Den oumbärliga melodin, den energigivande rytmen

Melodin, hur oumbärlig är den egentligen för att vi alls ska tänka oss det vi hör som musik? Många, kanske de flesta som inte är professionellt involverade i musikskapande skulle nog säga att utan den, melodin, blir det inte mycket till musik. Möjligen ljudkompositioner, men inte musik. Andra skulle kanske hellre vilja framhålla rytmiken som musikens mest oumbärliga element.

Den som håller på melodin tänker nog på sång och sångbarhet som det centrala, det som i populärmusiken gör en låt till en låt. Den som tänker på rytmen tänker nog på det dansanta, en stadig puls som organiserar tonföljden, som ger den liv och rörelse.

Jag vaknade tidigt och ute var det redan över 20 grader varmt. Dimman höll på att skingras och genombrytas av solskenet, vilket snabbt skulle komma att öka temperaturen till ungefär densamma som gårdagens - kring 30-strecket. Utan speciell anledning kom jag att tänka på Schumanns kammarmusik, särskilt den med piano i kombination med stråkar. Ja, alldeles särskilt pianokvartetten i Ess-dur, op. 47, ett av hans många mästerstycken.

Så jag lät den musiken tonsätta morgonen innan värmen skulle göra mig för rastlös och okoncentrerad. Det är musik, tänkte jag, som alla borde kunna ta till sig utan ansträngning eller krav på särskild musikalitet. 

Av de  fyra satserna är den tredje, Andante, den mest kända och älskade, om än alls inte så berömd som den skulle kunna vara med tanke på just dess tillgänglighet, dess romantiska melodi som med cellons mörka varma ton omedelbart fäster i medvetandet.

Satsen börjat liksom oförmedlat, som mitt i någonting pågående. Ett par ackord och en melodisk ansats från violinen varur cellon blommar ut i en första introduktion av melodin  i sin helhet. Violin och viola var för sig och pianot kommer också med i en synkoperad version, och tillsammans bildar de en harmonisk bukett byggd kring den humlelikt vibrerande cellon. Strax därpå en mer samlad nästan hymnartad variant av melodin och en alltmer komplex harmonik får lämna sitt bidrag till helheten. 

Ja, det är - som man enkelt brukar uttrycka det - mycket vackert. Jag vill dock slå ett slag för de övriga satserna också. Scherzot hetsande spjuveraktighet, liksom även de båda livliga yttersatserna, ger anledning att än en gång överväga vad som är grundläggande och inte. Det melodiska äger sin givna plats i romantikens musik men rytmiken, ja farten och fläkten genom den härligt drivande rytmen i de övriga satserna, den passar också fint med tanke på den för dagen alltmer stigande värmen, och med den den hotande letargin.

Jag lyssnade mest på Martha Argerich och hennes vänner i "The Lugano Recordings", som bland annat innehåller några av kammarmusikens yppersta nummer från alla de stora tonsättarna. Det är liveinspelningar och det är samspel på högsta nivå. När man lyssnat till nyss nämnda kvartett av Schumann vill man gärna fortsätta med pianokvintetten också, och sen Mozart, Beethoven, Haydn, Brahms, Bach... Ja, vad allt finns inte att upptäcka inom det mindre format som går under beteckningen  kammarmusik. 

Innan man vet ordet av sitter man fylld med musikaliskt förmedlad energi som räcker dagen lång och troligen också blir över. Och frågan är om inte det sprittande spelet i scherzot var det som främst satte tonen, som höll sig under frukosten och fortsatt under förmiddagen i trädgårdens skuggade lägen undan den stigande solhettan.

Schumanns pianokvartett finns naturligtvis i ett flertal inspelningar. På Spotify hittar man enkelt The Lugano Recordings, vilket räcker långt, särskilt om man som jag denna gång särskilt fastnade för hans snabba och  rytmiskt intensiva scherzi, i kvartetten såväl som i kvintetten. 

 

Foto: EJ (överst)

En kväll i maj och ett femtio år gammalt ritardando

Kväll i maj. Jag ser att lövverket i parkens träd här utanför har tätnat. Jag ser att vinden mojnat och att grönskan mättats av skymningsljuset. Inte blommande träd just här, just nu, men jag tänker på aplarna och päronträden som jag sett under dagens promenader med hunden. Skyar av vit blom, som mot kvällen ter sig som milda belysningsaggregat. Här inne står teven på, espressokoppen på bordet just tömd på sitt stimulerande innehåll. En konsert från Gewandhaus i Leipzig förmedlas av franska mezzo, musikkulturkanalen som vågar avstå från flirten med populärmusiken. Robert Schumann, en av staden Leipzigs många musikaliska portalfigurer, får stå för hela programmet. När ska resan till Leipzig bli av? Så många andra resor som kommer emellan av olika välmotiverade skäl. Men någon gång ska jag ta mig till den där staden som var så viktig för Bach, Telemann, Mendelssohn, Robert och Clara Schumann, Brahms med flera andra kompositörer. Thomaskyrkan står väl kvar ungefär som på Bachs tid. Den tidens Gewandhaus finns däremot inte längre, men det nya från 1980-talet ser ut att rymma en vacker konsertsal och med en alldeles utmärkt akustik, enligt vad som sägs. Det sägs också vara det enda konserthus i det forna östblocket som byggdes som just ett sådant, inte som kulturhus som var det brukliga. Jag låter blicken flacka mellan Riccardo Chaillys energiska dirigerande på teveskärmen och de stilla trädkronorna i fönsterutsikterna medan jag lyssnar till den välbekanta musiken. Det längtansfyllda temat (ja, nog finns där längtan?) i pianokonsertens första sats som gång på gång återkommer, det ljuvliga intermezzot och allt det andra som sedan följer. Vid flygeln Martha Argerich, pianomusikens särskilt utvalda medium. Undrar just hur många gånger hon spelat denna konsert. Hon älskar Schumanns musik, det har hon visat under hela sin långa karriär. Publiken klappar fram ett extranummer, och det blir ett som jag hört henne spela förut när applåderna inte vill ta slut: "Von fremden Ländern und Menschen" ur Schumanns "Kinderszenen", op. 15. Det är inget svårt stycke om man bortser från ett ritardando mitt i, som bromsar in ett i övrigt tämligen jämnt flöde och som därför måste ägnas särskild uppmärksamhet. Jag minns att jag i tonåren spelade detta tillsammans med ett annat stycke från samma häfte. Det var spelläxor men uppfördes också på någon skolkonsert. När jag plockar fram noterna ser jag att jag fick dem som premium vid årsavslutningen vårterminen 1963: "För flit och framsteg i musik". Får någon sådana premier nu för tiden? Hon måste gilla det där stycket, tänker jag, och hon gör alldeles rätt i att välja just det hellre än exempelvis "Träumerei", det mest kända i detta opus. För femtio år sedan försökte jag komma underfund med det där ritardandot. Hur tänkte jag, hur gjorde jag då? Hur lyckades jag glesa ut den tonala figur som går igen i hela stycket utan att det blev konstigt rent rytmiskt, för att sedan ta sats och på nytt komma in i det ursprungliga flödet fram till slutet. Som även det bara stannar av och tonar bort utan någon riktigt tydlig punkt. Underbar musik, underbart spel. Publiken applåderar återigen entusiastiskt. Hennes karakteristiska bugning, den djupaste man kan se på ett podium, fäller det vackra grånade hårsvallet som ett draperi mot golvet. Men nu låter man henne ändå stanna ute i kulisserna. Stannar hon där medan orkestern fortsätter med den fjärde symfonin, eller drar hon sig tillbaka till sitt hotellrum efter ännu en dag på jobbet? Hon började spela piano när hon var tre år, debutkonserten skedde när hon var åtta. Nu har hon passerat sjuttio. I nothäftet bläddrar jag fram till det näst sista stycket, det som också kunde ha blivit ett fint extranummer. "Kind im Einschlummern", en vaggsång, kanske den mest ömsinta sång utan ord man kan höra när avståndet till barndomen förvandlat minnena till ren nostalgi. För det är inte musik för barn utan scener från barndomen som Schumann försöker återskapa i detta opus. Och kanske är det först efter femtio år man kan spela dem så som man bör spela dem.

Martha Argerich spelar Schumanns Kinderszenen här.

Bilden ovan: Martha Argerich

Foto nedan: EJ