Tenebrae i domkyrkan

Foto: Sim Canetty-Clarke

Den mänskliga rösten, en kör av röster i olika lägen, stämsång i ett skimrande harmoniskt flöde - ja, nog hör detta till det vackraste örat kan höra. Ges ett tillfälle att lyssna till levande sång av en prima vokalensemble bör man se till att inte missa det. Nyligen fanns ett sådant tillfälle i Uppsala domkyrka.

Det var praktiskt taget fullsatt när den londonbaserade kören Tenebrae intonerade ett stycke av Gustav Holst: "The Evening Watch". Sedan följde ett program med idel anglosachsisk körmusik, med tonvikt på verk från 1900- och 2000-tal. Det enda jag var bekant med sen tidigare var Herbert Howells´ sexsatsiga "Requiem", ett underskönt verk som jag talat mig varm för här i bloggen förut. *

Jämte requiet var det som gjorde starkast intryck på mig det som också valts som titel för programmet - "A Prayer for Deliverance" - av den unge amerikanske tonsättaren Joel Thompson (f. 1988).  Det är en mäktig komposition som i ett expressivt tonspråk rymmer allt vad en bön om befrielse från det onda kan tänkas rymma, i det här fallet bönerop och vädjanden tonsatta mot bakgrund av Covid-19-pandemin och det rasistiska polisvåldet. 

O God, my God...How long?...How long will You hide your face from me?...Look at me and answer me!...Give light to my eyes, O God! Or I will sleep the sleep of death....I  will sing praises, O God, when You deliver me. Amen. **

Jag har lyssnat om och om igen till denna konsert i efterhand, vilket är möjligt eftersom den som helhet finns på en nyligen utgiven cd. Kan avlyssnas på Spotify eller Idagio.

* Om Howells´ Requiem se vidare här och här

** Obs! Endast brottstycken av texten. 

Foto (överst): Sim Canetty-Clarke.

Allhelgonatid

Ljuslågor i mörker på tröskeln till november, allhelgonadagens kväll. Jag gör än en gång den årliga, säregna promenaden på Gamla kyrkogården, ensam men i sällskap med många andra som besöker sina anhörigas gravar för att tända en lykta eller ett ljus. Aldrig annars så många samtidigt på denna plats. Aldrig annars vandra här bland skuggor, nej inte ens skuggor utan mörka skepnader som helt gått upp i mörkret. Ljusblind vandra endast vägledd av lågmälda röster och knaster i gruset.

Herbert Howells Requiem är inte så känt som det borde vara. Ett körverk i sex satser med inslag av solosång. Speciellt de båda satserna som betecknas Requiem I och II är makalöst vacker och hugsvalande musik, musik som stiger och sjunker som dyningar mot sorgsna stränder. Jag skrev om den redan för åtta år sedan, och jag återvänder ständigt till den. 

En inspelning med The Dale Warland Singers rekommenderas (finns både på Spotify och på Youtube), förutom den med The Corydon Singers som jag har på cd och länkade till förra gången, men som tyvärr inte längre är tillgänglig på Youtube. 

Foto: EJ.

Requiem

Ett requiem brukar höra till de musikaliskt resursstarka kyrkornas satsningar i allhelgonatid. Faurés och Mozarts dödsmässor dyker varje år upp i annonserna. Ibland också Brahms "Ein deutsches requiem" och givetvis en del äldre tonsättares verk som då alltid rymmer inslaget av såväl vredens dag som bönen om vila och det eviga ljuset. Verdis operamässiga Requiem kräver lite väl mycket för att kunna uppföras annat än i undantagsfall. Kanske är det också trots det sakrala innehållet mer ett verk för konsertsalarna än för kyrkorummet.

Nu och då kan även den förnämliga engelska körmusiken avlyssnas. Första gången jag kom i kontakt med Herbert Howells´ (1892-1983) Requiem var dock varken i någon kyrka eller i allhelgonatid. Det var en natt för rätt många år sedan när radions p2 stod på som jag plötsligt lystrade till, vände mig i sängen och skruvade upp volymen för att riktigt kunna höra vad som omedelbart fångade mitt öra. En skimrande melodisk stämsång för delad, eller dubbel, kör som ibland tycktes försatt i svävning mellan tonarterna eller upplöst i alla tonarter samtidigt. Om man till äventyrs tror att sådant inte kan låta vackert torde man bli tvungen revidera sig efter att ha hört vad jag hörde den natten.

Howells skrev sitt Requiem 1936 efter att hans ende son dött vid nio års ålder. Han utvecklade sedan verket till ett andra requiem på samma material - "Hymnus paradisi" för kör orkester - som emellertid även det förblev ouppfört intill 1950. Det var tonsättarkollegan Ralph Vaughan-Williams som förmådde Howells att ta fram detta "privata" verk ur skrivbordet och låta offentligheten ta del av det. Omständigheterna gjorde dock att det det ursprungliga Requiem för enbart kör inte uppfördes förrän 1980.

Detta Requiem följer inte den klassiska katolska mässans delar. I stället består det av följande fem satser: Salvator Mundi, Psalm 23, Requiem aeternam (I), Psalm 121, Requiem aeternam (II) samt I heard a voice from heaven. I synnerhet de båda Requiem aeternam är körlyrik av bästa märke.

Den skiva jag hörde den där natten skaffade jag sedan, och den finns utlagd på Youtube. Först de tre första satserna till och med Requiem aeternam (I) (som börjar efter 5:10) här. Sedan Requiem (II) här. Det är Corydon Singers under Matthew Best som sjunger.

Foto: EJ