Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

fredag 31 januari 2020

Gåtan Knutby och väckelsefromhetens frånsidor



"För oss pingstvänner är Knutby både något vilt främmande och skrämmande välbekant." Det skrev Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria, i Expressen häromdagen. Han beskrev en trolig bakgrund till att en församling som den i Knutby växer och spårar ur i vilt experimenterande. Det var, menar han, fråga om en ungdomlig radikalisering som sökte och trodde sig ha funnit något mer än den stagnerade och sansade gemenskap som pingströrelsen blivit, en starkare karismatisk eldighet med "spekulationer... om demoner och tidens slut", naturligtvis med spaning på det senaste och mest spektakulära i det stora evangelikala landet i väster. 

En försvagad auktoritetsstruktur i 90-talets pingströrelse ser han som ytterligare en faktor. Efter Lewi Pethrus´ frånfälle saknades någon som i likhet med honom kunde vägleda och hålla osunda tendenser kort. 

Och jag tänker att det säkert ligger någonting i detta. Jag minns själv från min barndom observansen på det som kallades "svärmeri" och "överandlighet", dock utan att frågan om vem eller vilka som kunde döma i saken behövde ställas.

Javisst - entydighet och fanatisk tro på en "sanning" som överbetonas, vantolkas eller lyfts ur sitt sammanhang lär förr eller senare urarta i sekterism och irrläror av olika slag, bevisligen även en så pass egendomlig lära som den om Kristi brud i individuell mänsklig gestalt. 

Halldorf väljer att sammanfatta saken metaforiskt: obehaget han känner handlar om att han väl kan identifiera språkbruk och enskildheter i bilden av Knutbyförsamlingen, men mosaiken är omlagd, bilden som helhet förvirrande och främmande. Karismatisk maktutövning är följaktligen förenad med risker; nyskapande måste balanseras och prövas mot en teologisk förankring i den kristna traditionens mångtydighet och sammansatthet. 

Allt detta låter klokt och insiktsfullt, även om jag skulle velat ha en närmare granskning av de där igenkännbara bitarna och deras förhållande till den nya och skrämmande bilden. Antytt är tron på demoner och tidens slut, vilket jag också tror är viktiga, här liksom i många liknande sammanhang. 

Tron att Jesus snart kommer tillbaka för att hämta hem "sin brud" - det vill säga symboliskt sett församlingen, de troende - är en välkänd väckelsekristen trosartikel som i Knutby konkretiserades i en absurd föreställning om bruden som en person av kött och blod ur den egna kretsen. 

Jag minns en sång från min barndom, ja i själva verket flera, som uttryckte en sådan här allt överskuggande sanning som riskerar att sluta gemenskapen i värn mot synd och värld, sammansvetsa den i alert beredskap för apokalypsen. I sång såväl som i predikan väcktes den brådskande frågan om vem man var och var man stod när pärleporten inom kort och för evigt stängdes. På vilken sida om den avskiljande tröskeln tänkte man befinna sig?  

Innanför eller utanför
bröllopssalen en gång,
innanför eller utanför
evigheten så lång?
Innanför eller utanför,
lyss till min frågande sång.
Innanför eller utanför,
var skall du stå en gång?

Jag vill påstå att denna föreställning om att leva i den yttersta tiden, nära dess slut, i den skrämmande övertygelsen om att kunna "gå förlorad", "bli lämnad kvar", förgås i övergivenhet bland de fördömda, är det förmodligen mest skrämmande och destruktiva inslaget i väckelsekristendomen, oavsett den utbroderas med andra mer eller mindre absurda förvillelser eller inte.  

Inte minst för barn blir hotet om evig separation från nära och kära oerhört ångestskapande och mer skrämmande än aldrig så målande beskrivningar av det oblida öde som samtidigt antas drabba dem som lämnas i jordisk vedermödaSom fånge i en sådan svartvit föreställningsvärld återstår endast överlåtelsen, underkastelsen - att låta sig frälsas från hotet och försäkras evigt liv i de saligas gemenskap. Det rör sig om kraftigt suggestiva medel som  väckelsepredikanter alltid haft svårt att avvara.

Jag har just läst en bok av författaren Lennart Frick som jag inte bläddrat i sen den kom för femtio år sedan. "I denna natt" (Rabén & Sjögren, 1969) är en berättelse om Oliver Larsson, en enkel, psykiskt bräcklig man, pingstvän från Vinliden i det inre av Västerbotten, en av dessa som drabbas av kallelsen direkt från Jesus själv att predika om profetiornas uppfyllelse och tidens slut. I Larssons fall ett tillspetsat budskap, en avisering om Hans ankomst i en nära framtid, närmare bestämt redan före 1952 års utgång.  

Här finns ytterligare en mosaikbit som alla med en uppväxt i väckelsemiljöer omedelbart känner igen: tron på profeter och nya uppenbarelser med budskap direkt från Herren själv. De framträder med självauktorisation, vilket med ett visst mått av karisma hos profeten ifråga inte sällan vinner acceptans och gensvar. Även i Knutbyförsamlingens inre krets cirkulerade typiskt nog en profetia rörande "Kristi brud", den bisarra Tirsaprofetian.

Det är när sådant inträffar som "auktoritetsstrukturen" prövas, vilket mycket riktigt också sker i romanen om Oliver Larsson när han möter motstånd och misstro bland sina egna trosfränder, inklusive sin gamla mor. 

Nekad att predika i allt fler församlingar tar han motgångarna som ytterligare tecken på det allmänna förfallet och arbetar oförtrutet vidare. Fram till dess det i kapellet i Risbäck nyårsaftonen 1952 drar ihop sig till bevis, Exalterad låter han de församlade förstå allvaret i att tidpunkten för uppbrottet hastigt närmar sig, att nådatiden strax är till ända, att det gäller om just du ska få vara med dem som med brudgummen lyfts upp i skyn. 

Han märker knappt att åhörarna en efter en stilla smyger sig ut, och när kyrkklockorna ringer in tolvslaget och ingenting märkvärdigt hänt rämnar hans tillvaro och kulminerar i ett övergrepp, hans eget syndafall. Han inser att han är lurad och avslöjad som falsk profet, vilket i grunden skakar hans tillit till Herren själv. 

Men Oliver Larsson räddar sig med förklaringen att han fallit offer för Mörkrets furste, Satan själv, som (med Guds obegripliga tillåtelse) lurat honom in på falska profeters väg. Ingen kan ju enligt bibelordet bestämma tid och stund för uppbrottets timma. Han söker förlåtelse och finner med hjälp av sitt bibelsprängda tungomål en möjlighet att i allt väsentligt bibehålla sin världsbild. 

Jag tänker: Hade han ägt lite mer av karismatisk begåvning och social talang kanske han kunnat slingra sig ur nesan av att ha tagit fel genom någon omtolkning eller genom ännu en uppenbarelse med appeller om en förlängd "nådatid". Kanske hade han med fäste i någon församling fortsatt kunnat uppträda som profet och utveckla en sekteristisk gemenskap i väntan på "brudgummens" uppskjutna ankomst. 

Men Oliver Larsson, så som jag läser honom, är en uppriktig om än förvirrad människa, ingen psykopat som med andligt kuckel vill utöva makt, ingen förförare som förskansad bakom Kanaans tungomål trånar efter upphöjdhet och materiella fördelar. Han framstår närmast som ett ynkligt offer.

Det är gott att Knutbyförsamlingen är nedlagd och att åtminstone några av pastorerna nu verkar ha vaknat och är beredda att ta konsekvenserna av sina ödesdigra äventyr i vild och våldsam andlighet. Ändå är kanske inte de aktuella juridiska konsekvenserna de betydelsefullaste i sammanhanget, utan de andliga, de existentiella, det faktum att både de själva och ett stort antal församlingsmedlemmar förslösat en stor del av sina liv på ren galenskap, eller vad som med pingströrelsens eget språkbruk i varje fall torde ses som ren och skär villfarelse. 

Beträffande "I denna natt" vill jag hävda att det är en märkvärdig roman som Lennart Frick skrivit och att jag efter läsningen är både överraskad och imponerad. Den utspelar sig för länge sen i en annan tid med glesbygdskapell, täljstenskaminer, djupa snövintrar och utedass. (Den fina miljöskildringen är i sig ett skäl att läsa den). Men kärnan i historien om en psykiskt instabil människas trosvandring in i fanatismens återvändsgränd har ingalunda något passerat eller irrelevant över sig. Författarens sätt att inifrån och ut beskriva väckelsefromhetens lockelser och frånsidor, med användande av Oliver Larssons eget bibelsprängda språk, skänker autenticitet åt skildringen. Det blir möjligt att i någon mån också fatta logiken i den "radikalisering" som Oliver Larsson genomgår

Glatt överraskad alltså, men ändå inte helt förvånad. Jag vet ju att Lennart Frick också är pastorsson, och jag minns mycket väl hans far, resepredikanten och kolportören, som flera gånger gästade mitt barndomshem. Det var därför med en speciell känsla jag under läsningen kunde konstatera att inte bara språkbruket utan även namn på orter och en del kända predikanter lät bekant. Vem har inte någon gång i ett svunnet 50-60-tal, i ett kvällsmöte under "Lapplandsveckan" i Husbondliden bland tusentals människor i och utanför jättetältet, hört Uno Olofsson försöka skrämma vettet ur åhörarna med sin hesa tordönsstämma?

Bilden: Kristinebergsgruvans märkliga Jesusbild uppenbarade sig efter en sprängning i november 1946. Profetiorna och tolkningarna av detta fenomen har funnits sedan dess och bilden spelar en viktig roll för Oliver Larsson i Fricks roman.

onsdag 22 januari 2020

En populär men mindre bra pianokonsert



Av rubriken framgår att jag trots allt uttrycker mig försiktigt. Det var inget fel på Sakarai Oramos och Filharmonikernas framförande av Tjajkovskijs populära pianokonsert nr 1 i b-moll, allra minst på den unga italienska pianisten Beatrice Rana. Men ack, så mycket hellre jag hade velat höra henne i någon annan av de konserter hon har på sin repertoar, t ex Prokofievs andra.

Nej, det är verket jag inte förmår uppskatta, i varje fall inte efter den förtjänst det enligt så många har. De tunga elefantkliven inledningsvis, tjurrusningarna över klaviaturen, kasten mellan ganska ointressanta idéer i ett rapsodiskt skval som inte riktigt griper tag ens som hisnande virtuositet. Jag syftar nu främst på första satsen; mellansatsen och sista satsen är bättre.

Programbladet återger en historia om denna konsert som Tjajkovskij själv berättat i ett brev och som talar för att jag inte är ensam om mina reservationer. Konserten skrevs med Nikolaj Rubinstein (bror till Anton) i åtanke som den som skulle uruppföra den. Men när Tjajkovskij presenterade verket för honom hände följande:

"Jag spelade tålmodigt konserten till slut; den hälsades med tystnad. Jag steg upp och frågade: ´Vad tyckte ni om den?´ Plötsligt strömmade en flod av ord över Rubinsteins läppar, han blev alltmer högljudd och våldsam för var minut, tills han lät som en vrålande Jupiter. Enligt honom var min konsert inte alls bra; omöjlig att spela, med många gräsliga passager, kompositionen var vulgär, och jag hade stulit en bit här och en där, överallt. Jag blev inte bara förvånad, utan även förolämpad av denna scen."

Så illa var och är det givetvis inte. Till saken hör att Tjajkovskij gjorde ett par revisioner och att Rubinstein så småningom ändrade sig, sedermera gärna framförde verket och bidrog till dess framgång.

Nummer ett - det borde betyda att det finns åtminstone en pianokonsert nummer två också. Kanske är det för att jag inte lyssnat till den förut som den låter fräschare och tilltalar mig mer än den första. I yttersatserna känner man igen Tjajkovskijs svaghet för yrande löpningar i snabbast möjliga tempi, men här finns musik som väcker mitt intresse, på samma sätt som några av symfonierna definitivt gör (framför allt den första och den sista, sjätte). 

Det finns faktiskt en tredje konsert också, men bara i form av en första sats, i själva verket en omarbetad symfonisats, som blev det sista Tjajkovskij gjorde före sin död.

Jag menar givetvis inte att dessa konserter skulle vara dåliga, bara att de är överskattade och att ettan inte äger den storhet som den på grund av sin popularitet ofta tillmäts. Den platsar inte på min bästalista, hör inte till dem jag ständigt återvänder till, de outslitliga (se här och här). 

Det handlar definitivt inte om att jag ser ned på rysk romantik, tvärtom. Sergei Rachmaninovs pianokonserter - särskilt den andra och den tredje - hör till mina bestående favoriter. I mina öron är han den ryske pianokompositören par preference, och som sedan under den postromantiska eran avlöstes av ännu en Sergei, nämligen den klassicistiske modernisten Prokofiev. Dessutom finns flera andra, mindre kända ryska pianokonserter i den romantiska traditionen som jag håller högre än just Tjajkovskijs, till exempel Nikolaj Medtners och Alexander Skrjabins.

Allt detta sagt, var det likväl givande att återknyta bekantskapen med b-mollkonserten, även om det i det här fallet främst var pianisten som lockade mig till konserten. Att programmet i övrigt innehöll en tondikt av Sibelius och den fjärde symfonin av den alltför tidigt bortgångne Anders Eliasson bidrog i högsta grad till att jag glad och nöjd lämnade konserten. 

Det fina med att gå på konsert är ju att man då som regel konfronteras med flera olika verk, inte sällan sådana som annars kanske aldrig skulle ha kommit i ens väg. Eliassons symfoni hoppas jag Oramo och Filharmonikerna spelar in så att man får lyssna till denna mycket fascinerande musik på nytt (varför inte tillsammans med violinkonserten som Janine Jansen så lysande framförde för några år sedan? - se här).



Hemma efter konserten sökte jag mig till en strömningstjänst med Beatrice Ranas inspelningar och fann att hon för några år sedan spelat in Tjajkovskijs första konsert tillsammans med Prokofievs andra på samma utgåva. När jag lyssnade på den senare tyckte jag mig höra en koppling jag aldrig tänkt på förut. I första satsens kadens (liksom i scherzot och även i övrigt) krävs en virtuositet hos pianisten som går utöver det mesta i den vägen. Som hos Tjajkovskij finns här partier av vilt framstormande musik med bland annat braskande löpningar av ett slag som kanske i själva verket skojar lite med (och dubbelt överträffar) föregångaren? Men, men... här finns först och främst fantastisk musik som engagerar mig med sin laddning och komplexa rikedom.

Nästa gång Beatrice Rana gästar oss får hon gärna spela Prokofiev.

söndag 12 januari 2020

Den lyckade dagen



Peter Handke skrev i början av 90-talet tre tunna böcker på tre skilda teman med titlar som på tyska börjar "Versuch über...", vilket på svenska blev "Tankar om tröttheten", "Tankar om jukeboxen" och "Tankar om den lyckade dagen". Jag började läsa dem på nytt inpå det nya året, av någon betydelselös anledning i omvänd ordning.

En lyckad dag - vad skulle det vara, hur skulle den se ut? Lyckad lika med bra, sorglös eller väl genomförd? Lyckad till skillnad från lycklig? Frågorna hopas och redan inledningsvis undrar författaren om inte den dagen bör innebära mera än bara fullbordandet av densamma. Borde den inte framstå som något ojämförligt, något enastående?

Dessutom problemet med tidsaspekten. Är det dagen, eller det rätt fångade ögonblicket, eller kanske rent av livet som helhet vi är ute efter? Dagen mött av det livsförhöjande ögonblicket? 

Egentligen är det nog det ofta alltför slarvigt använda begreppet "Carpe Diem" som Handke ger sig i kast med i ett försök att ge det ett innehåll bortom det slitna språkbruket, varats flyktighet och ett vaneseende som aldrig riktigt fäster. 

Två ting bildar upprinnelsen till essän: ett självporträtt av William Hogarth och en slät, rundad sten från stranden av Bodensjön. Hos dem båda finns en "line of beauty", en "linjens skönhet" värd att beakta (Jag ser vid närmare efterforskning att begreppet, som härrör från Hogarths estetik, syftar på en meander, en S-formad linje, representerande en livaktighet som den raka, döda linjen antas sakna). Det är betecknande att Handke här pekar på detaljer, två till synes oväsentliga saker i ett konstverk och i ett stycke oorganisk natur, som för det medvetna beaktandet kan uppenbara någonting av existentiell tyngd och oväntat skönhetsvärde. 

Tavlan visar förutom konstnären själv en hund, några böcker och en palett. På paletten finns en sådan där skönhetens linje, en fåra som delar den i hälfter. Eller är det bara ett rep, en pisksnodd som ligger där? Och stenen som Handke plockade med sig från stranden uppvisar på samma sätt en linje, en "diagonal i den mörka graniten", "en kalkvit åder som skiljer och håller samman kiselstenens båda halvor".

Denna vindlande essä (stundtals den för läsaren kanske njutbaraste men också mest krävande av de tre) vrider och vänder på idén om den lyckade dagen och de tankar och iakttagelser den föder, men lämnar inga klara svar. Den prövar sig fram, i öppenhet mot dagen och det den framkallar, väl medveten om misslyckandet, det oundvikliga tillkortakommandet vid språkförvandlingen. Ja, frågar sig författaren, motsvaras inte idén om en lyckad dag av sagans eller psalmens form snarare än essäns? 

Finns det något som liknar en slutsats i detta meanderlika Versuch, denna vackra essä, tung av bisatser och skönhetslängtan, handlar den om den lyckade dagen inte som idé utan dröm, dock en dröm som författaren inte haft utan gjort:

"Se suddgummit, så svart och litet det har blivit, se högen av blyertsspån under fönstret." 

Men likväl: "Lyssna: så som inbrottstjuvarna med sina dyrkar lyssnar till knäppet när låset går upp."

Och: "Se, hur snön faller förbi det tomma fågelbordet. Upp till förvandling."

Det kan låta som terapirummens maning till mindfulness, men illustrerar i så måtto ingen psykologisk teknik med terapeutiskt syfte utan snarare en praktik för språklig erövring. Det hindrar ju inte att den här essän, i kraft av konsten att formulera svåråtkomliga idéer, även kan ha terapeutiska biverkningar.



Foto: EJ.
Bilden överst är ett lån från nätet.


torsdag 9 januari 2020

Vårens musik i siktet




Så här några dagar in på det nya året bläddrar jag som vanligt igenom programmen från mina närmast belägna scener och estrader. Påkostade broschyrer i tjockt fint papper och fläckfritt färgtryck till trots ritar jag med kulspets i kanten, stora och små kryss, ibland ytterligare förstärkta med en ring - vilket betyder någonting som absolut inte får missas. 

Några av kryssen kommenterar jag här i korthet.

Ludvig van Beethoven fyller 250 i år och det märks verkligen i husens programsättning, trots att han även ett år vilket som helst hör till de mest spelade. Att hans popularitet håller i sig märks också på att jakten på biljetterna till de stora evenemangen redan håller på att ta slut. 

Konserthusets satsning på ett konsertant framförande av hans enda opera "Fidelio", med bland annat Nina Stemme i en av rollerna, hör förstås dit. Dessbättre kan man (i varje fall i Uppsala än så länge) se denna opera på bio i direktsändning från Royal Opera Covent Garden med Jonas Kaufmann och Lise Davidsen, det nya norska stjärnskottet i sopranfacket, i huvudrollerna (den 17/3, med repris några dagar senare).


Ännu en av världsscenens stora ryska pianister - Igor Levit - spelar fyra av hans sonater, bland dem "Spöksonaten" (som den ju på grund av Strindberg kallas i Sverige; annars "The tempest") och "Pathétique", och även i det fallet (den 22/2) bör man skynda sig att boka. Juja Wangs pianoafton i mitten av mars är däremot ledsamt nog redan uppbokad till sista plats.

Ett flertal av Beethovens symfonier ges både i Konserthuset och i Berwaldhallen av olika orkestrar och dirigenter. I mars spelas till exempel nr 3, "Eroica" - av SRSO och i båda husen (!).  Filharmonikerna tar hand om den nionde symfonin i Konserthuset i slutet av mars, men även den konserten är praktiskt taget utsåld, medan nian i Berwaldhallen i början av juni med SRSO, Harding och ett gäng goda solister ännu har en del platser kvar. Några dagar innan sammankallar Harding också det uppbåd som krävs för ett uppförande av den väldiga "Missa Solemnis", och i det fallet finns fortfarande rätt gott om plats. 

Till sist vill jag angående LvB påpeka att alla hans sexton stråkkvartetter kommer under året att framföras av Quarteto Casals i Konserthuset, fördelade på sex konserttillfällen. Den 18/4 ges till exempel nr 4 i c-moll, nr 9 i C-dur och nr 14 i ciss-moll. Och i Uppsala, UKK, ger Kammarsolisterna ett program där "Heliger Dankgesang" ur 15:e stråkkvartetten ingår (15/3). Om Beethovens sena kvartetter skrev jag senast här.

Det finns förstås mycket annat man skulle vilja se och höra också. Till exempel Kungliga Operans symfonikonsert under ledning av Andrew Litton, med Brahms glödande värme i dubbelkonserten för violin och cello och dessutom Rachmaninovs underbara Symfoni nr 2.

I Berwaldhallen (2/4) ges äntligen en symfoni av Arthur Honegger, nr 3, "Den liturgiska", jämte Mozarts stora Mässa i c-moll (minst lika märkvärdig som hans Requiem!). Och vem står på nytt på pulten, utan partitur och pinne, om inte den unge 93-åringen Herbert Blomstedt, vars känsliga handrörelser är en fröjd att följa, inte minst när de alstrar musik av den högre andliga skolan!

Den gångna hösten präglades för min del av ett par av Mahlers symfonier; i vår kan det i stället bli fråga om Anton Bruckner, vars symfoni nr 7 spelas av Filharmonikerna under Alan Gilbert (23/1) och nr 8 av samma orkester med den återkommande Christoph Eschenbach som dirigent. Biljetterna till den senare konserten (den ges två gånger, 6/5 och 7/5) är också redan på väg att ta slut.

Låt mig slutligen också nämna ett par konserter i maj, den ena med Filharmonikerna och Bartóks Violinkonsert nr 1 (solist: James Ehnes), ett orkesterverk av Dvorak och inte minst Leos Janacecks mäktiga Sinfonietta. Den andra i Berwaldhallen med Chopins Pianokonsert nr 1 (solist: Nikolai Lugansky; se där ännu en fenomenal ryss!) en symfoni av Dutilleux  och Ravels "La valse".

Bilderna: Beethoven, hans autograf samt ett fragment av handskriften till Månskenssonaten.

måndag 6 januari 2020

Trettondagsbetraktelse



Vise män. Himlakonungen. Guld, rökelse och myrra. Himlakroppar och stjärnbilder. Stjärna i öster.  Förlidet år och ljusår. Svarta hål och mörk materia. De gamla slitstarka berättelsernas begreppsvärld och den nya fysikens poesi blandas och befruktar helgmetaforiken.

Jag läser att det gångna årets märkvärdigaste vetenskapliga framgång är ett foto, en bild, av det astrofysiska fenomen som så suggestivt kallas svart hål. Och jag slås på nytt av språket, av förundran inför de tappra försöken att beskriva och begreppsliggöra en hittills ej observerad verklighet vars evidens endast meddelat sig i matematiska formler och mätningar bortom mänsklig varseblivning.

Men nu finns trots allt en bild av ett svart hål, eller rättare sagt dess "skugga", lokaliserad till mitten av en galax ofattbara 87,55 miljoner ljusår bort. Dessutom är hålet fångat i Jungfruns stjärnbild, vad det nu vill säga utöver platsanvisningen, och framtaget med hjälp av data från inte mindre än åtta hopkopplade radioteleskop runt hela vår jord. Efter databehandling av superdatorer under två års tid har man lyckats framkalla bilden (se ovan!).

Märk väl att det vi ser på bilden inte är "hålet" utan bara "skuggan" av hålet, omgivet som det är av en ring av eld eller lysande gas. Hålet kan inte beskådas eftersom dess oerhörda dragningskraft omöjliggör att ljus lämnar det. Hål som detta, med en massa 6,5 miljoner större än solens, har sin himlakroppsliga massa till trots förmågan att sluka allt, inklusive ljus, som kommer i dess omedelbara närhet - eller dess "händelsehorisont", som det så vackert heter. 

Dock, vid närmare eftertanke: Jag ser inte och kommer aldrig att kunna se ett svart hål, inte heller skuggan av ett; det jag ser är bilden som vårt superteknologiska fjärrseende kan visa mig av skuggan av ett hål. Men visst, nog är det märkvärdigt!

Och ja, jag läser och försöker omformulera mig för att förstå. Och jag fascineras av språk och ordval och de associationer som även professorerna i branschen tillåter sig. I DN (29/12) citeras en av våra nutida vise, Heino Falcke, Radboud University, Nijmegen: "Det känns som att titta på helvetets port: slutet för rymden och tiden". 

Eller kanske som att titta in i världsalltet, dess ögas allt uppslukande pupill?

Foto: Event horizon telescope