Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 28 september 2011

Fyndet i lådan, minnet på vinden


Vissa musikstycken har man i gott minne oavsett åren som går. Jag tänker nu inte på de poplåtar som invaderar allas medvetanden och som ofta förknippas med en viss tid och sätts på samlingsskivor med decenniebeteckningar. Inte heller syftar jag på de stora klassiska verken som följt en genom livet och som man tämligen regelbundet återkommer till genom nyinspelningar.

Nej, jag tänker på musik som man en gång i världen upptäckte och uppskattade men som man sedan inte spelat på många herrans år. Somligt tappar man på vägen, och delvis får man väl skylla på teknikutvecklingen. Vinylskivorna på vinden har i mitt fall blivit stående där; jag har helt enkelt inte plats för mer än cd-skivorna på bekvämare avstånd. Allt jag hade på LP har jag ännu inte på cd, trots ett par decenniers samlande. Och ytterst lite av det jag hade på LP och nu har på cd har jag på DVD.

Häromdagen bläddrade jag bland klassiska cd-skivor i en av de få butiker som fortfarande saluför sådana. I de prisnedsatta lådorna fann jag en dubbel-cd med musik av Leos Janaceck (1854-1928) - med allt han skrev för piano plus - och det var det viktiga - ett par kammarmusikverk. Pianomusiken har jag sen tidigare i eminenta tolkningar av Mikhail Rudy (en EMI-cd från 1990). Det var Concertino som gjorde att jag omedelbart tog upp betalkortet och glad i hågen åkte hem för att återknyta bekantskapen med ett verk som visserligen finns någonstans på vinden, men som jag inte hört sedan 70-talet. Jag mindes det som originellt och spännande.

Stycket är för klarinett, horn, fagott, två violiner, viola och piano. Pianot har huvudrollen, vilket är logiskt eftersom Janaceck ursprungligen tänkte sig en pianokonsert. I den första satsen är det hornet som undergivet diskuterar med pianot, i den andra i stället klarinetten som käbblar hejvilt i de övre registret. I de båda sista satserna är hela ensemblen med i spelet, och särskilt i den sista förs ett kackalorum som Janaceck själv lär ha betecknat som allas gräl med alla. Inofficiellt gav han verket beteckningen "Våren" (som ett firande av sin egen nya vår i samband med 70-årsdagen!), och det är förstås en så allmän och rymlig vägledning för upplevelsen att den rymmer det mesta av liv och natur. Och om nu Janaceck lekte fablernas värld, med hornet som igelkott, klarinetten som ekorre etcetera, så behöver man förstås inte hänga med på det programmet. Att musiken som vanligt hos Janaceck alluderar på talade fraser och språkliga tonfall gör att munhuggningen i våryran mycket väl kan kännas lika mycket mänsklig som djurisk.

Janaceck är en så särpräglad tonsättare att man omedelbart identifierar honom när första temat är satt. Han komponerade musik i alla genrer och är utan tvivel en av de stora 1900-talstonsättarna. Ett av hans mest berömda verk är Sinfoniettan, vars inledande fanfar ses i hans egen svårtydbara men sällsynt vackra handskrift på bilderna ovan och nedan. Det stycket lär spela en viss roll i Haruki Murakamis roman 1Q84, som jag ännu inte läst. Kanske kan den leda till att nya lyssnare hittar vägen till en fascinerande musik som inte liknar någon annan.

För den som omedelbart vill komma i kontakt med Concertino rekommenderar jag en inspelning som finns på Youtube, här, här, här och här (samtliga fyra satser).

fredag 23 september 2011

Herta Müllers silversked

Det är sannerligen inte varje morgon jag blir gripen av en notis i morgontidningen så som i morse när jag slog upp DN och läste ett citat från Herta Müllers tal på bokmässan i Göteborg. Ställ frågan vad skönlitteraturen är till för och du får svaret här:

När jag lämnade Rumänien och för alltid tog farväl av min bästa vän kom hon tre gånger tillbaka till min lägenhet innan hon gick längs den raka vägen, allt längre bort från mig. Jag såg på. Hennes anorak glittrade, och när avståndet blev längre påminde hennes ryggtavla om en "silversked". Ordet finns ju ändå, och betyder något helt annat än adjö, men kom för mig att bli den kortaste beskrivningen för smärtan.

torsdag 22 september 2011

Madama Butterfly i nutid och på svenska


Giacomo Puccini (1858-1924) skrev tio operor och åtminstone sju av dem är fortfarande ofta spelade. Fem av de sju hör dessutom till de allra flitigast förekommande på världens operascener. Inget dåligt facit för en tonsättare som satsade nästan all sin tonsättarkraft på just operan.

Ett av hans mest älskade verk är "Madama Butterfly", en riktig snyftare om en ung geishas kärlek till en amerikansk marinlöjtnant, Pinkerton, som förälskar sig i henne under ett flottbesök i Nagasaki. Under överinseende av den amerikanske konsuln ingår de ett, som det visar sig, juridiskt ogiltigt äktenskap. Det får ödesdigra konsekvenser för Butterfly, som tagit mycket seriöst på förhållandet och som också dragit på sig släktens förkastelsedom. Pinkerton lämnar förstås sin geisha och återkommer till Japan först några år senare tillsammans med sin nya amerikanska hustru, och då för att hämta det barn som kom till vid det tidigare besöket.

Detta är visserligen inte min favoritopera av Puccini - "Tosca", "Boheme" och "Turandot" sätter jag högre på listan. Men visst innehåller även Madama Butterfly underbart vacker och kraftfull musik, med melodier som smeker örat och en orkestersats som mycket skickligt laborerar med orientalisk klangfärg och rytmik. En del finner Puccinis musik aningen för sentimental och det har säkert i första hand med Madama Butterfly att göra.

Eftersom jag inte tidigare sett denna opera i verkligheten, endast lyssnat på skivor och sett den på dvd, gladde det mig att Folkoperan valt att satsa på den i höst. Katarina Thoma, en tysk regissör, har lagt sig vinn om att eliminera så mycket som möjligt av sötman och flyttat handlingen hundra år framåt, till nutid. Det förtar i det här fallet ingenting av originalet, kan kanske till och med öka känslan av relevans, vilket väl sådana mycket vanliga men långtifrån alltid övertygande regigrepp syftar till.

Sångarna (i lördags Clara Bystrand och Ulrik Björklund i huvudrollerna) och orkestern är överraskande bra. Puccini är verkligen inte lättsjungen, det krävs ordentlig kraft i stämbanden för att kunna lägga sig ovanpå den stundtals massiva orkestermusiken. En sak klarar dock ingen sopran eller tenor hur skickliga de än må vara, nämlígen att ta de starka höjdtonerna så artikulerat att texten går fram. Det går bra eller åtminstone hyggligt med baryton, bas och alt, vilket helt enkelt har med röstläget att göra. Detta faktum är ett generellt argument mot att sjunga på svenska, som ju Folkoperan alltid gör på samma sätt som kollegan ENO (English National Opera) i London alltid sjunger på engelska.

Eftersom det numera finns så goda tekniska möjligheter att översätta innehållet i elektroniska textremsor förstår jag inte varför man framhärdar med översättningar. Förr kunde man förstå det; en operaälskare kunde inte förväntas behärska alla språk som de stora operorna är skrivna på: tyska, italienska, franska, ryska, engelska och tjeckiska. Alltså översatte man, trots att man tvangs acceptera att kopplingen mellan språkmelodi och tonsättning gick förlorad. Men nu, varför? Man ökar inte tillgängligheten utan minskar den.

Uppsättningen på Folkoperan är väl värd att se, även om jag inte blev så starkt berörd som jag nog borde ha blivit. Delvis beror det på att jag har lite svårt med hur barnets (stumma) roll i handlingen gestaltas. Konstigt nog förstärker det inte triangeldramat utan snarare förminskar det något. Och framför allt - låt oss i fortsättningen höra opera på originalspråket även på Folkoperan! När det gäller att underlätta förståelsen finns det ingenting bättre än en textremsa, samtidigt som vi får höra hur originalets text och melodi låter tillsammans.

onsdag 21 september 2011

Sinnesstämningarna och ödet


En påtvungen förflyttning. Byte av sysselsättning. Händelser som rubbar tillvaron. Känslan av rotlöshet.

En person kan drabbas och utmanas på ett sätt som gör att liv och verksamhet i grunden måste ställas om, sanningar omprövas, omvärlden ses i nytt ljus. Jag fortsätter att läsa Joseph Roth, och han är verkligen bra på att skildra sådant. Framför allt är han bra på att återge de sinnesstämningar som åtföljer händelserna.

Det är en fråga om kombinationen av stil och innehåll. Det är omtagningar för rytmens och poesins skull men också för att poängtera det som vi annars tillsammans med den drabbade kanske skulle förbise. Men det är också en fråga om den yttre situationen som spegel av den inre, och omvänt om mentala tillstånd som färg- och skugglägger landskapet och dem som rör sig där. Stilen är kort och sagobetonad men aldrig söt, innehållet kärvt och bittert utan att slå över i sentimentalitet.

Anselm Eibenschütz heter den drabbade huvudpersonen i "Den falska vikten" (Ruin, 2004, övers. av Nils Håkansson). En plikttrogen man, lika van som villig att underordna sig och stå till tjänst. Han ser sig tvingad av hustrun att lämna sin ställning som fanjunkare på kasernen och flytta till en helt annan del av den habsburgska dubbelmonarkin, ett utkantdistrikt där han får anställning som vågmästare, vars uppgift är att kontrollera vikter och måttstockar i syfte att stävja bedrägerier inom handeln. Vår tids motsvarighet kan väl tänkas vara kontrollanterna av kassaapparater i restauranger och butiker. Vad jag vet har de dock inte motsvarande vackra titel eller samma status och förmåner som den rättrådige om än ej lycklige herr Eibenschulz, som har tillgång till både assisterande konstapel, skrivbiträde och egen vagn dragen av en vacker skimmel.

Denne ståtlige man går en alltmer ömklig och alkoholindränkt tillvaro till mötes. Inte nog med att han längtar tillbaka till sin trygga kaserntillvaro. Hans enkelspåriga rättskänsla möts med stark misstro av en omgivning som lärt sig leva med bedrägerierna. Hans hustru är otrogen med skrivbiträdet och visar sig dessutom vara med barn med denne. Eibenschulz riktar då sina romantiska begär mot den yppiga Eufemia (notera anspelningen på eufemism!) på värdshuset, men blir brädad på nytt av en simpel kastanjerostare. En koleraepidemi härjar i bygden och tar så små småningom livet av både hustrun och barnet. Det är kort sagt ingen ände på motgångarna, även om Eibenschulz också sätts som förvaltare av det värdshus där den attraktiva Eufemia finns. Det blir samtidigt hans öde, eftersom det finns fordringsägare som vill röja honom ur vägen.

Denne Eibenschulz, hur intressant är han som karaktär? Hur ska vi se på honom? Som en lekboll för ödet? Som ett offer eller som en man som inte förmår göra sig till herre i sitt eget liv? Det finns inom psykologin ett begrepp, locus of control, som gäller individens tendens att förlägga kontrollen över händelseförloppen externt eller internt, utanför sig själv i omständigheterna eller inom sig som egna möjligheter och eget ansvar. Det går att föra en intressant diskussion om Eibenschulz utifrån sådana utgångspunkter. Men samtidigt är det litteraturens styrka att kunna påvisa komplexiteten i människors handlande, att se det på en gång både utifrån och inifrån, både de ödesbestämda utmaningarna och det möjliga eller omöjliga i att tackla dem. Och inte minst: de sinnesstämningar som både följer av och är delaktiga i själva skeendet. Det är bland annat på grund av skickligheten i att återge detta som Joseph Roth måste räknas till klassikerna, till de stora berättarna.

Jag jagar fortfarande "Radetzkymarschen", som verkar vara slutsåld överallt. Jag vill ju så gärna äga de böcker som jag tror att jag kan vilja återvända till. Trots att hyllorna redan är överfulla av alla de andra som jag tror detsamma om.


söndag 18 september 2011

De små bekymren


Förr om åren, när jag fortfarande hade torpet kvar, framstod hösten i ett försonande ljus på grund av svampen i skogen intill. Att en klar höstdag som den igår kunna ställa in blicken på Karl Johans bruna mössa, ströva längs stigar och huka under ris och kvistar för att bärga några fasta fina exemplar, ja, det ger inte bara god motion utan är också en rolig sport med ett som regel kulinariskt angenämt efterspel. Lammkotletterna eller entrecoten behöver dem.

Efter varje sådan tur måste man ta ställning till hur man vill ha det: Enbart den lyxiga Karl Johan till stuvningen, eller en blandsvampsanrättning med utfyllnad av den tegelröda björksoppen (som är mindre ömtålig och därför mer frekvent), några små fårtickor och kanske ett par citronslemskivlingar. Karl Johan med sin förfinade smak är alltid värd sin egen mässa, och har man så det räcker av den brukar valet bli enkelt. Å andra sidan kan en blandning ibland vara ett fullgott alternativ, ett sätt att öka mängden genom att man låter några beskedliga tvåstjärniga sorter domineras av den trestjärniga.

Det fick bli en typisk kompromiss - endast sopparna. När allt kommer omkring är ju tegelsoppen inte oäven, den är fastare än de flesta övriga matsoppar och den kommer inte att skymma kungen själv, Karl Johan, utan tjäna honom lydigt.

Karl Johan är som bekant italienarnas nummer ett bland svamparna, till skillnad från skandinavernas vurm för kantarellerna. Intet ont sagt om herr kantarell uti enebacken, eller trattkantarellerna som också blivit kommersiellt gångbara på senare år, men i det här fallet ställer jag mig helt på italienarnas sida. Det är ren och skär lycka att få syn på en Karl Johan under ett barrträd, att skära av den tjocka, fasta, tunnaformade foten nere vid marken, kolla rörskiktet och snittytan och konstatera att man hunnit före maskarna.

Alla vet väl på ett ungefär hur man anrättar denna läckerhet. Jag föredrar den italienska varianten med vitlök, schalottenlök, grädde och eventuellt lite slätbladig persilja om man har den kryddan inom räckhåll. Det är enkelt. Först låta svampbitarna som vanligt koka in i sitt eget spad, sedan låta finhackad vitlök (pressa inte vitlöksklyftan; vitlöken får inte ta över!) och lök bli blanka i en rejäl klick smör, tillsätta svampen och låta den steka med, eventuellt tillsätta lite mjöl, salta lätt och peppra med nymald svartpeppar, slå på grädden och låta det puttra en stund på låg värme. Jag brukar avsmaka med lite soja till lagom sälta. Höstligt läckert både som pastasås och som ackompanjemang till en stekt eller grillad köttbit.

torsdag 15 september 2011

Med paret Schumann in i hösten


Hösten känns av allt mer trots att träden ännu står gröna och löven med gult och rött i sig ännu är få på parkernas ovanligt saftiga gräsmattor. Trots att sensommaren bjudit på både regn och blåst har solen lyst mellan skurarna och värmen har bestått.

Men idag kändes det riktigt svalt i den blåsiga luften. När dagstemperaturen med möda når tretton grader saknar man sommarvärmen och inser att händerna snart kommer att behöva handskar på cykelstyret. Höst. Oundvikligen höst.

Då kan det kan behövas en tröstande bekräftelse på den huttrande, milda melankoli som årstiden skapar. Jag köper med mig fika och en alldeles nyutkommen cd hem från stan. Lagar en kopp Ti Guan Yin och sätter genast på skivan med lieder av paret Robert och Clara Schumann. Sång: Miah Persson. Vid pianot: Joseph Breinl.

Miah Persson är änu en av våra många stora sångare som alltmer uppmärksammas utomlands. I augustinumret av Grammophone finns en stor intervju med henne där hon presenteras som nästa stora sopran på världscenen. Mozart, Strauss och Britten hör till det som hon väckt beundran med på operascenerna. Men även en cd med romanser av svenska tonsättare.

Jag lyssnar med behag till dessa romantikens klassiska tongångar, där höjdpunkten givetvis är "Frauenliebe und Leben" op. 42 av Robert Schumann. Sångcykeln börjar som bekant i blind och ljuv förälskelse och slutar i största sorg och vemod: "Nun hast du mir den ersten Schmerz getan". I mitten finns den underbara "Du Ring am meinem Finger".

Miah Persson har en sopran som är lika ljus och blond som hon själv, men där finns i rösten också en silvermetallisk klang som ger styrka och klarhet. Samarbetet, balansen mellan henne och pianisten, är utmärkt och eftersom skivbolaget är Bis är det förstås fråga om en utmärkt ljudinspelning.

Några av sångerna var nya för mitt öra. En med text av Friedrich Rückert heter "Der Himmel hat eine Träne geweint". Den har drag av folkvisa, också till sitt näpna innehåll. Skall sjungas "einfach" och handlar om en himmelstår som landar i havet hos en mussla som förvandlar den till en pärla. Och givetvis finns den tåren även i sångarens bröst: "Du sollst nun meine Perle sein".

söndag 11 september 2011

Nine eleven

En känsla av övermättnad infinner sig lätt efter de senaste dagarnas överflöd av analyser och kommentarer kring WTC-tornens spektakulära öde i New York för idag jämnt tio år sedan. Så min avsikt är inte att ytterligare tillfoga något, bara säga att jag fann det lämpligt att plocka fram Amos Oz essä "Hur man botar en fanatiker" i den lilla boken med samma titel (W&W, 2006). Läsningen fick bli ett sätt att i lugn och ro reflektera kring det som hände och det som hänt därefter.

"Hur ska man förhålla sig till människor som knappast är något annat än utropstecken på två ben?" är den fråga Oz ställer sig. Och jag delar hans syn på fanatismens natur och den risk som finns att vi lite till mans kan hemfalla åt fanatiska tendenser om vi lockas in i den kompromisslösa rättfärdighetens ideologier. De botemedel han anger får väl mest ses som förebyggande medel; det handlar om att i vår närmiljö ingjuta fantasi, odla sinne för humor och förmågan att föreställa sig den andre, dvs. sådant som fanatikern saknar.

Ett viktigt drag hos fanatikern är också hans eller hennes självuppoffrande aktivism. Det gäller ju inget mindre än att rädda och frälsa själarna från förtappelsen. "Fanatismens innersta väsen är lusten att tvinga andra människor att förändras", säger Oz. De måttfulla och sansade är de enda som kan övertyga de extrema på ömse sidor i en svartvit värld, menar han också. Jag vill tro och hoppas att det är så, trots att vittnesbörden om att hatet mot de egna ofta är det starkaste hos fanatikern. Avfällingen, renegaten, den icke renlärige, den svage i tron - ingenting tycks provocera fanatikern mer än dessa.

torsdag 8 september 2011

Happy, happy!

Hör braket från inslagna öppna dörrar!
Ett antal kvinnor av den gamla vanliga kulturradikala sorten vill propagera för skilsmässa, ty man blir mycket, mycket lyckligare som skild. Vittnesbörden är av allt att döma samstämmiga i den nyutkomna boken i detta ämne. Och bokens redaktörer uppträder i massmedia som vore de pionjärer i ett ytterst angeläget och eftersatt problemområde, nämligen att kvinnor stannar i äktenskap där det egna jaget inte är fritt och lyckligt.
Att argumenten för att det kan vara rimligt att skiljas har minst fyrtio år på nacken bekymrar inte desssa modiga kämpar. Inte heller det faktum att äktenskap inte precis är det hållbaraste av avtal som sluts i vår tid, allra minst i de kretsar där dessa skribenter lever och rör sig. Att det skulle vara svårt att skilja sig av annat än känslomässiga orsaker kan ju knappast hävdas, så någonting verkar lurt i detta glättiga tillrop: happy, happy! (Bokens titel).

I denna liksom i en del andra frågor om familjen och vår livsstil finns det tydligen ett starkt behov av kollektiv övertalning, av att försvara sig mot det enda som står hindrande i vägen, nämligen känslor av sorg, skuld och misslyckande. Kort sagt ett behov av att försvara sig mot det som trots allt gör ont i kampen för lyckan i det egna självförverkligandet.

Därav spekulationen i behovet av pep talk från de redan frälsta. Happy! Happy!

söndag 4 september 2011

Masterclass


Andrei Gavrilos gästspel i Uppsala fortsatte på lördagen med en masterclass i Musicum. Nej, tro nu inte att jag tillhörde dem som spelade upp för den ryske storpianisten, jag tillhörde bara den andäktiga och stundom mycket roade publiken. Några mycket begåvade ungdomar från Musikhögskolan i Stockholm fick däremot under en timme vardera erfara vad som enligt mästaren kunde förbättras i deras spel, eller snarare hur interpretationen och de musikaliska uttrycksmedlen kunde förhöja deras spel. Virtuosa instrumentalister var de ju redan.

Denna masterclass-tradition inom sång och musik är en intressant form av pedagogik där eleven inte endast sitter enskilt med sin lärare och tragglar igenom en spelläxa, utan tillsammans med kolleger och publik utmanas i att både kunna uppträda inför publik och motta och tillägna sig kritiska synpunkter på sitt musicerande. Det är en inte alldeles enkel form, och givetvis beror utfallet mycket på hur "mästaren" uppträder.

Liszt och Prokofjev spelades under de första tre timmarna. Speltekniskt svåra och sinsemellan mycket olika stycken avklarades med imponerande färdigheter. Men romantiken i "Funerailles" och "Tarantella" av Liszt kräver förstås ett helt annat närmande än den sjunde pianosonaten av den anti-romantiske Prokofjev. Med ett målande symbolspråk och livfull gestik gav Gavrilov en lektion i vad allt den förstnämnda sorgemusiken rymmer. Och när det var dags för Prokofjev stod det alldeles klart att det Gavrilov inte vet om denne tonsättare inte heller är värt att veta. Att den berömda precipitato-satsen egentligen bygger på en av Stalins favoritmelodier var till exempel någonting som Gavrilov gjorde en poäng av. Det gäller att spela den som en macabre med den stalinistiska likgiltigheten och brutaliteten i åtanke. "Now you are becoming that human beast!" utropade Gavrilov när den späda japanskan gjorde oss alla häpna med sitt fantastiska spel. Redan i inledningssatsen sprack Gavrilov upp i ett leende och han hade sedan svårt att dölja sin entusiasm över denna unga kvinnliga pianist (lägg gärna hennes namn på minnet: Asuka Nakamura, hon gör om några veckor sin diplomkonsert i Stockholm), som effektivt dementerade hans nyss lämnade kommentar till den föregående manlige pianisten om att det krävs manlig fysik för att klara de kraftfulla partierna hos Liszt.

Nå, frånsett denna mindre övertygande kommentar hann Gavrilov ge en både kunskapsmässigt gedigen, pedagogiskt underhållande och mycket lärorik masterclass, lärorik även för oss passiva åhörare som lyssnade och förstod och önskade att vi hade de tekniska resurserna att också utföra det som dessa unga talanger förmådde utföra.

Även en Andrei Gavrilov har en gång befunnit sig i en motsvarande position som nu dessa ungdomar i Musicum igår, vilket bland annat framgår av en del klipp på Youtube. Se till exempel här, där den store Svjatoslav Richter på ålderns höst på sitt eget oefterhärmliga sätt uttrycker sin uppskattning av en ung Gavrilov.

lördag 3 september 2011

En ryss i aulan


Uppsala Universitet visar sig ibland från den riktigt generösa sidan. Som igår när Akademiska kapellet bjöd på gratiskonsert med en rysk pianist av yppersta klass. Andrei Gavrilov, född 1955, var riktigt i ropet under 80-talet, en superstjärna som turnerade världen runt med de främsta dirigenterna och orkestrarna. Hans kritiska hållning gentemot sovjetstaten renderade honom emellertid fem års husarrest - innan Gorbatjev förbarmade sig över honom och lät honom bosätta sig i väst. Under nittiotalet drog han sig tillbaka från offentligheten, men på senare år har han återvänt till konserterandet. En turbulent men inte alldeles ovanlig karriär, särskilt inte för musiker och författare med rötter i det forna östblocket.

Ett urval av Chopins Nocturner inledde konserten. Jag lyssnade intresserat till Gavrilovs Chopin, en lite hetsig och smått kolerisk Chopin, men tvangs konstatera att det inte var min Chopin. Jag vill ha ett annat flöde i den här högromantiska musiken, inte så häftiga kontraster, inte så originella accenter, inga excesser som gör att musiken hotar falla isär i enskildheter. Mitt ideal är fortfarande den typ av spel som Artur Rubinstein eller den unge Vladimir Ashkenazy levererade i dessa Nocturner.

Men efter paus var Gavrilov utan tvivel på hemmaplan och spelade Prokofjevs åttonde pianosonat med en bravur som fullkomligt tog andan ur en. Förutom att man kan förundras inför det möjliga i att en människa kan utföra ett kroppsarbete av detta slag (beteckningen pianolejon har aldrig känts mer adekvat) så var det ett spel som övertygande lyfte fram Prokofjevs musik. Virtuost så det räcker och blir över, javisst, och man hade inte förvånats om det börjat ryka ur flygeln i den sista satsens häftigaste partier. Men det fanns en tanke bakom Gavrilovs spel, en bakgrund som anknyter till hans egen upplevelse av sovjetkulturen och som Prokofjev i de sena sonaterna omvandlat till musikaliska sarkasmer .

Jag har tidigare (här) uttryckt min bestämda mening att Prokofjev hör till nittonhundratalets allra främsta tonsättare, och jag är helt enig med Gavrilov om att Prokofjevs så kallade krigssonater, sjuan, åttan, nian, och särskilt åttan, är en toppnotering i pianolitteraturen över huvud taget. Visst finns här Prokofjevs omtalade brutalism rikt representerad, men sonaten visar också hans medryckande rytmiska intensitet, osentimentala lyriska ådra (särskilt i mellansatsen) och framför allt det melodiska innehåll som aldrig går förlorat trots dissonanserna och de komplexa ackorden. Gavrilov tog vara på allt som denna moderna, sköna och bitvis förfärande musik har att erbjuda.

torsdag 1 september 2011

Mannen som planterade sin hembygd i litteraturen



Sedan många år nu har jag regelbundet träffat ett par kolleger för diskussioner vid ett bord med lite mat och vin, och därtill kanske en eller annan whisky om vi inte ska upp för tidigt dagen efter. Vi har då läst något som vi bestämmer från gång till annan och som kan föranleda synpunkter av olika slag. Naturligtvis finns det också plats för ventilation av det egna livet i stort och smått. De där sammankomsterna har visat sig vara nog så viktiga för oss alla tre.

I början av juni bestämde vi oss för att under sommaren läsa Jean Giono (1895-1970), den provencalske författaren som levde hela sitt liv i sin hembygd i övre Provence och som på nytt blivit aktuell på svenska genom goda översättningar av några av hans främsta verk. När vi återsågs i måndags var vi fulla av entusiasm över vad vi läst.

"Kullen" från 1929 (översatt av Jan Stolpe) är Gionos mest berömda bok och den som han själv satte högst i sitt med tiden rätt omfattande författarskap. Den innebar ett tidigt genombrott som bidrog till att han övergav tjänstemannalivet för författande på heltid. Det är en märkligt suggestiv berättelse om fattigdom och sjukdom, olyckor och vidskepelse, starkt engagerande i sin närmast mytiska framställning av natur och människa i nära samspel. Gionos beskrivning av den karga bergsnaturens obarmhärtighet och skönhet hör till de mest fascinerande naturskildringar jag läst. Det är ingen hembygdsidylliker vi läst, snarare en tragöd i den antika traditionen. I sin ovissa kamp för överlevnad projicerar de sista människorna i byn allt det ogripbara onda på en gammal döende gubbe, han som vägrar släppa ifrån sig hemligheten om de livgivande källsprång som kanske skulle kunna häva den förbannelse som vilar över byn.

Även om den här berättelsen innehåller minnesvärda karaktärer enades vi om att huvudpersonen nog måste sägas vara kullen själv. Denna avsides belägna bergknalle, där byn klamrar sig fast med några ännu bebodda hus, där brunnen sinar och där till sist även en vådlig skogsbrand hotar med slutlig ödeläggelse. Allt bärs upp av en finslipad prosalyrik med bibehållen dramatisk nerv. Språket kännetecknas framför allt av förtätning och en rikedom på nyfunna metaforer. De kunde lätt bli för många - det skulle jag i ett annat sammanhang tänka, men inte här. Berättelsen lyfts till mytisk nivå; via metaforerna besjälas naturen och blir människorna själva natur. Gubben med den förmodade trollkraften dör till sist och vattnet stiger på nytt i brunnen. Elden viker undan i sista stund och tar en annan väg. Livet blir tillfälligt ljusare men aldrig klarlagt och enkelt för det. I morgon kan det vara kullen som står som vinnare.

Avfolkningsbygdens ensamhet är också temat för "Vårvinden" (översatt av Elisabeth och Pontus Grate), som tillsammans med "Kullen" utgör två tredjedelar av den så kallade Pan-trilogin. (Förhoppningsvis låter oss Elisabet Grates förlag också snart ta del av den sista delen). Det är en ljusare berättelse än "Kullen" även om den präglas av samma slags språk och mänskliga gestalter i kamp med ogina livsvillkor. Men här har vi litterärt sett något så ovanligt som ett levnadsöde som ändar mycket lyckligt, en roman om lyckan i det enkla livet i naturens närhet. Den siste mannen i ödebyn - Panturle är hans namn - får på sällsamma vägar fatt i en hustru, en plogbill och ett utsäde som vänder tragiken i seger över motgångarna. Här finns ett avsnitt som i genial enkelhet introducerar vändningen och där Gionos lakoniska stil och gestaltningsförmåga firar triumfer. Det är en scen från en marknadsplats där ryktet om säckar av säd av bästa sort visar sig vara just Panturles. Kunderna häpnar och slåss om att få köpa dem.

Kornen är tunga som hagel. Friska och guldgula och så rena som tänkas kan: inte en agn. Ingenting annat än korn, torra och fasta, och blanka som bäckens vatten. Han får lust att ta i dem för att känna dem rinna mellan fingrarna. Sådant ser man inte varje dag.
- Rör inte, säger mannen.
Herr Astruc ser på honom.
- Rör inte. Om det är för att köpa går det an. Men om det är för att titta, så titta med ögonen.
Det är för att köpa, men han låter bli att röra. Han förstår. Han skulle gjort likadant själv.

När sedan herr Astruc köpt så mycket han fick lov till går han upprymd omkring med två stora nävar av dessa korn i sin ficka och visar upp dem överallt. - Det var det värsta! utbrister de kringstående. Och i år till på köpet!

Den sista boken är en novell med titeln "Mannen som planterade träd"(översatt av Pontus Grate). I samma karga bergstrakter möter vi återigen en ensling, en herde som tagit sig för att helt oegennyttigt och mycket systematiskt plantera träd på de högslätter som saknar sådana. Åren går och det enträgna planterandet gör att de förtorkade slätterna lever upp. Myndigheterna inspekterar och förundras och kallar det naturskog. Det grönskar och porlar och människorna börjar flytta in och rusta upp de gamla byarna på nytt.

Detta är nog inget mindre än en profetisk skrift för ett ekologiskt resurstänkande långt innan ekofilosofin kom på modet. Berättelsen skrevs på femtiotalet som svar på en anmodan från Readers Digest till ett antal författare om att skriva någonting på temat "Den märkvärdigaste människan jag mött". Den refuserades dock när det befanns att allt var fiktion. Gionos dotter ger i en efterskrift en mycket roande beskrivning av novellens egen historia.

En sak stod klar för oss tre läsare i måndags: här har vi författaren som planterade sin hembygd i världslitteraturen. Och det med besked.