När jag efter ett par timmars strövtåg genom några av Neapels äldsta stadsdelar till sist nådde San Pio della Misericordia - kapellet med Caravaggios målning "De sju barmhärighetsverken" - hade jag hoppats kunna komma tavlan närmare än vad som visade sig möjligt. Den nästan bländande chiaroscuro som här liksom ofta hos Caravaggio lägger stora delar av målningen i kompakt mörker medan andra starkt belyses, gör att den trots sitt format är svår att greppa både i enskildheter och som helhet.
Det belysta - kroppsdelar, draperande sjalar och mantlar, änglavingar och ansikten - bildar ett mönster i stark rörelse, ett mångsidigt drama för betraktaren att urskilja och tyda. (För ett detaljstudium av bilden - se länk).
Den första frågan är givetvis den om vilka de sju gärningarna är. Jag har stött på lite olika ordval på svenska, men innebörden är otvetydig och utgår från bibeltexten i Matteusevangeliet. Det handlar om att
ge de hungriga att äta, ge de törstiga att dricka, besöka de fängslade, begrava de döda, ge de hemlösa (främlingar/pilgrimer) härbärge, bry sig om de sjuka och förse de nakna med kläder.Frågan är sedan hur Caravaggio lyckas framställa allt detta. Vart för han oss i tid och rum? Hur många personer figurerar i bilden, och vilka är de? Hur kan det som sker förstås utifrån målningens titel?
Det handlar om en beställning som Caravaggio får när han anländer till Neapel 1606. I uppdraget ligger att han i stället för att återge välgärningarna var för sig ska gestalta dem i ett och samma verk. Betraktaren av resultatet kommer således att ställas inför något av en bildgåta som sjufalt söker sin lösning. Fyra hundra år senare behöver nog de flesta av oss viss vägledning av en konsthistoriker, någon som ser tolkningsmöjligheter i detaljerna, för att vi ska kunna tillgodogöra oss verkets fulla potential.*
Jag räknar till nio personer i bildens nedre hälft - plus en tionde, endast antydd med ett par nakna fötter. I övre delen ser vi madonnan och barnet omslutna av två famnande änglars påtagligt materiella vingar, och vidare hur den ena ängeln med sin utsträckta, lysande nakna arm i en välsignande gest riktar uppmärksamheten på den rörliga scenen nedtill.
Så långt inga konstigheter. Svårare blir det när jag försöker identifiera de övriga personerna och förbryllas av de där fötterna som sticker ut under armen på en man som bortvänd nästan helt är dold av mörkret. Desto klarare belyst är hans medarbetare som (sjungande?) håller upp facklan och något som liknar en mantel, ett lakan eller i varje fall ett fint veckat tygstycke av något slag. Sannolikt är de båda männen inbegripna i begravningsförberedelser, kanske till och med mässriter, och tyget är då rimligen en duk för svepning av det lik vi bara ser fötterna på. Huruvida mannen som lyfter bildens enda synliga ljuskälla föreställer en speciell person har jag inte lyckats utröna.
Men var befinner vi oss - ute eller inne, i ett bårhus eller i ett värdshus, i eller utanför ett fängelse? Mest troligt betraktar vi en nattlig gatuscen där mycket händer och där trängsel uppstått, ungefär som det gör och alltid gjort i Neapel, men där Caravaggio hämtat de närvarande från vitt skilda epoker - romersk antik, bibelns gamla och nya testamenten, medeltid och hans egen samtid.
Längst fram till höger lutar sig en ung kvinna mot ett gallerförsett fönster genom vilket en gammal man pressar sitt ansikte mot hennes ena blottade bröst. Uppenbarligen ger hon honom bröstet, vilket bekräftas av ett par mjölkdroppar i mannens skägg (som bara ett närstudium avslöjar). Att det är en fånge bakom gallret kan vi ta för givet, men är det verkligen endast näring som den gamle hungrar efter? Den unga kvinnan ser sig över axeln ut mot mörkret med halvöppen mun och orolig blick, som om det mycket riktigt vore något dubiöst med hennes dubbla välgärning.
Konsthistorikerna känner väl till scenen som går tillbaka på en myt från den romerska antiken, där Pero, representerande caritas romana (välgörenhet på gammalromerskt sätt), på detta sätt hemligen förbarmar sig över Cimon, sin fängslade far som dömts till hungerdöden. Man kommer osökt att tänka på uttryck som "Nöden har ingen lag" och "Nåd går före rätt", när man på detta sätt överser med en tabubelagd gärning - i en incestuös relation - när den sammanfaller med dygden att älska och hedra föräldrarna och förbarma sig över sin nödställda nästa.
Längst fram i bilden ser vi den starkt lysande ryggtavlan på en halvliggande man, möjligen handikappad eller i varje fall avmagrad och i behov av något att skyla sig med. Han möts av en man som tvärtom ser mycket välsituerad ut i sin vackert rödtonade klädsel och yviga, fjäderprydda huvudbonad. Han föreställer Sankt Martin av Tours, klostergrundaren från 300-talet och Frankrikes skyddshelgon, som är berömd för att enligt legenden ha mött en frusen tiggare och för hans skull skurit och delat sin mantel i två. Vi ser hur manteln redan väller som en flod ned över tiggarens nacke och - återigen en talande detalj - hur spetsen av klingan som delat den glimmar till i mörkret alldeles intill.
Återstår de övriga tre männen i gruppen till vänster. Halvt skuggad men med blottad bringa syns en man som häller i sig en dryck ur ett märkligt kärl, en åsnekäke, vilket när detta väl fastställts med ens även avslöjar hans identitet. Det är Simson som här släcker sin törst med det som tidigare utgjorde ett mäktigt vapen i hans hand när han med sin hemlighetsfulla styrka dräpte tusen filistéer. ** Enligt Domarbokens berättelse var det Gud själv som försåg Simson med det glittrande friska vatten som Caravaggio med lätt penselföring så skickligt återger.
Till vänster i bilden står en värdshusvärd och bekräftar med bakåtpekande finger att det finns rum för den skäggprydde man som med stav i handen och ett musselskal fäst på huvudbonaden knappast kan tas för annat än en pilgrim, en främling som söker skydd för natten. Ännu en detalj - pilgrimsmusslans skal - antyder således hans status, men jag läser att man också gått längre än så i spekulationer och antagit att det skulle kunna vara pilgrimen Kristus själv som här uppenbarar sig i nattmörkret. Det är ju hans ord i Matteusevangeliet som är upphovet till de välgärningar vi talar om.
"Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni gav mig husrum...."
Var då detta konstverk av Caravaggio värt att uppsöka och betrakta? Utan tvekan hade jag stor behållning av att se det i verkligheten, på plats i det kyrkorum som det målades för och där det alltid hängt, och med de incitament till ett närmare studium som besöket ledde till. Tyvärr glömde jag min lilla kikare som under resor tjänat mig väl i kyrkor och muséer med konstverk som man inte lyckas komma riktigt nära.
Foto:
De båda översta: EJ.
* Jag har främst litat till Andrew Graham-Dixon.
** Jag har tidigare skrivit om Simson här.
.JPG)
