Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 21 september 2011

Sinnesstämningarna och ödet


En påtvungen förflyttning. Byte av sysselsättning. Händelser som rubbar tillvaron. Känslan av rotlöshet.

En person kan drabbas och utmanas på ett sätt som gör att liv och verksamhet i grunden måste ställas om, sanningar omprövas, omvärlden ses i nytt ljus. Jag fortsätter att läsa Joseph Roth, och han är verkligen bra på att skildra sådant. Framför allt är han bra på att återge de sinnesstämningar som åtföljer händelserna.

Det är en fråga om kombinationen av stil och innehåll. Det är omtagningar för rytmens och poesins skull men också för att poängtera det som vi annars tillsammans med den drabbade kanske skulle förbise. Men det är också en fråga om den yttre situationen som spegel av den inre, och omvänt om mentala tillstånd som färg- och skugglägger landskapet och dem som rör sig där. Stilen är kort och sagobetonad men aldrig söt, innehållet kärvt och bittert utan att slå över i sentimentalitet.

Anselm Eibenschütz heter den drabbade huvudpersonen i "Den falska vikten" (Ruin, 2004, övers. av Nils Håkansson). En plikttrogen man, lika van som villig att underordna sig och stå till tjänst. Han ser sig tvingad av hustrun att lämna sin ställning som fanjunkare på kasernen och flytta till en helt annan del av den habsburgska dubbelmonarkin, ett utkantdistrikt där han får anställning som vågmästare, vars uppgift är att kontrollera vikter och måttstockar i syfte att stävja bedrägerier inom handeln. Vår tids motsvarighet kan väl tänkas vara kontrollanterna av kassaapparater i restauranger och butiker. Vad jag vet har de dock inte motsvarande vackra titel eller samma status och förmåner som den rättrådige om än ej lycklige herr Eibenschulz, som har tillgång till både assisterande konstapel, skrivbiträde och egen vagn dragen av en vacker skimmel.

Denne ståtlige man går en alltmer ömklig och alkoholindränkt tillvaro till mötes. Inte nog med att han längtar tillbaka till sin trygga kaserntillvaro. Hans enkelspåriga rättskänsla möts med stark misstro av en omgivning som lärt sig leva med bedrägerierna. Hans hustru är otrogen med skrivbiträdet och visar sig dessutom vara med barn med denne. Eibenschulz riktar då sina romantiska begär mot den yppiga Eufemia (notera anspelningen på eufemism!) på värdshuset, men blir brädad på nytt av en simpel kastanjerostare. En koleraepidemi härjar i bygden och tar så små småningom livet av både hustrun och barnet. Det är kort sagt ingen ände på motgångarna, även om Eibenschulz också sätts som förvaltare av det värdshus där den attraktiva Eufemia finns. Det blir samtidigt hans öde, eftersom det finns fordringsägare som vill röja honom ur vägen.

Denne Eibenschulz, hur intressant är han som karaktär? Hur ska vi se på honom? Som en lekboll för ödet? Som ett offer eller som en man som inte förmår göra sig till herre i sitt eget liv? Det finns inom psykologin ett begrepp, locus of control, som gäller individens tendens att förlägga kontrollen över händelseförloppen externt eller internt, utanför sig själv i omständigheterna eller inom sig som egna möjligheter och eget ansvar. Det går att föra en intressant diskussion om Eibenschulz utifrån sådana utgångspunkter. Men samtidigt är det litteraturens styrka att kunna påvisa komplexiteten i människors handlande, att se det på en gång både utifrån och inifrån, både de ödesbestämda utmaningarna och det möjliga eller omöjliga i att tackla dem. Och inte minst: de sinnesstämningar som både följer av och är delaktiga i själva skeendet. Det är bland annat på grund av skickligheten i att återge detta som Joseph Roth måste räknas till klassikerna, till de stora berättarna.

Jag jagar fortfarande "Radetzkymarschen", som verkar vara slutsåld överallt. Jag vill ju så gärna äga de böcker som jag tror att jag kan vilja återvända till. Trots att hyllorna redan är överfulla av alla de andra som jag tror detsamma om.


Inga kommentarer: