Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 23 december 2021

Julstämningar


Alla fyra ljusen tända. Vilken dag som helst vaknar man till ännu en julhelg, vilket jag konstaterar utan vare sig stress eller barnslig förväntan. Dock inte utan den ofrånkomliga insikten att mina jular börjar bli oroande många till antalet, en insikt jag raskt byter mot den handlingsberedande, mer vardagsnära att några inköp måste göras i butikerna i centrum. 

Väl där noterar jag att fler än jag förmodligen insett åtminstone det senare. Kön till kassorna är dessbättre inte längre än att de kan uthärdas - även med ansiktsmask på. 

Vin, saffransbullar och en julklapp. Sen fri igen i friska luften, i ett alltmer ymnigt, ljuddämpande snöfall. Domkyrkotornen omsvärmas ungefär som i de där klotformade glaskulorna man som barn med förtjusning skakade så att vita partiklar yrde upp och sakta la sig runt en tomte eller en kyrka. En förtrollning av kortvarigt slag, ungefär som nu det plötsliga snöfallet. 

St Olofsbron täcks av ett lager kritvit nysnö som snart kommer att trampas, smutsas och förlora sitt värde. Om temperaturen sjunker rent av förvandlas till eländig ishalka, strösslad med grus. Ha vett, du mänskobarn, att njuta av det vackra medan det/du varar! 

Jag öppnar för det genuina och duckar för det skrälligt påträngande. Snöfall utan bjällerklang. Avvägningar, javisst, alla gör vi dem. Den kitschbefriade idyllen, hur ser den ut?

Bland annat julmusiken är jag noga med. Under lördagskvällen en underbar julkonsert (i SVT2; ära vare public service!) från den storslagna, ur eldstormen återuppståndna Frauenkirche i Dresden (konserten börjar 2:00:00 in i programmet "Kulturstudion") - ja, Dresden med allt vad den stan har att erbjuda i kulturellt och inte minst musikaliskt hänseende. Staatskapelle, flera körer och inhyrda solister, allt av Spitzenklasse. Sopranen gör mig tårögd och hennes namn bevarar jag i minnet: Regula Mühlemann. 

Et incarnatus est. Vilken strålande klarhet, vilken Mozartstämma! En röst som gjord för dessa valda delar av den mäktiga c-mollmässan. I det som måste vara den största sakrala musik som det gudomliga snillet åstadkom. Men så är det också fråga om en mycket speciell gåva, en bröllopsgåva till Konstanze.

Eller måndagsmorgonen - när nattsömnen alldeles för tidigt bröts och det inte gick att somna om. En repris från dagen innan av en direktsänd konsert med Erik Westbergs vokalensemble från Studio Acusticum i Piteå, ett inslag i Europeiska radiounionens julmusikdag (Ära vare även den och SR P2!). Tonvikt på svensk julmusik i folkton med inslag av både nyckelharpa, ackordeon och orgel. Med hörsnäckorna i öronen lyssnar jag klarvaken utan varje tanke på sömnförlust.

Nästan hemma upphör snöyran och jag passerar en granförsäljare som öppnat tillfällig utomhusbutik i korsningen Skolgatan/Sysslomansgatan. O, Tannenbaum, O, Tannenbaum, wie grün sind deine Blätter. Den gamla tyska visan klingar inombords utan att jag kan greppa texten som helhet. Melodin är mycket enkel, men jag famlar efter orden.*

Vi lever numera utan gran, klarar oss därvidlag med minnena av barndomens pyntande med stjärnan i toppen, flaggor och girlanger, trumpetande folieänglar, hemmagjorda pappersklipp och framför allt de granna men sköra glaskulorna, den ena praktfullare än den andra. Ja, jag minns till och med tiden före elbelysningen, då granen under nogrann bevakning verkligen tändes, ljus för ljus, och rummet fylldes av doften av stearin. 


När jag vänder mig om har jag parken med statyn av Finn Malmgren framför mig. Han står där som alltid, oberoende av årstid klädd i sin tjocka polardräkt men nu på något sätt fullständigad av det överraskande snöfallet. Vad kunde göra honom i någon liten mån mer autentisk än den nyfallna snön på armar, axlar, krage och skor? 

Lars Gustafsson anknöt i en av sina dikter till denna staty och till den dikt av Gunnar Mascoll Silfverstolpe som denne skrev till sin vän vid avtäckningen av statyn. Så här låter det hos Gustafsson:

Och en vinterdag står vännen åter i parken
men denna gång som staty

Han är och han är inte Finn Malmgren 
Återkommen och inte återkommen

I sin hyllning till polarforskaren som omkom i Umberto Nobiles polarexpedition 1928 vänder sig Silfverstolpe till Malmgren som någon kanske "för blyg för att vara staty" och "blyg när du tvingas att tala". Gustafsson tar detta som utgångspunkt för en reflektion kring vilken röst som kan höras från en staty som omöjligen talar, tvingad eller ej.

Finn Malmgren, vilsefaren i Ishavet,
har kommit tillbaka som Stengäst.

Hur talar man till en staty?
Man talar inte till statyer.

Hur tvingar man statyer att tala?
Statyer är regelmässigt alltför blyga

Gustafsson konstaterar, med sedvanlig humoristisk underfundighet, först det självklara att bara vi själva kan tala i statyernas ställe, och tänker sig sedan att talaren är hänvisad till tre imitationer: 
- av den bortgångnes verkliga röst, 
- av en röst som varken är Finn Malmgrens eller Statyns, utan Finn Malmgren som staty ("nog så svår att efterlikna", eftersom denne "var ju, veterligt, aldrig staty") och sist
- av poetens, i det här fallet Gunnar Mascolls, egen röst

Så vem talar vi till, när vi försöker få statyer att tala? Det är Gustafssons fråga.

Nötter hör julen till.

Mina läsare av dessa rader tillönskas en riktigt God Jul!


* Jag hämtar texten på nätet (enligt vissa uppgifter lär det finnas mer än en). Och det visar sig att jag mindes lite fel. Granen var i första raden inte grün utan treu:

"O Tannenbaum, o Tannenbaum
Wie treu sind deine Blätter
Du grünst nicht nur
Zur Sommerzeit,
Nein auch im Winter, wenn es schneit.
O Tannenbaum, o Tannenbaum,
Wie treu sind deine Blätter"

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

onsdag 8 december 2021

Vinter


Vintern med ordentliga kallgrader - den är här, det gick fort. Det var som att öppna en port och knuffas över tröskeln ut i ett annat rum, utan möjlighet att backa och vända. Den frusna marken låg plötsligt täckt av ett tunt lager snö, som under en blid sol knarrade torrt under skorna och briserade i oräkneliga miljarder stingande kristaller. 

Och när sen himlen tjocknar går det sista av vinterns urvattnade kolorit förlorad, med de fallna löven från lönn och lind endast i minne. Landskapet tecknas i kol eller tusch med de seniga enarna som alltid lika ståndaktiga väktare. 

Även kölden äger sina skönhetsvärden. Men längtan går till en annan port, en annan årstid.

I Schuberts sångcykel "Winterreise" är resenären som bekant en ensam, tungsint vandrare i snö och kyla. I den elfte sången, "Frühlingstraum", drömmer han sig bort till maj månads grönskande ängar och fågelsång, men kommer strax till sans och varseblir åter kölden, mörkret och korparnas oväsen. 

I de färggranna blommornas ställe ser han fönsterrutans isblommor. Frostrosor, som vi sa i min barndom, då husen ännu inte hade den isolering de numera har, och då man vid sträng kyla kunde beundra det kristalliserade isvattnet på rutornas insidor.

Doch an den Fensterscheiben 
wer malte die Blätter da?
Ihr lacht wohl über den Träumer,
der Blumen im Winter sah?

Schuberts frusne vandrare befarar att han blir skrattad åt, emedan han - blundande, drömmande - när förhoppningen att se frostiga blad grönska, sin ensamhet bruten, sig själv omfamnande sin käresta. I en annan, en blomstrande årstid.

Die Augen schliess´ ich wieder,
noch schlägt das Herz so warm.
Wann grünt ihr Blätter am Fenster?
Wann halt´ ich mein Liebchen im Arm?

_______________________________

Peter Mattei gjorde häromåret en bejublad turné med "Winterreise" tillsammans med pianisten Lars David Nilsson. Hör deras "Frühlingstraum" här.

Foto: EJ (klicka för förstoring)

fredag 26 november 2021

Baksidan


Innan Emil Hagström etablerade sig som poet bland bohemerna i Stockholms Klarakvarter var han en vandringsman som likt andra som färdades till fots längs vägarna tog vissa tillfälliga jobb, främst inom lant- och skogsbruk, för att åtminstone nödtorftigt klara livhanken. I övrigt var man hänvisad till försäljning av något som gjorde det enklare för folk att av ren barmhärtighet öppna börsen. Var man lite hantverksskicklig kanske man snidade i trä eller tillverkade föremål i ståltråd, det som på bondauktioner numera brukar kallas luffararbeten. Var man konstnärligt begåvad kunde man försöka kränga sina kolteckningar till en billig penning eller i utbyte mot mat för dagen eller logi för natten.

Emil har själv skildrat det här livet i en samling berättelser med titeln ”Historier från vägarna”. Hans kolteckningar hittar man fortfarande på gårdsauktioner och loppmarknader, då som regel signerade Emilius. Vi hade flera sådana inom glas och ram i min familj, och hos morfars på Bäckudden i Sandfors fanns han givetvis också representerad, eftersom min mormor var hans syster Anna.

En lite annorlunda tavla i det lite större formatet som i min barndom hängde på övervåningen hos morfars hamnade efter mormors död i min ägo. Det var inget naturmotiv som det ju annars nästan alltid var fråga om. I stället en kolteckning av Sollefteå kyrka, för Emil och Anna hembygdens kyrka. Den tavlan, en gåva från brodern, var på så vis säkert dubbelt betydelsefull för mormor, som höll fast vid sin kyrkliga förankring livet igenom.

Mitt beslut att fräscha upp tavlan med ett byte av passepartout bjöd på en överraskning. När jag avlägsnade baksidans kartong visade sig en annan bild på det tecknade bladets frånsida, en helt annan bild, men också den utförd i kol, signerad Emilius och med titeln ”På sjukbädden”.

Bilden visar en kvinnas huvud mot huvudkudden i det ögonblick hon vänder sig mot konstnären/åskådaren men redan hunnit flytta den febriga blicken en bit vid sidan av och bortom iakttagaren. Håret en rufsig plym kring ansiktet, munnen hopknipt och de tunga ögonlocken på väg att slutas på nytt. De där tunga ögonlocken är omisskännligt mormors; bilden visar Anna betydligt yngre än den ålder jag minns henne i, men visst är det hon och ingen annan.

Teckningen är skissartad men konstnärligt intressantare än den mer noggrant tecknade kyrkan. De båda bilderna är troligen gjorda vid samma tillfälle under ett besök på Bäckudden, jag kan tänka mig dem tillsammans med andra mer konventionella naturbilder som tillkommit för framtida försäljning. Bilden av den sjuka kvinnan var väl inte en som folk i allmänhet skulle hänga upp på väggen därhemma. Sollefteå kyrka gick möjligen att sälja i Sollefteå med omnejd men knappast så många socknar längre bort än så.

Var det brist på papper som gjorde att Emil ibland tecknade på båda sidorna av arken? Var det kanske så att han vid sidan av brödmåleriet av björk och tall vid blanka vattendrag ibland också tecknade för sitt eget artistiska nöjes skull, ungefär som det fanns både brödskriveri och skrivande av mer allvarligt syftande slag?

Min hypotes, som aldrig kan testas, är att mormor var för pryd för att kunna godta omedelbarheten och den otvetydiga sensualismen i Emils bild av henne på sjukbädden. Han fick en beställning på något annat snyggare och mera anständigt. Och han gick syster Anna till mötes och gav henne hembygdens kyrka i stället. En bild som sedan under många år fick hänga där på övervåningen med sin hemliga frånsida.

Denna text har nyligen publicerats i Emil Hagström-sällskapets medlemsblad "Slingerbulten" (hösten 2021). 

I samma blad publicerar min syster ett par av Emils dikter från "familjearkivet", där de finns i form av gulnade tidningsurklipp som Emils syster, vår mormor, sparat. Den ena - "Främlingen" - har en anknytning till ovanstående text varför jag gärna vill skicka med den här.

Främlingen

Vem är du, trötte främling
som bultar på min dörr?
Jag tycker, att jag skådat
den djupa blicken förr,
jag tycker, att vi råkats
men minnes ej ändå.
Din kappa är så sliten,
din hjässa är så grå.
Du har väl vandrat länge
på livets allfarväg.
Vem är du, trötte främling,
ditt namn, o främling, säg.

Då svarar han så stilla
som aftonsus i skog,
som svala västanvinden
förbi mitt öra drog.
- Jag är din gamle, gode
kamrat från flydda år
vi gingo ju tillsammans
i ljus där mörker rår,
i ljuset från din tanke
som då var stark och fri.
Vi gingo ju tillsammans
Vi visste ej av smärta,
och ej av nödens dag.
Jag är - din ungdoms ande,
ditt eget, glömda jag.

torsdag 18 november 2021

Den förblivande wienermusiken


För andra gången denna höst lyssnar jag till en pianokonsert av Mozart framförd live av Filharmonikerna, nu med den amerikanske pianisten Emanuel Ax och den flitigt gästspelande dirigenten Franz Welser-Möst. Denna gång den 17:e konserten i G-dur, K. 453, enligt min mening en av Mozarts bästa, kanske till och med den allra bästa. 

Behöver man vara österrikare för att inspirera filharmonikerna till ett så underbart Mozartspel? Nej, men det kanske underlättar, framför allt om samtidigt det slags samförstånd mellan dirigent och pianist uppstår som jag bevittnade. Ax´ bevingade pianofingrar syntes lyckliga att få löpa över klaviaturen i dessa de förnämsta av wienklassicismens mönster. Och Welser-Möst kontrollerade orkesterns alla dynamiska och snabba förlopp så att pianostämman aldrig kom bort i hanteringen. 

Jag ska inte ge mig på någon analys av musiken; det får räcka med att instämma med programbladet att den flödar av melodik och en både rik och djärv harmonik. Den bästa musiken av Mozart är ju den som utan hinder går rakt in i hjärtat, samtidigt som man vid nästa lyssning - och nästa - upptäcker djupen, märker hur märkvärdigt komplex den är i all sin omedelbarhet. Jag njöt den här gången särskilt av träblåsets insatser i några snabba passager. 

Anekdoten om att sista satsens tema togs upp av en förtjust burfågel, en stare, är betecknande. En del har visst vänt på det och menat att det är Mozart som härmat staren. Att det i sista satsen finns tydliga referenser till fågelfängaren Papageno i Trollflöjten blir hur som helst en poäng i sammanhanget.

Och efter paus Schubert, hans stora symfoni i C-dur. Den som var för svårspelad, enligt vad samtidens wienorkester lät meddela. 

Men vilken fröjd att till sist bara sitta upp och åka med i sista satsens gungande, skenande, flygande fläng! Genom diligensens öppna fönster höra bleckets avgångssignal, dånet från det framsprängande fyrspannet, och kraften i kontrabasarnas och trombonernas pådrivande stötar i motluten i det annars så förunderligt farbara väglaget.

Foto: Nadja Sjöström

söndag 14 november 2021

Tryffeljägarna från Piemonte



Jag går fortfarande omkring uppfylld av en film jag såg häromdagen på Fyrisbiografen. En film om gamla män som i gammal tradition skördar den dyrbara vita tryffeln i avsides byar i Piemontes skogar. Den visar genuina människors enkla liv och verksamhet som av flera orsaker hotar att omintetgöras. 



Somliga tröttnar och förbittras över girighet, avund och penningjakt, medan andra inte kan tänka sig något annat liv och inte låter sig hindras ens av hög ålder eller andra begränsningar. Nej, inte ens av förgiftningshot mot hunden eller tjuvjägare och bedrägliga mellanhänder.

En vitskäggig man i långt hår - poet och enligt egen utsago tidigare cirkusakrobat och framgångsrik kvinnojägare - slår sig ner vid sin gamla Olivetti och hamrar i vredesmod ned sina skäl att upphöra med jakten. Han tänker inte längre låta sig övertalas till leveranser av det aromatiska guld han besitter på sina egna marker. Inte en knöl till. Basta!

Gamle Carlo däremot, 87 år, fortsätter jakten, trots hustruns oroliga vädjanden dagligen vid middagsbordet, och trots att han under nattjakten nyligen föll och rispade sig mot en gren. Han hör vad hustrun säger, men hon måste förstå att hans liv är att höra ugglans hoande i nattens mörker, då när hunden hittat rätt och de i ficklampans sken gemensamt gräver fram den jordiga klumpen.

Dessa spänstiga åldringars relation till sina hundar är ett väsentligt inslag i filmen och mycket rörande att se. Hunden behandlas som den livsviktiga partner den är, och den ömsesidiga välvilja och lojalitet som uppstår måste nog räknas till den vackraste vår svekfulla värld kan uppvisa. 

Filmskaparna - Gregory Kershaw och  Michael Dweck - ägnade flera år åt kontaktskapande förarbete för att vinna dessa människors förtroende. De belönades med att bli insläppta i en annars ganska sluten värld med möjligheten att skapa denna mycket sevärda dokumentär. Åtskilliga scener är för övrigt rent estetiskt lika njutbara som renässansmålningar.

Sent ska jag glömma den obetalbara slutscenen med hunden som ute i nattens mörker ivrigt sträcker sig på två ben upp mot ett öppet fönster. Ur mörkret lösgörs Carlos gestalt när han kliver över fönsterkarmen och paret smyger iväg till höger ut ur bilden. 

onsdag 10 november 2021

Sista satsen


Den österrikiske författaren Robert Seethaler har gjort fiktion av Gustav Mahlers sista tid i livet, i en bok som i höst kommit på svenska. "Sista satsen" heter den, en kortroman på ca 100 sidor i översättning av Linda Östergaard (Ersatz, 2021). 

Mahler sitter invirad i yllefiltar på däck på den stora atlantångaren "Amerika", på hemväg från New York till Europa. Han är på toppen av sin karriär, en världsberömd dirigent men också en bräcklig man i personlig kris, fatalt hjärtsjuk med stora sömnproblem och med den älskade hustrun Alma förälskad i "byggmästarn" och på väg att lämna honom. Den ena av hans båda döttrar, femåringen Maria, är sen några år död i scharlakansfeber och han anar att han själv, femtio år fyllda, inte kommer att bli så mycket äldre än så.

Han sitter där ensam på däck och ser ut över vattnet och tänker tillbaka på sitt liv, uppassad endast av en skeppsgosse som diskret håller ett öga på honom och kommer med hett te och ibland något meddelande från hustrun och dottern Anna nerifrån båtens inre. 

Utsikten över ett hav är ju en ofta nyttjad position för introvert begrundan av tillvaron. Visserligen var det andra naturscenerier som Mahler vanligtvis omgav sig med när han under lediga somrar sökte sig till österrikiska eller sydtyrolska alper för komponerande och friluftsliv. Men Seethaler låter Mahler uppskatta den vida rymden över och de okända djupen under havsytan, där det utöver några silverglänsande stim av flygfiskar inte finns mycket som distraherar honom. 

Det plågsamma nuet och associationerna bakåt blir således huvudsaken, och de biografiska fakta som bildar underlaget för reflektionerna är kända för alla som i likhet med mig har Mahler som en av husgudarna. 

Jag tyckte att berättelsen växte efterhand, att den utan vidlyftiga spekulationer skapade en osentimental inlevelse i det existentiella hot under vilket dess huvudperson lever. Ett fint grepp är de återkommande episoderna med den unge skeppsgossens på en gång frimodiga och respektfulla närmande till den sjuke mannen, som han vet är berömd för sin musik.

Väl att märka saknar berättelsen nästan all närmare koppling till den musik som huvudpersonen, "Mahler", skapar. Visserligen får vi veta hur han upplever sin triumf även som tonsättare i och med den väldiga åttonde symfonin som han själv uruppför i München 1910 (bara månader innan han dör). Vidare nämns i slutet av första kapitlet en del ingivelser och omständigheter i samband med komponerandet av nians båda sista satser i stugan i Sydtyrolen. Men i huvudsak är det mannen, inte verket som skildras. Inte minst då kärleken till hustrun Alma, som inte längre älskar honom men ännu finns vid sin dödsmärkte makes sida. 

Bokens titel bör man nog i första hand tolka allmänt; det handlar om en slutfas, om sista delen, sista tiden, sista resan. Det hindrar inte att man också kan undra vilken sista musik som författaren kan tänkas ha haft i åtanke. Det finns nämligen mer än en tänkbar sats att välja på.

Den nionde (och sista fullbordade) symfonins sista sats, ofta tolkad som ett uttryck för Mahlers avsked till livet, är väl den mest troliga. Men även sista satsen i sångsymfonin "Das Lied von der Erde" är möjlig, den som slutar med "Der Abschied" och i likhet med det förstnämnda alternativet tonar bort i en långsamt avtagande musik - "ewig, ewig, ewig ...". Slutligen även den första satsen i den i övrigt ofullbordade tionde symfonin, ett sista Adagio, som i smärtsamt sköna dissonanser i mahlersk böljegång också rymmer ett chockerande bryskt utbrott, följt av några ackord som stegras, fylls ut och kulminerar i ett ohyggligt, hjärtskärande skri rakt ut i intigheten. 


Mahler: Adagio, symfoni nr 10: 
Youtube (Leonard Bernstein och Wienfilharmonikerna)
Spotify (David Zinman och Tonhall Orchestra Zürich)


söndag 7 november 2021

Ett requiem till



Aldrig är kyrkogården - Gamla kyrkogården, min kyrkogård - mer fylld av liv och rörelse än på Allhelgonadagen. Särskilt när mörkret börjar falla och de fladdrande ljuslågorna blir fler och fler och alltmer framträdande går man där med känslan av att så många ändå lever med de döda, eller omvänt så många döda lever i de ännu levande. Just denna helg manifesteras det i den relativt nya traditionen att samlas vid stenarna med barrträdskransar och stearinljus. 

Det var bara fyra grader i luften, och någon, troligen från kyrkogårdsförvaltningen, hade tänt en liten brasa framför gamla gravkapellet där kalla händer kunde värmas. Till stämningen bidrar också sorlet av röster som hela tiden håller sig på en sordinerad nivå. 

Jag använder gärna kyrkogårdar som strövområde, även på resor utomlands. Ofta får man gå omkring ensam eller med endast någon enstaka annan som är där för att vårda en anhörigs grav. I Allhelgonamörket är det verkligen inte fråga om ensamvandring, men mörkret gör att man ändå oigenkänd kan gå där i sin egen värld, så länge man inte böjd över gravljusen eller i omedelbar närhet av brasan avslöjar sig. 

Efter promenaden lyssnade jag till ett requiem jag under denna höst ofta återvänt till, alltmer övertygad om att det är ett mästerverk i klass med Palestrinas mässor. Han var portugis och hans namn är Manuel Cardoso (1566-1650). Requiem eller Missa Pro Defunctis (mässa för de döda) komponerades 1625 och hör till hans mest betydande opus, och då ska man veta att en stor del av hans senare verk tyvärr försvann i den stora jordbävningen i Lissabon 1755. 

En mycket fin inspelning är den med The Tallis Scholars, som finns på både Spotify och Youtube. Hur underbart vilsamt är det inte att inneslutas i den kokong som den polyfona sången spinner.


Bilden ovan: "Stilleben med äpplen och kranium" av Cezanne.

fredag 5 november 2021

Schnittke: Pianokwintet / Piano Quintet



Nej, Alfred Schnittke (1934-1998) kommer aldrig att nå Arvo Pärts (1935-) popularitet; flertalet av hans verk är alltför kärvt modernistiska för det, och de flesta känner inte till att han skrev några verk i "gammal stil" också. Om jag tidigare hänvisat till hans Requiem och pianokonsert som exempel på det som även den skeptiske kunde tänkas finna en ingång i, så vill jag gärna också nämna Pianokvintetten (1976), som jag själv sent omsider upptäckt och som nu blivit något av en favorit bland all den fina kammarmusik från 1900-talet som jag mer och mer uppskattar.

Här praktiserar Schnittke sin mångfacetterade stil, sin "polystylism", på ett sätt som den atonala ansatsen till trots i vissa avsnitt klingar melodiskt, i varje fall splittrat melodiskt, främst genom den under stundom mycket vackra pianostämman. Stilla pianoklink är vad som inleder stycket, följt av enstaka eruptiva ackord innan stråkarnas knappt hörbara mikrotonala svirr börja stiga till skärande dissonanta brus, inslag som ska återkomma i senare satser.

Det är allvarlig musik, visst är det det, musik bättre lämpad för allhelgonatid än för de barnsliga hyss som hör handelsmännens halloween till. Och vill man ha något mer kusligt än en hemmagjord hålögt grinande pumpa kan man förslagsvis lyssna till den andra satsens vals, där stråkarna utgör en mörk och hotfull bakgrund till pianots stompiga rytm och där man mycket väl kan tänka sig benrangel skymta i dansen. 

Andante är den tredje satsen beteckning och här framtonar stråkarna till en början i en något mildare bruston med spridda pianoackord som blixtrar till ibland. Även här förekommer starka dynamiska kontraster, där yttersta svaga toner bryts av häftiga utbrott. 

Fjärde satsen är ett Lento, med om möjligt ännu svagare stråkbrus omväxlande med plötsliga klusterackord och därefter en allt kärvare och envetet hamrande ljudbild, som stillnar just i övergången till den sista satsens mystiska klangvärld. En harmonisk fras bestående av några enkla pianotoner upprepas som ett mantra och klingar som en spröd liten klocka - diminuendo, försvinnande. 

Det är förvisso koncentrationskrävande musik, men lånar man den sitt tålmodiga öra torde fler än jag fångas av den suggestiva atmosfär som den skapar. Och visst blir man nyfiken på denne mångfacetterade tonsättare, vars kreativt utformade gravinskription jag än en gång gärna vill påminna om.

tisdag 2 november 2021

Sokolov


Det har inte alltid varit fullsatt i Stockholms Konserthus vid Grigory Sokolovs så gott som årligen återkommande besök en söndag i slutet av oktober. Men igår, söndagen den 31 oktober 2021, var det i stort sett bara skymda platser uppåt sidoväggarna på andra raden som resterade för den som beslutade sig i sista stund. Kanske beroende på att fjolårets konsert uteblev av skäl som alla känner till, kanske bidrog programmet också en del - Schumanns "Kreisleriana" och Rachmaninovs 10 preludier, op. 23 - eller också längtade många med mig helt enkelt efter att återuppleva pianots häxmästare nummer ett, när nu, efter allt som varit, chansen gavs på nytt.

Hur som helst, i den som vanligt närmast rituella inramning som är till för att allt annat utom musiken ska tona bort och försvinna, genomförde han på nytt en konsert som lever kvar inom en långt efter dess obligatoriska avslutning med sex generösa extranummer.

Robert Schumanns "Kresleriana" är förstås ett repertoarstycke som ingen pianovirtuos kan förbigå med tystnad. Dess bipolära kast mellan stark upprördhet och lyrisk ömsinthet kräver sin hängivne uttolkare, och Sokolov tog ut svängarna maximalt får man nog säga. Hans ff (forte fortissimo) bör nog tecknas fff och kan göra en ängslig för instrumentets skull; han kör ibland så det ryker eller så att man börjar tvivla på att det finns någon filt kvar på hamrarna. Helt övertygade mig inte Sokolov i detta stycke, som jag för övrigt fortfarande söker min favorituttolkare av. (Inte heller en förnyad lyssning till Vladimir Horowitz förmår övertyga mig om att detta är geniet Schumanns bästa pianoverk. Det är kanske där det i grund och botten ligger).

Ett stycke in i andra avdelningen kände vi nog oss alla lika hemmastadda med Rachmaninov som Sokolov själv. Även den musiken skiftar ju mycket kontrastrikt mellan det virtuost bländande och en helt betagande rysk melankoli. Min favorit i op. 23 är det elegiska fjärde preludiet i D-dur (som jag tidigare skrivit om här och här). Det mest kända är nummer fem, Alla marcia, i g-moll, som onekligen är ett mycket charmigt och medryckande stycke, av Sokolov utfört med en behärskad precision som söker sin like. Är det inte i själva verket lite av en tennsoldaternas march vi hör? I nummer två, det sanslöst virtuosa Maestoso i B-dur, kom Sokolovs kraftfulla sida till sin fulla rätt. Dessa preludier komponerades efter den andra pianokonserten, Rachmaninovs mest kända verk. De är av samma romantiskt melodiska karaktär och förtjänar att bli lika kända och uppskattade som den.

Ja, och så följde då som alltid den tredje avdelningen, extranumren, som denna gång inleddes med ett par av Chopins Polonaiser, den i ess-moll, op. 26:2 och därefter den i Ass-dur, op. 53, det kanske mest kända av Chopins många populära pianostycken. Och märkligt nog var det just i detta snudd på uttjatade stycke musik som det hände något alldeles särskilt, det som händer ibland med musiker av Sokolovs slag. 

Plötsligt elektrifieras hela salen av en oerhörd närvaro när den för alla så välbekanta musiken med små medel och ett inspirerat spel låter förändrad och klingar som ny, som om man hörde den för första gången, som om den plötsligt uppenbarade ett oanat innehåll när den väl befrias från slentrian och tom retorik. Det kan som i det här fallet röra sig om ett något neddraget tempo, vissa fraseringar med en lite annan dynamik, en återhållen men syn- och hörbar intensitet. 

Det är svårt att beskriva detta och naturligtvis fick Sokolov efter stormande bifall fortsätta med sina säkert i förväg planerade encores. Jag fick höra några andra av mina favoritstycken, bl a Brahms Intermezzo i A-dur, op. 118:2 (som jag också skrivit en hel del om), ett kort preludium av Skrjabin från hans 24 preludier, op. 11:14, som jag ständigt har liggande på flygeln här hemma. Slutligen tog han adjö med det underbara Busoni-arrangemanget av Bach-koralen "Ich ruf´zu dir, Herr Jesu Christ". 

Det är här i slutskedet av konserten man frågar sig varför han alltid är så generös med extranummer. Jag vet inte, men jag gissar att han lever helt för musiken, och att han efter ett par timmars musicerande, trots sitt behärskade och formella uppträdande, befinner sig i ett "flow" som gör att han gärna spelar vidare. Och spelar vidare gör han i ett oavbrutet turnerande Europa runt, sina 70 år till trots. Med ett nytt program och nya extranummer nästa år igen.

söndag 31 oktober 2021

Promenader i höstens milda vindar



Klockorna ställs om till vintertid men höstens mildhet varar. Än så länge håller sig temperaturen kring 10-strecket, plus/minus tre grader ungefär. Vilket gör promenaden till en alltmer inbjudande aktivitet, även lite längre turer utöver rastandet av Alice. 

Jag låter därför cykeln stå och gör mina ärenden till fots, i synnerhet när ingenting egentligen brådskar. Senast jag rörde mig så där utan utsatt mål passerade jag gränder i de kvarter där jag tidigare hade min bostad. Kunde konstatera att även Centralbageriet inrett sitt sparsamma utrymme med några bord och stolar för servering, att jag saknade den gamla järnhandeln som lades ner för redan många år sedan. Likaså att den lilla zoobutiken försvunnit, men att antikvariaten glädjande nog finns kvar och att egentligen det mesta är sig ganska likt, trots att tjugofem år gått. 

Det förvånade mig med tanke på att jag knappt känner igen mig i en del andra stadsdelar på grund av den omfattande byggnation och de förändringar av gatumiljön som skett och som ännu pågår. Centrala stans affärsgator är under ständig förändring, men Fyrisån rinner i alla fall där den ska. Under milda höstdagar som dessa är tanken att den skulle stiga över sina bräddar trots allt främmande, även om den sortens tankar i "väderhändelsernas" tid inte helt kan viftas bort. 



Promenader även till stationen och tåget till Stockholm för nöjen och snart också för de sammanträden som återgår om inte till det normala så till ett hybridtillstånd som inte längre enbart litar till videokommunikation. Den som inte alltid kan eller vill resa får stanna hemma på digital länk, men alla är välkomna till det verkliga rummet. Det blir intressant att se hur framtiden gestaltar sig.

Hösten är planeringens årstid även för en 70+ som efter (?) pandemins herravälde har ett uppdämt behov av levande musik, levande människor och en och annan resa - åtminstone med tåget till något evenemang i grannkommunen. I själva verket är jag denna sista oktoberdag på väg till en konsert för att lyssna till den oförtröttlige Grigory Sokolov. I fjol tvangs han ställa in sitt årliga höstbesök i Stockholm, men återkommer nu med Schumann och Rachmaninov i bagaget. Mer om detta senare.



Foto: EJ

tisdag 19 oktober 2021

Live!


Tänka sig - jag satt i torsdags i Konserthuset och lyssnade till en konsert för första gången sedan februari 2020. I en välfylld sal förenade jag mig med de andra i en rungande applåd som svar på konserthuschefens varma välkomnande tillbaka. Tillbaka till vad? Till någon sorts normalitet? Ingen vågade uttala någonting sådant, men förhoppningen var väl trots allt den. Som en liten randanmärkning kan jag meddela en lika positiv som märklig sak: Jag hörde inte en enda hostning eller nysning under hela kvällen; alla hostneurotiker var som löven på Hötorget: bortblåsta i höstvädret.

Programmet var omväxlande. Först Mozarts 22:a pianokonsert i Ess-dur, med kanadensiska Angela Hewitt som solist. Efter paus svensk premiär för ett nytt orkesterverk av Anders Hillborg: "Through Lost Landscapes" och slutligen Dmitrij Sjostakovitjs nionde symfoni. Kungliga Filharmonikernas avgående chefdirigent Sakari Oramo på pulten.

Mozarts absoluta musik - självklar och snillrik, porlande virtuos. 22:an hör inte till dem jag oftast lyssnar till, men desto roligare att få förnya bekantskapen och dessutom live. Efter lite intonationsproblem hos blåset spelade orkestern ypperligt och, trots Angelas softa anslag, med en i stort sett väl upprätthållen balans i den dynamiskt livaktiga musiken. Mellansatsens Andante bjöd på vilsam enkelhet med några få inslag av distanserad oro. Sista satsens Rondo en kvintilerande skogspromenad med fjäderlätta steg i snarare vårlig än höstlig yra.

Det är fantastiskt vilka ljudvärldar som en stor orkester med atonalt sjudande stråkar, dundrande slagverk och sprödaste klockliknande klanger kan åstadkomma i modernt komponerande. Vilka förlorade landskap som Hillborg haft i åtanke vet jag inte, men hans försök att tonsätta dem gav i alla fall utrymme för många associationer. I ena stunden fyrverkeripjäsers visslingar kors och tvärs, i andra stunden förnimmelser av gigantiska farkosters glidande buklandningar och tusen tranors skrämda uppflog. 

Och så slutligen den olydige Dmitrijs symfoniska äventyr i den av den sovjetiska samtiden fördömda modernism som inte bara excellerar i klang utan fortfarande bevarar melodik och rytmik. Efter andra världskrigets slut förväntades han leverera någonting med karaktär av högtidlig triumf i toner. I stället får Stalin och kulturkommissarierna en lika underbart kvintilerande musik som Mozarts (se ovan) blandad med en sorts cirkusmusik kastad i ansiktet (första satsen). Ibland stod han modigt upp för sig själv och sitt konstnärskap, men fick då också utstå hård och hotfull kritik.

Den andra satsen inleds med en vacker klarinettslinga som successivt följs upp av de andra blåsarna och som efter stråkarnas klättring mot höjderna slutar i de ljusaste flöjttoner. Ett rasande fartfyllt Presto gör sedan skäl för sin beteckning. Fjärde satsens Largo, med mörka ackord dominerade av tromboner och tuba, är väl det som närmast kan hänföras till ett allvar i skuggan av kriget. Femte och sista satsen blandar en del material från de tidigare satserna och driver upp tempot så att cirkusmarschen mot slutet antar närmast groteska former. 

Och än en gång påminns man om att musik helst ska avlyssnas live.

Foto: Nadja Sjöström

söndag 17 oktober 2021

Samma bok


"Han skriver samma bok om och om igen". Så sägs det även om erkänt stora författare ibland, som till exempel nobelpristagaren 2014, Patrick Modiano

Nog är det väl så att några tydligare än andra är fångade av ett speciellt stoff, en återkommande tematik som gör det svårare att minnas den ena boken skild från den andra. Men måste det uppfattas som en kritisk invändning? Om stil och story fortfarande är intressanta variationer på ett tema ter sig kanske omdömet "samma bok" irrelevant eller som en faktisk upplysning, rent av lockande för de redan infångade och införstådda. 

I den sensommar som redan är långt gången höst har jag läst de två senaste till svenska översatta romanerna av Modiano: "Slumrande minnen" (2018) och "Osynligt bläck" (2021) (Grate Bokförlag; båda utmärkt översatta av Anna Säflund-Orstadius). I Modianos fall handlar det likartade om en viss stilistisk kvalitet kopplad till temat tiden och minnet - eller om man så vill den relativa glömskan, de förbryllande minnesluckorna. Oftast med en gåtfull gestalt som förekommen anledning till en undersökning. Inte sällan med turer in i skumraskets och de ljusskygga existensernas domäner. 

Det drivande ligger i det förflutna och har nästan alltid en anknytning till Paris, även om spåren ofta leder vidare till andra orter och miljöer. Ofta spelar också några dokument en viktig roll för att det som en gång var åtminstone till dels ska kunna framträda på nytt. Inte minst den rumsliga aspekten markeras genom exakt angivna adresser, innebärande en potential för erinringens och återseendets milda melankoli. 

I "Osynligt bläck", den bästa av dessa båda kortromaner, återupptar författaren/berättaren Jean Eyben ett tidigare ej slutfört uppdrag från unga år då han arbetade på en detektivbyrå. Det gällde ett försvinnande, en ung kvinna, Noëlle Lefebvre, som den gången gäckade hans ansträngningar att finna henne. Av en slump lockas han att på nytt ta itu med fallet, vilket via uppgifter i en dossier och gamla vänners ledtrådar för honom till franska alperna och slutligen Rom och nattlivet där.  

Jag tror att det är flanörens på en gång inåt-/utåtvända blick som tilltalar mig och många andra i denna lugna, stämningsfyllda prosa. Den där säkra blicken för tidens härjningar i fysiskt eller på annat sätt förändrade stadsmiljöer, känslan för det som en gång var och som i minnesskapande verksamhet uppstår på nytt som någonting närvarande mitt i all flyktigt och förgängligt. 

"Det är som om allt redan stod  skrivet med osynligt bläck. 

Prosan flödar enkelt och lika självklart som de blanka vattendragen i de skymningsmättade, mestadels urbana miljöerna i vilka spaningarna bedrivs. Detta sökande som blir mer och mer angeläget för Jean Eyben själv:

Kanske kommer det där som står där med osynligt bläck att sakta framträda på sidorna allt eftersom jag skriver, och frågorna jag så länge ställt mig beträffande Noëlle Lefebvres försvinnande, och skälet till att jag ställer dessa frågor, ja, alltsammans får då sin förklaring lika sakligt och stringent som i en polisrapport. Med en lättläst handstil som liknar min egen blir alla detaljerna utredda och mysterierna lösta. Och i och med det kanske jag slutligen bättre förstår mig själv." (s. 82).

Å andra sidan:

"Och om jag skriver vidare på den här boken så är det enbart i hoppet, kanske fåfängt, om att finna ett svar. Jag undrar: måste man verkligen finns ett svar?Jag fruktar att när man väl fått svar på allt slår livet igen som en fälla, till ett ljud som av fängelsenycklar i en knippa. Vore det inte bättre att lämna ödetomter omkring sig dit man kan rymma?" (s. 91)

Ett nytt grepp i denna roman är de sista 25 sidornas perspektivskifte med Noëlle som berättare. Om de slutligen identifierar varandra eller inte lämnas utanför berättelsens ramar. 

Modiano må ständigt skriva på samma lilla behändiga bok, men så länge denna samma stil gör läsningen till samma njutning lovar jag hädanefter att inte att uppehålla mig vid just detta. 

Foto: EJ.

torsdag 7 oktober 2021

Svenska Akademien väljer Abdulrazak Gurnah


Svenska Akademiens integritet antar alltmer imponerande och underhållande former.  

Foto: All over press.

måndag 27 september 2021

Skogsvandring



Det bästa med hösten är vandringarna i svampskogen en dag med blå himmel, friska luften och sensommarvärme. En dag som igår, en dag som idag. 

Det är gott om svamp men ont om de sorter jag av gammal vana håller mig till. När jag trampar runt i den stora mängden riskor frestas jag byta sikte och plocka med mig några exemplar av de fina mandelriskorna.

De uppskattas ju mycket i vårt grannland Finland och borde duga även för oss. I brist på Karl Johan och trattkantareller fyller jag botten av den rymliga papperskassen, åtminstone tills vidare.

Skogens tystnad bryts av enstaka gällt briserande fågelläten, som jag gissar är varningar för mig, den ende här som knäcker en och annan torr kvist under fötterna och rör sig oberäkneligt i terrängen. En hackspett hör också till den sparsamma ljudbilden. Och tranorna - ett sträck tranor på väg söderut som jag gärna skulle vilja se men inte lyckas lokalisera i hålrummen mellan trädkronorna. 

De exemplar av Karl Johan jag stöter på är allesammans svårt angripna av den vitgula mögelsvamp som snabbt förvandlar dem till slokande, förvridna krymplingar. Det gäller som bekant att komma i rätt tid till denna läckerhet som ju även insektslarverna älskar. Karl Johan - den mig veterligt enda svamp som i Sverige bär ett mänskligt namn, ett alias, dessutom efter ingen mindre än kung Karl XIV Johan.  

Den här skogen är ny för mig och jag har därför inga "ställen" att återvända till, inga lagom mossiga slänter med lite blåbärsris där trattkantarellerna, ofta i god sämja med  sotvaxskivlingarna, plötsligt bildar klungor och muntrar upp svampplockaren.

Ett par moderna jakttorn dyker upp precis när jag börjar ge upp, och jag säger då som jägarna brukar säga: det är naturupplevelsen som är behållningen. Innan jag styr stegen tillbaka i riktning mot grusvägen och cykeln ser jag i motljus en lingonrisbacke som lyser som ett hav av vitsippor i fel årstid. Det är inte lingonen utan de glatta mörkgröna bladen som likt tusentals små spegelskärvor reflekterar den sjunkande höstsolen.

Jag hittar utan svårighet cykeln, kikar ner i papperskassen, tömmer den i diket så när som på den enda stensoppen, nej en brunsopp är det, lika god som kungen själv.


Foto: EJ.


lördag 25 september 2021

Jules Renard : Två dagboksanteckningar


Ur en tunn men fint inbunden bok med ett urval prosadikter och dagboksanteckningar av den franske författaren Jules Renard (1864-1910) väljer jag två anteckningar. 

Med ord vill vi säga det som orden inte kan uttrycka, vi vill förkroppsliga tanken i stavelser. Eftersom det är omöjligt, eftersom det ord som är sant inte existerar, låt oss fortsätta framåt utan att vara så kinkiga. Låt oss skriva våra ungefärligheter! - Eller ingenting alls.

En kvinna. Vilket vällustigt sätt hon har att stänga en byrålåda med baken.

Nog kan vi lite till mans ungefärligen erinra oss den där kvinnan? 

Och beträffande vad vi i ord förmår uttrycka och inte: Är inte den anteckningen misstänkt lik en replik till Wittgenstein åratal innan denne ens hunnit yttra sin mest citerade sentens?*

(Atlantis, 1999; Urval, presentation och översättning av Bengt Erasmie)

*Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga.


torsdag 23 september 2021

Vatten och frustration

Vattenläcka i köket. Kranen, eller blandaren, som det numera heter, har via slangen i bänkskåpet undertill spruckit och droppat, vem vet hur länge. Grannarna under, nyinflyttade stackare, blev varse dropp från taket i sovrummet. Inte roligt för någon av oss.

Frustration förstås; stök och bök och en massa energi går åt för åtgärder. Försäkringsbolag, det egna och bostadsföreningens, ska aktiveras, hantverkare tillkallas. Rörmokaren, fuktmätaren, snickarna och någon som är boss för alla hjälparna i nöden anländer, trots bråda dagar huvudsakligen förlagda till Gävle sen den stora översvämningen där i somras. 

Ja, vi talar här om droppande eller smärre rännilar, inte vadande i vatten inomhus. Man får vara tacksam enligt devisen "det kunde varit värre". Det visar sig att hela golvet tack och lov inte behöver brytas upp. 

De unga snickarna gör sitt jobb med klinisk varsamhet och diskretion. Täckande papper klistras på golvet och plast hängs upp som skydd mot skräp och damm. Ett par bänkskåp lirkas loss och trossbottnen under diskbänken friläggs. Efter en och en halv dag är köket återställt till nödig användbarhet och ett par tre veckors avfuktning kan påbörjas.

Det är då när grabbarna tackat för sig och dragit iväg med grovdammsugaren till nästa jobb som jag blir tvungen tänka efter:

De tackade mig för vänligt bemötande!? 

Visserligen hade jag väl åtminstone indirekt visat min uppskattning, men ändå. Vad väntade de sig, vad var det de antydde? 

De var beredda på irritation, sura miner, rent av fientlighet? Varför?

För att de tillfälligt förorsakar stök och bök och besvär? För att jag som olycksdrabbad nog inte vore förmögen att härbärgera min frustration utan benägen att ta ut den på dem?

Jag säger som folk säger när de blir mållösa: Folk är banne mig inte riktigt kloka.


måndag 20 september 2021

En märkvärdig roman av Olga Tokarczuk

Foto: Jacek Kolodziejski

Janina Duszejkos heter en kärring från södra Polen som bor och lever ensligt i gränstrakterna av Tjeckien. Hon är själv en av de så kallade oanvändbara, i mångas ögon en toka. Dock försörjer hon sig hjälpligt på lärarvikariat och genom att ansvara för tillsynen av husen i byn när den vintertid avfolkas. 

Hon är astrolog och sysselsätter sig i övrigt med översättningar av den engelske poeten, konstnären och mystikern William Blake, som hon håller mycket högt. Hennes egensinne visar sig också i att hon namnger personer och företeelser efter eget skön; bilen hon kör kallas Samurajen, en granne Tröger, prästen Prassel och en second hand-butik drivs av Goda Nyheten. Hon saknar således inte humor mitt i all den vedervärdiga verklighet som väcker hennes vrede.
 
Hennes vrede över i synnerhet djurslakten, det oupphörliga mördandet för kött, är monumental. Och hennes övertygelse om naturens (djurens) rättmätiga hämnd på människan tar sig både filosofiska och aktivistiska uttryck. Hennes uppfattningar ter sig ömsom naiva, ömsom djupsinniga, inte sällan komplett bisarra men utifrån hennes egen rannsakande blick på villkoren i tillvaron ändå inte obegripliga. 

Janina är huvudperson i "Styr din plog över de dödas ben", en roman av Olga Tokarczuk (Bonniers 2019; översättning av Jan Henrik Swahn). Det är genom henne vi får ta del av de bestialiska händelserna i den lilla byn Plaskowyz. Användbar eller inte, hon tvekar inte att genom skrivelser till polismyndigheterna försöka sätta dem på spåren vad gäller förövarna av den serie av brutala mord på jägare som på senare tid hittats snarade och ihjälklubbade likt oskäliga djur. Hon ifrågasätter visserligen djurens oskälighet och hävdar att det är rådjur, rävar och vildsvin som nu medvetet slår tillbaka mot dem som har med jakt och slakt att göra. Vilket hon i det senaste fallet finner styrkt av de många spåren av klövar i snön kring den döde; hennes logik är glasklar om än absurd. Eller driver hon kanske med polisen och oss alla?

Man anar ett starkt dödsmedvetande hos Janina som sörjer sina "Flickor" (ett par tikar) som helt oförklarligt försvunnit. Hon misstänker jägarna, vilket givetvis bara förstärker hennes avsky för jägare och deras uppgift. Att hon är en reflekterande person som betraktar världen med både teologisk undran och astrologisk beräkning utesluter inte att hon emellanåt lever med diffusa gränser mot dröm och synvilla. Med enkla ord formulerar hon sorgesamma tankar om livet och med delvis tokroliga responser möter hon människorna som kommer i hennes väg:

"I våra kroppar framskrider oåterkalleligt sönderfallet, inom kort insjuknar vi och dör. Våra närmaste går bort, minnet av dem skingras i larmet; ingenting blir kvar. Bara några plagg i en byrålåda och någon på ett fotografi som ingen längre kan identifiera. De dyrbaraste minnen förflyktigas. Allt sjunker ner i mörker och försvinner." (s. 123)

"Jag stördes dock i dessa tankar av prästen Prassels ihärdiga och obehagliga röst. Jag har alltid tyckt att var hans torra, beniga kropp med dess slappa, mörka hud än befinner sig, så avger den ett svagt prasslande ljud. Hans prästkappa frasade mot byxorna, hakskägget mot prästkragen, lederna knakade. Vad var det för en skapelse, den där prästen? Hans hud var torr och skrynklig och överallt med några veck för mycket. --- Jag kunde inte skaka av mig känslan av att hela han var gjord av rispapper, sådant där som man gör lampskärmar av. Att han är en ihålig, konstgjord figur och därtill eldfängd." (s. 222)

Romanens intrig är formellt thrillerns, men spänningen och läslusten är inte beroende av den utan av den fängslande berättelsen om en udda människa som väljer ett liv i obemärkthet i sällskap med poetiska texter av Blake. Det är det ena, men där finns också ett annat: en tillsats av djurrättsfilosofisk radikalism, helig vrede och en målerisk beskrivning av det undanskymda livet på landet.  

Jag är inte djurrättsaktivist och mitt intresse för astrologi är uppriktigt sagt begränsat. Ändå lyckas Tokarzcuk intressera mig för den här besynnerligt livaktiga kärringen. Jag börjar så smått förstå hennes livsinställning och det har väl inte minst med hennes fäbless för Blake att göra - att hon trots allt inte bara är en förblindad fanatiker utan en sammansatt person som begåvats med ett övermått av lidelse. 

Författaren har visligen försett den excentriska Janina med en känslighet för såväl det numinösa som det tragikomiskt jordnära. Och av hennes liv och verksamhet skapat en både underhållande och utmanande historia om (o)användbarhet på gott och ont.

_ _ _

PS. Tokarczuks magnum opus är den nästan tusensidiga "Jakobsböckerna" som handlar om en polsk-judisk sektledare på 1700-talet. Jag har skyggat för tanken att ge mig i kast med en sådan mastodont, men erkänner mig efter läsningen av den här boken trots allt mycket lockad. 

PSS. Igår var det kyrkoval till fullmäktigeförsamlingar och kyrkomöte i Svenska Kyrkan och diskussionen är åter igång om vad och vem hon ska vara bra för, och på vilket sätt. Janina har en åsikt om detta också som jag inte kan låta bli att citera till sist:

"Det hände ibland att jag gick in i kyrkan och satte mig stilla bland andra människor. Jag har alltid tyckt om när människor är tillsammans utan att prata med varandra. Hade de getts chansen skulle de omedelbart ha börjat utbyta dumheter och skvaller, de skulle ha börjat förställa sig och göra sig viktiga. Men nu sitter de där i stället på rad, var och en försjunken i sina tankar, går i huvudet igenom den sista tidens händelser och fundrerar över vad som kommer att hända härnäst. På så sätt kontrollerar de sina liv. Precis som alla andra satte jag mig på en bänk och gled in i något slags halvslummer. Lojt kom tankarna till mig, som om de snarare kom till mig utifrån, frän andra människors huvuden, eller kanske från änglarnas trähuvuden i närheten. Jag fick nya tankar här som skilde sig från dem jag fick hemma. Ur den aspekten är kyrkan en fin plats.
---
Det är väl bra att Gud, om han nu finns, eller rent av inte gör det, ger oss en plats där vi kan få vara ifred ett tag med våra tankar, kanske är det det som är meningen med bönen - att bara få låta tankarna strömma, inte vilja något, inte önska sig något; helt enkelt bara få lite ordning i skallen. Det borde vara skäl nog." (s. 221)


onsdag 8 september 2021

Upphöjd


Nedanstående text är av en lite annorlunda karaktär än de andra här på bloggen. Den är inte bara längre än de flesta andra utan även till formen mer att hänföra till fiktion än resonerande essäistik. Den är emellertid inte mindre sanningsenlig för det. Jag ser den som det sista av tre försök att ner i en barndom spåra ett livslångt intresse för konsten, litteraturen och musiken. De båda andra publicerades i våras under rubrikerna "Rita och måla" och "Läsa och skriva". Den här hade följaktligen också kunnat heta "Sjunga och spela".

Det var den första veckan i juli 1959 som han sista gången anlände till den lilla lappländska byn som varje år vid samma tid såg en osannolik mängd människor, i själva verket skaror i tusental, samlas i ett jättetält för en veckas konferenser med bibelstudier och bön och på kvällarna väckelsemöten. 

De mest ryktbara predikanterna och sångarna var där, och mellan sammankomsterna myllrade det av människor i alla åldrar i den frilagda backsluttningen och bland bodar, tältläger och provisoriska parkeringsplatser. Bröderna och systrarna hälsade varandra med "Frid!", glada att återses och lyckliga att snabbt och enkelt finna varandra i den exklusiva egenskapen av trossyskon. Folklivet var i sig en attraktion även för "utomstående", de ännu "ofrälsta", och gav bibelstudieveckan till det yttre en karaktär av folkfest för alla och envar.

Den kvällen när han, den särskilt gudabenådade sångaren, skulle anlända var snart alla platser i tältet upptagna och man lät häkta ner och öppna delar av tältväggen ut mot gräset och gruset, där ytterligare hundratals människor stod i klungor eller satt på medförda fällstolar. Ur de trattformade högtalarna väntades rösten, den oändligt hugsvalande rösten, som skulle bäras lång väg ut mellan björkar och tallar och de närmast belägna gårdarna. Luften skulle vibrera med en timbre vars rikedom, innerlighet och uppbrusande styrka fick allt annat att stillna och tystna. Veckans höjdpunkt stundade, och den var verkligen för alla och envar.

Ingen visste då att det var sista gången, även om han själv snart skulle uppträda på ett sätt som bekräftade de rykten som ingen riktigt ville kännas vid, att det kunde vara sista resan, möjligen en av de sista anhalterna i ett Sverige som vant sig vid hans årliga återkomst till hemlandet och sommarturnén. Ännu en sommar hade sittplatserna i de rymligaste kyrkorna och hörsalarna visat sig otillräckliga såväl på större orter som på mindre, landet runt. 

Cancerknölen i vänster ben hade efter några års tystnad på nytt gjort sig påmind. Man befarade att den inte längre kunde hejdas, i varje fall inte utan radikala operationer och brinnande böner till den Allsmäktige, i vars händer hans liv nu som alltid vilade.

I folkmassan den kvällen finns en trettonårig pojke på första bänkraden mitt framför podiet och talarstolens tre mikrofoner. Han har redan en timme i förväg satt sig där för att försäkra sig om bästa platsen, en plats så nära sin idol som möjligt. Sakta men efterhand allt snabbare fylls tältet vid sidan om och bakom honom av förväntansfulla människor, många med bibel och sångbok i händerna.  

Den aningen kvalmiga värmen från kroppar som tränger ihop sig på de ryggstödslösa plankorna stiger mot tälttaket. En vindil som drar in genom den öppnade väggen ger bara tillfällig lättnad. Pojken genomfars av en kvillrande lyckokänsla där han sitter i spänd väntan på årets största musikaliska begivenhet. Inom kort ska mästersångaren framträda inte bara som en röst ur grammofonen utan livs levande, en person som med sin sångkonst skapar rymd och eufori i en annars ofta tryckande och kvävande gemenskap, en röst som inspirerar och gör livet meningsfullt och stort. 

Pojken kan sångerna utantill och när en hemlig dröm om att en gång själv stå där och sjunga med samma dramatiska nerv som han på podiet framför honom snart ska göra. Modern har tidigt väckt intresset och han har lärt sig repertoaren först på tramporgeln och sen på pianot därhemma. I själva verket har han trots sin ringa ålder redan uppträtt som en allt flitigare ackompanjatör till henne och till flera andra sångare för vilka mästarens sångkonst är och förblir ett ouppnåeligt ideal. Och visst var det så som mästersångarens egen resa började, när även han redan som barn inträdde i den andliga sångens och musikens tjänst.

Det nordiska sommarljuset silas genom tältduken med en klarhet som inte kräver något elektriskt tillskott, inte förrän nu då lampor tänds så att det utan vidare blir möjligt även för de skumögda att följa textläsningen i egen bibel, allt enligt den från "läsarna" kvardröjande traditionen att på så vis själv göra sig hemmastadd i Skriften. Det frasande ljudet från bläddringen av de tunna bibelbladen hör också till mötesordningen, den intima delen. 

Några pratar dämpat med varandra, andra spanar nyfiket efter vänner och bekanta. Men där finns också de som framåtlutade med händerna för ansiktet sitter försänkta i ordlös bön, liksom sökande sig fram till stundens speciella våglängd. Sorlet utifrån stiger med den ökande tillströmningen av folk och pojken vänder en sista gång upp sitt armbandsur och ser att visarna äntligen nått utsatt tid. 

I det till trängsel fullsatta tältet sker med ens en vågrörelse i folkhavet när allas huvuden vrids åt samma håll under ett sus av viskningar. Två gestalter kommer gående i en av de upptrampade gräsgångarna fram mot trappan till estraden. Där uppe välkomnas de av mötesledaren i broderlig omfamning och bereds en plats i omedelbar närhet till pianot. Han kan inte se dem från sin låga position, men han vet varifrån de inom kort kommer att visa sig och med sången och musiken ockupera tid och rum, vet att han hänförd kommer att följa varje subtil skiftning i mästarens fulltoniga baryton och varje följsam improvisation i pianistens ackompanjemang. Vet att han kommer att beröras av någonting som orden enkom inte äger. 

Ja, äntligen står han framför dem, och pojken som han har strax nedanför sig slås av en sak som han finner egendomlig, rent av märklig. Den alltid lika stilfulle svenskamerikanen står där i högsommarkvällen i mörk kostym, och den är verkligen inte bara mörk utan svart, den svartaste svarta kostym han nånsin sett. Och en bild kommer för honom, nu när han börjar tala till dem dämpat och med blicken sänkt, och det är bilden på ett skivkonvolut där han i stället bär en ljus, närmast gräddvit sommarkostym och en ljusröd slips fäst med en guldglänsande slipsnål, och därtill en vit näsduk med tunn röd bård uppstickande ur bröstfickan. 

Inte så att han är mindre elegant nu när han med den vita skjortan, den silvriga slipsen och med bröstfickans vita snitt i det svarta talar om de månader som gått som mycket dystra och tunga. Han har ett sånghäfte och en uppslagen bibel framför sig och han håller fortfarande huvudet och blicken sänkt, medan han med sin också i talet sonora stämma försöker beskriva något som han ännu bättre strax ska sjunga om. 

Han nämner inte tumören utan berättar om sin trötthet och sitt mörker, som liknas vid ett tunnelmörker. Det har varit kampfyllt, det förstår även barnet han har där nere framför sig, det hörs i rösten och det syns i hans hållning och förstärks när för ett ögonblick deras blickar möts. Men som alla vet kan inte vittnesbördet i ett väckelsemöte dröja vid hopplöshet och tvivel, så han lyfter blicken och samlar ihop sig till någonting som han så här inledningsvis vill säga om sin tro.  

Tron mina vänner, säger han, tron allenast inger hopp. Det finns ett ljus i tunneln och det ljuset har han sett, ty lika visst som tunneln har en ingång finns där också en utgång. Det är vad han säger innan han börjar sjunga, och visserligen är det först när orden döps i toner som de öppnas mot både tyngden och nåden. Men pojken som sitter och håller sig med båda händerna i bänken minns ordagrant hur orden föll ännu många decennier senare, och han tänker: han får inte dö, gode Gud låt honom få sjunga, inte dö, nej bara inte det, barmhärtige och nåderike, amen.

Han sjunger sången om tron i alla livets skiften. I tron erfar man vad Gud förmår, även när man till en början saknar vägledning och inte förstår meningen med sjukdomarna, lidandet och den förtida döden. Sångtexten predikar segervisst om detta, men ur tunnelmörkrets svårmod sipprar även en rännil av tröstens milda balsam, och det är som att all övergivenhet och kraftlöshet mirakulöst omvandlas i förtröstan om hjälp i nöden, ovan- eller om det nu är inifrån. Han har sjungit det så många gånger förr; att vi aldrig lovats någon vandring på rosor hela vår tid, att vi när varje slöja en gång brister slutligen ska fatta och förstå. På sångens vingar övertygar han oss alla - gäster och främlingar, bröderna och systrarna, pojken på första bänken och sig själv - om några tröstens ord: 

Din kraft kan sina ut, men Hans tar aldrig slut. 

Och det ska visa sig att när den tredje versen övergår i refrängen så kan den sjungas på mer än ett sätt. En tonartshöjning fyller orden med oväntad kraft och röstens fulla volym låter ana en triumf. Pojken känner igen det, förutser den annalkande kulminationen som får hans grepp om bänken att hårdna, knogarna att vitna: 

Han är densamme år från år! 

År från år, så har det under lång tid varit men kan aldrig så förbli. Anar han, eller innerst inne redan vet, att hans liv kommer att sluta i förtid? Han är femtiofyra år och den ljusa klangen har med åren mörknat något, dock utan förluster i rikedom och styrka, snarare tvärtom. Livskänslan bjuder honom inte längre att spara sig utan bruka resurserna fullt ut. Livskänslan bjuder honom ingenting mindre än att med livet som insats sjunga så länge Gud vill och han själv orkar. Och sen, när tiden är inne, med sin beskärda del av andlig styrka gå ödet tillmötes. Om inte tro så tillit bortom allt förnuft. 

Att själarna i bänkraderna grips är inget att förundras över; nog handlar det om rösten och sångkonsten, men det är mer än så. Det är sång som bottnar i honom själv, i ljusa stunder och i mörka, i tidig gryningstimma och i den stilla aftonskymningen med rosenfärgad sky. Också när dagen dött ut och trons låga flämtar matt.

Inför nästa sång lyfter han den uppslagna bibeln och säger att han ska sjunga direkt ur den, ur Lukas 18, verserna 10-14. Det är liknelsen om farisén och publikanen där Jesus talar om olika sorters tillbedjan och ställer den självförhärligande människan mot den som ödmjukt söker nåd och barmhärtighet. Han ska nu sjunga bibeltexten nästan ordagrant, och med allt sitt artisteri och utpräglade sinne för lyrik och dramatik visa skillnaden så att alla djupast sett förstår hur det förhåller sig. 

Det är en berättelse som pojken känner väl men aldrig hört sjungas förut. Två män går upp till helgedomen för att be, den ene farisé och den andre publikan, eller med andra ord en lärd man och en enkel tulltjänsteman. Farisén kliver fram i all sin självgodhet och tackar för att han inte är som andra, inte som "denne publikan", varvid han klart och tydligt, om än för sig själv, anför det han ser som sina obestridliga förtjänster. Det är så Lukas, och nu mästersångaren, beskriver att Jesus själv framställde saken. 

Han fångas helt av sångarens förvandling till farisé i klara tonfall av högfärd och förakt för denne andre som i skymundan inte ens förmår lyfta blicken utan förtvivlad slår sig för bröstet. Och vid de orden, "slog sig för sitt bröst och sade", ändrar sången karaktär och övergår i en innerlig vädjan om misskund

Sångaren gestaltar nu med en helt annan gestik och ett annat röstläge den föraktade publikanens sinnestillstånd: O Gud, misskunda dig, misskunda dig över mig - en syn-da-re, en syn-da-re! De tre stavelserna i ordet upprepas och i rösten, i de uthållna, de milt vibrerande ackorden, möts ånger och förlåtelse i en och samma klingande fras. Ja, det märkvärdiga är att det i sångarens modulerande stämma ingår övertoner som i förkrosselsens ögonblick samtidigt slår an en annan ton, ett stråk av nåd och försoning. Folket i och utanför tältet kan omöjligt tänka sig annat än att tulltjänstemannen redan innan han avslutat sin bön är tagen till nåder.

"Jag säger till eder...". Än en gång skiftar sången karaktär när den som talat liknelsens ord själv tar till orda och med emfas betonar vad han ville säga. Volymen stiger och pojken tänker på hur han själv använder sig av kammarorgelns svällare vid knäna för att pressa största möjliga tonstyrka ur instrumentet, nu när sångaren lyfter sin högra hand i en svepande rörelse ut mot publiken och förmedlar domen från den som dömer annorlunda, varvid han i ett moment från att inåtvänt ha fäst blicken vid någon betydelselös punkt i tälttaket återigen hastigt möter pojkens vidöppna blick som aldrig för en sekund har lämnat honom som ger röst åt Frälsaren, som säger att publikanen är den som går hem rättfärdigare än farisén, och som hävdar att den som upphöjer sig själv kommer att förödmjukas, medan den ödmjuke skall bliva upphöjd. Det är i detta moment de byter plats med varandra. Sångaren minns sig själv i det längesen förflutna och pojken ser sig själv i ett futurum då drömmen om den upphöjelse han i stunden ser och hör gestaltad redan infriats. 

Upphöjd, ja upphöjd, ja upp-höjd! 

Än en gång tre gånger ansatsen, och i och med den tredje stiger verkligen den första stavelsen i höjden och svävar i ett skimrande vibrato, innan andra stavelsens "höjd" abrupt och utan förändring av tonstyrkan, plötsligt faller åtskilliga tonsteg ned i ett fylligt barytonalt basläge. Ett fall, ja det är ett hisnande fall i trots mot ordets innebörd, kanske rent av en påminnelse om upphöjelsens inneboende risker och möjligheter. 

När det konsertanta väckelsemötet till sist måste gå mot ett slut har det gula elektriska ljuset inne i tältet tagit över och där ute faller den norrländska skymningen mycket långsamt utan att bli mörker. Omtumlad och lycklig ansluter sig pojken till kön av unga och gamla som med ep-skivor eller block i händerna ber om en autograf av den trötte men vänlige mästersångaren.

Han tar emot pojkens framsträckta autografblock, lägger det i knät och binder med lugn och säker hand ihop sitt för- och efternamn i pregnant välskrivning. När han tittar upp och deras blickar möts en sista gång är det så mycket pojken vill säga honom, när han med blocket i handen förväntas lämna plats åt nästa bakom honom, så mycket han ville få sagt av det han sedan genom åren försökt säga men oftast hållit för sig själv om rösten som fortsatt skulle följa honom, och fastän han själv inte blev någon mästersångare varken i väckelsens eller operans tjänst, dock fick ett elixir till skänks som han burit med sig genom livets skiften, en gåva som grundlade och uppövade känslan för sångens och musikens sällsamma väsen. 

Ett stammande tack var allt han fick fram. Efteråt hoppades han att mästaren förstod att han först och främst tackade för gåvan, vars djupaste hemligheter han sedan under årens lopp, gång på gång och varje gång förgäves, för sig själv och ibland också för andra, försökt påvisa och förklara.

___________________________

"Tro på Gud i alla livets skiften" - här.

"Fariséen och publikanen" - här.