Wienklassikernas sista pianosonater

Pianisten Andras Schiff krönte sitt gästspel i Stockholms Konserthus förra veckan med söndagens recital med alla de stora wienklassikerna på programmet. Idén att presentera Haydns, Mozarts, Schuberts och Beethovens sista pianosonater i en och samma konsert kan tyckas lika snillrik som självklar, särskilt om man som Schiff sedan länge är djupt införstådd med dessa verk. 

Sista pianosonat betyder, förutom i Schuberts fall, inte att det är ett sista eller nära döden-opus i respektive tonsättargärning. Men det är i samtliga fall mogna verk, det sista i raden av ett stort antal från vardera tonsättare i just denna genre. Det är fascinerande att tänka sig att samtliga tillkom inom en tidrymd av trettionio år 1789-1828. 

Haydns sonat i Ess-dur HXVI 52 är fylld av surpriser och kreativa infall. Man undrar vad som döljer sig i de egendomligt hesiterande steg som präglar mellansatsen. Enklare då i sista satsens presto att föreställa sig farfar Haydn ropa in barnbarnen på en lek i flygande fläng, en lek som nog får dem att till sist upphetsade skrika av förtjusning.

Mozarts sonat i D-dur KV 576 innehåller framför allt ett underbart Adagio som kan vara lite klurigt att hitta ett komfortabelt tempo i som håller hela vägen. Jag har hört många inspelningar med olika val och de har varierat mellan drygt fem minuter ända upp till sju minuter, vilket är en stor variation på ett så pass kort stycke. Schiff lutar åt det snabba hållet redan i sin inspelning från början av 80-talet, och så även nu. Det är knappast Adagio, men jag förstår och accepterar hans val ändå, trots att tempot snarast känns som allegretto, särskilt när triolerna kommer in. 

Aftonens två största nummer var givetvis Schuberts mästerverk i B-dur, D 960 och Beethovens märkliga, tvåsatsiga trettioandra sonat i c-moll, op. 111. Vad finns då mer att säga om denne gudabenådade Schubert som i rätta händer (till exempel Schiffs) får en att bara förstummad tacka och ta emot. Jag har skrivit om det här stycket förut (i samband med en likaså minnesvärd konsert med Paul Lewis, här) och jag vidhåller att i synnerhet andra satsens Andante sostenuto är något av det mest sublima som pianolitteraturen kan uppvisa. Oändligt melankoliskt, men samtidigt gåtfullt trösterikt, som när krampen släpper vad än den kan tänkas handla om. Men även den långa första satsen gavs en innerlig tolkning av Schiff som gjorde att man fick tillfälle att med repriserna uppfattade de dynamiska nyanserna han lyfte fram. Allt som allt ett storartat framförande som gjorde mig euforisk.

Sist Beethoven, och även här imponerade Schiff med ett både kraftfullt och nyanserat spel. Det är precis vad som krävs i denna skiftesrika musik med flera kulminationer. Arietta är beteckningen på den sällsamma sista satsen - en liten sång, jo jag tackar jag. Visserligen börjar den som en stilla bönepsalm, men variationerna som sedan följer är ju inte sprungna ur vilket temperament som helst. Man sitter omväxlande andlös av de ömtåliga diskantdrillarna och uppjagad av det stigande mullret när flygelns alla orkestrala krafter utmäts. 

Stor musik från en stor artist. En konsert jag sent kommer att glömma.