Det var en tornseglare som villigt tog emot den hjälp den nu behövde: till en början lät sig väl smaka av fågelbadets vatten.
Dessa luftens pilsnabba flygare skär i tvära kast och med vassa sri-ljud högsommarluften i stora rutor som vore himlen verkligen av glas. Hamnar de på marken får de stora svårigheter att återta sitt rätta element.
Många med mig förundras över denna fågel som frånsett häckningen i håligheter i torn och höga träd lever sitt liv utan egentlig markkänning. Den äter, vilar och sover i luften buren av sina bumerangformade vingar, lever sålunda i en tillvaro där flytten till Afrika söder om ekvatorn måste ses som det i sammanhanget mest anmärkningsvärda.
Tornseglarna är tyvärr inte lika vanliga som förr. Man förväntar sig deras närvaro soliga julidagar som dem vi nyligen haft här hemma, en närvaro som samtidigt gör att man i andanom lätt förflyttas till italienska städer som San Gimignano, Volterra eller Siena. Deras skriande djupdykningar över gamla tegeltak har ingenting med förtvivlan att göra, snarare tvärtom. Det vi hör och ser är en munter insektsjakt i pur glädje över den goda tillgången på föda.
Vi sökte oss till ett högre utgångsläge för att fresta fågeln att lyfta. Och mycket riktigt: den vågade språnget i en först dalande men sedan snabbt stigande båge.
Ovanför ladugårdstaket ser vi hur vår våghalsige gäst möts av sin partner och hur båda dansande i det blå jublar över äventyrets lyckliga slut.
Foto: EJ
