Redan i början av 70-talet besökte jag första gången Ungern, ett resmål som bland annat var inspirerat av mitt tidigt grundlagda intresse för
Bela Bartoks musik, vilket alltsedan dess hållit i sig. Vissa tonsättare, inte så få om man tänker efter, umgås man endast periodvis med, men när man väl återkommer till dem ockuperar de ens tid och uppmärksamhet på ett alldeles särskilt sätt. Bartok hör för min del till dem.
Det blev fler Ungern-resor, i första hand till Budapest, men även till Balatonsjön och till Eger. En bekantskap jag gjorde i samband med den första resan var
Tivadar Csontváry (1853-1919), apotekare och egensinnig konstnär, orosande och resenär, född i Kisszeben (Sabinov i nuvarande Slovakien) och död i Budapest. Först som medelålders man lyckades han skrapa ihop de nödvändiga medlen och lämna de farmakologiska sysslorna för studier i måleri och resor runtom i Europa, Nordafrika och Mellersta östern. Omkring hundra målningar hann han utföra innan han definitivt dukade under för psykisk sjukdom och dog djupt besviken över den uteblivna bekräftelsen på "kallelsen" att bli den nye Rafael.
Mötet med några av Csontvárys verk på Nationalmuseet i Budapest övertygade mig omedelbart om ett stort och märkligt konstnärskap. På samma sätt som med Bartok har jag sedan dess alltid haft honom i mitt andliga "skafferi", möjlig att av och till återvända till om inte annat så till reproduktionerna i den konstvolym jag inhandlade.
Bilden ovan visar ett av hans allra vackraste verk från perioden i Libanon. "Den ensamma cedern" heter det och är typiskt för hans koloristiskt djärva stil som, ibland beskriven som expressionistisk, ibland postimpressionistisk och också vanligen med ett symboliskt för att inte säga smått surrealistiskt innehåll. Ensamheten, ja. Bilden av detta stiliga cederträd har tolkats som ett själsligt självporträtt. Mäktigt, med sin sammanpressade plym till krona, men där även en död gren syns peka mot himlen. Själv har jag förbryllats över den surrealistiska likheten med en struts, med den döda grenen som en långsträckt fågelhals.
Hur som helst är det en fascinerande målning som stannar i minnet när man väl sett den. Till saken hör att flera av Csontvárys målningar är av kolossalformat. Den här ovan är "bara" 2 x 2,5 meter. Men en annan berömd målning från den sista libanesiska perioden heter "Baalbek" och upptar en yta som ungefär motsvarar ett stort långsträckt vardagsrum.
Om en vecka landar jag på nytt i Budapest för i första hand opera- och konsertbesök. Men jag ska naturligtvis försöka hinna med ett återbesök på museet också.
