Portugisisk resa (4): Igreja do Carmo

För drygt tvåhundrasextio år sedan, närmare bestämt år 1755, skakades Lissabon sönder och samman av en jordbävning som med åtföljande tsunami och eldsvådor tog med sig tiotusentals människor i döden. Epicentrum låg i havet tjugo mil bort och man har uppskattat att det kraftiga skalvet måste ha legat nära nio på Richterskalan. 

Det var en katastrof som gav eko världen över och som fick stora återverkningar på de flesta områden, inte bara i Lissabon, Europas då fjärde största stad och en av de rikaste och mäktigaste. Hela Portugal och även delar av södra Spanien och Marocko drabbades, även om förödelsen var störst i Lissabon. Staden fick byggas upp på nytt och på ett nytt sätt, men obetalbara skatter gick förlorade för evigt. 

Att den ohyggliga katastrofen inträffade på allhelgonadagens förmiddag och att således många omkom i kyrkor och kloster under själva mässan minskade inte förskräckelsen, tvärtom; samtidens tankeliv påverkades på ett avgörande sätt. Katoliker, protestanter och upplysningens företrädare diskuterade och stred om berättigade slutsatser. Teodicéproblemet, straffdom eller inte, optimism kontra pessimism, upplysning eller jesuitiskt tänkande - se där något av det som blev föremål för dispyter. Voltaire, Kant och Rosseau var involverade i diskussionen. 

Det finns en ruin i Lissabons centrum som motiverar historiska tillbakablickar av det här slaget. Igreja do Carmo, en kyrka med tillhörande kloster från 1300-talets slut, undkom inte katastrofen, men grusades inte heller utan kvarstår som ett ramponerat monument över händelsen. Taket rasade in och all utsmyckning förstördes, men delar av kyrkans väggar och gotiska valvbågar står än idag förunderligt vackert mot den öppna skyn. Att viss rekonstruktion påbörjades men avbröts kan man förstå av att så pass mycket kvarstår.

Ett museum är inrymt i ruinen, främst med arkeologisk inriktning men även med en del konstföremål och, något överraskande, ett par peruanska mumier. 

I en av salarna ligger en figur på locket till en sarkofag, en man i långt lockigt skägg som jag inte kunde låta bli att försiktigt närma mig. Han låg nämligen ovanligt nog på sidan och liknade en som bara tog sig en eftermiddagslur, tryggt vaktad av två änglar som knappt märks bakom hans rygg. På kistans framsida en relief som visar ett sällskap på vildsvinsjakt, medan kortändarna har gängse sakrala motiv: bebådelsen och korsfästelsen. Mannen är med all säkerhet en ädling, möjligen en kungason. Hans namn: D Fernão Sanches, i övrigt inga uppgifter.

Jag missade en inskription i sten som finns vid museets ingång. I efterhand har jag inhämtat att påven Clemens VII (alias Giulio de´ Medici) där låter hälsa att han ger fyrtio dagars avlat för den kristet troende som besöker denna helgedom. 

Man kan undra om det fortfarande gäller (det är ju trots allt inte fråga om skrift i sanden) och om det i så fall gäller fyrtio dagar framåt eller bakåt i tiden. Jag tänker på den stränga maningen att inte "synda på nåden", men det kanske bara är något protestantiskt lutherskt. Hur som helst förstår jag att Igreja do Carmo en gång var en mycket framstående helgedom. Vilket förstås inte var till någon hjälp för dem som allhelgonadagen 1755 vid niotiden på förmiddagen deltog i mässan, ännu ovetande om vad som en halvtimme senare skulle komma att inträffa. 

Foto: EJ (klicka för större bilder!)

Gravyren härrör från tiden efter katastrofen.

Portugisisk resa (3): Fyren i Cascais

Fyrar hör till den kustnära havsmiljön. Behovet av att med fyrbåkars ljus varna för grund och vägleda sjöfarten har funnits i alla tider. Jag läser att man i forntiden helt enkelt tände eldar på klippor och höjder och påminns om att det första berömda fyrtornet - på ön Faros utanför Alexandria - räknas som ett av världens sju underverk. 

Fyren i Cascais påminde mig också om att dessa betydelsefulla anläggningar en gång för inte så länge sedan bemannades med vaktare, vars yrke omgavs med en speciell nimbus, en romantik med inslag av dyrkan av hav och enslighet. Vem har inte någon gång fantiserat om ett vikariat på en sådan post ute i havsbandet?

Ett litet museum i anslutning till fyren visar lokal fyrhistoria och ett antal föremål med anknytning till verksamheten, framför allt konstruktioner av linser och reflektorer. Det jag fastnade för var de optiska instrumentens sinnrika skönhet och ett citat från en viss herr C A Pinto Ferreira, som i samband med världsutställningen i Paris år 1867 så väl formulerade mitt eget intryck:

"How magnificent is the aspect of these enormous lenses of pure crystal, composed by cylindrical rings of prismatic discs. What a beautiful work, what a brilliant transparency! How much care was needed to shape their angles, faces and curves with mathematical exactitude!" 

På kvällen på hemväg från en middag i Estoril stannade jag till och betraktade ljuset från den genomstrålade, rikt reflekterade kristallen i Cascais ett par kilometer bort. 

Men kanske var det inte ljus genom en glaskristall jag såg utan ett annat ljus genom en lins av akrylplast (plexiglas), vilket tydligen numera betraktas som det lämpligaste materialet. Gör det någon skillnad - för mig och för herr Pinto Ferreia, som ju ingen av oss kan göra en jämförelse? 

Vi blev bara så fascinerade av att det kunde röra sig om ett stort stycke kristallglas, mer konstfärdigt slipat än de vinglas från Småland eller Böhmen som vi ogärna byter ut mot andra. 

Foto: EJ.

Portugisisk resa (2): Fadokväll

Få städer lär vara så unikt förknippad med en särskild musikgenre som Lissabon. Fadon härskar oinskränkt i dess egen hemstad. Musikutbudet i övrigt är vad jag kunnat se inte särskilt stort, men det kompenseras väl av de många restauranger och spelställen där den som vill höra fado kan få sitt behov tillfredsställt vilken kväll i veckan som helst.

Vi valde Clube de Fado, ett av de mer etablerade ställena i Alfama som håller sig med ett "stall" av artister så pass kända att de finns representerade på skivmarknaden. För den som undersöker saken blir det snart uppenbart att det finns många sångare som är lika hörvärda som de världsberömda Mariza och Cristina Branco.

Amlia Rodrigues (1920-1999) var den som med sin vackra altröst, sitt artisteri och sin filmstjärne-status gjorde fadon känd världen över. Jag hade turen att befinna mig på Algarvekusten en gång på sjuttiotalet när hon uppträdde på en tjurfäktnings-arena i Portimão. Jag minns stämningen när mörkret föll och ljuskäglan fokuserade hennes gestalt. Hon stod där nere vid arenans ena sida i svart långklänning och med lätt bakåtlyft huvud, suverän, drottninglik, redan en ikon. Enastående både som sångerska och som karriär och levnadsöde - från fattig fruktförsäljare på Lissabons kajer till världsberömmelse som en av 1900-talets största röster. 

Jag lyssnade mycket på Amalia på den tiden, men kom aldrig vidare till andra artister. Hon förblev länge, för mig och för många andra, enastående. Sedan de åren har mycket hänt och jag har för egen del senare haft stort utbyte av de gedigna kunskaper som fadokännarna Thomas Nydahl och Ulf Bergqvist förmedlat i sina böcker och blogginlägg.

Den här kvällen på Clube de Fado fick jag bekräftat att också de mindre namnkunniga bland dagens artister verkligen håller en hög nivå. Vi fick ett bord nära spelplatsen och de flinka servitörerna meddelade redan med menyn att fyra artister skulle uppträda med början 21.15. Klockan gick en bit längre än så innan den röda lampan tändes, sorlet lade sig och den första sångerskan kom in tillsammans med två musiker, en på akustisk och en på portugisisk gitarr. 

Bara det - att endast ackompanjeras av två gitarrer - säger allt om vilken tonsäkerhet och vokal bärighet som krävs av sångsolisten, i synnerhet som musikerna är av toppklass och ackompanjerar på ett sätt som inte så mycket ger stöd som att de tillför egna tonslingor och ornament i en konstfull, polyfon väv. 

Ingen av dem som uppträder presenteras eller presenterar sig själva, ingen säger något, det är bara sången och musiken som talar när var och en av sångarna sjunger fyra sånger och sedan försvinner ut med en bugning mot publiken och musikerna. Efter en paus för mat och prat kommer så nästa in. 

När det är dags för det fjärde och sista uppträdandet visar sig bara musikerna; gitarristen är nämligen en musiker som även sjunger, och han gör det mycket bra. 

Vid pass midnatt när jag ber om notan ber jag samtidigt att få namnen noterade. De tre sångerskorna var i tur och ordning (bilderna uppifrån och ned) Maria Emilia, Cristiana Águas och Carolina. Gitarristen/sångaren heter Carlos Leitão. Tyvärr fick jag inte namnet på den mycket skicklige musikern på portugisisk gitarr. I synnerhet i sångerna med snabbt tempo uppvisade denna varierade lilla ensemble en imponerande samspelthet.

De fiskrätter som serverades var dessutom av utmärkt kvalitet. Ett vitt vin har jag också antecknat som en ny favorit, med förhoppning om att Systembolaget också hittar det. Planalto - ännu ett minnesvärt namn från Portugal.

Foto: EJ (Obs! bilderna är som vanligt klickbara)

Portugisisk resa (1)

Havet, fado och bacalhau - tre starka associationer till Portugal och Lissabon. Ja, och så sardiner på burk förstås, dem som man redan som barn visste varifrån de kom. 

Sången och den salttorkade torsken kom senare, i realiteten först när de blev upplevelser på plats. Fast torsken är ju egentligen importerad från Nordnorge, enligt uppgift ur det allra bästa sortimentet. Den vemodiga fadon däremot är Portugals egen, även om det sägs att även den bär med sig sådant som kom över haven.

Nog lärde man sig i skolan att Vasco da Gama var portugis, kanske minns man också att Bartolomeo Dias var det, liksom han med det svåruttalade namnet som fick heta Magellan (han hette Magalhães) och som fick ett sund någonstans långt borta uppkallat efter sig. 

Så är det - av världens sjöfarande upptäckare är det bara de med italienskt ursprung som kan tävla med portugiserna i betydelse. Helt och hållet vänt mot den vida Atlantiska oceanen är Portugal ett land som har en historia med världshaven. Det är uppenbart än idag även om de moderna kryssningsfartyg som kortvarigt ankrar utanför det vidöppna Praça do Commercio eller nedanför Alfama knappast bjuder på några äventyrligheter utanför deras egen bekväma självtillräcklighet.

Och precis som sardinen i Werner Aspenströms dikt, den som önskar att burken öppnas mot havet, vill ju även jag öppnas mot en havsutsikt om resmålet medger det. Det gör det ju oftast om man reser till Portugal, till exempel om man stiger av planet i Lissabon och efter en taxiresa hyr in sig på det underbart vackra Villa Unika i Estoril. 

Några dagar senare kunde vi även mitt i Lissabon från balkongen på ett hotell på Rua Augusta skymta havet på andra sidan triumfbågen och Praça do Commercio.

I Estoril kunde vi om nätterna somna till vågbruset och på dagarna gå den långa vindlande strandpromenaden till Cascais och fyren och vidare ända till Boca do Inferno. Vindstarka dagar splittrades vågorna i kaskader av vitt skum i mötet med pirar och klippor, mot sandstränderna med endast ett utdraget tonlöst frusande. Att vistas så där havsnära är en ynnest, om än för bara en kort tid. Det är inte alls som på Louvren eller Gulbenkian. 

När man lämnar fyren i Cascais och närmar sig Boca do Inferno (helvetesgapet), övergår det stenlagda promenadstråket i karg och klippig natur. Sikten mot havet är fortfarande fri och går man fram till klippkanterna öppnar sig svindlande djup, varav ett, en klyfta som skär in under ett valv, gett området dess namn.

Till fadon ber jag att få återkomma.

Foto: EJ. (Klicka för större bilder!)

Omläsning: Alla själars dag

Cees Nooteboom skriver inte tjocka romaner; hans berättelser är som regel korta och koncentrerade och väger tungt på annat sätt än som pappersbunt. Men ingen regel utan undantag, och undantaget heter "Alla själars dag" (från 1999; på svenska 2001) och är på 400 sidor utan att för den skull innehållsligt avvika från hans som vanligt tankedigra prosa. Rekommendationen på omslagsfliken i den utgåva jag har bör följaktligen beaktas: "Den som vill njuta av denna roman bör ta god tid på sig - den som läser den snabbt förlorar sin tid".

Tid, historieskrivning och närvaro är kända teman även från Nootebooms andra alster. Den här boken utspelar sig mestadels i ett vintrigt Berlin, om än med utflykter till Estland och Japan och med en kulmen som har Madrid och spanska höglandet som spelplats. Huvudpersonen, Arthur Daane, är en holländsk dokumentärfilmare som förlorat hustru och son i en flygolycka och som frilansare valt att uppehålla sig i ett Berlin som några år efter Tysklands återförening ännu bär märken efter murens fall.

I Berlin umgås han i en krets av intellektuella vänner - skulptören Victor, filosofen Arno*, den ryska fysikern och fotogalleristen Zenobia - som på näringsställen eller hemma hos varandra ivrigt levererar provocerande tankegångar om filosofin, konsten och livet. Ja och så finns där i bakgrunden också kvinnan med ärret, den unga undflyende Elik, som Arthur stöter på i ett kafé när de båda råkar hugga tag i samma spanska tidning. Hon förblir en gåta som dyker upp och försvinner allt efter som hon själv behagar. Men även om hon bevarar sin hemlighet lägger hon ut spår som Arthur inte kan låta bli att följa.

Till allt annat är detta också en roman om kärlek, eller åtminstone förälskelse. Ett lovvärt försök att skildra det gåtfulla som händer när två hemlösa existenser hakar i varandras liv och öde; det där om hur man drabbas av en passion, ett okuvligt intresse som man lika mycket värjer sig mot som att man ovillkorligen dras in i.

Elik arbetar på en avhandling om en spansk 1100-talsdrottning, Urraca av Léon och Kastilien, om vars liv hon önskar veta mer än det lilla som historien förtäljer. Varför? Finns där en möjlig identifikation åtta hundra år bakåt i tiden? 

Arthur är vid sidan av uppdragen upptagen av sitt eget speciella filmprojekt: att filma Berlins gator, trappor och trottoarer med lågt sikte på fotgängarnas fötter. På vilket sätt kommer den filmen, om den nu någonsin blir färdig, att kunna tala om tiden, anonymiteten, försvinnandet och avskedet?

Författaren är allvetande, dyker in i personernas tankevärldar och drar regelbundet in läsaren i ett "vi" där han ytterligare kan resonera kring de karaktärer han ställt upp på scenen. Eller rättare sagt: de karaktärer han placerar på en eller annan kneipe där det mesta av andligt och världsligt, subjektivt och objektivt, kan avhandlas tillsammans med husmanskosten. Där såväl Hegel och Heidegger som den saumage som ligger på tallriken blir utredd på nytt. Om det drivande i berättelsen är intrigen kring paret Arthur och Elik så är inte dessa möten vännerna emellan, deras spirituella diskussioner och småträtor, mindre spännande läsning. 

Det här är alltså en roman för den som i en sådan söker reflektioner om livsvärlden. Den blir dessutom bara bättre ju längre man kommer i texten och utmynnar i en dramatik som jag inte tänker avslöja här. 

Jag läste "Alla själars dag" när den var ny och har nu läst den på nytt. Jag konstaterar att den är rik nog för fler omläsningar. Ja, i själva verket skulle jag kunna börja om redan i morgon, åtminstone med att söka upp de avsnitt som är förstrukna. Där finns nämligen formuleringar som tål att grunna vidare på, precis som citatet på omslagsfliken antydde.
________________________
*Arno i den här boken har en förebild i författaren och filosofen Rüdiger Safranski. Det avslöjas under en litteraturafton där vännerna Nooteboom och Safranski båda deltar i uppläsning och samtal. Finns på Youtube här för den som hänger med i talad tyska.

Ortoceratiterna och Gropen

Jag vet inte riktigt hur tankarna gick, men plötsligt befann jag mig i Centralskolan i Malmberget. Bilder steg upp, som om mitt inre vore själva Gropen, det stora gruvhålet som ryktet säger nu ska fyllas igen.

Frånsett första klassen tillbringade jag mina första skolår i denna koloss av sten och tegel, ett av de de mer framträdande husen i en övrigt av träbyggnader dominerad stadsbild. Så var det då, innan mycket hände som gjorde att så gott som allt som hörde till min barndomsmiljö försvann  - rakt ner i Gropen, om det inte redan innan hade rivits, sprängts, gått upp i rök. Ty här revs förstås också i det stora framstegets namn under rivningsraseriets 60-tal. Dock bidrog ytterligare något: malmfyndigheterna som gick före allt annat. Det ena förutsättning för det andra.

Centralskolan låg som namnet anger, centralt. I den sluttning som större delen av samhället ligger på hade man i början av 1900-talet schaktat fram en terasserad yta intill huvudgatan, Kaptensvägen, där skolan på så vis skulle komma att se ännu mer magnifik ut från det några meter lägre belägna stråket. 

Jag minns de båda stora ingångarna, de tunga portarna av trä. Men framför allt stentrapporna och de långa, kyliga, ekande korridorerna. Inbäddade i trappstenen fanns märkliga figurer, det som vi fick lära oss var ortoceratiter och beskrevs som havsorganismer som levt för hundratals miljoner år sedan. Där simmade de nu för tid och evighet i stenens kosmos. 

Ja, i själva verket var det ortoceratiterna som först dök upp i minnet, och med dem skolhuset och allt det andra. Till saken hör att jag bara två gånger återvänt till Malmberget sedan jag lämnade orten 1967; en gång i början av sjuttiotalet och en gång under nittiotalet. Kan det ha varit 1997? Det var då jag stod i spöregn under ett paraply vid trådstängslet som omgärdade Gropen och skådade tomrummet utan att ens kunna nå kontakt med det svindlande djupet framför mina fötter ett stycke längre bort.

År 1979, så säger nätet, sprängdes Centralskolan. Gropen med de nya fyndigheterna åt sig allt längre västerut och därmed var dess öde beseglat. Den där sprängningen såg jag på tv, förmodligen som ett nyhetsinslag när det just hade hänt. Det var onekligen en elegant sprängning, professionellt utförd enligt konstens alla regler, fattas bara annat. En kraftig detonation och hela komplexet knäade och sjönk i ett moln av rök och damm. 

Jag kan föreställa mig att en och annan före detta elev med bittra skolminnen lade beslag på händelsen som en senkommen triumf. Vad kände han nu, han som på rasterna en gång i sent femtiotal stod där försagd och försvarslös nära porten och väntade på ringningen och befrielsen från plågoandarna? Än idag frågar jag mig varför jag inte förmådde frigöra mig från grupptrycket, varför jag inte försökte stävja denna mobbning av en stackare som kom de fegaste bland alla revanschisterna att vädra blod. Ja, det är ett faktum: i fredstid finns knappast en grymmare plats än en skolgård utan ordentlig tillsyn. Och varför kom jag själv så pass lindrigt undan, pastorsunge som jag var och bara därför en som inte var som andra?

Själv har jag först på gamla dar i några nu och då återkommande anfall av nostalgi försökt restaurera en del av det som försvann med Gropen. Och ibland undrar jag om Malmbergsbor, nuvarande och tidigare, lever med en förstärkt känsla av alltings förgänglighet, av provisorium och obeständighet. 

Finns det månne ännu någonstans, i Gropen eller i någon av slagghögarna, skärvor kvar av Centralskolans stentrappor med ortoceratiterna fortfarande simmande omkring i sin egen form av tidlöshet? 

Bilderna är hämtade från Gellivare bildarkiv.

Lars Gustafsson död

När man känner stor sorg över att en person som man inte är vän eller personligt bekant med går bort betyder det något. Ingen samtida svensk författare har jag följt längre och med större intresse än Lars Gustafsson. Jag tror att jag kan säga att jag läst praktiskt taget allt av honom, vilket jag inte kan säga om någon enda annan författare.

Det började med att jag upptäckte hans artiklar på Expressens kultursida och i BLM under senare delen av sextiotalet. När jag så läste "Herr Gustafsson själv" och fick fatt i lyriken var jag fast. Och jag har aldrig sedan dess tröttnat på hans texter, de som till synes helt obesvärat förenar lärdom, obändigt friskt humör och melankolisk livskänsla. 

Inte heller hans med Myrdals begrepp refraktära hållning till det svenska politiska klimatet under 70-talet störde mig; jag fann det tvärtom uppfriskande att han vågade säga emot och antog rollen av den motspänstige på vagnen som viskar obehagligheter i maktens öron. Man behövde inte alltid vara överens, och det var inte minst det som var poängen.

Men det är inte i första hand samhällsdebattören jag kommer att minnas. Det är poeten Gustafsson som jag vet att jag kommer att fortsätta att umgås med, liksom alldeles säkert en eftervärld också kommer att göra. Hans förmåga att filosofera kring gåtorna på ett för livskänsla och livsåskådning betydelsefullt sätt var beundransvärd, oavsett det rörde sig om fantastik, västmanländska skrönor eller dikter som iakttog världen ur perspektiv som kombinerade sinnlighet med den svindel som infinner sig när det vetenskapliga intellektet inte längre förslår. 

Jag läser på nytt rörd och tacksam "Elegi över en död labrador". Det är en lång dikt, så jag citerar endast slutet här:

I min värld fanns det mesta dolt bakom 
något annat. Jag kallade dig ´hund´.
Jag undrar mycket om du uppfattade mig
som en större, mera bullersam ´hund´,
eller som något annat, för alltid okänt,
som är vad det är, existerar i den egenskap
i vilket det existerar, en vissling
genom den nattliga parken som man vant sig
att återvända till utan att egentligen veta
vad det är man återvänder till. Om dig,
och vem du var, visste jag inte mera.
Man kunde säga, från denna mera objektiva
ståndpunkt: Vi var två organismer. Två
av dessa ställen, där universum slår knut
på sig självt, kortvariga, komplexa strukturer
av äggviteämnen, som måste komplicera sig
alltmer för att överleva, tills alltsammans
brister och blir enkelt igen, knuten
upplöst, gåtan borta. Du var en fråga,
riktad till en annan fråga bara, 
och ingendera hade den andras svar.

Vårsalongen 2016

Jag gick med en vän på Liljevalchs Vårsalong, i år inhyst i Gallerians båda översta våningsplan. Byggnation pågår överallt omkring så man får åka bygghiss upp med vänligt damsällskap som lotsar en ända fram till utställningsrummen, och till en vidunderlig utsikt över Stockholm.

En Vårsalong bjuder alltid på stor variation vad gäller kvalitet, material och tekniker, något annat är inte att vänta. Vi var överens, min vän och jag, om att ovanligt mycket var av bra kvalitet, att många verk dessutom var intressanta och tankeväckande om än inte av den arten att man drömmer om dem placerade i egna rum.

Ska man se de många exemplen på textila material - sytt, stickat, vävt, broderat - som ett mode, en tendens i tiden? Eller möjligen följden av en slagsida hos juryn? Oavsett material är dock tavlan på väggen det klart dominerande objektet. 

Det gladde mig att se så många akvareller, dessutom skickligt utförda. Kanske är det en Lars Lerin-effekt eller bara ett uttryck för att den svåraste av alla tekniker samtidigt är den enklaste vad gäller de rent praktiska förutsättningarna. 

En målning som jag särskilt fastnade för återges här ovan. Den är gjord av Galina Davydtchenko och visar hennes fantasieggande intresse för huskroppar och miljöer som övergivits och befinner sig i olika stadier av förfall. Mina associationer gick till Tarkovskijs filmbilder av hemlighetsfulla zoner som helst inte bör beträdas. Kanske kan man också se dessa motiv som en modern variant av romantikens fascination för ruiner, här ersatta med vår tids industriella lämningar.

Det starka ljuset som speglas och bryts i olika, obestämt sammanflytande element bidrar till skönheten i trots mot själva motivet. När jag kom hem och i katalogen (här) läste konstnärens egen kommentar om sina inspirationskällor, i det här fallet en nedlagd barnskofabrik i hemstaden Sankt Petersburg, stärktes känslan av att denna tavla var min främsta behållning av utställningen:

Fabriken finns inte längre och lokalerna är delvis stängda, delvis använda för andra ändamål. Fabriken hette "Skoroxod" som översatt betyder "Gå fort".

Gå fort. Ändå förbisprungen av tiden. Andra skor nu.