Man kan också börja från slutet, med hemkomsten. Detta med att landa efter ett halvt dygns luftfärd över nästan halva klotet och bli stående vid busshållplats 13 utanför terminal 5 på Arlanda, i kallt mörker och frysa som en hund. Eller huttra och stampa som bara en alltför lätt klädd människa kan göra som vant kroppen vid ca 40 grader högre temperatur och en luftfuktighet på närmare 100 %.
Man kan då falla i tankar om våra hart när obegränsade möjligheter till snabba miljöbyten, numera för de flesta inte bara överkomliga utan närmast naturliga. Ena dagen i bastuvärme med en lätt, rasslande bris i kokospalmernas blad, andra dagen i narig vinterkyla på ishala gator. Ena dagen ljuden från poolens frustande vattenliv, flip-flop-sandalernas smällar mot nakna fotsulor, exotiskt skriande fåglar och avlägsna böneutropare. Nästa dag snödämpat motorljud och i övrigt bara vinterns stora tystnad. Igår anblicken av solskyddskladdiga kroppar i horisontella ställningar, idag stelt hukande pälsdjur i uppfällda kapuschonger på vandring tur och retur ICA. Från sandstränderna vid turkosfärgat hav till en mjölkaktig himmel i samma färglösa skala som parkens tilltrampade snö.
På ett lyxhotell ett par mil från Krabi är allt anpassat för turistens högsta anspråk på bekvämlighet. Det konditionerade rummet stänger effektivt ute den tryckande värmen, och i de allmänna utrymmen som aldrig helt skiljer på ute och inne snurrar tystgående fläktar med helikopterliknande rotorblad. I atrier växer bambu, fikus och andra tropiska blommor och trädslag, och lobbyns tunga mörka möbler och de takförsedda schäslongerna draperade med tunna vita slöjor erbjuder viloplatser med utsikt mot den gigantiska poolen, palmträdgården och havet. Allt medan unga, vackra tjänsteandar tassar omkring med små immiga glas fyllda med isvatten.
Det är något med de där leendena - som inte är amerikanskt sociala och inte heller europeiskt reserverade. En sirlig artighet som inte är påträngande utan bara vänligt öppen och uppmärksam. Jag smittas och böjer min vanligen stela nacke i en bugning som aldrig vill bli lika elegant som deras.
Det är lätt att få kontakt, även med dem utanför hotellområdet som inte kan så många ord på engelska, och givetvis allra enklast om de har varor eller tjänster att sälja. Näringsställen, massage-institut, diversehandel, motorverkstäder, taxi, båtresebyråer och rum för resande erbjuds längs genomfartsvägen. Bostad och småföretagsamhet i ett och samma enkla hus i ett eller högst två plan.
Ibland gör man klokt i att gå åt andra hållet. En eftermiddag gjorde jag det i akt och mening att få syn på en eller annan exotisk fågel i bushen en bit från bebyggelsen. Efter bara några hundra meter stod jag vid en avtagsväg som ledde upp till ett stort kalkbrott med ett grustag.
Arbetet ligger av okänd anledning nere, det är tyst och stilla och jag kan ostörd lyssna till ljuden inifrån den täta djungeln. En rätt stor gökliknande fågel med rostbrun rygg är dock den enda jag får se när den flaxar förbi i en glänta.
Plötsligt dyker så en liten fin hund upp, och vi stannar båda och tittar stillsamt på varandra utan ta närmare kontakt. Jag går vidare till ett minitempel som byggts på en ställning strax ovanför grustaget. Och ytterligare tjugofem meter upp i sluttningen står kung
Bhumibol staty, här som på så många andra ställen.
Tillbaka på hotellområdet pågår rensning av kokospalmerna av flinka män i stråhattar som med långa liar av bambu fäller de största nötknippena. De faller med kraftiga dunsar och rullar som stora bouleklot över gräset. En av männen hämtar en stor kärra och samlar upp både skräp och nötter, endast ett par stycken öppnas och konsumeras i en paus i arbetet.
Och jag som legat i timmar och läst i en av hängmattorna och ibland lite oroligt tittat upp mot de där nötterna och undrat om jag skulle få uppleva det där dunsandet någon gång, jag får nu mitt lystmäte vad gäller den sortens upplevelse. På en enkel restaurang får vi dessutom erfara att det inte är alldeles riskfritt att ignorera vare sig placeringen av hängmattan eller hus med enkla och bräckliga tak. Hålet i taket på husets baksida förklarade vad som orsakade braket.
Notera på nedersta bilden fotografens lyckosamma försök att vid ett av träden fånga fallet mot marken - en meter innan dunsen!
Foto: EJ (bilderna är som vanligt klickbara!)
