Skoldebattens falska motsättning

I skoldebatten finns många förståsigpåare, och jag sällar mig nu till dem. Grundfrågan gäller nu som alltid hur man ska få eleverna att lära sig det man bestämt att de ska lära sig. Det kallas pedagogik, och den kan vara såväl praktiskt som filosofiskt orienterad, såväl gammaldags som hämtad från de nymodigaste tankegångarna.

Det olyckliga med debatten är att ordning och reda ställs mot humanistiska ideal om förebildlighet, bekräftelse, engagemang och annat rätt och riktigt. Själv har jag länge varit övertygad om att det är en falsk motsättning som skapar en eländig diskussion.

Sätt tjugofem personer i ett rum - det må vara femåringar, pubertala orosandar eller vuxna - med uppgiften att utföra någonting vadsomhelst: leka, experimentera, lösa problem, läsa eller bara lyssna uppmärksamt. Regler måste då stipuleras och respekteras, även regler för ordning och uppförande, annars står helt enkelt ingen ut. Annars kommer alla förr eller senare att vilja fly rummet.

Kort sagt: innan man kan komma till skott med själva undervisningen måste man se till att samtliga tjugofem fattat att de befinner sig i en grupp där allas gemensamma trygghet och möjliga trivsel säkras av regler, att följsamhet mot dessa regler gynnar alla, ja, är en förutsättning för att någonting meningsfullt alls ska kunna ske inom rummets fyra väggar. Samt att läraren är den som ansvarar för att det fungerar som det är tänkt.

Det finns ingenting så tröttande, demoraliserande och orosskapande som hög ljudnivå och brist på ordning och reda i stora grupper. Och det finns i gruppsammanhang ingenting så ångestdämpande som lugn och ro och förutsägbarhet. Inte minst för orosandarna själva och för dem som av en eller annan anledning är på väg att tröttna.

Genuskorrigering

Jag gick med hunden förbi en förskola. Bakom hönsnätet som inhägnade lekområdet stod en pojke i fyraårsåldern och såg bekymrat på mig. Så pass upptagen av sitt bekymmer var han att han inte brydde sig om hunden, som annars barn nästan alltid brukar ställa frågor om.

Han putade med magen och sa: "Jag blev blöt, och byxorna också." På den gula tröjan lyste lerfläckarna. "Har du ramlat", frågade jag. Han nickade.

"Det är nog inte så farligt", tröstade jag, "det torkar snart och mamma kommer säkert att tvätta den".

"Ja, eller pappa".

Pastor Jansson och Skolverket

Generaldirektören och ett undervisningsråd i Skolverket har nu i DN gemensamt satt ned fötterna, som det väl blir i pluralis. Ingen som helst religionsutövning får förekomma i skolans adventsfirande, ty så säger lagen om man tolkar den rätt. Rådvilla rektorer och lärare har äntligen fått vägledning om vad som gäller om man till äventyrs vill förlägga adventsfirande eller terminsavslutning i kyrkan. Det går alldeles utmärkt om bara inte prästen deltar, eller snarare bara om prästen beläggs med munkavle angående varför man överhuvud taget är där. I kyrkan. Under advent, vad det nu kan betyda.

Pastor Jansson får väl säga några väl avvägda ord om livet som gottpåse, påminna de församlade om att det lackar mot Kalle Anka och klappar runt granen, samt påminna om ett normkritiskt förhållningssätt till Lucia. Åtminstone psalmboken kunde man tro hör hemma här, men icke; "Stilla natt" ersätts förslagsvis av "Ser du stjärnan i det blå". Nämnda stjärna bör dock ej sammanblandas med den över Betlehem. Huvudsaken är att ceremonin avsakraliseras, att alla kan sitta trygga och lugna utan risk för påverkan. Ja, kristlig påverkan, då förstås.

Allvarligt talat - hur ska andra präster än vår opportunistiske pastor Jansson ställa sig till dessa påbud från kejsaren? Om jag vore präst skulle jag be rektorer, skolverk och kejsare fara åt ett av de där ställena, ja ni anar vilket, som tyvärr enligt den moderna förkunnelsen på just förlidna Domsöndag inte längre existerar. För vad har man i kyrkan att göra om den inte längre får vara kyrka?

Missförstå mig inte. Jag är anhängare av sekularisering i betydelsen separation av kyrka och stat, skiljandet av offentligt förvaltningsväsende från religiös verksamhet. Men att skolbarnen skulle bli otillbörligt påverkade av lite insikter om vårt kulturarv och grunderna för julfirandet, i den miljö som man av någon anledning fortfarande förknippar med advent, jul och andra högtider, det kan jag inte riktigt tro.

Men dilemmat kvarstår. Rent juridiskt är det uppenbarligen riskabelt att under skoltid gå från skolsal till kyrksal med eleverna, såvida inte rektorn avkristnat prästen, alternativt vågar låtsas som om det regnar.


Foto: Anna Forslund