Man kan också börja från slutet, med hemkomsten. Detta med att landa efter ett halvt dygns luftfärd över nästan halva klotet och bli stående vid busshållplats 13 utanför terminal 5 på Arlanda, i kallt mörker och frysa som en hund. Eller huttra och stampa som bara en alltför lätt klädd människa kan göra som vant kroppen vid ca 40 grader högre temperatur och en luftfuktighet på närmare 100 %.
Man kan då falla i tankar om våra hart när obegränsade möjligheter till snabba miljöbyten, numera för de flesta inte bara överkomliga utan närmast naturliga. Ena dagen i bastuvärme med en lätt, rasslande bris i kokospalmernas blad, andra dagen i narig vinterkyla på ishala gator. Ena dagen ljuden från poolens frustande vattenliv, flip-flop-sandalernas smällar mot nakna fotsulor, exotiskt skriande fåglar och avlägsna böneutropare. Nästa dag snödämpat motorljud och i övrigt bara vinterns stora tystnad. Igår anblicken av solskyddskladdiga kroppar i horisontella ställningar, idag stelt hukande pälsdjur i uppfällda kapuschonger på vandring tur och retur ICA. Från sandstränderna vid turkosfärgat hav till en mjölkaktig himmel i samma färglösa skala som parkens tilltrampade snö.
På ett lyxhotell ett par mil från Krabi är allt anpassat för turistens högsta anspråk på bekvämlighet. Det konditionerade rummet stänger effektivt ute den tryckande värmen, och i de allmänna utrymmen som aldrig helt skiljer på ute och inne snurrar tystgående fläktar med helikopterliknande rotorblad. I atrier växer bambu, fikus och andra tropiska blommor och trädslag, och lobbyns tunga mörka möbler och de takförsedda schäslongerna draperade med tunna vita slöjor erbjuder viloplatser med utsikt mot den gigantiska poolen, palmträdgården och havet. Allt medan unga, vackra tjänsteandar tassar omkring med små immiga glas fyllda med isvatten.
Det är något med de där leendena - som inte är amerikanskt sociala och inte heller europeiskt reserverade. En sirlig artighet som inte är påträngande utan bara vänligt öppen och uppmärksam. Jag smittas och böjer min vanligen stela nacke i en bugning som aldrig vill bli lika elegant som deras.
Det är lätt att få kontakt, även med dem utanför hotellområdet som inte kan så många ord på engelska, och givetvis allra enklast om de har varor eller tjänster att sälja. Näringsställen, massage-institut, diversehandel, motorverkstäder, taxi, båtresebyråer och rum för resande erbjuds längs genomfartsvägen. Bostad och småföretagsamhet i ett och samma enkla hus i ett eller högst två plan.
Ibland gör man klokt i att gå åt andra hållet. En eftermiddag gjorde jag det i akt och mening att få syn på en eller annan exotisk fågel i bushen en bit från bebyggelsen. Efter bara några hundra meter stod jag vid en avtagsväg som ledde upp till ett stort kalkbrott med ett grustag.
Arbetet ligger av okänd anledning nere, det är tyst och stilla och jag kan ostörd lyssna till ljuden inifrån den täta djungeln. En rätt stor gökliknande fågel med rostbrun rygg är dock den enda jag får se när den flaxar förbi i en glänta.
Tillbaka på hotellområdet pågår rensning av kokospalmerna av flinka män i stråhattar som med långa liar av bambu fäller de största nötknippena. De faller med kraftiga dunsar och rullar som stora bouleklot över gräset. En av männen hämtar en stor kärra och samlar upp både skräp och nötter, endast ett par stycken öppnas och konsumeras i en paus i arbetet.
Och jag som legat i timmar och läst i en av hängmattorna och ibland lite oroligt tittat upp mot de där nötterna och undrat om jag skulle få uppleva det där dunsandet någon gång, jag får nu mitt lystmäte vad gäller den sortens upplevelse. På en enkel restaurang får vi dessutom erfara att det inte är alldeles riskfritt att ignorera vare sig placeringen av hängmattan eller hus med enkla och bräckliga tak. Hålet i taket på husets baksida förklarade vad som orsakade braket.
Notera på nedersta bilden fotografens lyckosamma försök att vid ett av träden fånga fallet mot marken - en meter innan dunsen!
Foto: EJ (bilderna är som vanligt klickbara!)
Och jag som legat i timmar och läst i en av hängmattorna och ibland lite oroligt tittat upp mot de där nötterna och undrat om jag skulle få uppleva det där dunsandet någon gång, jag får nu mitt lystmäte vad gäller den sortens upplevelse. På en enkel restaurang får vi dessutom erfara att det inte är alldeles riskfritt att ignorera vare sig placeringen av hängmattan eller hus med enkla och bräckliga tak. Hålet i taket på husets baksida förklarade vad som orsakade braket.
Notera på nedersta bilden fotografens lyckosamma försök att vid ett av träden fånga fallet mot marken - en meter innan dunsen!
Foto: EJ (bilderna är som vanligt klickbara!)
7 kommentarer:
Å, det där lilla templet vid grustaget är för platsens andar.
Man får inte stöta sig med platsens andar, så om man tänker ge sig på marken i denna skala är det livsviktigt att hålla sig på god fot med dem!
Platsens andar behöver mutas med dagliga offergåvor av mat, blommor och rökelse.
Dessa små tempel eller andehus ser man överallt, och de kan beroende på platsen vara markens, havets, eller vägens andar, etc.
I ett kosmos där det mesta är besjälat - inte minst då träd, ris, och frukt - måste man gå varsamt fram om man inte ska råka i olycka!
Tack för dessa intressanta upplysningar!
Tyvärr hade jag varken kunskap nog eller någonting i fickan som kunde duga som muta. Så jag får väl vara glad att ingen olycka drabbade mig på denna just då så fridfulla plats.
Om jag lagt någonting ätbart i skålen och väntat på behörigt avstånd hade jag kanske fått se någon ande i form av en fågel komma och hämta offergåvan...
Härliga bilder och en fin reseskildring, än en gång! Tack för det!
En enkel fråga till dig, Einar, du som reser så mycket (relativt sett, alltså, finns ju de som reser ännu mer men också många som reser mindre).
Varför reser du? Har du funderat på dina medvetna eller möjligen även omedvetna motiv för resandet? Intresserar mig detta, eftersom jag sitter och funderar på just idén med resande, på grund av att en journalist ringde i det ärendet häromdan. Finns förstås oerhört många former av resande ...
Sven-Erik
Tack Sven-Erik för en stimulerande fråga! Jag skulle förstås kunna ägna ett helt inlägg till att försöka svara på den.
Några antydningar bara, till att börja med:
Resor är för mig som säkert för de flesta kopplat till det relativt säkra "äventyr" som ett miljöbyte alltid innebär. Detta med att lämna vardagen och dess rutiner för att låta sig stimuleras av "någonting annat", kanske till och med någonting "främmande" eller i varje fall annorlunda.
För att göra "upptäckter" vore ett för starkt ord, men ännu när vi var barn fanns ju så kallade upptäcktsresande (minns Sten Bergman på Nya Guinea!) som jag läste med stort intresse och som väckte fantasier om att besöka främmande länder. I mitt fall tillkom även de hemvändande missionärernas spännande berättelser.
"Upplevelser" snarare, eller möjligen upptäckter i smått, eftersom resandet numera i de flesta fall bara bjuder på det planerade och förväntade med relativt få överraskningar.
Önskan om att se och uppleva saker och ting på plats, att själv möta något av allt det som informationssamhället förmedlat om fjärran natur och kultur. Upplevelsen av platsens och närvarons magi, kanske, om man vill låta lite mer högtidlig. Ett banalt exempel bara: Jag tyckte det var märkvärdigt att för några år sedan, sent i livet, äntligen få stå uppe på Empire State Buildings utsiktsplattform och skåda Manhattan i 360 graders vinkel - den byggnad som jag så många gånger ritade som barn.
Sedan finns det förstås mycket att säga om valet av resmål och de förväntningar som turistindustrin spelar med. Liksom även valet av färdsätt - där ju exempelvis en tågresa kan ge en behållning i sig.
Numera drömmer jag mest om att resa till platser med (kultur)historiska anknytningar , till Leipzig för Bachs skull, till Dobbiaco för Mahlers skull, etc.
En annan aspekt är sällskapet. Själv uppskattar jag både ensamresandet och att resa med andra. Några av mina senare resor har delvis haft familjesociala skäl, den senaste handlade om ett bröllop på en sandstrand i Thailand.
Tack Einar för ett både fylligt och välbalanserat svar! Återkom gärna till detta med resandets idé, tror att där finns en hel del att hämta. Det du är inne på handlar ju om en brytningspunkt mellan kulturhistoria och personlig upplevelse, ett slags brännpunkt om man så vill, eller flampunkt. Förväntan, planerande är väl ofta också lika viktiga som själva resan.
Det jag funderar på är också hur både äldre praktiker och föraningar om förändringar i resandet – dvs möjligen ett mer begränsat resande i framtiden – kan spela in. Olika tider – olika typer av resande, så självfallet att man nästan inte tänker på det. Mycket av detta syns också i filmer och annan fiktion, 50-talet en tid av starkt ökad massturism. Något av en resandets handbok är en film som Alfred Hitchcocks Farlig romans från 1959. Resan som en kulturell oro, kunde man i det fallet kanske också tala om. En kulturell kinestesi, som en kollega tll mig, Tom O’Dell i Lund kallat det.
Världen som läggs för (framför allt) den västerländska människans fötter. Appropriering och kontroll. Såg häromdan en ny norsk filmatisering av Thor Heyerdahls Kontikifärd som ju skedde 1947 (råkar vara samma år jag föddes). Filmen var en besvikelse, själva resan; däremot mer spännande med hans och hans dåvarande frus tidigare resa till Söderhavet. Resandets koppling till romantik, upplevelser av det sublima är tror jag också sådant som bör vägas in när man funderar över detta.
Jo, det finns mycket att säga om resandet. Och liksom allt annat är även detta utsatt för trender av olika slag.
Kanske kommer inte heller det extremt billiga flygresande som för närvarande gäller att kunna bestå i framtiden. Men eftersom turistindustrin är så stor och betydelsefull för så många länder torde dock några drastiska förändringar knappast inträffa om inte världsekonomin plötsligt står på huvudet.
Ytterligare en aspekt man kan notera är att vår globaliserade tillvaro också innebär att resandet i massturismens tidevarv bjuder allt mindre av variation och allt mer av ett slags standardiserad shopping av allt från prylar till arrangerade och tillrättalagda upplevelser.
Håller med. När allt är lättillgängligt och färdigt förpackat i olika format blir möjligheten till upptäckter allt mindre och förpassas antagligen allt längre ut i marginaler av olika slag.
Skicka en kommentar