Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 30 juni 2022

Sorgen efter Alice



Den här aftonen blev den sista med vår kära Alice som vi förunnats leva tillsammans med under de sista av hennes fjorton år i livet. Hennes goda hjärta fick arbeta allt hårdare och högsommarvärmen gjorde till sist dagen till en plåga.

Vi hade hoppats på ett liv med henne åtminstone den här sommaren ut, men nu blev det inte så. Det är mycket ledsamt, och tomheten och saknaden efter denna milda och väna varelse kommer den närmaste tiden att vara det som uppfyller oss mest av allt.

Alice begravdes för bara ett par timmar sedan här ute på landet bredvid stenen som markerar Issas grav för tre år sedan. Två hundar som satt prägel på vårt pensionärsliv, två varelser för evigt i våra minnen.

Foto: EJ

fredag 24 juni 2022

Ljuva midsommar



Den går så fort, tiden. Det är en återkommande känsla som jag inte minns att jag hade i min ungdom. Syrenerna har redan blommat ut, även de i skuggan. 

Men junis sista dagar slösar med andra dofter och strösslar frikostigt med andra blommande buskars kronblad i den ljumma vinden. De rika örtesängar, som den vackraste sommarpsalmen talar om, gör denna varma midsommar till ett sannskyldigt paradis i vårt än så länge lugna hörn av världen. 

Jag går omkring i gröngräset och nynnar på den där psalmen. Även Alice stannar upp ibland och bara tittar och förundras. Även en åldrande hund njuter av tillvaron, och i likhet med husse och matte njuter hon mest i lustgårdarnas skuggade partier.

Nog är vi i en tid av krig och farsoter skyldiga att ta till vara de dagar och stunder av skönhet och värme som erbjuder sig.

Här är psalmen!
Ha en fin midsommar!

Foto: EJ

tisdag 21 juni 2022

Ta tillbaka - vad åt vilka?


Det är med stigande obehag jag ser Putin uppträda inför andäktigt lyssnande församlingar av journalister, ministrar, unga entreprenörer och andra utvalda. Ser honom själv se sin makt speglad i de förskrämdas ansikten, den makt han under många år utövat och numera tar för given. Mitt obehag växer till förbannelser över denne tyrann som jämte ett antal förtrogna är upphovet till allt detta onödiga lidande som media dagligen låter oss ana, ibland direkt bevittna.

Han tycks tro sig kallad till något riktigt stort och verkar trivas i utspelen, i rollen som den som vet vad historien påbjuder och följaktligen vilka uppoffringar som krävs av det ryska folket, för att nu inte tala om det ukrainska "brödrafolk" som han vill kuva, om nödvändigt och under falska premisser förgöra.

En ideologisk lögnare och historierevisionist, bekväm i sitt arroganta nyspråk, tveklös i sin megalomani. En före detta KGB-spion som bygger bilden av sig själv som imperator, fast besluten att gå till historien som den som "tar tillbaka" det som i och med Sovjetunionens fall gick förlorat. Det vill ju inte säga lite, och vi kan inte längre tänka att han överdriver sina mål och tänkbara medel. Litauen nästa?

Nato som "existentiellt hot" mot Ryssland kan bara förstås som en vanföreställning, som verkligt hot endast i relation till Putins imperialism.

Men storhetsvansinne bedrar och bringar även kejsare på fall. Den här lille uppblåste sprätten må för närvarande besitta despotisk makt men, tänker jag, i längden kan han ändå inte vänta sig bli trodd av ens sitt eget folk, under alla förhållanden inte vänta sig annat än evig fiendskap från ukrainarnas sida. Därför desperationen, det kalla raseri som yttrar sig i massförstörelse av byar och städer och hänsynslöst mördande av civila.

Utdraget krig är vad man nu hör profeterna sia om. Det är vapenbristen hos de tappra ukrainarna som äventyrar deras seger. I stället för att önska dem den fred de ännu inte är beredda att stifta, borde vi skyndsamt ge dem allt vad de behöver. Upprustning och militarism är tyvärr ofrånkomligt när vi har att göra med tyranner som Putin. Europas och hela västvärldens viktigaste försvarsåtgärder stavas för närvarande bistånd med vapen till dem som befinner sig i fronten för det försvar som också är vårt eget.

I motsats till Putin, Lavrov & Co är Ukrainas ledarskap i president Zelenskys gestalt imponerande. Även utåt, propagandamässigt, måste hans uppträdande betraktas som sällsynt slagkraftigt. Zelensky står upp som motståndsman och föredöme, sitt folks närvarande tjänare, en talesman som eftersträvar klarspråk, inte nyspråk.

När EU:s mäktigaste ledare reser till Kiev för ett möte med honom så ser vi tysken, fransosen och italienaren civilt men strikt kostymerade tillsammans med en Zelensky, fortfarande i något vardagligt kortärmat, liksom direkt utkrupen från skyddsrummet för ett avbrott i jobbet och med några sanningens ord till de gästande regeringscheferna. Medveten framtoning? Mycket möjligt - jag konstaterar bara att den forne skådespelaren hittills gett sig själv bästa möjliga regin. Måtte hans kvaliteter vara av den art de synes vara!

Skicka Ukraina de vapen de behöver!


Foto: Polina Rytova

söndag 12 juni 2022

Caravaggio och Matteus 25:35


När jag efter ett par timmars strövtåg genom några av Neapels äldsta stadsdelar till sist nådde San Pio della Misericordia - kapellet med Caravaggios målning "De sju barmhärighetsverken" - hade jag hoppats kunna komma tavlan närmare än vad som visade sig möjligt. Den nästan bländande chiaroscuro som här liksom ofta hos Caravaggio lägger stora delar av målningen i kompakt mörker medan andra starkt belyses, gör att den trots sitt format är svår att greppa både i enskildheter och som helhet. 

Det belysta - kroppsdelar, draperande sjalar och mantlar, änglavingar och ansikten - bildar ett mönster i stark rörelse, ett mångsidigt drama för betraktaren att urskilja och tyda. (För ett detaljstudium av bilden - se länk).

Den första frågan är givetvis den om vilka de sju gärningarna är. Jag har stött på lite olika ordval på svenska, men innebörden är otvetydig och utgår från bibeltexten i Matteusevangeliet. Det handlar om att

ge de hungriga att äta, ge de törstiga att dricka, besöka de fängslade, begrava de döda, ge de hemlösa (främlingar/pilgrimer) härbärge, bry sig om de sjuka och förse de nakna med kläder.

Frågan är sedan hur Caravaggio lyckas framställa allt detta. Vart för han oss i tid och rum? Hur många personer figurerar i bilden, och vilka är de? Hur kan det som sker förstås utifrån målningens titel?


Det handlar om en beställning som Caravaggio får när han anländer till Neapel 1606. I uppdraget ligger att han i stället för att återge välgärningarna var för sig ska gestalta dem i ett och samma verk. Betraktaren av resultatet kommer således att ställas inför något av en bildgåta som sjufalt söker sin lösning. Fyra hundra år senare behöver nog de flesta av oss viss vägledning av en konsthistoriker, någon som ser tolkningsmöjligheter i detaljerna, för att vi ska kunna tillgodogöra oss verkets fulla potential.* 

Jag räknar till nio personer i bildens nedre hälft - plus en tionde, endast antydd med ett par nakna fötter. I övre delen ser vi madonnan och barnet omslutna av två famnande änglars påtagligt materiella vingar, och vidare hur den ena ängeln med sin utsträckta, lysande nakna arm i en välsignande gest riktar uppmärksamheten på den rörliga scenen nedtill

Så långt inga konstigheter. Svårare blir det när jag försöker identifiera de övriga personerna och förbryllas av de där fötterna som sticker ut under armen på en man som bortvänd nästan helt är dold av mörkret. Desto klarare belyst är hans medarbetare som (sjungande?) håller upp facklan och något som liknar en mantel, ett lakan eller i varje fall ett fint veckat tygstycke av något slag. Sannolikt är de båda männen inbegripna i begravningsförberedelser, kanske till och med mässriter, och tyget är då rimligen en duk för svepning av det lik vi bara ser fötterna på. Huruvida mannen som lyfter bildens enda synliga ljuskälla föreställer en speciell person har jag inte lyckats utröna.

Men var befinner vi oss - ute eller inne, i ett bårhus eller i ett värdshus, i eller utanför ett fängelse? Mest troligt betraktar vi en nattlig gatuscen där mycket händer och där trängsel uppstått, ungefär som det gör och alltid gjort i Neapel, men där Caravaggio hämtat de närvarande från vitt skilda epoker - romersk antik, bibelns gamla och nya testamenten, medeltid och hans egen samtid.

Längst fram till höger lutar sig en ung kvinna mot ett gallerförsett fönster genom vilket en gammal man pressar sitt ansikte mot hennes ena blottade bröst. Uppenbarligen ger hon honom bröstet, vilket bekräftas av ett par mjölkdroppar i mannens skägg (som bara ett närstudium avslöjar). Att det är en fånge bakom gallret kan vi ta för givet, men är det verkligen endast näring som den gamle hungrar efter? Den unga kvinnan ser sig över axeln ut mot mörkret med halvöppen mun och orolig blick, som om det mycket riktigt vore något dubiöst med hennes dubbla välgärning.

Konsthistorikerna känner väl till scenen som går tillbaka på en myt från den romerska antiken, där Pero, representerande caritas romana (välgörenhet på gammalromerskt sätt), på detta sätt hemligen förbarmar sig över Cimon, sin fängslade far som dömts till hungerdöden. Man kommer osökt att tänka på uttryck som "Nöden har ingen lag" och "Nåd går före rätt", när man på detta sätt överser med en tabubelagd gärning - i en incestuös relation - när den sammanfaller med dygden att älska och hedra föräldrarna och förbarma sig över sin nödställda nästa.
 
Längst fram i bilden ser vi den starkt lysande ryggtavlan på en halvliggande man, möjligen handikappad eller i varje fall avmagrad och i behov av något att skyla sig med. Han möts av en man som tvärtom ser mycket välsituerad ut i sin vackert rödtonade klädsel och yviga, fjäderprydda huvudbonad. Han föreställer Sankt Martin av Tours, klostergrundaren från 300-talet och Frankrikes skyddshelgon, som är berömd för att enligt legenden ha mött en frusen tiggare och för hans skull skurit och delat sin mantel i två. Vi ser hur manteln redan väller som en flod ned över tiggarens nacke och - återigen en talande detalj - hur spetsen av klingan som delat den glimmar till i mörkret alldeles intill.

Återstår de övriga tre männen i gruppen till vänster. Halvt skuggad men med blottad bringa syns en man som häller i sig en dryck ur ett märkligt kärl, en åsnekäke, vilket när detta väl fastställts med ens även avslöjar hans identitet. Det är Simson som här släcker sin törst med det som tidigare utgjorde ett mäktigt vapen i hans hand när han med sin hemlighetsfulla styrka dräpte tusen filistéer. **  Enligt Domarbokens berättelse var det Gud själv som försåg Simson med det glittrande friska vatten som Caravaggio med lätt penselföring så skickligt återger.

Till vänster i bilden står en värdshusvärd och bekräftar med bakåtpekande finger att det finns rum för den skäggprydde man som med stav i handen och ett musselskal fäst på huvudbonaden knappast kan tas för annat än en pilgrim, en främling som söker skydd för natten. Ännu en detalj - pilgrimsmusslans skal - antyder således hans status, men jag läser att man också gått längre än så i spekulationer och antagit att det skulle kunna vara pilgrimen Kristus själv som här uppenbarar sig i nattmörkret. Det är ju hans ord i Matteusevangeliet som är upphovet till de välgärningar vi talar om.
 
"Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni gav mig husrum...."

Var då detta konstverk av Caravaggio värt att uppsöka och betrakta? Utan tvekan hade jag stor behållning av att se det i verkligheten, på plats i det kyrkorum som det målades för och där det alltid hängt, och med de incitament till ett närmare studium som besöket ledde till. Tyvärr glömde jag min lilla kikare som under resor tjänat mig väl i kyrkor och muséer med konstverk som man inte lyckas komma riktigt nära.

Foto:
De båda översta: EJ.
Det tredje uppifrån: Lån från nätet.

*   Jag har främst litat till Andrew Graham-Dixon. 
** Jag har tidigare skrivit om Simson här.