Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

måndag 30 november 2020

Livet skakar oss av sig



Jag är för närvarande inne i en period av huvudsakligen poesiläsande. Inte bara nobelpristagaren Louise Glück, utan även Jesper Svenbro och Emilio Zucchi. Dessutom är det den här hösten omöjligt för en litteraturintresserad människa att bortse från en bortglömd svensk poets återkomst - en rentav sensationell återkomst, enligt Aris Fioretos i DN. 

Namnet Anna Greta Wide klingade avlägset bekant, men jag kan inte minnas att jag läst något av henne, inte förrän nu då hennes samlade diktning utkommit i två digra volymer, inkluderande kvarlämnade dikter och med för- och efterord av Dick Claésson, den som sammanställt det hela. Särskilt en av dikterna som lästes i "Lundströms bokradio"(SR P1) väckte omedelbart mitt habegär, trots att alltsammans också finns tillgängligt på Litteraturbanken. De nästan tusen sidorna tronar nu på den växande bokstapeln närmast läsfåtöljen. Jag läser några åt gången, fast ibland blir det ganska många eftersom hon skickligt fångar sina läsare med sitt direkta tilltal.
Jag kan alltså lätt förstå att Wide en gång för sextio, sjuttio år sen hörde till de mycket lästa poeterna i det här landet, hyllad även av kritikerna trots att hon skrev rimmad vers tvärt emot samtidens avantgarde. Debuten skedde på 40-talet och sex diktsamlingar hann hon publicera innan hon drabbades av cancer och avled 1965, bara 45 år gammal. Titlar som "Nattmusik", "Orgelpunkt", "Kyrie" och "Den saliga osäkerheten" säger en del om vad som upptog henne i både liv och dikt efter dikt efter dikt. Livets stora frågor, i all enkelhet ingenting mindre än så.

Vid yttersta gränsen av det som är jag
finns något som är varken natt eller dag -
kanhända en gryning med sjöfågelskrik,
kanhända en skymning med kammarmusik, 
kanhända en blandning av oro och ro,
kanhända en jordmån där något kan gro.

Jag läser och förundras dels över dikternas musikalitet och ibland nästan alltför lediga flöde, dels också över de litterära konjunkturernas växlingar. Wides brottningskamp med existentiella frågor gjorde henne till en gensträvig troende, någon som bara i benådade ögonblick befrias från vacklan och tvivel. När jag slog upp första dikten i den första samlingen tyckte jag mig höra en lika sångbar lyriker som Nils Ferlin, med samma slags "stjärnorna kvittar det lika" och "barfotabarn i livet", och med samma naturliga fallenhet för rytm och rim. Fast ju mer jag bläddrade framåt i samlingarna tänkte jag också på henne som en poesins syster till Hjalmar Gullberg. Och mycket riktigt - den senare visar sig enligt det biografiska efterordet vara en av hennes inspirationskällor och dessutom välvillig läsare av hennes tidiga alster redan före debuten.
 
Men åter till den dikt som jag i likhet med bokradions presentatörer fastnade för:

Livet skakar oss av sig — inte med tankens grymhet,
bara så som en vindstöt skakar fåglarnas bon,
bara så som ett barn på dammig, sommarvit landsväg
stannar, kisar mot solen och skakar en sten ur skon.
En gång var du det barnet, gick i sol på den vägen,
kände den stenen skava, löste sandalens rem —
Vad blev det kvar av solen, den vita vägen och rymden?
Bara en skimrande syn och en svidande längtan hem.

Vad är det som gör den så omedelbart drabbande? Det är inte bara rimmen och rytmen och den öppenhjärtiga nostalgin. Det är givetvis främst öppningens obönhörliga deklaration om livet självt bortom gott och ont, fem ord varav ett är ett återkommande nyckelord - skaka - och som strax kan kopplas till det nästan likalydande skava. 

Ja, läs den en gång till! Nog är detta mycket vacker ordkonst om tidens flykt som ett ohjälpligt skavande, svidande faktum.

Foto (överst): EJ.

lördag 21 november 2020

Koralpreludier för pianister



Igor Levit, den rysk-tyske pianisten som i konkurrens med isländske Vikingur Olafsson är på väg att etablera sig som den allra främste pianisten i sin generation, kommer nu med en ny cd kallad "Encounter". På den (liksom på "Life" för ett par år sedan) spelar han musikstycken som i flertalet fall transkriberats för piano. Koralpreludier av Bach och Brahms möter vi i Feruccio Busonis arrangemang, Brahms "Vier ernste Gesänge" i Max Regers pianoversion och ett körverk av Max Reger - "Nachtlied" - har överförts till piano av en pianistkollega till Levit. Allra sist dock ett modernt verk redan från början komponerat för piano av Morton Feldman.

Det är tveklöst Johann Sebastian Bachs koralpreludier i Busonis välkända tappningar (BV B 27) som är huvudsaken i det här albumet. Bland dessa inalles tio finns ju de odödliga "Wachet auf, ruft uns das Stimme", "Nun komm, der Heiden Heiland" och "Ich ruf zu dir, Herr Jesu Christ". Den sistnämnda håller jag för att vara ett av de vackraste pianostycken som existerar i vår akustiska sinnevärld. 

Givetvis finns den i många andra inspelningar, också på den Bach-skiva som Olafsson gav ut för ett par år sedan. Det står i mitt tycke oavgjort mellan deras respektive tolkningar, men ifråga om ett par av de övriga preludierna tar Olafsson ut svängarna på ett sätt som gör honom till vinnare. I "Nun komm..." väljer han ett långsammare tempo och en mot slutet starkare dynamik som övertygar, medan den galet saliga "Nun freut euch, lieben Christen g´mein" spelas med en svindlande hastighet som kan få en att undra vem eller vad som egentligen vidrör tangenterna (här). Det går undan även hos Levit, men melodilinjens tyngd under de strömmande tonkaskaderna gör musiken litet mera jordnära hos honom. Jag vet inte riktigt vad jag föredrar, ena dagen kanske det hisnande leviterande steget och den andra den mer stadiga gången. 

Båda dessa högaktuella stjärnpianister har utomordentliga kvaliteter, men de får mig dock inte att glömma en Bach-pianist i min egen generation, Murray Perahia, som framför allt i "Ich ruf zu dir..." ropar till Herren, nej, snarare ber denna innerliga och förtröstansfulla bön på ett sätt som jag än så länge anser vara oöverträffad. 

Det stränga draget hos Levit må väl ha att göra med att hans album är tematiskt upplagd med fokus på allvarliga ting. Titeln alluderar inte bara på de möten mellan tonsättare som transkriptioner förutsätter, utan även på konfrontationer med de texter som merparten av musiken är förbunden med. Brahms sena sånger om döden är inte vilka som helst, och Regers högstämda aftonbön har det eftertänksamma innehåll en sådan har. 

Morton Feldmans nästan halvtimmen långa meditation "Palais de Mari" från 1986 är ett verk i den modernistiska tradition som lämnat både Bach och Brahms bakom sig till förmån för en stilla, skimrande värld av spridda klanger. Det kunde varit fragment av en Gymnopédie No. 4 av en Erik Satie i upplösning. Eller det kunde kanske varit musik av någon sentida lärjunge till Anton Webern - ifall den slutat efter halvannan minut. Men nu fortsätter den i långsamt droppande likformighet med illusionen av att kunna pågå i all evighet. Suggestivt? Rent av hypnotiskt? För många säkert så!

söndag 15 november 2020

Havsstilla



Jag bläddrade i "Tysk lyrik", en bok jag länge ägt men nästan glömt bort att jag hade. I ett sådant urval* stöter man naturligtvis på Johann Wolfgang von Goethe (1749-1832), konstigt vore det annars. Nå, jag fann inte bara "Über allen Gipfeln" utan även några andra smakprov på denne gigant i skaldekonstens historia. Jag fastnade för en dikt med titeln "Meeresstille", som på svenska blir "Havsstilla" i Johannes Edfelts översättning:

Djup, djup tystnad över vattnet.
Hur orörligt havet är!
Och bekymrad väntar skepparn:
släta ytor vart han ser!
Ingen vind från någon sida!
Dödens stillhet, fruktansvärd.
I det oerhörda vida
ingen enda böljas färd.

Håll med om att det är en mycket märklig dikt: en dikt om stillhet, men inte som frid och ro utan som dödligt hot, som någonting fruktansvärt. Vi är på ett skepp i stiltje och det är före ångfartygens tid. Vi blickar med den lamslagne skepparen ut över det blanka, orörliga havet, utlämnade till det runtom lika skrämmande vida. Originalet lyder:

Tiefe Stille herrscht im Wasser,
Ohne Regung ruht das Meer,
Und bekümmert sieht der Schiffer
Glatte Fläche ringsumher.
Keine Luft von keiner Seite!
Todesstille fürchterlich!
In der ungeheuern Weite
Reget keine Welle sich

Dikten har en pendang som inte finns med i min lilla antologi. I den målar Goethe upp en motbild, eller om man så vill en lycklig upplösning av den första diktens belägenhet. "Glücklische Fahrt" heter den och skildrar följande förlopp:

Die Nebel zerreißen,
Der Himmel ist helle,
Und Äolus löset
Das ängstliche Band.
Es säuseln die Winde,
Es rührt sich der Schiffer.
Geschwinde! Geschwinde!
Es teilt sich die Welle,
Es naht sich die Ferne;
Schon seh ich das Land!

Vindguden kommer här till undsättning, himlen klarnar, vindarna börjar susa, kaptenen kommer på fötter och skeppet klyver vågorna i full fart framåt mot en fjärran kust.

Det sägs att dessa dikter är inspirerade av en händelse under Goethes långa Italienresa. Han ville även se Sicilien och gick därför ombord på ett skepp som från Neapel skulle föra honom dit. Seglatsen bjöd på denna upplevelse av stiltje som någonting minst lika vådligt som en stormig böljegång. 

Inte oväntat har dessa dikter attraherat många tonsättare, bland dem också några av de mest namnkunniga, nämligen Schubert, Beethoven och Mendelssohn. Som op. 2 blir "Meeresstille" ett tidigt prov på Schubert som mästerlig kompositör av lieder. Mendelssohn skapar en konsertuvertyr utifrån texten, medan Beethoven satsar för fullt med kör och orkester i en kantat, op. 112, där båda dikterna ingår.

Kantaten börjar med dämpad, knappt hörbar körsång fram till den första diktens tre sista rader, där kören börjar sjunga i staccato, där "fürchterlich" plötsligt utropas med chockerande styrka och där "Weite" hålls ut så länge att man omöjligt kan bortse från detta orörliga havs förfärande vidsträckthet. Det är Beethoven på övertydligt dramatiskt humör, även när han ställer de båda dikterna i stark kontrast till varandra. Jubeltonen dominerar helt när i andra satsen/dikten vindarna och allt pånyttföds i stark rörelse. John Eliot Gardiner och Orchestre Revolutionnaire et Romantique presenterar allt på bästa sätt, (men flera alternativ finns på t ex Youtube).

Mendelssohn ägnar det mesta av sin uvertyr åt den lyckliga delen av färden, vilken slutar med triumferande fanfarer och några slutackord som signalerar ankomst och förtöjning i lugn och säker hamn. 

Och Schubert då? Han stannar vid den första diktens allvar. Hos honom är diktens alla utropstecken strukna, dramatiken undertryckt eller redan ersatt av ett tillkämpat lugn som yttrar sig som en mycket långsamt framsjungen saklighet. Det sker mot bakgrund av pianoackompanjemangets ständigt brutna ackord, vilket väcker reminiscensen av det vågsvall som så bittert saknas. Och jag tänker: Det är knappast mindre "fruktansvärt" att ställas inför det orörliga och oerhörda "vida" när orden från sångaren formas som här, återhållet i fallande intervaller, stilla som i den situation som är.

Dietrich Fischer-Dieskau sjunger bättre än de flesta, så jag länkar i första hand till honom. 

* "Tysk lyrik", i urval av Sven Lindner, Bonniers, 1971.
Foto: EJ.

måndag 9 november 2020

Jan Myrdal 1927-2020

 
Jan Myrdal har dött vid 93 års ålder. Kulturlivets fixstjärna en gång under ytterkantsvänsterns famösa hegemoni går i graven, fastän det beträffande både stjärnstatus och hegemoni var för ganska länge sen.  

Men det fanns en tid då Myrdal i breda kulturkretsar tillmättes en betydelse som bara tillkommer orakel. Minnesorden omkring den epoken är som väntat inte längre unisont respektfulla, vilket har att göra med de horribla ställningstaganden han återkommande gjorde framför allt i världspolitiska frågor. Har jag någonting att tillägga? Inte mycket, men kanske ändå något litet. Han var dock länge någon vars provokationer jag tvangs förhålla mig till.

Jag kunde personligen aldrig ansluta mig till skaran av beundrare. Det har alltid förbryllat mig varför somliga som ser sig som intellektuella faller för historiens och samtidens värsta tyranner, särskilt när de i likhet med Myrdal framställer sig som rationalister och varma anhängare av yttrandefrihet, det senare visserligen främst av strategiska skäl.

Revolutioner är förvisso ingen tebjudning, i synnerhet inte de maoistiska, men det var inte bara därför jag aldrig kände mig bjuden. Myrdals kommunistiska kolartro, den som väl livet ut utgjorde hans ideologiska kompass och utifrån vilken han trodde sig kunna - marxistiskt "objektivt" - navigera och profetera om historiens gilla gång, var inte bara häpnadsväckande naiv utan gjorde det legitimt att cyniskt bortse från offren - de mänskliga, kulturella och sociala. Den där kolartron på ofrånkomliga vedermödor på vägen till det klasslösa himmelriket liknade i långa stycken några av min barndoms predikanters övertygelse att de satt inne med nycklarna till tolkningen av Guds plan genom tidsåldrarna.

Men likafullt - under årtiondenas gång har jag samtidigt fascinerats av Myrdals kontroversiella persona och naturligtvis måst erkänna att han som skönlitterär författare mer än en gång varit värd ett studium. Men det var alltså av andra skäl än polemiken i de där mer eller mindre kuriösa Skriftställningarna, en oändlig rad pocketböcker där han i kraft av sin upphöjelse som samtida illojal intellektuell under ett par decennier kunde samla och utge så gott som allt han skrev om politik och samhälle. Det var i stället när han i "jagböckerna" - om pojken, mannen och åldringen Jan - vände en obarmhärtigt rannsakande blick mot sig själv och sina närmaste, som han åstadkom något berörande, väsentligt och möjligen bestående. Och det var då som även språkkonstnären kom till sin fulla rätt. 

Sist och slutligen måste jag också tillstå att jag under 70-talet och början av 80 åtminstone till dels bildade front med Jan Myrdal i och med prenumerationen på FiB/Kulturfront, där han ju var en drivande kraft. "Antiimperialism" och "Yttrande- och tryckfrihet" var deviser som jag kunde sympatisera med.* Paradoxalt nog var det inom ramen för den tredje devisen, "Folkets kultur", som jag till och med bidrog med några recensioner, trots att jag fann tankegångarna bakom "folkkultur" både onödigt inskränkande och suspekta; det luktade för mycket ideologiskt kommissariat. 

Och även när man trodde sig vara överens, som i fråga om försvaret av den viktiga yttrande- och tryckfriheten (även för fascister och knäppgökar), visade sig plötsligt kolartron fördunkla omdömet så till den milda grad att ayatollan gavs stödet i stället för Salman Rushdie. Där rök väl det sista lilla av respekt jag möjligen hade kvar för den svenska parnassens evige gossen Ruda.

Men om ni frågar mig om boktips angående Myrdal kan jag nämna två, de två som gjort starkast intryck på mig och som jag tror jag vid en omläsning skulle uppskatta än idag: "Confessions of a Disloyal European", 1968 (på svenska: "En illojal europés bekännelser", 1983), som var den första bok jag läste av honom, och "Barndom", 1982.
____________________________
*Maoisten Myrdal blev gammal nog att uppleva Kinas omvandling till framgångsrikt råkapitalistiskt imperium med omfattande imperialistiska strävanden, men mig veterligt sträckte sig hans antiimperialism inte längre än till kritik av den västliga kulturkretsens försyndelser. 

Foto: Ewa Stackelberg

lördag 7 november 2020

Fördrömd vid ett krogbord



G var upptagen med väninnor hemmavid så jag drog iväg på stan för ett besök på Stadsbibliotekets tidskriftsavdelning och en bit mat på egen hand. Det här var för några dagar sen innan "råden" för att undgå andra vågens virussmitta skärptes. Jag hade länge tänkt besöka belgiska Bierhuis i stadskärnan, främst lockad av det belgiska ölet.

Miljön andades mörkbetsad mondänitet från förra sekelskiftet, mycket behagligt ljussatt med bland annat små fotogenlampor på borden och taklampor med vita glober som påminde om dem på Kungliga Operan, om än av blygsammare mått. Operan ja... när härnäst ska man få sjunka ner i en fåtölj på andra raden och höra uvertyren stiga från orkesterdiket upp mot taket och den praktfulla takkronan? Jag har en fordran innestående sen i våras, men när? Nog kunde jag tänka mig en repris från 90-talet på Erich Wolfgang Korngolds "Die tote Stadt". För melankoliskt för tider som dessa? Var inte så säker på det!

På höger hand ett halvcirkelformat ännu obesatt barhäng inramat av ljusreflekterande glas och flaskor, och glasen hänger i fötterna i en lång slingrande rad ovanför bartenderns huvud. Klockan är bara sex och det är nästan tomt på folk. Till vänster en rymlig matsal med fönster ut mot gatan där endast ett av borden är upptaget av ett lågmält konverserande par som ännu inte delar förtroligheter.

Kyparen skulle snart få mer att göra, men middagsgäster vid mer än fyra bord blev det inte under den timme jag blev sittande, alltmer självförsjunken. Denne kypare, en lång och magerlagd man som tilltalade mig på engelska, var den ende som med sin service kom mig närmare än det stipulerade avståndet, och jag kunde lugnt fördriva tankarna på virus och annat osynligt elände. Det var vilsamt tyst, ingen musik från dolda högtalare, bara min egen inre, långsamt strömmande. "Glück, das mir verblieb". 

Jag drömde jag var i Belgien, i Brygge, och här beställde nationalrätten moules frites och ett glas Westmalle. Jag kom just in efter att ha återsett det vilda torget, vandrat i gränderna och längs de tomma stränderna runt Minnewater, och det var lite grått och dimmigt precis som det en gång var när George Rodenbach var här, eller när jag själv en gång var här. 

Kyparen kom med de vinkokta musslorna i den svarta grytan med det stora locket som vänds upp som skål för skalen. Därtill den friterade potatisen och en gräddfluffig majonnäs framför det skummande ölet. Jag bände upp det glipande skalet och ljustrade med gaffeln den mjuka musslan samtidigt som tre unga män och en kvinna anlände och anvisades ett bord längre in i salen. Deras närvaro förändrade ingenting. 

Jag tänkte på mitt möte med Lodewijk van Gruuthuse utanför hans eget palats, och att vi hade blivit stående en stund framför ett av de upplysta fönstren. Jag tyckte han såg plågad ut, de insjunkna kinderna hade skrynklats och luggen tunnats ut i stripor över pannan. Han såg på mig med en blick som till hälften doldes av de tunga ögonlocken och sa att han var på väg till en sittning hos porträttmästaren. Han hostade torrt och snurrade lite förstrött på radbandet men lyste upp när jag frågade om han hört något från poeten på sistone. 

Efter att ha hört honom tala om sina nyförvärvade manuskript och gemensamt ha konstaterat att det verkligen var sant att Maria av Burgund fallit av hästen och dött, tog vi farväl. Men i sista ögonblicket vände jag mig om och bad att få ställa en fråga jag länge tänkt ställa: "Vad var det Ni närmare bestämt tänkte på när Ni en gång valde Ert motto?" Jag lyfte min promenadkäpp och pekade på skriften i sten ovanför porten. Plus est en Vous. Han log så pass att mungiporna lyftes till vågrätt och svarade undvikande att det fick vi återkomma till en annan gång.

Kyparen väckte mig med notan och jag stack in kortet, rundade av summan, tackade och lämnade Bierhuis. Gick sedan Sankt Olofsgatan fram till biblioteket med bibliofilen Lodewijks tungsinta ansikte kvardröjande för min inre blick. Han såg faktiskt inte riktigt kry ut. Eller var det bara "gammeln"?

Foto: EJ