I en välfylld konserthussal satt jag igår eftermiddag och lyssnade till klavermusik av den störste av dem alla: Johann Sebastian Bach. (Ja, det där kan man förstås bråka om, men igår fanns det inget utrymme för diskussion). Hans Das Wohltemperierte Klavier, bok 2, spelades rakt igenom med en paus i mitten av en av världens mest framstående pianister: Andras Schiff. Det innebar två timmar och tjugo minuters effektiv speltid innan det sista av de 24 paren av preludier och fugor klingat färdigt.
Jag var lite orolig att jag skulle storkna av så mycket på en gång, men det var onödig oro. Med en så formidabel pianist som Andras Schiff som så länge umgåtts med detta ett av musikhistoriens mest inflytelserika verk blev det aldrig fråga om trötthet eller okoncentration. Jag har sällan hört en fulltalig publik så tyst i förkylningstider. Schiff förde oss in i ett tillstånd som inte kan beskrivas bättre än med det engelska ordet otherworldly, och jag slogs strax före pausen av att han med den fulla kontroll som givetvis krävs för ett sådant spel samtidigt verkade spelade nära ett transtillstånd, eller i varje fall ett flow, där han bara var ett medium för musiken. Sådant smittar av sig.
Bachs idérikedom var gränslös. Konstfullheten i dessa preludier och fugor är oöverträffad. Men det magiska är att välljudet samtidigt är så tidlöst som det är, i såväl lugnt vandrande ackordsföljder som virvlande flerstämmiga dansfugor. Funnes det protestantiska dervischer hade de i Bach sin främste ackompanjatör. Och allt detta skrevs en gång för avancerade ungdomars förkovran i musikutövning och spreds endast i handskrivna kopior! Vid hans död var de bortglömda, out of date, men återupptäcktes sedan med besked. Först i början av 1800-talet kom den första förlagsutgåvan.
Det diskuteras ibland om vad som är det bästa instrumentet att framföra "de fyrtioåtta" på. För min del har jag precis som Schiff alltid föredragit det moderna pianot framför cembalon. Det handlar om de dynamiska möjligheterna och framför allt om att denna ställvis mycket komplexa musik aldrig kan nå sin fulla klarhet annat än med ett piano. Att Schiff sedan också spelar den här musiken helt utan pedal kan väl vara en fråga om tekniskt hand/fotlag, men mig övertygade Schiff hur som helst med sitt mjuka och fulländade legatospel där sådant erfordras. Han verkar helt enkelt inte behöva pedalen.
Bach som tonkonstens gud var inte uppenbar för hans samtid, som främst såg honom som den överlägsne orgelvirtuosen. Sedan dess uppenbarar han sig gång på gång för oss alla som tillfälligtvis haft örat åt annat håll. Igår eftermiddag var han i högsta grad närvarande. Och när den långa sittningen väl var över reste sig publiken prompt i bänkarna, och det var inte i första hand för att fysiskt sträcka på sig utan för att hylla en förmedlare av rang. Vilken satte sig igen och som extranummer gav första preludiet och fugan i bok 1, som en vink om att han programenligt ju bara levererat 24 av de 48.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar