En solig höstdag i Fiesole

Det finns alltid en efterbörd till den gjorda resan. Foton och inre minnesbilder, men också böcker och broschyrer som man tog med sig hem för vidare fördjupning i det man varit med om. 

En månad har redan gått sedan jag tillsammans med G befann mig i Florens på årets höstresa. Det var svalt i luften om mornarna men behaglig sommartemperatur på dagarna och kvällarna - bara det ger något angenämt att tänka tillbaka på en råkall novemberdag med den första snön på marken. Till exempel en av de där sköna dagarna när vi tog bussen upp till Fiesole, fem kilometer ovanför stan med en vidunderlig utsikt i flera väderstreck.

Fiesole är en välstädad och välmående förstad till Florens med stolta anor ända från etruskisk tid. Särskilt under heta högsommardagar när luften står stilla i de florentinska gränderna är den en behaglig tillflykt också för dem som inte har förmånen att bo där. Redan för bortåt fyrtio år sedan hade jag ju en dröm om att en gång i livet ta in på Pensione Bencistà, vilket slog mig när bussen passerade skylten i en av vägens meandrar ett kort stycke före ändhållplatsen. 

Inrymt i en 1300-talsvilla har det under seklernas gång hunnit tjäna många förnäma familjer och en tid även fungerat som kloster. Konstnären Arnold Böcklin, han med den kusliga "Dödens ö", huserade här under sina framgångsrika år i slutet av 1800-talet. Många andra har valt stället för avkoppling eller skrivande under de snart hundra år som det varit ett familjedrivet pensionat. 

Det var nog främst de där bilderna av en bedårande utsikt från den gammaldags stilfulla pensionatsmiljön som lockade mig när jag såg dem i en bok om Toscana, då när jag första gången besökte provinsen och anade, eller visste, att jag många gånger skulle återkomma. Och det jag tänkte var att det nog skulle passa mig utmärkt att bo just där  - det vill säga någon gång i framtiden, i en ålder jag nu sedan länge uppnått.

Men Bencistà får vänta ännu en tid, och kanske kommer drömmen att stanna vid en dröm. Efter en promenad i brant stigning nådde vi i alla fall en likartad utsiktspunkt, slog oss ner på en stenbänk och kisade ut över Florens och Arnodalen med Chiantis kullar i ett blånande fjärran, den dagen och timmen i glittrande soldis.

Några av de monumentala byggnaderna kunde man utan svårighet urskilja: först och främst domens alltid lika dominanta kupol, men även San Lorenzos mindre men snarlika huva, den man jämförelsevis kanske inte tänker på som speciellt stor; med kikarens hjälp dessutom Palazzo Vecchios respektive Santa Maria Novellas höga och smala klocktorn. Bara den närmaste sluttningen  (ungefär ner till Bencistà) låg i klart middagsljus, resten höljd i den för trakten och dess månghundraåriga konsthistoria så typiska sfumato som inget foto rätt kan återge.

Vi vilade också framför ett annat panorama på ännu en sits av sten, nämligen längst upp i den romerska amfiteaterns perfekt anlagda halvcirkel. Utgrävningarna av den här platsen - som skedde så sent som under senare delen av 1800-talet och framåt - visade förutom arenan även langobardiska gravar, tempelgrunder och resterna av ett romerskt bad. I det arkeologiska museet strax intill ligger fynden bakom glasväggar, alltifrån skelettdelar som prydligt ordnats i rekonstruerade gravar till de små etruskiska föremål och figurer som alltid lika gåtfullt ruvar på sina hemligheter. Ett litet guldmynt från kejsar Neros tid glimmar fortfarande starkt när jag bläddrar fram det i mitt bildminne.

Av det romerska badet, den tidens utstuderade spaanläggning, märks framför allt den rekonstruerade arkad som utgjorde entrén. De olika avdelningarna med pooler för kallt, varmt och hett bad, jämte salar smyckade med skulpturer för möten och konversation, ja, dem får man tänka sig utifrån det mönster som grundstenarna bildar.

Hela området är en underbar plats att ströva omkring i. När vi var där mötte vi bara någon liten studentgrupp som undervisades i det fria, några konstnärer in spe med penslar och målarskrin och så vi andra - enstaka turister som så småningom slog sig ner i baren/bistron vid ingången, där man med samma blickfält kunde förlänga vistelsen ytterligare en stund.

Foto: EJ (klicka för förstoring!)

Ritorno a Firenze

Stazione Santa Maria Novella - som alltid myllrande av människor på språng i alla riktningar i en brådska som hela tiden hejdas av myllret självt; de ankommande väller in från perrongerna ivriga att fortast möjligt hitta ut ur den larmande villervallan, bort från det maskinella gnisslet och slamret från tågen och ljudet av hundratals rullande väskor på det vidsträckta stengolvet, trafikbullret från de omgivande gatorna, högtalarrösten som överröstar allt och dränker ropen från reskamrater på väg att tappa bort varandra och som sicksackande mot utgångarna i görligaste mån försöker undvika knuffar i mötet med de andra, de påstigande, som med spända anletsdrag och blicken höjd mot skyltar och anvisningar kryssar sig fram åt motsatt håll till rätt perrong och vagn, därmed lämnande ljusflimret från kommersen bakom sig: restaurangerna, butikerna, tobaksstånden, resebyråerna, växlingskontoren, hallen med biljettluckorna, väntsalar där också en del av dem som kommit för att  möta någon befinner sig, de som backar ut ur trängseln och tar en stående caffé och en panino eller väljer bokhandeln som också finns där, för att i dess relativa lugn förstrött studera mer eller mindre fängslande titlar och omslag. 

Väl ute på det spatiösa stationsområdet sprider sig folkmassan och tunnas ut, bland annat i en rännil mot sydost i vilken jag själv nöjd och lycklig ingår, och som snart når Piazza Santa Maria Novella ett par, tre minuter bort. Här på det vidsträckta torget framför kyrkan med den överdådiga i marmor dekorerade fasaden är förvisso alltid liv och rörelse men sällan trängsel: här hörs det unisona sorlet från restaurangernas uteplatser, här samlas man i klungor kring Dylan-epigoner och andra gatuartister, emellanåt också i bröllopsföljen eller som demonstranter rustade med fanor och påstridiga appeller (den här gången om sveket mot kurderna). Först mot morgonsidan tystnar torget helt innan renhållningen tar vid med sina borstförsedda fordon, då även en eller annan rullande väska på nytt börjar höras. Jo, nog märks det att Florens är ett av de stora europeiska turistmålen.

Det här torget, numera belagt med stora stenplattor och prydliga planteringar, är jämte de närbelägna kvarteren ett gott val om man vill bo i centrum med närhet till allt, inklusive Oltrarno. Via della Scala, Via del Moro, Via dei Fosse - gamla mörka gator med trottoarer inte bredare än att man endast med nöd och näppe möter någon utan att någon tvingas ner i rännstenen.

Här är gott om osterior och antikaffärer, och österut mot San Lorenzo ännu fler av de små barer och butiker där dofterna av kaffe och läder når ända ut på gatan. Väskor, väskor, väskor i tusental i denna stad; de inramar butiksdörrarna och hänger därinne från golv till tak i det grottliknande utrymmet, alltid lika väldoftande av vera pelle.

Den här gången fann jag ett utmärkt B&B med self check in (läs: själv-är-bäste-dräng), vilket är gott nog för den som inte behöver dygnetruntservice. Tjugosex nyrenoverade kvadratmeter med två fönster ut mot Santa Maria Novella, vattenkokare, kylskåp, tv, daglig städning, hårtork, handduksbyten, duschgel, praktiskt taget allt som erbjuds på de bästa hotellen förutom just service och onödig lyx. Frukost serveras den som så önskar, för övrigt enda gången man träffar de unga och sympatiska människor som sköter etablissemanget. Det första jag gör är att jag går till ena fönstret, öppnar det och blickar ut mot kyrkan och piazzan och tyst begrundar min återkomst (se bild nr 2 uppifrån); jag är från och med nu och sex dygn framöver tillsammans med G installerad på B&B Dimore le Leopoldine i Florens - och helt tillfreds.

Vi återser Florens i flödande oktobersol och luften är ljum ända fram till sena kvällen, precis så som jag tänkt mig. Trängseln som man möts av redan på stationen finns (precis som i Venedig), men bara på vissa platser: Piazza Signoria med Palazzo Vecchio och Uffizierna och givetvis framför domen med dopkapellet och kampanilen. Även Ponte Vecchio hör till det som alla måste ha passerat för en selfie. Givetvis märks den också påtagligt framför de mest berömda tavlorna i Galleria degli Uffizi; framför Botticelli, Leonardo, Rafael och de andra konsthistoriska giganterna tätnar grupperna av åskådare. 

Femhundraårsminnet av universalsnillet Leonardos död firas i år och här har han numera en egen sal med tre av de mest kända målningarna. Jag blir stående en stund framför Bebådelsen och tänker att den måste vara den överlägset vackraste av alla bebådelser, om än i hård konkurrens med Fra Angelicos i San Marco-klostret.

I övrigt verkar stan ha en förunderlig förmåga att svälja turistströmmarna; inga köer alls till San Marco, Cappelli dei Medici, Bargello eller Santa Maria del Carmine. Inte heller några svårigheter att med några timmars varsel boka bord på gamla pålitliga restauranger. Redan första kvällen går vi till Ostaria dei Centopoveri och lyckas utan förbeställning bli serverade den där italienska måltiden man sällan blir besviken på.

Foto: EJ (klicka för större bilder!)
  

Höstresan

Efter att just ha lämnat lantlivet och under ett par dagar ägnat mesta tiden åt att planera, boka och packa står nu kabinväskan nedbantad och klar. Tänkte lite ambitiöst ta med mig en väl lämpad men praktiskt taget bortglömd roman av Hjalmar Bergman. Men "Savonarola" i min upplaga är gediget inbunden och alltför tung och får därför vänta, framlagd på en av bokstaplarna.

Bergman blev i likhet med de flesta andra tidigt hänförd och uppfylld av Florens, av stadens skönhet och dess omätliga historiska betydelse för konsten, litteraturen, vetenskapen, arkitekturen, tekniken, den politiska filosofin, ja vad allt har inte spår till florentinsk medeltid och renässans?

Och där finns också en kort men mycket fascinerande tid i slutet av 1400-talet då den fanatiske munken Savonarola lyckades åstadkomma en politisk-religiös väckelse som drog med sig både hög och låg, kända och okända. Det ska bli intressant att se vad Bergman gjorde av detta i sig så rika och dramatiska stoff.

Nej det fick bli en tunn bok, en diktsamling för läsning en kort stund innan sänglampan släcks, efter dagar som nu liksom alltid lär bjuda på en rikedom av intryck att sortera. Anne Carson sägs vara en av dem som ska få Nobelpriset på torsdag. Det är nog ingen läcka, det är bara vadslagningsinstituten som gissar. Men jag tar med mig "Makens skönhet" för omläsning så får vi se.  

Florens - jag vet inte för vilken gång i ordningen. Det blir bland annat ett återbesök i Uffizierna, Dit man ju kan gå hur många gånger som helst, bara man numera är klok nog att förbeställa biljetterna. Annars räcker det långt med att bara ströva omkring i denna underbara stad som också i sitt mättade yttre uppvisar en skönhet som bara ökar med varje återbesök.

Bokat bord på Osteria dei Cavalieri i morgon kväll har jag också gjort. Men det är i Pisa det, där tornet väl fortfarande lutar eller inte, beroende på från vilken vinkel man betraktar det.

Lagom sommarvärme spås av väderlekstjänsterna, så med lite tur  artar sig höstresan så som den brukar göra. Och vad beträffar själva planeringen har jag alltid funnit ett visst nöje i den. 

Foto:EJ

Pausfågeln - eller konsten att undvika Stendahls syndrom

När man promenerar i städer som Florens och överväldigats av intryck från konst och historiska miljöer kan man behöva återhämta sig på en plats i skydd mot buller, trängsel och intensiv påverkan. 

En liten klosterträdgård som den med apelsinträden i Basilica di San Lorenzo kan då bli rum för en välbehövlig paus. Eller varför inte Giardino Boboli, som tvärtom är en stor trädgård, eller rättare sagt en park tillräckligt avskärmad för att kunna erbjuda en relativ stillhet, åtminstone en vacker dag i början av november när man fullproppad av konsten i angränsande Palazzo Pitti stiger ut i solen igen. 

Få människor i rörelse här ute. Även här förtrollande vyer över stan och det toskanska landskapet, men på ett angenämt avstånd. En amfiteater, bassänger med fontäner, skulpturer på höga socklar här och var, men i övrigt mest grässlänter, trappor i avsatser, träd, lövgångar och den starkt sluttande och av cypresser kantade promenadvägen ner mot en damm och en staty av Andromeda. 

Sätter man sig på en stenbänk för att vila och låter blicken sjunka ner mot gruset är det kanhända en rödhake man möter. Plötsligt är det bara den jag ser, just när den stannat till på sin jordnära rundtur och med en lätt huvudvridning visar att den också sett den andre, mig. 

Den hör hemma här, helt obekymrad om parkens ryktbarhet och krav på inträde.

Kanske trodde den att jag hade bröd i fickan, eller ville den bara visa upp sitt vackra röda bröst. I varje fall hade den ingenting emot att bli fotograferad. Den fortsatte gå helt lugnt och flög sedan iväg, medan jag blev sittande en stund.

Därefter redo för nya upplevelser och intryck.

Foto: EJ

Broarna i Florens

Sex broar korsar Arno i Florens. De som besöker staden ser, och kanske också passerar, som mest kanske tre av dem. De flesta bevarar endast den medeltida Ponte Vecchio i minnet. 

Från Ponte Vecchio ser man västerut Ponte Santa Trinità och bortom den skymtar Ponte alla Carraia. Österut syns Ponte alle Grazie innan Arno kröker sig och försvinner ur synfältet. Från den upphöjda positionen i Uffiziernas fönster ser man förstås ännu längre västerut. 

Ponte Vecchio är som namnet säger gammal, och inte bara gammal utan äldst och jämte domens kupol och Michelangelos David på Piazza Signoria stadens mest kända och avbildade emblem. Med sin säregna överbyggnad är den inte bara en överfart utan ett centrum för handel (från början slakteribodar och sedermera guldsmedsbutiker) och dessutom en avgörande del av den långa förbindelselänken mellan Palazzo Vecchio och Uffizierna på norra sidan och Palazzo Pitti på den södra.

Det är den så kallade Vasarikorridoren, vilken möjliggjorde att man osedd av folk på gatan kunde förflytta sig mellan maktens boningar på ömse sidor av floden. Länge har jag önskat gå den där korridoren, numera åtminstone delvis ett konstgalleri, men man tvingas tyvärr lösa hutlöst dyra biljetter med obligatorisk guidning så det har inte blivit av.

Jag läser om Ponte Vecchio att den brast vid en översvämning redan på 1300-talet men att den snart nog återställdes. Vid den svåra översvämningen 1966 skadades den också. När sedan britterna i slutskedet av andra världskriget närmade sig Florens och tyskarna tvingades tillbaka, undantogs Ponte Vecchio från brosprängningarna. Den lär ha skonats på direkt order av Hitler, som uppenbarligen hade fascinerats av denna berömda bro under ett besök före kriget. En maktmänniskas nyckfulla gränsdragning fick råda, med orubblig hänsynslöshet i övrigt. 

Övriga broar sprängdes alltså, inklusive Ponte Santa Trinità, en renässansskapelse från 1500-talets senare hälft med Bartolommeo Ammanati som upphovsman. Den är tveklöst den vackraste, ett under av elegans och stilrenhet. Inte för inte antar man att designen i själva verket är Michelangelos. 

Ett av mina många starka minnen av Florens är förknippat med den här bron. Det är längesen nu, men jag anlände en gång med tåget från Rom, ställde in väskan på hotellrummet och gick direkt ner till Arno och Santa Trinità. Klockan var kvart i fem på eftermiddagen, jag var ensam, solen stod lågt och plötsligt ringde stans alla kyrkklockor både i norr och söder. Märkvärdigare än så var det inte. Bara den som stått där på liknande sätt förstår hur märkvärdigt det var.

Brons tre valv lyfter en smäcker, svagt elliptisk båge med triangulärt utskjutande valvfästen, där man vackra dagar och kvällar ofta ser ungdomar sitta med sin partner eller en bok på andra sidan räcket. Vid vardera brofästet finns skulpturer som representerar de fyra årstiderna.

Ponte Santa Trinità restaurerades till ursprungligt skick på femtiotalet. I likhet med vad som skedde med Ponte Pietra i Verona (som jag skrev om här) hämtades sprängda delar upp ur floden och sattes på plats; även huvudet och en arm som saknades på Våren kom till sist till rätta. 

Det finns någonting gripande och försonande i detta slags strävan att återupprätta och gottgöra det som destruktiva krafter slagit i spillror, något hoppfullt i de kultur- och självbevarande krafter som återskapar historisk kontinuitet. 

Jag kan inte låta bli att tänka på de kulturskatter som islamistiska galningar nu krossar i Mellanöstern. Kommer de någonsin att kunna restaureras när barbariet är över? 

Foto: EJ

Florens - konstens paradis

Den snillrike Filippo Brunelleschis märkligaste skapelse, kupolen till Santa Maria del Fiore, är själva signum för ett Florens där osannolikt mycket annat tävlar om att vara det. Även i de trånga gränderna i kvarteren omkring kan man orientera sig med sikte på detta enorma byggnadsverk. Man ser en smal sektor av det ljusa teglet innan den vidare himmelskupan tar vid. Och från en utsiktspunkt på avstånd är det i första hand domens kupol som sticker upp och dominerar stadsbilden.

Inte ens den magnifika Piazza Signoria kan mäta sig med Piazza del Duomo, där förutom domen Giottos kampanil och det oktagonala baptisteriet utgör en marmorns apoteos som fullständigt kan ta andan ur en när man närmar sig och ser helheten, en helhet som aldrig kan fångas på en enda bild.

Till den här platsen hör sedan länge ett museum - Museo dell´Opera del Duomo - som väl inte hör till de mest besökta i denna för sin konst och sina muséer så berömda stad. Alldeles nyrenoverat hade det öppnat bara några dagar innan vi anlände. Det är absolut värt ett besök, och dessutom relativt billigt om man köper en biljett som inkluderar allt sevärt på Piazza del Duomo, där man framför allt inte får missa baptisteriets innertak med de enorma mosaikerna som bland annat skildrar yttersta domen.

Själva museilokalen är i sig mycket attraktiv i sin delvis öppna treplanslösning. Här inne finns bland annat originalen till baptisteriets berömda portar och till de reliefer och skulpturer som pryder kampanilen och domen. Videofilmer och modeller berättar om byggnadernas historia. 

Ett par skulpturer som inte hör till fasaderna är särskilt fascinerande. Den ena är Michelangelos Pietà, men inte den med den ungdomliga Maria som finns i Peterskyrkan, utan den med korsnedtagningen där även Nikodemus och Maria Magdalena finns med. Det är ett sent verk som Michelangelo sägs ha satsat hela sin själ i, till och med så att Nikodemus anses vara ett självporträtt. När han så småningom upptäckte brister i stenen, och kanske också av andra skäl var missnöjd med det nästan färdiga resultatet, högg han i vredesmod sönder delar av skulpturen som senare lagades. 

Det är alltså ett ofullbordat verk, om än inte lika ofullbordat som de så kallade slavarna i Accademia. Ofullbordat men inte mindre fulländat vad gäller komposition och uttryckskraft. Om bland renässansens stora mångsysslare Leonardo är den store ingenjören, det vetenskapliga snillet, är Michelangelo poeten, en kroppens och känslornas utmejslare som får de starka känslorna att strömma ur sten och fresk. 

Den andra skulpturen som väcker känslor är Donatellos gestaltning av Maria Magdalena. Den är av trä men präglas av samma realism som hos Michelangelo. Enligt en medeltida legend var hon en syndare som sökte botgöring i ödemarken, vilket torde vara det som Donatello tog fasta på när han framställde henne som här - en härjad och av bön och fasta utmärglad kvinna klädd i djurhudar. 

Hur annorlunda då med Tizians porträtt av henne. Vi såg det dagen innan i Palazzo Pitti, och den bilden är i sin utrerade sensualism förmodligen för vågad för face book, som G kommenterade saken. Tydligtvis var Tizian mer intresserad av den sköna synderskans apparition före botgöringen. 

Jag vill också nämna min upptäckt av Andrea Pisanos förtjusande reliefer från 1300-talet, de som bland mycket annat pryder kampanilen. En serie "tavlor" med bibliska motiv och scener som visar hantverk, näringsliv och väsentliga mänskliga aktiviteter. Musik, arkitektur och konst, men även vävning, navigation och vinframställning hör till det som avbildas. Vinet skildras med en Noa på fyllan. Jubal, musikens anfader, blåser hårt i luren. Och båten ros mot säker hamn med hjälp av observanta navigatörer. 

Till sist. Jag kunde inte motstå frestelsen att den där vackra dagen ta den 463 steg långa och trånga spiraltrappan upp i domens kupol och än en gång äntra lanterninen för att kunna överblicka den vackraste av städer. Jag tillstår att det var mer påfrestande än jag mindes, men belöningen är värd all ansträngning. Medan man tillsammans med sina flåsande medklättrare tar sig uppåt kan man förslagsvis betänka att man trots allt rör sig upprätt i det dubbelskikt av konstruktionen som var en del av Brunelleschis djärva idé om att en sådan gigantisk kupol vore möjlig att realisera.

Foto: EJ (Klickbara bilder)