Blek låga

Jag utmanas av Vladimir Nabokovs författarskap. Vad rör sig under ytan av obesvärad lekfullhet och stilistisk förfining? Ju längre jag kommer i "Blek låga" (Bonniers, 2002, i briljant översättning av Caj Lundgren) desto tydligare känslan av att den observanta beskrivningen av vår galna och förtrollande värld är försök att rädda åtminstone något av det goda som hotar att försvinna i bleknande minnen och mörker. Det man lämnas med är känslan av förgänglighet parad med häpnad över skönheten och den möjligen gudomliga komedin, förundran över regnets, vindens och växtlighetens påtaglighet medan vänner, poeter och regenter dör och förpassas till glömskan. 

Eller i undantagsfall förvandlas till mångtydig historia i ett antal fotnoter.

Med andra ord det notoriska slöseriet; det naturliga i att varje människas samlade värld är dömd på förhand.  

"Pale fire" heter originalet vars svenska titel jag av någon konstig anledning haft svårt att rätt återge. Den har inom mig framkallat bilden av en ljussvag men ändå brännande och tydligt blåtonad eldslåga, vilket gjort att jag letat efter orden och döpt om den till "Blå eld" och annat liknande. Sedan läser jag att titeln anspelar på en fras hos Shakespeare om månen som tjuvar ljus från solen. 

"Blek låga" visar sig dessutom vara en trefaldigt relevant titel på en bok som, förvisso utgiven av Nabokov, rymmer dels en lång dikt med denna titel skriven på parrimmad jambisk vers av en nyligen ihjälskjuten amerikansk poet, John Shade, dels en utförlig kommentar till denna dikt av en viss Charles Kinbote, skaldens vän, beundrare och uttolkare, som dessutom står för förordet till utgåvan. Naturligtvis är det i rollen som litterär skälm som Nabokov uppträder här. 

Kinbotes kommentar till Shades dikt artar sig till en omfattande och detaljerad redogörelse för hans egen relation till poeten och dennes hustru, en bekantskap som uppkom i samband med att Kinbote hyrde ett hus som gjorde honom till spionerande granne med nära nog full insyn i poetens förehavanden. Dessutom blandar Kinbote in sig själv på ytterligare ett sätt genom en berättelse med mytiska drag om omvälvande händelser i ett nordiskt land, hans hemland Zembla, där kung Karl den Avhållne är på flykt undan sammansvurna revolutionärer. Vi får även följa den pistolbeväpnade mördarens jakt efter kungen.

Romanens kärna, den fyra sånger och 999 rader långa dikten, fullbordad så när som på sista raden, framstår i kommentaren som ytterst beroende av Kinbotes eget inflytande, direkt genom umgänget med poeten och indirekt genom den självsvåldiga tolkning han gör i strid med andra lika parasitära uttolkare. Dikten är i sig en märklig prestation, ett rimmat verk i Robert Frosts anda fast mer modernt ironiskt (och mycket skickligt översatt till svenska). Dess i grunden existentiella teman kretsar kring dotterns självmord, döden och ett diskutabelt hädanefter, vilket kommentarsdelen tar hand om i form av delvis distraherande utvikningar och besynnerliga länkar till den landsflyktige kungens och hans mördares öden och äventyr.

Identiteter osäkras och tidsplan kopplas på ett sätt som gör att man med fog kan se den här romanen (som utkom 1962) som en föregångare till det som sedermera kallats postmodern metafiktion. Infallsrikedomen och utvikningarna överlåter en hel del arbete till läsaren; det går inte att läsa de här texterna utan full koncentration.

Nog är Kinbote huvudpersonen, ett mångfacetterat, inbilskt och inte enbart smickrande självporträtt. Förvisso döljer han sig även bakom den avhållne kungens identitet. På sätt och vis också poeten Shades - eller hur man nu ska se på den misslyckade erövringen av hans dikt? Inbilskheten punkteras till slut.

Jag funderar över vad det är som gör mig så betagen i Nabokovs prosa. Det språkliga och estetiska finliret? De satiriska giftigheterna mot allsköns dumhet och ideologisk fixering (en nypa förstucken moralism, men bara så där i förbifarten)? Det dubbelbottnade i lekfullheten mot en fond av visserligen ironiserande allvar? Jag prövar formuleringar som hela tiden ter sig otillräckliga.

"Blek låga" läser jag till sist som ett uttryck för Nabokovs egen livshållning: hellre återskapande fiktion om livets mysterier än förnumstig teori, hellre mångtydighet än entydighetens desperata fantasilöshet. Konsten som konsten att se världen på gott och ont i smått och stort, glimtvis förljuvad av skrattets och skönhetens försonande närvaro. 

Den bleka lågans betydelse ser jag bara antydd en enda gång - i förordet. Där hävdar Kinbote att han en gång blev vittne till hur poeten eldade upp en bunt utkast i "sopförbränningsugnens bleka låga". Därmed indirekt erkännande att han inte hade tillgång till allt, inte heller om sig själv.