Jag vaknar av att Pete Seeger är död. Inte ur någon egendomlig dröm, bara av radions nyheter som väcker mig ur morgondåsigheten. Yes, he had a hammer. Och jag dråsar ner i ett tidshål, drygt fyrtiofem år djupt.
Jag hörde honom live en enda gång och det var ett mycket speciellt tillfälle. Jag hade den sommaren anlänt till Uppsala, och i juli hölls Världskyrkomötet i stan då det bland alla berömda kyrkliga dignitärer även var meningen att Martin Luther King skulle närvara. Några dödande skott satte definitivt hinder för det.
Till allt annat fanns ett omfattande och ofta mycket lockande kvällsprogram med debatter och med underhållning i samband med denna konferens. Det mesta av det bästa försiggick på Värmlands nation. Jag minns en kväll där med Cornelis, för övrigt även i det fallet enda gången live för min del. Men framför allt minns jag kvällen med Pete Seeger, och inte främst för att han var så mycket bättre än alla de andra artisterna.
Det var knökfullt och folk satt överallt eller stod lutade mot väggarna. Det var varmt och kvavt och de höga men lågt placerade fönstren öppnades ut mot gården och kvällsskymningen, också för att de som inte fick plats skulle få lyssna. Själv måste jag ha kommit i god tid för jag satt i någon av de första stolsraderna.
Så fick jag syn på E i sällskap med ett par andra kamrater av vilka jag fruktade den ene som en möjlig rival. De stod utanför fönstret och tycktes spana efter möjligheter att ta sig in. Det var då jag tog tillfället i akt.
Jag vinkade till E och pekade på min stol att jag var villig att maka på mig och bereda plats. Och hon klev in genom fönstret och kom till mig. Och stolsitsen var nog för liten för att dela på så hon satt i mitt knä. E satt den kvällen första gången i mitt knä medan Pete Seeger sjöng sina sånger, spelade banjo och gitarr och lockade oss alla att sjunga med. Underbarare konsert fanns inte. - If I had a hammer. - Little boxes. - Turn, turn, turn. - Where have all the flowers gone? Long time passing.
Yes, long time passing.
Till minnet av E och åren 1968-1991.
Foto: New York World Telegram and the Sun Newspaper Photograph Collection (Library of Congress)
4 kommentarer:
En underbar text, speciellt det där med rörelsen genom fönstret var läckert.
Beträffande Pete Seeger tänker man kanske inte alltid på vilken enastående melodiker han var. Det finns en uppåtgående, optimistisk rörelse i hans melodier som är mycket frapperande, inte minst i dag när så mycket också inom populärkulturen tycks gå lite åt det andra hållet.
Tänk också på en av de många låtar han introducerade, den kubanska Guantanamera, som senare kommit att bli något av en easy listening-klassiker med bl a The Sandpipers hitversion. Ekon av den låten tycker jag mig ofta höra i andra sånger och melodier, som endel av Bebo Valdés' fina kubanska pianolåtar.
Javisst, Guantanamera! Den som numera blivit en easy watching reklamsnutt på teve (Returpacks "panta mera").
En annan sång som fanns med på den där konserten var förstås "We shall overcome". Den var större än någonsin vid just den tiden, när Martin Luther King nyligen mördats.
Apropå artister som är influerade av Pete Seeger, förutom de mer ”självfallna” namnen som Bob Dylan, Joan Baez, The Byrds (som gjorde en fin version av Turn Turn, Turn! i mitten av 60-talet) eller Bruce Springsteen, som lite senare blev något av en musikalisk adoptivson till Seeger, börjar jag också tänka på Ry Cooder vars version av mexikanska balladen Maria Elena känns väldigt Pete Seegersk, om man får säga så. Och Einar, Ry har ju på sätt och väg redan i förväg kommenterat ditt blogginlägg om Pete Seeger, när han i en intervju säger: … if you ever saw Pete Seeger take a whole room and transform it into a collective mind, you know, where he could produce solidarity by making people sing with him, in four minutes, and it was a tremendous thing to witness.”
Tack för dina kommentarer, Sven-Erik! Du med din djupa och breda kunskaper på det populärkulturella fältet är givetvis den rätte att pejla Seegers säkert mycket omfattande inflytande på populärmusiken.
Lyssnade förresten nyss till nämnda "Maria Elena" med Ry Cooder på Spotify. Mycket vackert! Och visst finns där också den gitarrsträngade melodiker som du tänkte på som ett av Seegers kännemärken.
Det är verkligen värt att framhålla det lyriska och musikantiskt smittsamma hos Seeger, som ju oftast har presenterats som "protestsångare". Vilket han givetvis också var, även om den beteckningen i viss mån verkar ha fallit ur vokabulären på senare år.
Skicka en kommentar