Cancerknölen i vänster ben hade efter några års tystnad på nytt gjort sig påmind. Man befarade att den inte längre kunde hejdas, i varje fall inte utan radikala operationer och brinnande böner till den Allsmäktige, i vars händer hans liv nu som alltid vilade.
I folkmassan den kvällen finns en trettonårig pojke på första bänkraden mitt framför podiet och talarstolens tre mikrofoner. Han har redan en timme i förväg satt sig där för att försäkra sig om bästa platsen, en plats så nära sin idol som möjligt. Sakta men efterhand allt snabbare fylls tältet vid sidan om och bakom honom av förväntansfulla människor, många med bibel och sångbok i händerna.
Den aningen kvalmiga värmen från kroppar som tränger ihop sig på de ryggstödslösa plankorna stiger mot tälttaket. En vindil som drar in genom den öppnade väggen ger bara tillfällig lättnad. Pojken genomfars av en kvillrande lyckokänsla där han sitter i spänd väntan på årets största musikaliska begivenhet. Inom kort ska mästersångaren framträda inte bara som en röst ur grammofonen utan livs levande, en person som med sin sångkonst skapar rymd och eufori i en annars ofta tryckande och kvävande gemenskap, en röst som inspirerar och gör livet meningsfullt och stort.
Pojken kan sångerna utantill och när en hemlig dröm om att en gång själv stå där och sjunga med samma dramatiska nerv som han på podiet framför honom snart ska göra. Modern har tidigt väckt intresset och han har lärt sig repertoaren först på tramporgeln och sen på pianot därhemma. I själva verket har han trots sin ringa ålder redan uppträtt som en allt flitigare ackompanjatör till henne och till flera andra sångare för vilka mästarens sångkonst är och förblir ett ouppnåeligt ideal. Och visst var det så som mästersångarens egen resa började, när även han redan som barn inträdde i den andliga sångens och musikens tjänst.
Det nordiska sommarljuset silas genom tältduken med en klarhet som inte kräver något elektriskt tillskott, inte förrän nu då lampor tänds så att det utan vidare blir möjligt även för de skumögda att följa textläsningen i egen bibel, allt enligt den från "läsarna" kvardröjande traditionen att på så vis själv göra sig hemmastadd i Skriften. Det frasande ljudet från bläddringen av de tunna bibelbladen hör också till mötesordningen, den intima delen.
Några pratar dämpat med varandra, andra spanar nyfiket efter vänner och bekanta. Men där finns också de som framåtlutade med händerna för ansiktet sitter försänkta i ordlös bön, liksom sökande sig fram till stundens speciella våglängd. Sorlet utifrån stiger med den ökande tillströmningen av folk och pojken vänder en sista gång upp sitt armbandsur och ser att visarna äntligen nått utsatt tid.
I det till trängsel fullsatta tältet sker med ens en vågrörelse i folkhavet när allas huvuden vrids åt samma håll under ett sus av viskningar. Två gestalter kommer gående i en av de upptrampade gräsgångarna fram mot trappan till estraden. Där uppe välkomnas de av mötesledaren i broderlig omfamning och bereds en plats i omedelbar närhet till pianot. Han kan inte se dem från sin låga position, men han vet varifrån de inom kort kommer att visa sig och med sången och musiken ockupera tid och rum, vet att han hänförd kommer att följa varje subtil skiftning i mästarens fulltoniga baryton och varje följsam improvisation i pianistens ackompanjemang. Vet att han kommer att beröras av någonting som orden enkom inte äger.
Ja, äntligen står han framför dem, och pojken som han har strax nedanför sig slås av en sak som han finner egendomlig, rent av märklig. Den alltid lika stilfulle svenskamerikanen står där i högsommarkvällen i mörk kostym, och den är verkligen inte bara mörk utan svart, den svartaste svarta kostym han nånsin sett. Och en bild kommer för honom, nu när han börjar tala till dem dämpat och med blicken sänkt, och det är bilden på ett skivkonvolut där han i stället bär en ljus, närmast gräddvit sommarkostym och en ljusröd slips fäst med en guldglänsande slipsnål, och därtill en vit näsduk med tunn röd bård uppstickande ur bröstfickan.
Inte så att han är mindre elegant nu när han med den vita skjortan, den silvriga slipsen och med bröstfickans vita snitt i det svarta talar om de månader som gått som mycket dystra och tunga. Han har ett sånghäfte och en uppslagen bibel framför sig och han håller fortfarande huvudet och blicken sänkt, medan han med sin också i talet sonora stämma försöker beskriva något som han ännu bättre strax ska sjunga om.
Han nämner inte tumören utan berättar om sin trötthet och sitt mörker, som liknas vid ett tunnelmörker. Det har varit kampfyllt, det förstår även barnet han har där nere framför sig, det hörs i rösten och det syns i hans hållning och förstärks när för ett ögonblick deras blickar möts. Men som alla vet kan inte vittnesbördet i ett väckelsemöte dröja vid hopplöshet och tvivel, så han lyfter blicken och samlar ihop sig till någonting som han så här inledningsvis vill säga om sin tro.
Tron mina vänner, säger han, tron allenast inger hopp. Det finns ett ljus i tunneln och det ljuset har han sett, ty lika visst som tunneln har en ingång finns där också en utgång. Det är vad han säger innan han börjar sjunga, och visserligen är det först när orden döps i toner som de öppnas mot både tyngden och nåden. Men pojken som sitter och håller sig med båda händerna i bänken minns ordagrant hur orden föll ännu många decennier senare, och han tänker: han får inte dö, gode Gud låt honom få sjunga, inte dö, nej bara inte det, barmhärtige och nåderike, amen.
Han sjunger sången om tron i alla livets skiften. I tron erfar man vad Gud förmår, även när man till en början saknar vägledning och inte förstår meningen med sjukdomarna, lidandet och den förtida döden. Sångtexten predikar segervisst om detta, men ur tunnelmörkrets svårmod sipprar även en rännil av tröstens milda balsam, och det är som att all övergivenhet och kraftlöshet mirakulöst omvandlas i förtröstan om hjälp i nöden, ovan- eller om det nu är inifrån. Han har sjungit det så många gånger förr; att vi aldrig lovats någon vandring på rosor hela vår tid, att vi när varje slöja en gång brister slutligen ska fatta och förstå. På sångens vingar övertygar han oss alla - gäster och främlingar, bröderna och systrarna, pojken på första bänken och sig själv - om några tröstens ord:
Din kraft kan sina ut, men Hans tar aldrig slut.
Och det ska visa sig att när den tredje versen övergår i refrängen så kan den sjungas på mer än ett sätt. En tonartshöjning fyller orden med oväntad kraft och röstens fulla volym låter ana en triumf. Pojken känner igen det, förutser den annalkande kulminationen som får hans grepp om bänken att hårdna, knogarna att vitna:
Han är densamme år från år!
År från år, så har det under lång tid varit men kan aldrig så förbli. Anar han, eller innerst inne redan vet, att hans liv kommer att sluta i förtid? Han är femtiofyra år och den ljusa klangen har med åren mörknat något, dock utan förluster i rikedom och styrka, snarare tvärtom. Livskänslan bjuder honom inte längre att spara sig utan bruka resurserna fullt ut. Livskänslan bjuder honom ingenting mindre än att med livet som insats sjunga så länge Gud vill och han själv orkar. Och sen, när tiden är inne, med sin beskärda del av andlig styrka gå ödet tillmötes. Om inte tro så tillit bortom allt förnuft.
Att själarna i bänkraderna grips är inget att förundras över; nog handlar det om rösten och sångkonsten, men det är mer än så. Det är sång som bottnar i honom själv, i ljusa stunder och i mörka, i tidig gryningstimma och i den stilla aftonskymningen med rosenfärgad sky. Också när dagen dött ut och trons låga flämtar matt.
Inför nästa sång lyfter han den uppslagna bibeln och säger att han ska sjunga direkt ur den, ur Lukas 18, verserna 10-14. Det är liknelsen om farisén och publikanen där Jesus talar om olika sorters tillbedjan och ställer den självförhärligande människan mot den som ödmjukt söker nåd och barmhärtighet. Han ska nu sjunga bibeltexten nästan ordagrant, och med allt sitt artisteri och utpräglade sinne för lyrik och dramatik visa skillnaden så att alla djupast sett förstår hur det förhåller sig.
Det är en berättelse som pojken känner väl men aldrig hört sjungas förut. Två män går upp till helgedomen för att be, den ene farisé och den andre publikan, eller med andra ord en lärd man och en enkel tulltjänsteman. Farisén kliver fram i all sin självgodhet och tackar för att han inte är som andra, inte som "denne publikan", varvid han klart och tydligt, om än för sig själv, anför det han ser som sina obestridliga förtjänster. Det är så Lukas, och nu mästersångaren, beskriver att Jesus själv framställde saken.
Han fångas helt av sångarens förvandling till farisé i klara tonfall av högfärd och förakt för denne andre som i skymundan inte ens förmår lyfta blicken utan förtvivlad slår sig för bröstet. Och vid de orden, "slog sig för sitt bröst och sade", ändrar sången karaktär och övergår i en innerlig vädjan om misskund.
Sångaren gestaltar nu med en helt annan gestik och ett annat röstläge den föraktade publikanens sinnestillstånd: O Gud, misskunda dig, misskunda dig över mig - en syn-da-re, en syn-da-re! De tre stavelserna i ordet upprepas och i rösten, i de uthållna, de milt vibrerande ackorden, möts ånger och förlåtelse i en och samma klingande fras. Ja, det märkvärdiga är att det i sångarens modulerande stämma ingår övertoner som i förkrosselsens ögonblick samtidigt slår an en annan ton, ett stråk av nåd och försoning. Folket i och utanför tältet kan omöjligt tänka sig annat än att tulltjänstemannen redan innan han avslutat sin bön är tagen till nåder.
"Jag säger till eder...". Än en gång skiftar sången karaktär när den som talat liknelsens ord själv tar till orda och med emfas betonar vad han ville säga. Volymen stiger och pojken tänker på hur han själv använder sig av kammarorgelns svällare vid knäna för att pressa största möjliga tonstyrka ur instrumentet, nu när sångaren lyfter sin högra hand i en svepande rörelse ut mot publiken och förmedlar domen från den som dömer annorlunda, varvid han i ett moment från att inåtvänt ha fäst blicken vid någon betydelselös punkt i tälttaket återigen hastigt möter pojkens vidöppna blick som aldrig för en sekund har lämnat honom som ger röst åt Frälsaren, som säger att publikanen är den som går hem rättfärdigare än farisén, och som hävdar att den som upphöjer sig själv kommer att förödmjukas, medan den ödmjuke skall bliva upphöjd. Det är i detta moment de byter plats med varandra. Sångaren minns sig själv i det längesen förflutna och pojken ser sig själv i ett futurum då drömmen om den upphöjelse han i stunden ser och hör gestaltad redan infriats.
Upphöjd, ja upphöjd, ja upp-höjd!
Än en gång tre gånger ansatsen, och i och med den tredje stiger verkligen den första stavelsen i höjden och svävar i ett skimrande vibrato, innan andra stavelsens "höjd" abrupt och utan förändring av tonstyrkan, plötsligt faller åtskilliga tonsteg ned i ett fylligt barytonalt basläge. Ett fall, ja det är ett hisnande fall i trots mot ordets innebörd, kanske rent av en påminnelse om upphöjelsens inneboende risker och möjligheter.
När det konsertanta väckelsemötet till sist måste gå mot ett slut har det gula elektriska ljuset inne i tältet tagit över och där ute faller den norrländska skymningen mycket långsamt utan att bli mörker. Omtumlad och lycklig ansluter sig pojken till kön av unga och gamla som med ep-skivor eller block i händerna ber om en autograf av den trötte men vänlige mästersångaren.
Han tar emot pojkens framsträckta autografblock, lägger det i knät och binder med lugn och säker hand ihop sitt för- och efternamn i pregnant välskrivning. När han tittar upp och deras blickar möts en sista gång är det så mycket pojken vill säga honom, när han med blocket i handen förväntas lämna plats åt nästa bakom honom, så mycket han ville få sagt av det han sedan genom åren försökt säga men oftast hållit för sig själv om rösten som fortsatt skulle följa honom, och fastän han själv inte blev någon mästersångare varken i väckelsens eller operans tjänst, dock fick ett elixir till skänks som han burit med sig genom livets skiften, en gåva som grundlade och uppövade känslan för sångens och musikens sällsamma väsen.
Ett stammande tack var allt han fick fram. Efteråt hoppades han att mästaren förstod att han först och främst tackade för gåvan, vars djupaste hemligheter han sedan under årens lopp, gång på gång och varje gång förgäves, för sig själv och ibland också för andra, försökt påvisa och förklara.
___________________________
"Tro på Gud i alla livets skiften" - här.
"Fariséen och publikanen" - här.