Kärlekssorg och nattmusik

Den sjunde symfonin från 1904-1905 är Gustav Mahlers minst uppskattade och minst spelade. Tidigare betraktad som kompositionstekniskt problematisk, åtminstone yttersatserna, tycks den ändå på senare år ha vunnit ökat insteg hos både kritiker och publik. Intressant nog fanns det redan tidigt andra omdömen än de sedermera kritiska. Arnold Schönberg förbryllade många med uppskattande ord om "a perfect repose based on perfect harmony". Och Mahlers hustru Alma tyckte att sjuan var det bästa maken åstadkommit.

Kanske tänkte de i första hand på de tre mellansatserna som tillkom först - ett scherzo omgivet av två mer kammarmusikaliskt präglade satser med titlarna Nachtmusik I och Nachtmusik II. Det är känt att Mahler hade svårigheter att komma vidare efter att ha komponerat dessa satser och först ett år senare i samband med en roddtur fick de idéer som resulterade i fullbordandet av symfonin.

Själv hade jag inga som helst problem att ta till mig symfonin som helhet när jag igår lyssnade till Daniel Hardings tolkning med Sveriges Radios Symfoniorkester i Berwaldhallen. Varför skulle den här musiken inte hålla måttet när annan liknande av samme Mahler gör det?

Jag får lust att citera ett avsnitt från Kurt Blaukopfs bok om Mahler:

"När han en gång - det var sommaren 1900 - gjorde en skogspromenad med några vänner, kom han till ett nöjesfält med karuseller och positivmusik, gunghästar, skjutbanor och kasperteatrar, vilkas ljud blandades med tonerna från ett militärkapell och en manskör; alla ´höll på med ett otroligt musicerande utan hänsyn till varandra´. I det ögonblicket, står det i en tillförlitlig berättelse, utbrast Mahler: ´Hör ni? Det här är polyfoni, och det är därifrån jag har den! Redan när jag som barn hörde den i Jihlavaskogen grep den mig på ett säreget sätt och inpräglades i mig. För det spelar ingen roll om den framtonar i sådant oväsen som här eller i tusenfaldig fågelsång, i stormens tjut, vågornas skvalp eller eldens sprakande. Just så, från helt olika håll, måste temata komma och så helt olika i rytm och melodik (allt annat är bara flerstämmighet och maskerad homofoni), fast konstnären ordnar och förenar dem till ett samstämmigt och samklingande helt.´"

Sjunde symfonin är förvisso inte lika lättillgänglig som vissa av hans andra, men å andra sidan inte heller mer krävande än till exempel den närmaste föregående. Jag kan inte höra annat än att det är typisk Mahlermusik med det för honom så karakteristiska collaget av all världens ljudbilder. Vilket alls inte utesluter återkommande teman och en alltid lika komplex och fascinerande rytmik och harmonik.

Jag tänker mig den här symfonin som en symfoni ägnad natten, drömmarna och tillvarons frånsidor. Och jag tänker då inte minst på det centralt placerade scherzot, som börjar med hotfulla varsel för att strax ta ut wienervalsens svängar till det yttersta i skärande missljud och spefulla överdrifter. Och vidare fjärde satsens nattliga turer som erinrar om bevekande serenader, där bland annat knäppningarna från gitarr och mandolin kanhända öppnar fönster mot den förhoppningsfulle sångaren eller i varje fall mot allsköns mänskligt önsketänkande.

Sångaren, ja. Konsertens första del bestod av Mahlers "Lieder eines fahrenden Gesellen", fyra sånger till orkester-ackompanjemang och med texter av tonsättaren själv (1884-1885; orkesterversion i början av 1890-talet). Upprinnelsen var den unge Mahlers förälskelse i en skön sopran som dock behagade gifta sig med en annan. I dessa sånger fann han uttryck för den kärlekssorg som följer av sådana erfarenheter, i det här fallet med all den naiva uppriktighet som han lärt av folkdiktningen i "Des Knaben Wunderhorn". "O, ve, jag har en glödande kniv i mitt bröst!"

Gästande solist var ingen mindre än den tyske barytonen Christian Gerhaher. Bättre kan man inte få, om inte i så fall vår egen Peter Mattei finns till hands. Förmodligen är dessa båda världens mest eftertraktade i barytonfacket för närvarande. Gerhahers röst har en något ljusare timbre än Matteis, men båda äger den egaliserade och övertonsrika klang som ger lyssnaren rysningar av välbehag. Men det måste givetvis en tolkning till, där själen läggs i klangen så att resultatet blir vad det blev den här kvällen. Låt mig bara säga att det märktes att Mahler är en av Gerhahers favorittonsättare och att vi här har en värdig arvtagare till den legendariske Dietrich Fischer-Dieskau.

För den som missade detta liveframträdande finns en ny skivinspelning där man kan höra Gerhaher i bland annat dessa sånger, om än med en annan orkester och en annan dirigent.

Foto (överst): EJ
(Gustav Mahler; byst av Auguste Rodin, Metropolitan Museum of Art, New York)

Citatet är hämtat från Kurt Blaukopf: Gustav Mahler, Gebers, 1972, översättning av Kajsa Rootzén, sid. 221-22.