Försommarblommen, musiken och döden

Några ord och meningar från gårdagens minnesstund.

Här går jag i den vackraste årstidens ljus och värme omvärvd av syrendoft och fågelsång. Jag lever, men Lars-Olof är död. Ännu en vän är borta för alltid. Nyss kunde vi talas vid om en nära framtid, men inte nu längre.

En efter en försvinner de, också de som funnits mycket länge i min närhet; de som jag kommer att sakna mest. 

Vänskapen sträcker sig i Lars-Olofs fall över fem decennier. Vi delade intressen, främst musiken, konsten, litteraturen. Han var filosof med estetik som specialgebit, jag psykolog med filosofisk slagsida. 

Vi delade existentiella referenspunkter i form av de frikyrkomiljöer som utgjorde ett väsentligt inslag i vår uppväxt, hans i Frälsningsarmen, min i Pingstkyrkan. Men där fanns också olikheter som inte minskade utbytet. Tvärtom, som avfälliga Guds barnbarn  lärde vi varandra att uppskatta det bästa i arvet: den eminenta hornmusiken i Frälsis och de enastående sångsolisterna i Filadelfia. Lars-Olofs komentarer om wagnertubornas insats efter en Bruckner-konsert var kännarens. 

Oräkneliga är de måltider vi njutit tillsammans med våra respektive, ibland även på resor till städer som erbjuder det bästa i musikväg: Berlin, Amsterdam, Krakow, Budapest - ja givetvis Stockholm i första hand. Allt detta finns nu bara kvar som bakåtblickande bläddring i minnenas album. Uppskjutna planer inställda, framtiden en annan.

Ja, åldrande medför oundvikliga förluster och måttet av sorg och saknad rågas.

Jag minns en gång för länge sen i början av vår bekantskap. Ett kort kom med posten som tack för senast. Där stod kort och gott (med den interna skämtsamhet som han gärna använde sig av): Tack för allt med Einar Ekberg. *

Det är för sent nu, men den givna repliken skickar jag ändå iväg så här:

Tack Lars-Olof! Tack för allt - gärna med International Staff Band!

Foto: EJ

* L-O alluderade på det evinnerligaa tackandet i den gamla J A Hultman-sången: Tack min Gud för vad som varit, Tack för allt vad du beskär.Tack för tiderna som farit, tack för stund som inne är... osv.

Lennart har bloggat färdigt

Jag har bloggat i ett par decennier snart, först i Aftonbladet och sedan 2009 här under rubriken Rapsodi. Under alla dessa år har jag följt ett antal andra bloggare, av vilka vissa blivit favoriter som jag hållit särskild koll på och även bytt kommentarer med. Som regel har det handlat om personer i eller närmast min egen generation, dvs äldre som vid sidan av ordinarie arbete eller efter pensioneringen känt sig lockade att fritt uttrycka sig i skrift (och bild) om litteratur, musik och konst.

Några har slutat skriva och - vad vet jag - övergått till annan verksamhet eller skriver och publicerar sig på annat sätt. Andra har inte bara lämnat bloggandet utan detta livet; helt enkelt tystnat för att de inte längre finns ibland oss. 

Det har nu visat sig att ytterligare en person som jag haft långvarig bloggkontakt med inte längre kommer att höras av. Det kommer inte att publiceras något nytt i den alltid lika intresseväckande bloggen "Den långsamma bloggen" (med det självironiska tillägget "- en trögtänkt långsamläsares anteckningar"). 

Det blev allt glesare mellan inläggen den sista tiden och Lennart antydde vid något tillfälle i höstas att han drabbats av ohälsa, utan att gå in på närmare detaljer. 

Till sist googlade jag hans namn och blev varse att han dog den 12 januari i år. 

Så sorgligt, Lennart Erling var ju bara 74 år och hade mycket mer att förmedla av sin läsning av viktig litteratur, klassiker främst, stoiker inte minst.

Jag träffade honom aldrig i verkliga livet, vilket gäller för nästan alla som korsat min väg här på nätet. Ändå tyckte jag att jag lärde känna honom ganska väl bara genom de skriftliga avtryck han lämnade efter sig. Det är trist att han inte längre kan nås med en synpunkt i kommentarsfältet, och inte minst att man själv aldrig mer kan få en kommentar på vad man skrivit från den kloka och belästa person han var. 

Nu får han vila i frid från vandringar, vedhuggning och läsande, fast han säkert hellre velat fortsätta med allt detta ännu några år till.

Jag hoppades att Lennart bara hade tagit en ovanligt lång paus i sitt skrivande, men så var det alltså inte. Han har bloggat färdigt, och jag sörjer och saknar den eftertänksamme långsamläsarens tankar här i bloggosfären.

Foto: EJ

Till låns

I de rubbade rutinerna slår saknaden till, obarmhärtigt medvetandegörande. En av oss är inte här. En av oss kommer inte längre till fikat för några skinkbitar i den genomskinliga asken. 

Att kalla på henne är inte lönt för hon hörde ju så illa på äldre dar, och att gå ut och hämta henne är inte heller längre möjligt. Hennes dofter lär ännu finnas kvar här och var i gräset runtom gårdens hus, men vi har ju inte den sortens karta över tillvaron.  

 

Vi har ärenden i stan till veckan och det blir inte lättare att återvända till lägenheten och stadsmiljön. Inget rastande i Vasaparken och kvarteren däromkring, där hon också hörde hemma. Hon som vid hemkomsten alltid kollade läget och noga markerade att hon var tillbaka.

Jag ägnar den här sommaren åt omläsning av Pär Lagerkvist. Inte konstigt att en rad ur en av hans mest citerade dikter har ekat inom mig sen i fredags: 

Allt är givet människan som lån.

Livets villkor kan se så ut. Andras såväl som vårt eget liv ett lån - och allt ska tas ifrån oss. Alice levde ett långt liv i hundår räknat och vi visste att hon inte hade lång tid kvar. En vacker högsommardag med prunkande pioner gick lånet ut, det var i fredags.

Ändå är det obegripligt att vi inte längre ska se henne snedda över gatan och som vanligt på nytt göra sig hemmastadd genom att på strategiska punkter - där och där och där och där - meddela sin närvaro. 

Foto: EJ

Sorgen efter Alice

Den här aftonen blev den sista med vår kära Alice som vi förunnats leva tillsammans med under de sista av hennes fjorton år i livet. Hennes goda hjärta fick arbeta allt hårdare och högsommarvärmen gjorde till sist dagen till en plåga.

Vi hade hoppats på ett liv med henne åtminstone den här sommaren ut, men nu blev det inte så. Det är mycket ledsamt, och tomheten och saknaden efter denna milda och väna varelse kommer den närmaste tiden att vara det som uppfyller oss mest av allt.

Alice begravdes för bara ett par timmar sedan här ute på landet bredvid stenen som markerar Issas grav för tre år sedan. Två hundar som satt prägel på vårt pensionärsliv, två varelser för evigt i våra minnen.

Foto: EJ

Till minne

Ålands hav denna dag, ett år sen Issa hastigt togs ifrån oss. En älskad hund, en vacker, intelligent och livfull varelse. Oförglömlig. 

Foto: EJ

Gråstenen i skogsbrynet

Issa är död. Hon vilar nu djupt under jord,
begravd intill en lönn i skogsbrynet.

Jag upprepar: Issa är död. Jag fattar det, 
åh nej det gör jag inte. 

Kan vi inte ta om det ifrån början
eller från och med i onsdags ta en annan väg? 
Nej, inte heller det.

Jag fann utan att söka en sten, helt nära 
mina fötter låg den, en välformad gråsten 
i väntan på att tas i bruk som äreminne,

för tung att lyfta men som lät sig ruckas
från sin grop och rullas fram på plats.

I s s a - jag läste in ditt namn i stenen, 
så som det står ristat i mitt inre livet ut.

Du tillgivna och kloka lilla varelse från 
en hundvärld den du ville dela, och därför 
lät mig ana ett och annat om. 

Jag visste att du kunde dö och förstod
att det en gång skulle göra mycket ont, men ändå inte så förtvivlans ont.

Död, jag upprepar det, men i min saknad 
ser och hör jag dig livs levande 
vart jag än vänder mig

i rummen och på de stigar där vi länge 
vandrade tillsammans, förbi kända buskage och dikesrenar, desamma som i tisdags.

Nu hörde jag dig resa dig från en
av dina många liggplatser och ruska liv 
i din viga och gracila kropp.

Nu hoppade du upp i sängen, la dig på rygg
och bad om att bli kliad på magen.

Nyss hörde jag ditt välkomstskall och kände
din tungas sträva lenhet i min hand. 

Nyss såg jag i dina stora mörka ögon 
din tysta fråga och jag svarade som alltid:
husse kommer snart tillbaka.

Och du? Nej, inte du.

Gråsten bär ditt namn och överlever oss båda.

Foto:EJ

Sista bilderna

Min själ är i lamslaget uppror. För bara ett par timmar sedan var världen en annan.

Döden, sorgen, solen

"Bort gå de, stumma skrida de, en efter en till skuggornas värld", skrev Heidenstam stilfullt och sant. Det var till Gustaf Frödings begravning. Hans ord ringer inom mig som klockorna senare i samma dikt inför ännu en begravning av en person som jag känt sedan 70-talet. 

Bortgång. Stumhet. Skuggvärld. 

En efter en. Besöken i Helga Trefaldighet med en av oss liggande i kista är oundvikligt återkommande. Nu var det Lilian, för tre år sedan hennes Fredrik. 

Det blev äntligen en solig dag i denna annars hittills i år så regniga och kalla högsommarmånad. Kortegen upp till Gamla Kyrkogården bestod av en stor skara vänner som mörkklädda vällde ut ur kyrkan, ut i det bländande ljuset, de flesta med en blomma i handen. Ty det var en klassisk begravning med gravsättning och avskedstagande i omedelbar anslutning till gudstjänsten.

Efteråt gick jag genom kyrkogården tillsammans med någon jag inte träffat förut, samspråkande om Lilian, gravstenarna, Vita Brevet som ännu inte blivit skrivet och annat sådant. Ensam i stan fortsatte jag hemåt, bytte till lättare och ljusare kläder och gick ut i solen igen. Satte mig på Güntherska på Östra Ågatan med nötbakelse och citronlemonad och föll i minnen, medan jag förstrött noterade kafégästerna omkring mig som alla verkade nöjda och glada över solen och värmens återkomst. Som om de tanklöst lydde en annan diktrad av Heidenstam: "Gläd dig du som än ser solen".

I säng vid midnatt slog jag på radions P2, som spelade den underbara inledningen till Matteuspassionen. Stumheten bruten. Bach visste något om det där man brukar tala om som sorgen och glädjen tillsammans.

Foto: EJ

Musiken att dö till

Den gamla frågan om vilket musikstycke man skulle ta med sig till den öde ön lever fortfarande. Den ställs bland annat i kortintervjuer med aktuella artister i den förträffliga franska musikkanalen mezzo. Och det visar sig förstås att den inte är lätt att besvara för någon, inte heller för dem vars yrke är musik.

En besläktad och lika hypotetisk fråga är vilken musik man skulle vilja lyssna till på dödsbädden, om man nu skulle hamna i en situation innebärande sängläge och ett tidsförlopp. Den store brittiske musikologen och musikkritikern Ernest Newman (1868-1959) skrev för drygt hundra år sedan en artikel i The Musical Times där han försökte ge ett svar. Han bad då läsaren observera att det inte var begravningsmusik han hade i tankarna, inte musik som riktar sig till andra utan den man själv skulle vilja somna in till.

Han resonerar lite fram och tillbaka i den där ovanliga essän, avfärdar några typexempel och stannar till vid andra. Chopins berömda sorgmarsch, begravningsmarschen i Beethovens "Eroica", sorgmarschen i Wagners "Götterdämmerung", Strauss´ "Tod und Verklärung" hör till det som diskvalificeras. Det är på tok för spektakulär och heroisk musik för vanliga dödliga; snarast just solenn begravningsmusik än elegisk musik för den som står i begrepp att lämna livet.

Beträffande Chopins sorgmarsch kan den för Newmans del inte komma ifråga sedan han hört en lustig kommentar om dess ABA-form: (A) den gamle gossen gick och dog, (B) nåväl, han kom förmodligen till himlen, A) och ändå, den gamle gossen gick och dog. För min egen del är den - i synnerhet i arrangemang för blåsare - störande förknippad med begravning av senila sovjetdiktatorer et consortes.

Det är tveksamt om stor symfonisk musik är det som ligger närmast till i sammanhanget. Det skulle i så fall vara en stilla orkestermusik som i den långsamma marschen i Händels "Saul", av Newman nämnd som tänkbar. Men är det verkligen marschera man vill göra in i evigheten? Och Tjajkovskijs "Pathetic" saknar enligt Newman tillräckligt filosofiskt djup och liknas lite elakt vid den högljudda gråten hos ett skräckslaget barn som skuffats in i ett mörkt rum. 

Han nämner Brahms men har ingenting att säga om exempelvis Bruckner och Mahler, vilket väl får ses som ett utslag av att deras status när artikeln skrevs inte på långt när var vad den nu är. Särskilt hos Mahler kan man naturligtvis finna många relevanta anknytningar, både i den extatiskt förhöjda livskänslan som i sista satsen av "Uppståndelsesymfonin" och det gradvisa utslocknandet i nionde symfonins sista sats, så illusorisk att tanken att koordinera sin sista suck med den musiken onekligen fascinerar. Likväl är nog detta i första hand musik för livsbegrundan än någonting för själva dödsprocessen. 

Någon av Mahlers lieder, till exempel "Ich atmet´ einen Lindenduft", kunde kanske väcka angenäma minnen och ge vilsam bekräftelse i en avskedssituation där doft och andning hör till det som ska gå förlorat. Ett mörkare alternativ är den sång som Newman nämner, dock förbehållen människor "med nerver av stål": Hugo Wolfs tonsättning av Michelangelos dikt "Alles endet, was entstehet". 

Sång - ja, kanske det, men troligen är det den ordlösa musiken som skulle få företräde. Det förslag från Newman som väcker starkast anklang hos mig är Adagiot i Mozarts stråkkvintett i g-moll. Hos Mozart finns ju i rikligt mått den sammansatthet som både livet och musiken rymmer och som man förhoppningsvis förmår att uppskatta även mot livets slut. Och vill man ha sång så varför inte Mozarts version av "Ave verum corpus" - detta den enkla klarhetens skönaste hastverk (direkt och felfritt nedskrivet, kanske en timmes verk, enligt Wolfgang Hildesheimer) är det nog många som kan tänka sig.

Viss sympati har jag också för "Pavane för en död prinsessa" av Ravel. Pianomusik i lugnt tempo finns det gott om, och om vi med Newman återvänder till Chopin är preludiet nr 20 i c-moll givetvis ett alternativ, men jag skulle i så fall hellre välja nr 4 i e-moll. 

Bachs "Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ" är ett annat preludium som håller i alla situationer. Likaså densammes "Saraband" ur femte cellosviten. Men tvingas jag välja blir det slutligen ändå Schubert, den helt vidunderligt vackra, oändligt sorgesamma andra satsen i sista pianosonaten, D 960, Andante sostenuto. Skönare vaggvisa in i resignationen är svår att föreställa sig.

Jag lät mig som synes dras med i Newmans spekulationer men undrar till sist över tystnaden i och omkring den där bädden. Vem vet hur den i verkligheten skulle gestalta sig? Möjligen är det just tystnaden, markerad av det stilla tickandet från ett urverk och nu och då avlägsen klockklang utifrån, som skulle upplevas som en ynnest. Och i den tystnaden skulle då kanske överraskande en välkänd melodi utan yttre ljudkälla stiga upp ur barndomens djupaste dunkel.

______________________________

Om Hugo Wolfs "Alles endet..." skrev jag här.
Om Mozarts g-mollkvintett skrev jag bland annat här.
Om Schuberts Andante sostenuto skrev jag bland annat här.

Bilden: Dödens ö (Arnold Böcklin, en av flera versioner)
Ernest Newman: The Music of Death, i The Musical Times, July 11, 1915, s 398-399.

Två reflektioner en begravningsdag

1) Idag - när jag tillsammans med många andra följt en vän till graven, sett kistan sänkas i jorden och kastat ner en ros som en sista uppskattande hälsning, läser jag i DN att stockholmarna i allt högre grad avstår från ceremonier i samband med dödsfall. Ett av skälen är tidsbrist; man har annat viktigare att ägna sig åt än begravningar och dessutom går det att enkelt via nätet anordna en "direktkremering". Det blir dessutom mycket billigare.

När jag för tjugofyra år sedan blev änkeman reagerade jag precis tvärtom. Jag ville följa min hustru till graven och jag ville ha en grav att gå till. Med ens anade jag - intuitivt - ritualernas betydelse för sörjande och överlevnad. Min känsla bjöd mig att välja det som bäst svarade mot mottot "to the bitter end". Vilket innebar att jag ville stirra ner i en nygrävd grop på kyrkogården, ville höra och försöka fatta betydelsen av orden "Av jord är du kommen, jord skall du åter varda". Dessutom ville jag naturligtvis hedra henne med de ritualer som tillkommer varje levande människa som gått över gränsen, gått bort, dött ifrån oss. 

Var och en må betänka hur man vill ha det. Valet står en fritt och jag tänker inte här i första hand på jordbegravning eller kremation, utan om respekten för döden i livet. Men som ytterligare ett tecken på den smitning från livets allvar, det undanskaffande, ja rent av förnekande, av döden och livets skörhet som ofta påtalats som ett av det moderna livets kännetecken, finner jag rapporten i dagens tidning både oroväckande och stötande. 

2) I kyrkan och i sorgetåget hade flertalet hunnit till den ålder då håret grånat, vitnat, färgats eller fallit av. Medan "Blott en dag ett ögonblick i sänder" sjöngs undrade jag hur många som i likhet med mig undrade över sig själv, sina vänner och närstående. Undrade över vem som kommer att överleva vem, vem som kommer att uppleva vems begravning, eller om man så vill - vem som kommer att slippa uppleva vems begravning. Också sådana tankar är en begravning till för att väcka.


Foto: EJ

Doloroso

En dag i mitten av oktober för tjugofyra år sedan, just en sådan solig oktober som i år, inträffade det största dramat i mitt liv. Den person som stod mig allra närmast rycktes hastigt bort efter tjugotre år av gemenskap. I livets mitt döden. Jag stod plötsligt ensam.

Sedan dess har flera andra försvunnit från kretsen av närstående och vänner. Men även om jag i den ålder jag nu uppnått har en annan beredskap för dessa ofta oväntade försvinnanden är det alltid med samma känsla av ofattbarhet jag tar emot beskedet om ett dödsfall och att ännu en begravning förestår. Bestört. Förfärad. Sorgsen.

Jag skriver några kondolerande rader till den som nu befinner sig i den situation jag själv befann mig i, då för nästan på dagen tjugofyra år sedan. Dåförtiden umgicks vi mycket. Jag minns måltiderna, diskussionerna, festerna, utbytet av erfarenheter. 

Fredrik är död. Men minnena finns, i alla fall så länge man själv är kvar.

Händelsevis stöter jag samma dag på en filmad inspelning av Tjajkovskijs populäraste verk för solopiano, "Årstiderna", op. 37, som ju innehåller tolv stycken, ett för vartdera av årets månader. Jag lyssnar, tar fram noterna och bläddrar fram det stycke jag alltid tyckt bäst om, nämligen nummer tio, oktober: "Chant d´automne" - en höstsång med spelanvisningen Andante doloroso e molto cantabile.

Det är kontemplativ musik som gjord för en invärtes minneslund. Tekniskt ett ganska enkelt stycke, men inte mindre uttrycksfullt för det. Kromatiskt dalande trioler, gång på gång bemötta av någons enträgna försök att trotsa tyngdlagen, att upprätthålla, inge mod. Sången hålls vid dialogiskt liv fram till dess att den obönhörligen sjunker ner i tystnad.

Jag lyssnar, sätter mig sedan själv vid klaviaturen. Tänker på tider som varit och på dessa båda vänner, dem som jag nästan aldrig sett annat än tillsammans. Tänker på henne som nu plötsligt står ensam. 

_______________________________

Den i mitt tycke bästa tolkningen av detta stycke som jag funnit på nätet står Mikhail Pletnev för. Finns på Spotify här.

Foto: EJ (Höstblomman prakttidlösa)

È morto Claudio Abbado

Medan jag skriver om gårdagens Bach-konsert och lyssnar till Das Wohltemperierte Klavier med Andras Schiff når mig meddelandet om att dirigenten Claudio Abbado lämnat oss för gott. 

È morto Claudio Abbado ropar rubrikerna i de italienska tidningarna.

Det känns utan överdrift som att en epok går i graven. Få dirigenter i modern tid har förvärvat en mer gedigen renommé än Abbado, både som stor konstnär och som omvittnat nobel människa, högt älskad av både medmusiker och publik.

Jag kan inte räkna dem alla, de tillfällen när hans tolkningar av viktiga verk av Verdi, Mahler, Mozart, Beethoven och många andra framstått som de bästa, eller i varje fall bland de allra bästa.

Och jag minns i början av 2000-talet när jag chockad såg honom i en utsändning i mezzo, den franska musikkanalen, dirigera Verdis Requiem och tänkte att det måste vara sin egen dödsmässa han dirigerar. Avmagrad till knapp igenkännlighet stod han där på pulten efter en canceroperation som dessbättre visade sig kunna ge honom ytterligare ett drygt decennium i verksamhet.

Även om han trots allt hann bli åttio år gammal känns hans bortgång som en stor och alltför tidig förlust. Att en hel musikvärld sörjer honom, den saken är alldeles klar.

En vänlig grönskas rika dräkt

Majs sista dag, en strålande vacker dag. En begravningsdag för en vän dessutom.

Sorgen får en så smärtsamt vacker inramning när den sker i "en vänlig grönskas rika dräkt". En kista som firas ner i den kalla jorden medan solen flödar över syrener och grusgångar tvingar oss att på en gång sörja och njuta våra snabbt förrinnande liv. Av vilka ett så påtagligt redan är bortom den sinnliga närvaron.

Men det finns en annan närvaro. Om talen under minnesstunden på Katedralkaféet interfolierades av saluter från samtidigt pågående doktorspromotion i det Uppsala som var Görans långvariga hemvist, så  var det helt i sin ordning. Om talarna sedan återkom till en person som inte bara gjort intryck genom sina betydande akademiska prestationer utan också genom sin person, så var det ännu mer i sin ordning.

Det finns så många klyschor och överord i nekrologer och minnestal, men i det här fallet kände jag att allt var sant och riktigt. Sällan har jag i ett sådant här sammanhang haft så lätt att för min inre blick bekräfta bilden av den som redan sänkts i graven.

Göran fanns där med sin försynta vänlighet, inbjudande blick och stillsamma förmedling av klassisk bildning. Allt ackompanjerat av tonerna från flöjten, hans eget instrument, med helst musik av någon ur Bach-familjen.

Foto: EJ.

En röst som tystnat

 

Jag har sedan igår känt mig nedstämd och sorgsen efter meddelandet om författaren, filosofen, musikkritikern Thomas Anderbergs bortgång. Vissa personer som visserligen inte hör till privatsfären men som man via offentligheten ändå gjort sig bekant med berör en särskilt starkt när de försvinner, särskilt när det sker hastigt och många år för tidigt. Thomas Anderberg hör till dem som jag skapat mig ett förtroendefullt förhållande till genom hans publicistiska verksamhet  - artiklar och inlägg i DN såväl som program i Sveriges Radio, framför allt CD-revyn och Filosofiska rummet. Jag tyckte helt enkelt väldigt mycket om hans sätt att förmedla sina breda och djupa kunskaper, alltid med samma sofistikerade och välavvägda formuleringar.

Jag satt på planet till Barcelona på skärtorsdagen och läste i DN hans egen gripande artikel om vad som drabbat honom. Hjärntumören diagnosticerad, med fatala konsekvensere för språk och kommunikation. Det grymmast tänkbara av öden för en skrivande människa. Vad sedan?

Bara ett par veckor senare är han död. En röst i etern och i skrift kommer inte längre att tala till mig om vad som hänt och händer med den öppenhet, insikt och upptäckarglädje som jag uppskattat så mycket.

Jag tänker på en dikt av Olga Sedakova som jag läste för en tid sedan och inte kan släppa. Slutstrofen lyder:

Ingenting behöver de döda,
varken hem eller klädsel.
Ingenting behöver de från oss,
Ingenting annat än allt på jorden.

PS. Läs gärna Leif Zerns fina minnesord i dagens DN

Foto: Atlas

Begravning

En vän gick bort för några veckor sedan och begravdes igår. Han fanns för ett antal år sedan i samma verksamhet som jag, vilket gjorde att jag i den församlade menigheten återsåg många personer som jag inte sett på åratal, i vissa fall ett halvannat decennium eller mer.

Betydelsen av riter i livet bör inte underskattas. Den kanske viktigaste av dem alla är begravningen, möjligheten till ett ordnat farväl av dem som stått oss nära, nödvändigheten av att konkretisera en förlust i mått och steg som bekräftar ett obetvingligt faktum.

Det faktum att begravningen inte bara är ett rituellt avsked av den döde utan även ett tillfälle för släkt, vänner och bekanta att mötas i social samvaro gör sörjandet just så sammansatt som det i själva verket är. Återseendets glädje blandas med sorgen över förlusten av den bortgångne. Det kan kännas konstigt, rent av absurt; själva föremålet för samkvämet sitter inte till bords, deltar inte längre på samma villkor. Ändå gläds man åt att se varandra och ännu vara vid liv. De flesta i medelålder och medelålder plus. Man undrar stillsamt vad som hänt sen sist, kanske också vilka planer som ligger närmast framför. Konversation så nära den vanliga som möjligt.

Det i grund och botten oacceptabla att en vän som ännu hade mycket mer att ge i livet inte längre finns ibland oss skjuts tillfälligtvis undan. Men oaktat att han nu är död hör vi hans röst och skratt och ser de glittrande vänliga ögonen iaktta oss när vi tystnar efter att ha berättat något märkvärdigt eller trivialt om oss själva. När ses vi härnäst? Endast med svårighet kan vi värja oss mot tankarna på tidens gång och vem som närmast står på tur för en liknande ceremoni.

Och, ja, vi saknar honom mycket.