De bästa pianokonserterna (2)

Pianokonserten har hållit sig som en stabil konstmusikform genom århundradena. Faktiskt mycket bättre än symfonin. Följaktligen finns en enorm ansamling som nog ingen kan överblicka. Mitt urval till en 10-bästalista häromdagen kräver dock, tycker jag själv, en uppföljande komplettering med ytterligare tio. Den följer här.

Kanske ett onödigt påpekande men ändå: Det kan hända att här finns konserter som jag inom en nära framtid skulle vilja byta ut mot andra - till följd av nya upptäckter eller sådant jag för tillfället glömt. Ett urval är alltid subjektivt och subjektiviteten undergår ibland förändring.

C P E Bach: Konsert för två pianon och orkester i F-dur, Wq.46
Den av Bach-sönerna jag känner bäst är Carl Philip Emanuel, och han är ingen tonsättare man kan vifta bort som minor, inte heller i det här sammanhanget. Just konserterna med piano/klaver har jag ganska nyligen upptäckt, och det är främst tack vare Michael Riesche och Kammersymphonie Leipzig. På tre cd-skivor har de visat varför den här musiken äntligen måste få den fulla uppmärksamhet den förtjänar. Jag väljer konserten för två pianon, men kunde också ha valt exempelvis Wq. 23 i d-moll. Lyssna till den intrikata polyrytmiken som dyker upp i första satsen, till det ömsint gravitetiska Largot, och sist det luftigt dansanta Allegrot och du kommer att omfamna den här musiken lika motståndslöst som jag.

Haydn: Pianokonsert i D-dur, Hob. XVIII:11
Det råder oklarhet kring vilka av de elva klaverkonserter som satts på Haydns konto som verkligen är hans. Tre av dem, de som brukar framföras, är dock konfirmerade som äkta vara. Bland dessa tre vill jag lyfta fram den i D-dur. Det är fullödig wienklassicism med den där kreativiteten som man kan räkna med hos Haydn, även om han inte i den här genren når upp till det bästa hos Mozart. Vissa partier låter dock som att det lika gärna kunde varit Mozart vid fjäderpennan. Sista satsens livfulla Rondo all´ungherese visar Haydn på hans mest uppsluppna humör. Jean-Efflam Bavouzet och Manchester Camerata har gjort den bästa inspelning jag känner till (Chandos).

Mendelssohn: Pianokonsert nr 1 i g-moll, op. 25
Någonting con fuoco (med eldighet) får gärna komma med i den här samlingen, en eld som redan från start flammar upp av underblåsande vind. Psalmtonen i Andantet gillar jag också, så därför den första konserten. Och så sista satsen, som liksom i romantiskt övermod kastar sig i sadeln och drar iväg i sporrsträck för att hinna - ja, före vem eller vad? Lycklig musik med självförtroende. Lyckan må alltid riskera att framstå som banal, men den okomplicerade treklangsharmoniken hos Mendelssohn har jag med åren mer och mer bejakat. Han har alltid funnits där med sin klarhet och sina Lieder ohne Worte. Så även här.

Chopin: Pianokonsert nr 1 i e-moll, op. 11
Jag hör till dem som inte bryr sig ett skvatt om invändningarna mot Chopins föregivet bristande handlag med orkestersatsen i sina enda orkesterverk. Vad är det för fel på den fem minuter långa orkesterintroduktionen här? Och orkestern tjänstgör fortsättningsvis utmärkt som ackompanjemang till solisten. Att pianot spelar huvudrollen bör inte förvåna när vi har att göra med Chopin och den av de båda konserterna jag föredrar: den första (som ju kronologiskt är hans andra). När Krystian Zimerman någon gång strax före sekelskiftet kom med sin lysande inspelning tillsammans med Polish Festival Orchestra tystnade alla reservationer - i varje fall minns jag det så. Naturligtvis är detta en underbar pianokonsert.

Liszt: Pianokonsert nr 1 i Ess-dur, S 124
Även om jag aldrig på allvar drabbats av lisztomanin erkänner jag hans snille och njuter honom i lagom doser, inte minst den åldrige abbotens märkvärdiga innovationer. Naturligtvis skulle tidsresan till en seans med denne pianoförförare vara en upplevelse jag inte skulle tacka nej till. Han fick då gärna framföra den första av sina båda pianokonserter, och jag skulle vara beredd att stötta den dånande dam som satt bredvid mig. Kanske skedde det i mitten av Adagiot, när han låter en stöt gå genom den drömmande lyssnaren. Nå, allvarligt talat, eftersom Svjatoslav Richter och Londonsymfonikerna under Kirill Kondrashin väckt Liszts magi till liv på en klassisk inspelning, kan jag nöja mig med den.

Skrjabin: Promethée, Le Poème du Feu, för piano och orkester, op. 60
Han komponerade visserligen det som skulle kunna ses som Chopins tredje pianokonsert (op. 20), den excentriske Skrjabin som i yngre dar stod stadigt med åtminstone ena benet hos Chopin. Men i det här verket (från 1910) är han fullt utblommad som sig själv, vilket betyder avantgardistisk musik i dissonanta (men sällan osköna!) klanger, som han med sin synestesi också färgsatte för en ackompanjerande ljusorgel. Den här musikens förhärligande av mystiken slutar i en extas lika överväldigande som den i hans poem med just den beteckningen.

Sjostakovitj: Pianokonsert nr 1 i c-moll, op. 25
Här möter vi för ovanlighetens skull den annars så ofta plågade Sjostakovitj på riktigt gott humör. Det hela blev snudd på en dubbelkonsert; den kallas ju också Konsert för piano, trumpet och stråkorkester. Men trumpeten har mest att göra i sista satsen så det är ingalunda fel att kalla detta en pianokonsert, och en mycket underhållande sådan. Stycket lär vara fyllt av en hel del "stöldgods" eller citat från både klassikerkolleger och folkmusik, vilket bidrar till det lättlyssnade, bitvis nästan trallvänliga draget. Men vad gör det när musiken samtidigt har en komplexitet i både klang och rytmik som tillfredsställer även kräsna öron.

Poulenc: Konsert för två pianon och orkester i d-moll, FP 61
Här har vi honom, gamängen kallad, med sitt direkta, charmanta tilltal, som kanske snarare borde beskrivas som en seriös man som inte blygdes för sin fäbless för jazz och music hall. Mozart älskade han också, vilket tydligt märks både i denna dubbelkonsert och i en senare med bara ett piano. Jag väljer den dubbla för dess musikantiska lyster och det dialogiska samspelet, även det med slagverk och blåsare. I mellansatsen direktciteras ett tema från Mozarts d-mollkonsert, och i sista satsen briljeras det med klanger från både öst och väst. Jag har alltid gillat honom skarpt, den gode Francis, och misstänker att han är en större tonsättare än de flesta tror.

Lutoslawski: Konsert för piano och orkester
Denne polacks enda pianokonsert är ett verk som står kvar i den melodiska traditionen, även om det är modernismens tonspråk vi hör. Det är den sortens musik som visserligen kräver koncentration men som när man väl är inne i den ger riklig belöning. Den är ställvis mycket dramatisk, men förmedlar också i andra avsnitt ett besinnande lugn. Hör bara de inledande minuternas diskantglitter i pianot, som sedan återkommer. Eller notera hur ett slags oväder successivt byggs upp och urladdningarna blir oundvikliga. Hör tystnaderna och de eftersinnande kommentarerna i tredje satsens largo. Ja, här finns gott om sofistikerade klanger som jag vill påstå bildar mycket vacker musik.

Schnittke: Konsert för piano och stråkorkester
Till sist ännu ett verk som kräver ett visst mått av tolerans för den moderna musikens uttrycksformer. Detta oindelade stycke från 1979 må vid en första lyssning framstå som ömsom attraktivt och ömsom påfrestande i sin extrema blandning av starka, täta ljud och glesa, svaga. Verket innehåller flera kulminationer av närmast klusterbetonat brus som samtidigt på något underligt sätt tycks tonalt, och däremellan serena klanger hämtade från den ryska ortodoxins värld. Jag kan inte finna det annat än i högsta grad fascinerande. Jag tror rent av att det kan röra sig om ett förblivande mästerverk. Paret Postnikova (piano) och Rozhdestvensky (dirigent) med London Sinfonietta har gjort en fin inspelning av verket, men på Youtube kan man också lyssna till en inspelning med Marc André Hamelin, där man samtidigt kan följa med i pianonoterna.

Och vad fick inte plats? Mycket - också av flera andra stora tonsättare, t ex Dvorak, Grieg, Tjajkovskij, Britten, Martinu, Schönberg, Reger, Glazunov, Rimskij-Korsakow, Lyapunov, Stenhammar... Jag känner mig utmanad att lyssna mer till åtminstone några av dem som jag ännu inte ägnat tillräckligt många lyssningar.