Konsten att ackordera med sitt samvete

Vad gör att en litterär klassiker blir bestående som sådan under decennier och sekler? Många har yttrat sig i saken, även om definitionsförsöken ofta tenderar gå i cirkel. Någonting om konsten att avhandla det tidlöst mänskliga. Någonting om en form som återskapar och förstärker innehållet. Någonting om föreningen av konkretion med en öppenhet som inbjuder till inkännande och medskapande. Någonting som har med historieberättande att göra. Etc, etc. 

Jag frågade mig det återigen efter att för första gången ha läst en roman av Jane Austen. Titeln "Sense and sensibility" (Förnuft och känsla) speglar ju en konstant polaritet som i sin förenkling av verkligheten alltid tjänat som både en grov kategorisering av karaktärer och som dimensioner i ett sammansatt ideal. 

Den här romanens huvudpersoner, de båda systrarna Elinor och Marianne Dashwood, representerar vardera kategorin, men kommer i och med förvecklingar i personrelationerna att i någon mån komplicera givna schabloner och även synliggöra förändringar och utvecklingsmöjligheter. Den drar kort sagt nytta av fiktionens möjligheter till inlevelse bortom tid och rum, klassgränser och utanverk.

All denna personlighetspsykologi är Austen en mycket skicklig tecknare av, och boken är trots sina många år på nacken lättläst och torde stå sig bra även inom det samtida romancefacket. 

Jag trodde inte att jag skulle ha så pass stor behållning av en berättelse som i så hög grad är koncentrerad på unga engelska kvinnors kärleksliv i övre, mer eller mindre sysslolös, medelklass för bortåt två hundra år sedan; anade inte att jag skulle bli så fascinerad av deras (och deras närståendes) upptagenhet av att hitta en för dem och familjen både lämplig och älskvärd karl, läs: en välbärgad man med goda egenskaper och hyfsad bildning. 

En förklaring ligger redan i upptakten, i de två första kapitlens spetsiga studie i vad jag vill kalla konsten att ackordera med sitt samvete.

John Dashwood, en äldre halvbror till systrarna, står som arvtagare till den förmögne fadern som på sin dödsbädd tar löfte av honom att ta god försorg om sin styvmors och sina halvsystrars väl och ve. Och John, som inte är någon "illasinnad ung man" om än "ganska känslokall och självisk" tänker över saken och tycker att han har råd att vara storsint. Han bestämmer sig för att öka systrarnas förmögenhet genom att avvara tusen pund åt dem vardera. 

Dessvärre är Johns maka Fanny en "grov karikatyr av honom själv: ännu mer inskränkt och självisk". Hon motsätter sig denna generositet och John börjar att vackla. Steg för steg med hjälp av hustruns uttryckliga förslag intalar han sig vad som vore rimligare och mera rättvist, inte minst med tanke på att hans egen lille son skulle berövas en god del av sin rättmätiga egendom.

Vad var löftet till fadern egentligen värt; var denne verkligen vid sina sinnens fulla bruk? Borde han inte tänka på sin egen lille son i första hand? Borde inte hälften av summan vara frikostigt nog?

John har invändningar mot hustrun och vill inte verka snål, men Fanny har inga hämningar och John låter sig bevekas. 

Kommer inte systrarna att ärva sin mor i sinom tid? Och när de gifter sig kommer de säkert att få det bra? Hundra pund borde kanske räcka, eller ett årligt understöd? Eller vänta nu, var det verkligen pengar faderns syftade på när han vädjade om denna omsorg, tänkte han inte snarare på hjälp med att söka rätt på ett litet hus och flytta deras saker, skicka dem fisk och vilt och annat i present? 

Och det där bordssilvret, möblerna och linnet som tillföll styvmodern vid ett tidigare skifte, är det egentligen inte ett nog så värdefullt arv? Är förresten inte deras frukostporslin dubbelt så vackert som det som hör till vårt eget hus? 

Din far skulle nog ha velat att allt i världen tillföll dem, så har du, John, verkligen i grund och botten någon anledning att vara tacksam mot honom och uppfylla hans önskan?

Jag tänkte: när en pigroman så vasst och underhållande skildrar ett samvete satt under påverkan är det inte konstigt att den blir en klassiker. Och någonting mycket mer än en pigroman.

Önskelistan - God Jul!

Schubert - "Nacht und Träume". 
Dietrich Fischer-Dieskau, Gerald Moore.

Grått

Gläd dig, du arma själ, över att grundvatten-nivåerna i alla fall stiger. Att det lätta men ihärdiga regnandet har en funktion utöver den att teckna hela tillvaron i nyanser av grått. Gläd dig, arma människa, att nyanserna finns och minns de glödande augustirosorna. 

Ute på Ålandshav försattes varuhus- och julbordsfärjan i endast lätta krängningar, bara för att erinra om att vinden åtminstone på öppna havet var stark nog att garnera vågkammarna med vitt skum. Vitt ur mörkret underifrån rakt upp i det grå.

Jag lämnade för några minuter medpassagerarna och de blinkande spelautomaterna och gick ut på däck. Jag såg bilarna lämna skeppet nästan som vore de lyckliga att lämna instängdheten, ivriga att fortast möjligt bärga sig i land. Fasta marken.

Inne i värmen runt den upplagda julmaten köade folk med en tallrik i vänsterhanden. Perfekt organisation för massutspisning. Mat och dryck i överflöd. Det tvungna urvalet en utmaning för alla, för några kanske också en maning till besinning.

En sillinläggning, en rätt ur gråa havet, stannade i minnet. Grå men omgiven av rosépeppar och lingon, blodröda stänk i spadet. Jag tog det som förslag till mitt eget julbord.

Foto: EJ

Efter Nobelfesten: Priset och pristagaren, personen och verket

Jag fortsätter oförtrutet min (om)läsning av Peter Handke, samtidigt alltmer trött på att försvara hans nobelpris. Vilket jag alltså fortfarande gör. Det har visserligen funnits nyanserade inlägg i den ofrånkomliga debatten som jag uppskattat, också när min värdering varit en annan än skribentens. De förklarliga reaktionerna från Srebrenicas mödrar och andra som levt i krigsförbrytelsernas närhet kan givetvis bara respekteras. 

Men prisdebatten dribblar alltför ofta bort principnivån och landar i ett trivialt önskemål om en annan, mindre utmanande pristagare. Till sist börjar jag själv undra hur min argumentation ser ut, hur jag ska kunna värja mig mot hela denna mix av tvärsäkert moraliserande, kulturellt positionerande, konspirationstänkande, semantiskt dividerande, illasinnat profeterande och allmänt politiserande. Ju längre diskussionen pågår desto mer förefaller den angelägen i första hand för dem som älskar att hålla liv i debaclet i och omkring Svenska Akademien.

Väl medveten om riskerna med att dras in i denna komplexa härva av sanningar och halvsanningar (och säkerligen en och annan lögn) om Handke, Akademien och 90-talets europeiska krigshistoria kan jag ändå inte låta bli att torgföra några synpunkter.

Först som sist kärnfrågan: Skulle Handke, som intagit en både svårbegriplig och för många (även för mig) rent förgriplig hållning till serbiska krigsförbrytelser, ändå kunna tilldelas Nobelpriset, nämligen med hänvisning till hans (mera sällan ifrågasatta) litterära kvaliteter, alltså enkom sett till den litterära vikt och det betydande inflytande som författarskapet haft och fortfarande har?

De flesta som läst honom tycks vara överens om det sistnämnda, att han är en författare i nobelprisklass. De flesta litterärt intresserade anser också att man i de allra flesta fall kan (och bör) skilja på värderingen av verket och författarens politiska böjelser eller förvillelser. Annorlunda uttryckt: att man bör se till författarskapet i stort och inte låta det skymmas av författarens mer eller mindre kontroversiella ställningstaganden. Listan på moraliskt eller politiskt/ideologiskt dubiösa litteratörer är ju under alla förhållanden ganska omfattande, också i Nobelprissammanhang. Och i Handkes fall är det knepigare än vanligt, eftersom han utifrån sin förment apolitiska livshållning och sina konstnärliga intentioner så vitt jag kan se inte på något entydigt sätt kan förbindas med någon elakartad ism eller ideologisk tillhörighet. 

Men nu menar man likafullt att haken skulle vara att priset går till en person, inte till verket, att man alltså inte kan skilja priset (för verket) från mottagaren/pristagaren - ergo att man därmed legitimerar personen och dennes ställningstaganden.

På så vis har man gått i cirkel och återkommer till frågan om Handkes (o)lämplighet, personfrågan. Går man på den linjen, och sålunda diskvalificerar honom, kan jag dock inte se att man fortfarande samtidigt kan hävda att man "självklart" kan och bör hålla isär verk och författare (som till exempel Ingrid Elam försökte göra i DN härförleden). För om man tror sig kunna det, och anser att verket är prisvärt, finns det rimligen inga hinder att med ett litteraturpris belöna en diktning, ett författarskap. Trots att pengarna och äran tillfaller författaren.

Det innebär också enligt min mening att man hävdar litteraturens och konstens relativa frihet (n.b. inte nödvändigtvis liktydigt med dess överordning) i relation till de samhälleliga förhållanden som den - konsten liksom författaren själv - är nedsänkt i. 

För om man vänder på saken: Vill vi verkligen ha en ordning där man i samband med nomineringen av litteraturpriskandidater börjar tänka i termer av legitimering av författarens person eller personliga sympatier? Jag undrar också: Vilka är det egentligen som tänker att Svenska Akademien nu har legitimerat sympatier för Serbien eller serbisk nationalism (eller än värre: förnekandet av ett folkmord) i och med priset till Handke? Inte jag i alla fall. Men den ståndpunkten finns i debatten:

Det finns de (t ex den bosnisk-amerikanske författaren Alexander Hemon) som gör det enkelt för sig genom att helt frankt hävda att värdet av Handkes litterära projekt upplöstes i och med de ställningstaganden han gjorde till försvar för Milosevic och de serbiska krigsförbrytelserna. Logiken - utifrån premissen person och verk kan inte åtskiljas - är i det fallet solklar, men med vilka principiella konsekvenser? 

Vilka tidigare pristagares verk är i så fall också eroderade eller besmittade? Vilka borde i så fall inte heller ha "legitimerats" med ett pris: Mo Yan, Pablo Neruda, Haldor Laxness, Harold Pinter, Gabriel Garcia Márques, José Saramago, Mario Vargas Llosa, etc.? 

För övrigt ser jag fram emot ett julklappspaket med en roman av Olga Tokarczuk.

/Tankar nedskrivna efter Nobelfesten under ett avbrott i omläsningen av "Smärtans kines".

Inför för fredagens konsert - en sommardröm i vintertid

Jag ställer in mig på Mahler ännu en gång denna höst, en höst som redan bjudit på "Uppståndelsesymfonin" och nu gått in i vinter och adventstid. Förbereder mig inför fredagens konsert i Berwaldhallen (även torsdag) då den tredje symfonin ges med Radiosymfonikerna, Daniel Harding, damkör, gosskör och Anne-Sofie von Otter. Trean är lång och den är stor, väl värd att se fram emot.

Advent betyder ankomst, fick jag en gång lära mig - ankomst i betydelsen väntan på densamma. Men här väntar ingen vintrig julmusik utan tvärtom ett backanaliskt intåg i sommarhagen efter ett uppvaknande en drömlik morgon. Här kommer allt att finnas av det som talade till tonsättaren om blomsterängar, fåglalåt och skogens vilda djur, men också om människan i såväl den djupaste midnatt som i universell gudomlig kärlek. 

Den fjärde satsen är en tonsättning av en av dikterna i Nietzsches "Also sprach Zarathustra":

O människa! Giv akt!
Vad har min midnatt sagt?
Jag sov, jag somnat in
I djupa drömmar bragt
Och djup är världen min
Mer djup än dagens makt
Djupt är dess hjärtekval
Lust - djupare än kvalet vet
"Dö! Sluta" är all smärtas tal
Men varje lust vill evighet -
Vill djup, oändlig evighet -
(Översättningen av Tage Thiel)

Och den sista satsen - Langsam, Ruhefull. Empfunden - är en allt försonande, högstämd och samtidigt innerlig, lovsång i Bruckners anda, något av det allra vackraste som Mahler skrev. Vilket jag redan påpekat i andra inlägg vid andra konserttillfällen - här och här. 

Jag har idag som förberedelse lyssnat till en relativt färsk inspelning med en av de riktigt stora dirigenterna, Bernhard Haitink, som i höstas, 90 år gammal, gjorde sitt sista framträdande på dirigentpulten. Hans många inspelningar av Mahlers och Bruckners musik med de allra främsta orkestrarna har betytt oändligt mycket för de flesta av oss som allt sedan unga år haft dessa båda kompositörer som husgudar.

Om gåendet på stäppen, bort och hem

Bland mina många verk av Peter Handke, samlade sedan tidigt 70-tal, finns även några få som blivit stående på hyllan olästa. Det gäller några av de sista som översattes till svenska innan förlagets intresse för honom svalnade för ett tiotal år sedan, för att på nytt nu i samband med Nobelpriset åter ha vaknat till liv. Jag har för min del ständigt återkommit till honom, bläddrat fram något avsnitt som satt spår - till exempel vandringarna i Cezannes trakter kring berget Saint Victoire - eller helt enkelt bara för att påminna mig den stora och säregna prosakonstnär han tveklöst är. 

Det var således en tid sedan jag sist läste en hel bok av honom, vilket jag nu åter gjort - trots (men inte opåverkad av) den debatt som rasat kring hans person och minst sagt dubiösa, om än motstridiga, utsagor och provokativa handlande i samband med kriget på Balkan och dess rättsliga efterspel. Jag kan bara konstatera att den Handke jag läst och tagit till mig inte är den som gett upphov till de skarpa anklagelserna om historierevisionism och ideologiskt suspekta ställningstaganden.

"En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus"  (Bonniers) fanns bland mina olästa. Den skrevs i slutet av 90-talet och kom på svenska 2000 (skickligt översatt av Karin Nyman). En roman, en saga, en märklig, men rätt typisk Handke-berättelse om en apotekare från den gudsförgätna orten Taxham (en förort till Salzburg som vid en enkel googling visar sig existera i verkligheten).

Det är återigen en ensling som Handke här ställer i fokus för sitt berättande, en man skild från sin familj, med en frånvarande dotter, en son som han förskjutit och en hustru som visserligen bor i samma hus men utan att de längre har något med varandra att göra. 

Denne apotekare, tillika svampexpert, känner av instängdheten i det landskap där han bor och bedriver sin i huvudsak obemärkta farmaceutiska verksamhet. Området ligger inkilat mellan en motorväg, en järnväg och en flygplats, och som alltid skänker Handke också de alldagliga och osköna sidorna av miljön en uppmärksamhet som både levande- och främmandegör dem, får dem att framstå i sitt eget ljus. Distinkta enskildheter uppdagas, reflekteras och öppnar för dagdröm och försjunkenhet. Ett slags gåtfullhet uppstår inte bara av oväntade händelser utan av de språkliga försöken att ringa in dem. 

Apotekaren - "berättaren" vars namn aldrig nämns - lever regelbundet men samtidigt hågad för uppbrott, kanske ett äventyr så som i de medeltida riddareposen som är hans lektyr, i varje fall något som för "nedtecknaren" av hans historia (den här romanen) verkligen vore värt att återge. Han äter gärna en enkel medförd lunch i skogen där i övrigt endast skogsarbetare syns vid sina lägereldar. Middagen intas däremot på en liten jordkällarrestaurang, där han en afton stöter ihop med ett par avdankade celebriteter: den ene en gång guldmedaljerad skidolympier, den andre en uppburen poet som ingen längre känner till.

Denna trio ger sig brådstörtat iväg på en resa, en till synes planlös bilfärd över Alperna mot sydligare nejder och med apotekaren vid ratten. Samtliga verkar vara på flykt från en skuggtillvaro till en annan, med vaga förhoppningar om "utlandet" som ett möjligt botemedel mot känslor av ogunst och förlust, missräkning och begränsning. Till yttermera visso har apotekaren drabbats av stumhet, detta till följd av en mystisk, förföljande kvinnas överfall.

De tre männen har inget stort utbyte av varandra, men deltar i alla fall i en gatufest som pågår under flera dagar i staden Santa Fe, som å ena sidan företer likheter med vilken spansk eller sydländsk småstad som helst, men å den andra framstår som en mycket speciell ort med ett kringliggande landskap som omväxlande betecknas som savann, prärie eller stäpp. "Nattvindsstaden", som den också kallas, är tudelad i en övre och nedre del, och även atmosfäriskt har den något dubbelt, något outgrundligt över sig.  

Under festens gång händer märkliga ting. Poeten identifierar festivaldrottningen som sin dotter och även apotekaren upptäcker sin egen son i dragspelaren bland musikanterna. Ingetdera leder dock till någon förlösande ömsesidig kontakt. Apotekaren förlorar för en tid även kontakten med sina medresenärer och bejakar sin ensamhet i det enkla rummet på värdshuset. När trion efter en tid återses uppstår oroligheter i staden, som är på väg att tas över av "gatumajoriteten". Apotekaren överlämnar då bilnycklarna till sina kamrater och skickar iväg dem på egen hand.

Själv lämnar han också Santa Fe och ger sig ut i den främmande, stäppliknande terrängen till fots, genomkorsar den i ett slags ökenvandring sökande efter den gäckande kvinnliga gestalt som slagit honom med stumhet. I denna fjärde och avslutande del lyckas Handke driva berättelsen till ännu en naturlyrisk kulmen där inre och yttre möts. Den stumme kommer tids nog att berätta för nedtecknaren om sitt fria, sinnesmättade gående i höglandets böljande landskap - "berättande och stäpp blev ett" - om växtlighet och djurliv, om spåren av kultur, om korta möten med en nasare och en eremit, om fynden av bittra stäppsvampar och om insikter som slutligen leder honom tillbaka - till en hemkomst. 

Berättaren och nedtecknaren diskuterar i all korthet det berättigade i att använda ordet "stäpp"; den senare ifrågasätter om det över huvud taget finns något sådant som stäpp i Europa längre. Men berättaren/apotekaren hävdar bestämt att det inte var någon "äng", inte någon "prärie" heller, som hans berättelse utspelar sig på:

Det var "stäppen"! Jag gick på "stäppen"! Jag tog mig över "stäppen"! Det finns ord som inte går att ersätta, som bevarar själva sin skriftform genom årtusendena - mycket få, som till exempel "rossignol", näktergal, som skrevs alldeles likadant i de medeltida eposen, eller "la joie", glädjen, eller "le gué", vadstället, eller "le droit", rätten, eller "perdu", förlorad. Och det finns också stäppen, trakten. (s.278).

På busstationen i Zaragoza hinner hon, kvinnan, ifatt honom, apotekaren, som återfår sin talförmåga och gör henne sällskap hemåt. Ja, den är en ju en sorts förtäckt kärleksroman också, denna eminenta berättelse som nog bör räknas till en av Handkes allra främsta. Och om så vore, även som enda verk väl värd sitt pris. 

En stor läsupplevelse hade jag visserligen väntat mig, men det blev faktiskt mer än så, det måste jag tillstå. I synnerhet det fjärde kapitlet kommer jag att återvända till. Skyll er själva om ni avstår.

Konsten att spela piano

Arkadij Volodos har för första gången besökt Stockholm. Ännu ett tillfälle att lyssna till en av de riktigt stora, en som till fullo behärskar konsten att spela piano. Konserten var på en gång traditionell och originell - eller på sätt och vis angenämt extrem, om man får säga så om följande program:

Franz Liszt Sonett 123 del Petrarca Ass-dur ur Années de pèlerinage 2ième année, Italie för piano
Franz Liszt La lugubre gondola för piano, version nr 2
Franz Liszt Legend nr 1 "St François d’Assise: La prédication aux oiseaux" för piano
Franz Liszt Ballad nr 2 h-moll för piano

Paus

Robert Schumann Marsch d-moll ur Bunte Blätter för piano op 99
Robert Schumann Abendmusik B-dur ur Bunte Blätter för piano op 99
Robert Schumann Humoreske B-dur för piano

Jag menar: det rör sig här om två av de allra största pianokompositörerna, dock inte om deras mest kända och spelade verk. Volodos är vida berömd som supervirtuos, vilket han ledigt kunde konfirmera i ett par av Liszt-numren och i viss mån även i Schumanns "Humoreske". Men så valde han också att spela några av de jämförelsevis enkla stycken av Schumann som pianoelever i alla tider haft som hemläxor, och fortsatte så även med extranumren. 

Spelar man ur Schumanns "Bunte Blätter" visar man att det inte bara är fingerfärdig briljans man vill förmedla till publiken. Och jag blev än en gång överbevisad om Schumanns storhet även i det lilla formatet, inte minst genom den där marschen i d-moll som Volodos nu lyfte till oanade höjder med sitt exceptionellt känsliga spel; ett piano pianissimo under hans fingertoppar landar alltid kattassmjukt, på tröskeln till ohörbarhet. Och ett fortissimo långt nere i basen dånar liksom åskan bröder. Programvalet tillät honom visa vilket enastående instrument en modern konsertflygel är; i grunden en mekanisk tingest med en otrolig spännvidd klangligt och dynamiskt. 

Pianolejonet framför andra, ytterlighetsmannen Liszt, skapade en bländande musik som en gång i världen fick damer att dåna av hänförelse, till exempel över den oupphörligt drillande fågelflocken i legenden om Franciskus eller det våldsamma öset i h-mollballaden (ej att förväxla med h-mollsonaten!). Men på ålderns höst visade lebemannen upp en helt annan, introvert och grubblande natur, som i Sorgegondol, 1 och 2, komponerade i Venedig till mågen, en sjuklig och inom kort döende Wagner. Det är en musik som gott och väl kunde varit 1900-tal, egensinnig och ja, luguber är ett väl valt adjektiv. 

När jag hörde Volodos introducera sorgegondolen i version två kunde jag inte annat än tänka på Tomas Tranströmers dikt, den som han inspirerades till av denna musik, och samtidigt skänka det nyligen översvämmade Venedig en sorgsen tanke.

"Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de borde skickas till mineralogiska institutionen i Padova för analys"

"När Liszt spelar ikväll håller han havspedalen nertryckt/så att havets gröna kraft stiger upp genom golvet och flyter samman med all sten i byggnaden"

Schumann för hela slanten efter paus. "Humoreske" kan sägas vara uttryck för den lyckliga sidan av hans i musik annars så ofta uttalade bipolaritet. Visst finns här också inslag av den melankoliskt färgade innerligheten men huvudsakligen är det en Schumann på sprudlande humör vi möter här. Så enkelt det lät fastän svårt, så vackert med den lättsamt dansanta touchen på tangenterna, så elegant i blixtrande tirader över klaviaturen.  

Publiken vägrade släppa Volodos, och själv ivrigt klappande undrade jag till sist om han tänkte ta upp tävlan med sin äldre landsman Sokolov i antal extranummer. Nej, men ändå inte mindre än fem, där återigen det mjuka anslaget firade triumfer.

Bilden: Arkadij Volodos (Fotot ett lån från Konserthuset)

Mahler och uppståndelsen

Jag lägger ännu en Mahler-tvåa till alla de andra jag upplevt live genom åren. Den här gången med Kungliga Filharmonikerna under ledning av den tyske dirigenten Christoph Eschenbach. Eftersom denna symfoni gett mig några av mina allra starkaste musikupplevelser är det alltid med spänd förväntan jag går till konserten. För även om det finns inspelningar som jag åter och återigen kan gripas av är i synnerhet den här symfonin något man bör se och höra i den stund den framförs och i sällskap med en publik som fyllt konsertsalen till sista plats (vilket ju också som regel blir fallet).

Mahler andra symfoni i c-moll har beteckningen "Uppståndelsesymfonin", naturligtvis främst på grund av texterna i de vokala inslagen för solister (alt och sopran) och blandad kör i den femte och sista satsen. Men det finns också ett narrativ som sammanlänkar symfonins satser, från första satsens marschtema med anspelningar på hjältens död och begravning över mellansatsernas ländler och nostalgiska tillbakablickar på livet i barndomen, ett ironiskt scherzo byggd på den gamla visan om St. Antonius som predikar för fiskarna (ur Des Knaben Wunderhorn) till finalsatsens eruptioner i samband med kallelsen till ett uppbrott
som kommer att hålla lyssnaren i ett järngrepp ända in i det nya livets extatiska ögonblick - ett crescendo som tar jätteorkesterns och piporgelns maximala resurser i bruk.

"O Röschen, rot!"sjunger Anna Larsson i "Urlicht", sången om lidandet och himmelslängtan, och hon gör det vackrare än de flesta andra altstämmor i den här världen, även när det sker i ett så långsamt tempo som i lördags.

O Röschen rot,
Der Mensch liegt in größter Not,
Der Mensch liegt in größter Pein,
Je lieber möcht' ich im Himmel sein.
Da kam ich auf einem breiten Weg,
Da kam ein Engelein und wollt' mich abweisen.
Ach nein, ich ließ mich nicht abweisen!
Ich bin von Gott und will wieder zu Gott,
Der liebe Gott wird mir ein Lichtchen geben,
Wird leuchten mir bis in das ewig selig' Leben!

Varefter sista satsen apokalyps inleds med ett brutalt tillnyktrande ackord, stråkmuller och stundvis ganska vild musik för brass och slagverk. Dock inte utan gläntor av stilla ljus: harpoklanger, sopransolo, en fågeldrillande soloflöjt, hornmusik i fjärran. Inte minst så när kören kommer in och först lågmält, nästan viskande uppmanar oss att sluta darra och därpå triumferande ropar ut alternativet i forte fortissimo: 

"Bereite dich, bereite dich zu leben!"

Nej, den gode guden dömer ingen i denna livsbejakande symfoni; inte ens en ängel kan hindra oss från urljuset och den förvandling från död till liv som åberopas som det existentiella dramats möjliga upplösning. 

Man har spekulerat i den judiske Mahlers egen trosuppfattning, undrat över hans konversion till katolicismen (troligen främst betingad av anställningsvillkor vid Wienoperan), agnostikerns förtjusning i Wunderhorn-sångernas naiva kristna trosföreställningar, etcetera. Samtida vänner har vittnat om sina tvivel på att han trodde på något högre än konsten. 

Men oavsett hur det förhöll sig med den saken är Mahler uppenbart djupt befryndad med kraften i den andliga mytologin, använder och förallmänligar den musikaliskt så att även den moderna människan  existentiellt berörs. Det är ingen frälsande Kristus som förkunnas, kanske snarare det som filosofen Martha Nussbaum (med hänvisning just till denna symfoni) tolkar som död och övergång till ett liv i kreativitet och autenticitet. 

Ja, så kan det nog mycket väl fungera åtminstone för dem som fortfarande har referenserna grundlagda sen tidig ålder, troende eller ej. Och utan dem? Ja, jag är säker på att även teologiska oskulder bara genom musiken får sig en emotionell tankeställare.

Eschenbach höll, som Camilla Lundberg skrev i sin recension i DN, orkestern i behärskat strama tyglar, vilket inte ska uppfattas som att det fattades något i dynamik och kontrastrikedom. Tvärtom tyckte jag mig upptäcka ett och annat nytt i detta omfattande musikaliska flöde och de pulshöjande effekterna riskerades heller aldrig. För övrigt var den amerikanska sopranen Marisol Montalvo en ny positiv bekantskap.

Bilden: Cristoph Eschenbach (Foto: Stockholms Konserthus)

En solig höstdag i Fiesole

Det finns alltid en efterbörd till den gjorda resan. Foton och inre minnesbilder, men också böcker och broschyrer som man tog med sig hem för vidare fördjupning i det man varit med om. 

En månad har redan gått sedan jag tillsammans med G befann mig i Florens på årets höstresa. Det var svalt i luften om mornarna men behaglig sommartemperatur på dagarna och kvällarna - bara det ger något angenämt att tänka tillbaka på en råkall novemberdag med den första snön på marken. Till exempel en av de där sköna dagarna när vi tog bussen upp till Fiesole, fem kilometer ovanför stan med en vidunderlig utsikt i flera väderstreck.

Fiesole är en välstädad och välmående förstad till Florens med stolta anor ända från etruskisk tid. Särskilt under heta högsommardagar när luften står stilla i de florentinska gränderna är den en behaglig tillflykt också för dem som inte har förmånen att bo där. Redan för bortåt fyrtio år sedan hade jag ju en dröm om att en gång i livet ta in på Pensione Bencistà, vilket slog mig när bussen passerade skylten i en av vägens meandrar ett kort stycke före ändhållplatsen. 

Inrymt i en 1300-talsvilla har det under seklernas gång hunnit tjäna många förnäma familjer och en tid även fungerat som kloster. Konstnären Arnold Böcklin, han med den kusliga "Dödens ö", huserade här under sina framgångsrika år i slutet av 1800-talet. Många andra har valt stället för avkoppling eller skrivande under de snart hundra år som det varit ett familjedrivet pensionat. 

Det var nog främst de där bilderna av en bedårande utsikt från den gammaldags stilfulla pensionatsmiljön som lockade mig när jag såg dem i en bok om Toscana, då när jag första gången besökte provinsen och anade, eller visste, att jag många gånger skulle återkomma. Och det jag tänkte var att det nog skulle passa mig utmärkt att bo just där  - det vill säga någon gång i framtiden, i en ålder jag nu sedan länge uppnått.

Men Bencistà får vänta ännu en tid, och kanske kommer drömmen att stanna vid en dröm. Efter en promenad i brant stigning nådde vi i alla fall en likartad utsiktspunkt, slog oss ner på en stenbänk och kisade ut över Florens och Arnodalen med Chiantis kullar i ett blånande fjärran, den dagen och timmen i glittrande soldis.

Några av de monumentala byggnaderna kunde man utan svårighet urskilja: först och främst domens alltid lika dominanta kupol, men även San Lorenzos mindre men snarlika huva, den man jämförelsevis kanske inte tänker på som speciellt stor; med kikarens hjälp dessutom Palazzo Vecchios respektive Santa Maria Novellas höga och smala klocktorn. Bara den närmaste sluttningen  (ungefär ner till Bencistà) låg i klart middagsljus, resten höljd i den för trakten och dess månghundraåriga konsthistoria så typiska sfumato som inget foto rätt kan återge.

Vi vilade också framför ett annat panorama på ännu en sits av sten, nämligen längst upp i den romerska amfiteaterns perfekt anlagda halvcirkel. Utgrävningarna av den här platsen - som skedde så sent som under senare delen av 1800-talet och framåt - visade förutom arenan även langobardiska gravar, tempelgrunder och resterna av ett romerskt bad. I det arkeologiska museet strax intill ligger fynden bakom glasväggar, alltifrån skelettdelar som prydligt ordnats i rekonstruerade gravar till de små etruskiska föremål och figurer som alltid lika gåtfullt ruvar på sina hemligheter. Ett litet guldmynt från kejsar Neros tid glimmar fortfarande starkt när jag bläddrar fram det i mitt bildminne.

Av det romerska badet, den tidens utstuderade spaanläggning, märks framför allt den rekonstruerade arkad som utgjorde entrén. De olika avdelningarna med pooler för kallt, varmt och hett bad, jämte salar smyckade med skulpturer för möten och konversation, ja, dem får man tänka sig utifrån det mönster som grundstenarna bildar.

Hela området är en underbar plats att ströva omkring i. När vi var där mötte vi bara någon liten studentgrupp som undervisades i det fria, några konstnärer in spe med penslar och målarskrin och så vi andra - enstaka turister som så småningom slog sig ner i baren/bistron vid ingången, där man med samma blickfält kunde förlänga vistelsen ytterligare en stund.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

Den himlastormande rösten

Det finns några få röster som, evigt bevarade i mitt minnes sonora ekokammare, alltid kommer att beröra mig mer än alla de andra, hur goda, respekterade och lyssningsvärda de än var. Jag påmindes i helgen om en av dem som funnits där sen tidiga tonår, men som jag bara sporadiskt lyssnat till sen dess. 

Varför det, frågar någon, också jag mig själv. Och svaret är att det nog har att göra med att jag inte längre lyssnar på gospel, en genre inom kyrkomusiken som jag till sist tröttnade på när den inte längre kändes särskilt omstörtande, otillåtet svängig, utmanande "världslig" eller ens speciellt andlig. Nej, de här gospelkörerna och deras bleka imitationer av den svarta gospeln ska vi helst inte tala om.

Men det finns en gospelröst som nu när jag hör den på nytt raserar allt motstånd och fortfarande gör mig smått upprymd, och det är Mahalia Jacksons. Tidernas gospeldrottning - "the one and only" som amerikanerna säger alltför ofta om alltför många, men i det här fallet helt adekvat. Visst finns även den genom en biograffilm helt nyligen med rätta lovprisade Aretha Franklin, men jag vet nog vem jag sätter främst.

Jag lyssnade och greps på nytt. Det är förstås fråga om naturkraften i den mörka altrösten och uttrycksfullhetens primat; känslan av att hon gör exakt vad hon i stunden vill i förmedlingen av något himlastormande stort och som ger sken av att allt är möjligt. Det är den fulla inlevelsen som hänryckt utlevelse och - ja, det är nog också en fråga om autenticitet. Hon sjöng det hon trodde på, ingenting annat, och var på så vis lik en helt annan gudabenådad röst där borta i femtio/sextiotalet som jag desto oftare återkommit till: Einar Ekbergs.

Mahalia Jackson kunde från vilken världslig estrad som helst förflytta lyssnarna till en svart baptistgudstjänst, där de den ena stunden förmåddes dansa och klappa händer i en hejdlöst stigande swing för att i nästa stund stilla sig som i bön, eller i varje fall andakt (se klippet ovan från Newport Jazz Festival 1958 med "Didn´t it rain" och Albert Hay Malottes innerliga "The Lord´s Prayer"). Eller se och hör (med bättre ljud och bild) hur hon mjukar upp den stela tyska konsertpubliken till åtminstone handklappning i Berlin 1967: "Come on children, let´s sing!"

Att hon trivdes med jazzpubliken i Newport går inte att ta miste på, men notera också att hon efter det entusiastiska bifallet snarast lite blygt generad säger: "Oh, you make me feel like I´m a star!"

Sist vill jag bara påminna om inspelningen av den kanske allra vackraste av Duke Ellingtons många odödliga melodier, "Come Sunday", som hon gjorde tillsammans med högst densamme. 

Piazza dei Miracoli

Det är mycket som är vackert på den här platsen, av den berömde italienske författaren Gabriele D´Annunzio döpt till Piazza dei Miracoli, mirakeltorget. Det är inte bara tornet, världens mest berömda, som särskilt i aftonljus och särskilt för förstagångsbesökaren ofrånkomligen drar största uppmärksamheten till sig. 

Senast jag var här blev jag helt betagen av Bonannos reliefer från 1100-talet på den av domens portar som vetter mot tornet (se här). Den här gången fastnade jag för en annan del av fältet som jag under tidigare besök ägnat ett alltför flyktigt intresse, nämligen den muromgärdade kyrkogården, Camposanto Monumentale, vars stränga, monotont upprepade blindvalv i det yttre inte frestar med samma arkitektoniska prakt som torgets övriga skapelser. Men väl inne i gården och korsgången ter sig saken annorlunda. Samma evighetens monotoni även här men med den inre väggen genombruten av luftiga spröjsverk i en sirlig gotik som skänker platsen en närmast överjordisk skönhet.

. 

Här går man omkring på gravar och bland romerska sarkofager, och här finns också fortfarande en del fresker till beskådande på ytterväggarnas insidor. Flertalet är dock inte längre bevarade annat än i undantagsfall som sinopier (väggskisser som utförs med rödbrunt färgpigment som underlag till freskmåleri), vilka togs fram i ljuset efter bränderna från bomberna under andra världskriget och nu bärgats till ett museum i närheten. Varje gång jag på det här sättet påminns om hur fresker framställs väcks min beundran för konstnärerna, som med dessa sinopier som underlag utförde, al fresco, på nylagd våt puts, den kalkmålning som måste slutföras innan putsen hunnit torka.

Några få fresker finns fortfarande på plats, bland dem den som kallas "Dödens triumf" - en påfallande realistisk memento mori av Buonamico Buffalmacco från 1300-talet - inför vilken man i första hand stannar upp. Ett förnämt jaktsällskap med entourage håller in sina hästar framför de döda dignitärerna i kistorna framför dem. De reagerar individuellt på situationen; en ses hålla för näsan, andra blickar medlidsamt eller med förfäran framåt och någon tycks helst vilja vända bort ansiktet. Och eremiten som möter dem med bokrullen är där för att förkunna budskapet om livets fåfänglighet och allas dödlighet, oavsett makt, rikedom och samhällsställning. Yttersta domen med dess antitetiska utfall skildras sedan mycket drastiskt med en gigantisk, frånstötande Lucifer i centrum av den helvetiska delen.

I en ställning framför en av bilderna ser jag hur unga skickliga restauratörer är i färd med att så långt möjligt återskapa skadade partier eller det som gnagts av tidens tand, som det ju så vackert brukar heta. 

Foto: EJ (Klicka för förstorad bild!)

Sokolov, årgång 2019

Man kan inte säga annat än att han är trogen sin publik. Kommer tillbaka i slutet av oktober, år efter år. Inte exklusivt trogen Stockholmspubliken, utan lyssnarskarorna i ett rätt stort antal konsertsalar runt om i Europa enligt en fastlagd turnéplan. Same procedure as every year, fast bara vad gäller ramarna, formerna och formaliteterna; programmet givetvis ett annat, vilket som vanligt annonseras "senare" så att man i spänd förväntan får tåla sig tills den nya turnén tagit sin början. 

I söndags spelade han Mozart och Brahms (och givetvis en rad extranummer) inför ett fullsatt konserthus. Och vi som känner honom väl känner omedelbart igen oss: den stora flygeln mitt på den i övrigt tomma scenen, salen i mörker med pianist och instrument dämpat spotbelysta, dörren till höger öppen. In kommer han sedvanligt frackklädd och går med lugna och stadiga steg mot pallen, fäller den vita hårmanen i en bugning mot publiken, flaxar upp skörten där bak, slår sig ned under snabbt döende applådåskor och startar utan vidare åthävor spelet. 

Före paus tre stycken av Mozart utan avbrott för applåder, också det i enlighet med Sokolovs kutym. Preludium och fuga i C-dur, KV 394 är det enda stycket under kvällen som jag inte känner till, och nog inte heller skulle ha gissat var Mozart. En Bach-inspirerad Mozart, virtuos och med en härmed visad kompetens även i klassisk barock. 

Därefter ett av hans mest kända pianoverk, sonaten i A-dur, KV 331, den med marschen alla turca. Ett kliv från barock över till ren rokoko, skulle man kunna säga, med ytterst nyanserat spel i en mestadels dämpad men klar kolorit. Sista satsen dock färgstark, med en accentuerad förslagsfigur i basen som fick musiken att verkligen väcka associationer till en mindre, glatt larmande marschorkester spelande någonting av dåtidens så populära "turkiska" musik. 

Sist så det underbara Rondo i a-moll, KV 511, ett stycke jag själv en gång i världen försökte tillägna mig och därför känner i detalj. Så vackert, så känsligt exekverat, precis som det ska, i en lugn andning, eftersinnande och melankoliskt med plats för sofistikerad kromatik och vissa mindre stegringar. 

Efter paus ett par av Johannes Brahms sista samlingar av pianostycken: Sex stycken, op. 118 och Fyra stycken, op. 119. Här finns både en stormande ballad och en kraftfull rapsodi, men mestadels är styckena inte betecknade med annat än Intermezzo. Även här finns det som hör till min favoritmusik för piano och som jag under många år umgåtts med vid klaviaturen, nr 2 i op. 118 (se även ett tidigare blogginlägg) och nr 1 i op. 119. 

Och slutligen då avdelning tre - extranumren. Sex till antalet, för så generöst brukar det ju vara när Sokolov ger konsert. Samtliga välkända melodier, bland annat några som de flesta pianoelever brottats med (mazurkor av Chopin och Impromptu i Ass-dur av Schubert) men också sådant av en annan svårighetsgrad: ett preludium av Rachmaninov och det kanske ljuvligaste av alla Brahms´ intermezzon, nämligen nr 2 i b-moll i op. 117.

Nej, man kan verkligen inte säga annat än att Grigory Sokolov är trogen sin publik. Det är en ynnest och en stor glädje att kunna räkna med att hans regelbundna liv och verksamhet även i fortsättningen kommer att ta vägen om Stockholm.

Ritorno a Firenze

Stazione Santa Maria Novella - som alltid myllrande av människor på språng i alla riktningar i en brådska som hela tiden hejdas av myllret självt; de ankommande väller in från perrongerna ivriga att fortast möjligt hitta ut ur den larmande villervallan, bort från det maskinella gnisslet och slamret från tågen och ljudet av hundratals rullande väskor på det vidsträckta stengolvet, trafikbullret från de omgivande gatorna, högtalarrösten som överröstar allt och dränker ropen från reskamrater på väg att tappa bort varandra och som sicksackande mot utgångarna i görligaste mån försöker undvika knuffar i mötet med de andra, de påstigande, som med spända anletsdrag och blicken höjd mot skyltar och anvisningar kryssar sig fram åt motsatt håll till rätt perrong och vagn, därmed lämnande ljusflimret från kommersen bakom sig: restaurangerna, butikerna, tobaksstånden, resebyråerna, växlingskontoren, hallen med biljettluckorna, väntsalar där också en del av dem som kommit för att  möta någon befinner sig, de som backar ut ur trängseln och tar en stående caffé och en panino eller väljer bokhandeln som också finns där, för att i dess relativa lugn förstrött studera mer eller mindre fängslande titlar och omslag. 

Väl ute på det spatiösa stationsområdet sprider sig folkmassan och tunnas ut, bland annat i en rännil mot sydost i vilken jag själv nöjd och lycklig ingår, och som snart når Piazza Santa Maria Novella ett par, tre minuter bort. Här på det vidsträckta torget framför kyrkan med den överdådiga i marmor dekorerade fasaden är förvisso alltid liv och rörelse men sällan trängsel: här hörs det unisona sorlet från restaurangernas uteplatser, här samlas man i klungor kring Dylan-epigoner och andra gatuartister, emellanåt också i bröllopsföljen eller som demonstranter rustade med fanor och påstridiga appeller (den här gången om sveket mot kurderna). Först mot morgonsidan tystnar torget helt innan renhållningen tar vid med sina borstförsedda fordon, då även en eller annan rullande väska på nytt börjar höras. Jo, nog märks det att Florens är ett av de stora europeiska turistmålen.

Det här torget, numera belagt med stora stenplattor och prydliga planteringar, är jämte de närbelägna kvarteren ett gott val om man vill bo i centrum med närhet till allt, inklusive Oltrarno. Via della Scala, Via del Moro, Via dei Fosse - gamla mörka gator med trottoarer inte bredare än att man endast med nöd och näppe möter någon utan att någon tvingas ner i rännstenen.

Här är gott om osterior och antikaffärer, och österut mot San Lorenzo ännu fler av de små barer och butiker där dofterna av kaffe och läder når ända ut på gatan. Väskor, väskor, väskor i tusental i denna stad; de inramar butiksdörrarna och hänger därinne från golv till tak i det grottliknande utrymmet, alltid lika väldoftande av vera pelle.

Den här gången fann jag ett utmärkt B&B med self check in (läs: själv-är-bäste-dräng), vilket är gott nog för den som inte behöver dygnetruntservice. Tjugosex nyrenoverade kvadratmeter med två fönster ut mot Santa Maria Novella, vattenkokare, kylskåp, tv, daglig städning, hårtork, handduksbyten, duschgel, praktiskt taget allt som erbjuds på de bästa hotellen förutom just service och onödig lyx. Frukost serveras den som så önskar, för övrigt enda gången man träffar de unga och sympatiska människor som sköter etablissemanget. Det första jag gör är att jag går till ena fönstret, öppnar det och blickar ut mot kyrkan och piazzan och tyst begrundar min återkomst (se bild nr 2 uppifrån); jag är från och med nu och sex dygn framöver tillsammans med G installerad på B&B Dimore le Leopoldine i Florens - och helt tillfreds.

Vi återser Florens i flödande oktobersol och luften är ljum ända fram till sena kvällen, precis så som jag tänkt mig. Trängseln som man möts av redan på stationen finns (precis som i Venedig), men bara på vissa platser: Piazza Signoria med Palazzo Vecchio och Uffizierna och givetvis framför domen med dopkapellet och kampanilen. Även Ponte Vecchio hör till det som alla måste ha passerat för en selfie. Givetvis märks den också påtagligt framför de mest berömda tavlorna i Galleria degli Uffizi; framför Botticelli, Leonardo, Rafael och de andra konsthistoriska giganterna tätnar grupperna av åskådare. 

Femhundraårsminnet av universalsnillet Leonardos död firas i år och här har han numera en egen sal med tre av de mest kända målningarna. Jag blir stående en stund framför Bebådelsen och tänker att den måste vara den överlägset vackraste av alla bebådelser, om än i hård konkurrens med Fra Angelicos i San Marco-klostret.

I övrigt verkar stan ha en förunderlig förmåga att svälja turistströmmarna; inga köer alls till San Marco, Cappelli dei Medici, Bargello eller Santa Maria del Carmine. Inte heller några svårigheter att med några timmars varsel boka bord på gamla pålitliga restauranger. Redan första kvällen går vi till Ostaria dei Centopoveri och lyckas utan förbeställning bli serverade den där italienska måltiden man sällan blir besviken på.

Foto: EJ (klicka för större bilder!)
  

Tillägg om Handke

Jag borde kanske säga något mer än bara ropa äntligen, när jag på resa i Italien hör att årets Nobelpris i litteratur gått till Peter Handke. Jag började läsa honom på 70-talet och har under årens lopp hunnit samla på mig en försvarlig del av hans rika produktion. Jag har också här på bloggen nämnt honom som en självklar kandidat till priset.

Hans litterära inflytande kan andra vittna om, jag är ingen expert på så vis. Det Akademien i sin motivering kortfattat nämner om konkretion som ett av hans signum, är väl det som jag också allra mest beundrar honom för. För mig framstår han som en av de främsta fenomenologerna inom modern berättarkonst. Hans blick för det som möter i vardagen som något allt annat än banalt, hans förmåga att beskriva levd erfarenhet så att exempelvis tröttheten får ett innehåll, eller så att dimensionerna i förlusten av en mor som begått självmord får sin berättigade plats i livet, är livsförhöjande. Under allt handlar det om att fånga "Den sanna känslans ögonblick", som en av hans romaner heter. Det är förresten frestande att rada upp hans boktitlar, som trots att det är fråga om prosa sammantaget bildar en lång dikt av ovanlig poetisk lyster.

Visst kunde han ha prisats redan för minst ett par decennier sedan, men bättre sent än aldrig. Det talas högt och bryskt om fascism och politisk skandal, (mest anmärkningsvärt av en hutlös dansk författare som vet utan att ens ha läst honom), men saken är nog den att Svenska Akademien med detta val undvikit den skandal som Handkes uteblivande i raden av pristagare verkligen hade varit.

När jag kommer hem ska jag börja med att läsa om "Vägen till Sainte-Victoire".

Foto: EJ

Äntligen!

Höstresan

Efter att just ha lämnat lantlivet och under ett par dagar ägnat mesta tiden åt att planera, boka och packa står nu kabinväskan nedbantad och klar. Tänkte lite ambitiöst ta med mig en väl lämpad men praktiskt taget bortglömd roman av Hjalmar Bergman. Men "Savonarola" i min upplaga är gediget inbunden och alltför tung och får därför vänta, framlagd på en av bokstaplarna.

Bergman blev i likhet med de flesta andra tidigt hänförd och uppfylld av Florens, av stadens skönhet och dess omätliga historiska betydelse för konsten, litteraturen, vetenskapen, arkitekturen, tekniken, den politiska filosofin, ja vad allt har inte spår till florentinsk medeltid och renässans?

Och där finns också en kort men mycket fascinerande tid i slutet av 1400-talet då den fanatiske munken Savonarola lyckades åstadkomma en politisk-religiös väckelse som drog med sig både hög och låg, kända och okända. Det ska bli intressant att se vad Bergman gjorde av detta i sig så rika och dramatiska stoff.

Nej det fick bli en tunn bok, en diktsamling för läsning en kort stund innan sänglampan släcks, efter dagar som nu liksom alltid lär bjuda på en rikedom av intryck att sortera. Anne Carson sägs vara en av dem som ska få Nobelpriset på torsdag. Det är nog ingen läcka, det är bara vadslagningsinstituten som gissar. Men jag tar med mig "Makens skönhet" för omläsning så får vi se.  

Florens - jag vet inte för vilken gång i ordningen. Det blir bland annat ett återbesök i Uffizierna, Dit man ju kan gå hur många gånger som helst, bara man numera är klok nog att förbeställa biljetterna. Annars räcker det långt med att bara ströva omkring i denna underbara stad som också i sitt mättade yttre uppvisar en skönhet som bara ökar med varje återbesök.

Bokat bord på Osteria dei Cavalieri i morgon kväll har jag också gjort. Men det är i Pisa det, där tornet väl fortfarande lutar eller inte, beroende på från vilken vinkel man betraktar det.

Lagom sommarvärme spås av väderlekstjänsterna, så med lite tur  artar sig höstresan så som den brukar göra. Och vad beträffar själva planeringen har jag alltid funnit ett visst nöje i den. 

Foto:EJ