Om betydelsen av ett slut

I väntan på det försenade planet som skulle ta oss hem från Krabi International Airport fann jag en liten bokhandel i väntsalen vid gaten. Det gladde mig eftersom jag redan läst ut den medförda litteraturen och ville gardera mig mot tristessen i en eventuellt sömnlös nattflygning.

Den där shopen bestod huvudsakligen av internationella bestsellers, inklusive den överallt förekommande Stieg Larsson, en stor avdelning med management-litteratur plus några hyllor med fackböcker, främst med anknytning till Thailands natur och kultur.

Jag stod och valde mellan Christopher Hitchens sista, postumt utgivna essäer och den enda av de skönlitterära böckerna som jag kände mig lockad av, nämligen Julian Barnes´ "A Sense of an Ending", en Booker Prize-belönad roman som kom för några år sedan. Det blev den senare.

Det var min första av Barnes, trots att jag länge haft på känn att han är en författare som nog borde ges en chans. Boken har lovordats som en existentiell thriller, vilket faktiskt är en ganska träffande karakteristik. Det var ett bra tag sen jag sist läste en roman som så skickligt tillfredsställer både den spänningssökande och den mer estetiskt och livsfilosofiskt lagde läsaren.

Boken handlar om en ensamstående pensionär, Tony Webster, som i sin gråa vardag av endast sporadiska kontakter med exhustrun och en vuxen dotter, får en särskild anledning att blicka tillbaka på sitt liv. Det som tvingar honom till en rekonstruktion av det förflutna är ett brev från en advokat som meddelar att någon testamenterat en summa pengar och en dagbok till honom. Dagboken tycks emellertid omöjlig att få loss, eftersom testamentatorn visar sig vara modern till Tonys första kärlek, den redan på den tiden knepiga Veronica, som nu vägrar lämna den ifrån sig.

Berättelsen är tudelad och den första delen ägnas Tonys ungdomsår på sextiotalet i ett studentikost manligt gäng på tre som snart blir fyra genom den intelligente och filosofiskt allvarlige Adrian. Det är en mycket underhållande beskrivning av gängets sammansvetsning och försök att med alla förnumstiga medel orientera sig i tillvaron och hantera ungdomsårens sårbarhet och trevande vilsenhet. När så småningom gänget splittras och Adrian först gifter sig med Veronica och sedan begår självmord rinner den forna gemenskapen ut i sanden.

Först i andra delen börjar thrillern, som alltså består i mysteriet kring det oväntade arvet efter Veronicas mor och den dagbok som i själva verket är Adrians och som därför Veronica sitter på av anledningar som givetvis väcker inte bara Tonys utan även läsarens nyfikenhet. Tony berättar om sina överväganden, om hur han försöker och faktiskt också lyckas nå Veronica, hur han får ett gammalt brev han skrivit till Veronica och Adrian i retur, ett sarkastiskt brev som han totalt utplånat från sitt medvetande och som nu skakar om hans självbild, men hur han i övrigt endast serveras fragment och gåtor som han inte på något enkelt sätt kan skapa någon mening i.

Jo, nog var detta en riktig page turner, mycket lämpad som sällskap på en nattflygning. Barnes lyckas med att behandla livets flykt, minnets bedräglighet och andra existentiella frågor med stor briljans. Upplösningen är överraskande och bör naturligtvis inte avslöjas. Tilläggas bör dock att precisionen i Barnes prosa är djupt imponerande; här går knappast att peka på ett enda onödigt ord. Och undertexten i dialogerna vibrerar av innebörd. Kort sagt visar författaren en hantverksskicklighet som i kombination med det engagerande innehållet gör boken ytterst prisvärd.

Boken har översatts till svenska med titeln "Känslan av ett slut". Jag undrar om den översättningen är den bästa, om den verkligen make sense med tanke på innehållet. Som ju handlar om hur vi skapar mening och innehåll, om hur självbild, betydelser och bokslut kan krackelera. Och om det bedrägliga minnet som en del av det sammanhanget.