Mitt i programmet - en upptäckt!

'

Det var för några veckor sedan. Jag var åter på plats för en pianoafton i Konserthusets stora sal i Stockholm. Norges främsta bidrag till pianoeliten, Leif Ove Andsnes, spelade Grieg och Chopin plus en norsk kompositör vars namn jag aldrig tidigare noterat. Det var givetvis Chopins 24 preludier som var dragplåstret, för mig liksom för de flesta andra. Griegs pianosonat i e-moll hör man inte så ofta, ett habilt ungdomsverk som inte heller denna gång lämnade några djupare spår i mig.

Det gjorde emellertid nästa programpunkt som började med att Andsnes helt kort presenterade en pianosonat av en annan landsman, nämligen Geirr Tveitt (1908-1981), närmare bestämt hans Sonata Etere, op. 129 (1941) byggd på ett par av folkmusik inspirerade teman från Hardangerdalen, Tveitts hembygd. Folkmusiken var denne originelle tonsättares främsta inspirationskälla och han var i så motto något av en norsk Bartók, som både samlade, arrangerade och skapade konstmusik av Hardangerdalens tonspråkliga arv.

Sonaten - ett verk på dryga halvtimmen - imponerade på mig och fick mig än en gång undra över hur många de kan vara, de där snillena man aldrig kommer att upptäcka. 

Tre satser består den av, denna sonat nr 29, den enda som finns kvar efter den stora branden när hemmet och merparten av Tveitts rika produktion gick upp i rök. Av det som finns kvar har dock en del kunnat rekonstrueras, bland annat från inspelningar.

Det är spänningsladdad musik, modernistisk och kärvt melodisk och - som Andsnes antydde - ibland påminnande om rysk musik (t ex Prokofiev), ibland om fransk. Vilket Andsnes sedan visade genom att som extranummer spela dels Claude Debussys Den sjunkna katedralen, "La cathédrale engloutie", ur Préludes för piano, bok nr 1, dels också Allegro ur Rachmaninovs "Études-tableaux" för piano op 33:2. Släktskap i tongångar och komplexitet, jodå, men samtidigt är Tveitts musik sin egen, koncipierad utifrån en solid förankrimg i hembygdens folklore.

I sin livsåskådning - med en förkärlek för förkristen nordisk mytologi - var han en särling med grumliga nationalistiska böjelser, dock tydligen utan att hamna i Knut Hamsuns villfarelser. Tvärtom anslöt han sig till motståndet mot den nazistiska ockupationsmakten.  

På Youtube och andra strömningstjänster som Spotify och Idagio kan man ta del av några inspelningar av hans verk. Jag har exmpelvis funnit en av den 29:e pianosonaten där man också löpande kan följa med i noterna  (Youtube - här - dock med okänsliga reklambrott för icke prenumeranter; Spotify har en inspelning med Geir Botnen - här). De lättillgängliga, vackert orkestrerade folkvisorna - organiserade i sviter  - finns på flera skivbolag, liksom även några pianokonserter, bland annat den stormiga fjärde, op. 130, "Aurora Borealis". 

Slutligen vill jag nämna humorn som glimtar fram i folkvisorna, både i titel och innehåll. Se och hör exempelvis pianisten Greg Niemczuk framföra ett stycke betitlat "Hardingöl", en tribut till den hemlagade drycken som landar i ett minst sagt raglande spel med hela högra underarmen på klaviaturen - här. Nog finns väl här också en illa dold hälsning till Maurice Ravel?

Allt detta och mer därtill har jag med stort utbyte ägnat de senaste veckornas lyssningstid åt.

För övrigt är Leif Ove Andsnes för närvarande på turne i USA:s öststater med samma program som i Stockholm.

Foto: Wikipedia

Sokolov hösten 2024

Han kom även i år till sist. 

Med fjorton dagars uppskov på grund av sjukdom var Grigory Sokolov traditionsenligt på plats i Stockholm för sitt årliga besök i Konserthuset. Allt var sig likt så förhoppningsvis är det inget allvarligt som drabbat honom. 

Vi får väl anta att hans minutiösa kontroll av skicket på den flygel han ska använda sig av också gäller det avgörande fysiska instrument som han själv utgör. Han är sjuttiofyra år fyllda, och vi som hör till samma generation vet att kroppen inte längre i allt är vad den en gång var. Vad gjorde man om man som legendarisk världsartist med skyhöga krav på sig själv kände sig opasslig och fruktade att inte kunna ge sitt allra bästa?

Nog spekulerat om omständigheterna, som jag inte vet mer om än så. Innehållet denna gång bestod av klavermusik av ett stort namn i engelsk renässans samt ett par huvudfigurer i 1800-talsromantikens rika pianolitteratur: Chopin och Schumann. Inga "tunga" verk dock, utan snarare verk för salonger av det intimare slaget. 

Att Sokolov ägnar en avdelning åt tidig musik är ingenting ovanligt - tidigare har vi bland annat hört honom i Couperin, Rameau och Purcell. Att han nu lägger William Byrd (1543?-1623) till sin repertoar är bara i sin förväntade ordning.  

Byrd använde sig av samtidens melodier och danser som han varierade och utsmyckade med en mängd drillar och annan musikornamentik. Det är lättsant och charmerande, vilket även titlarna ibland understryker. Som i det inledande stycket "John come and kiss me now", vilket enligt programbladet bara är första raden i en vers som i sin helhet på svenska lyder: "John kom och kyss mig nu, John kom och kyss mig nu. John kom och kyss mig då och då. Och gnäll inte mer". Lyssnar man med det örat kan man säkert höra något av den sortens lust och lekfullhet i åtminstone några av styckena. Och Sokolovs distinkta spel med restriktiv användning av pedal ger lyft och luft och porlande klarhet åt Byrds musik på en modern flygel.

Efter paus sju mazurkor av Chopin (op.30 och op. 50). Konstfullt stiliserad dansmusik även detta, som väl bör räknas till den mest exklusiva salongsmusiken. Sokolov spelade dem utan markant egensinne, men som vanligt med stor omsorg om detaljerna. Bland extranumren gav han ytterligare tre av senare tillkomna, op. 68: 2 och 3, där den sirliga förstnämnda i a-moll med sina drillar kunde uppvisa en viss släktskap med Byrd, medan den melankoliska i ciss-moll, op 63:3 slutligen skänkte ett slags avklarnat lugn. Säga vad man vill om Chopin, han kunde fylla en relativt enkel struktur som den för en mazurka med ett rikt mått av nyanserade stämningar.

Av Schumann fick vi höra "Waldszenen", op. 82, vilket inte precis är den Schumann man primärt brukar få lyssna till av pianovirtuoser av Sokolovs kaliber. Nio ganska korta karaktärsstycken av typisk Schumannsk karaktär där väl bara "Vogel als Prophet" är någorlunda känt som enskilt nummer. 

Själv är jag rätt förtjust i flera av Schumanns alster av det här slaget, inte minst det mer frekvent förekommande "Kinderszenen", op. 15. Bland skogsscenerna är det tredje och det sista stycket två sådana pärlor som jag ofta återkommit till. "Einsame Blumen" - ett lyckokast trots notbildens bedrägliga enkelhet, och "Abschied" - ett lyriskt avsked som hellre än melankoli rymmer en air av rogivande reflektion efter de blandade upplevelserna av skogspromenaden. Den har ju förutom jaktscener, profetisk fågelsång och vänligt landskap även bjudit på en enslig plats hemsökt av gudvet vad ("Verrufene Stelle").

Extranumren blir numera oftast sex stycken, så även denna gång. Förutom ännu några mazurkor även Preludium i c-moll (ur 24 preludier ) av Chopin, en Chaconne i g-moll av Purcell och som avslutning det andäktigt serena Bach-preludiet (BWV 855a) i h-moll i arr av Siloti.

PS. Sokolov gav efter Stockholmsbesöket tillsammans med en annan pianist en extra konsert i Paris som hommage till den ryske pianisten och antikrigsaktivisten Pavel Kushnir som i somras hungerstrejkade och dog i ett ryskt fängelse. Många andra berömda pianister och musiker har betygat sin aktning för Kushnir (se här), som först efter sin död blivit känd utanför Ryssland och de lokala sammanhang där han var verksam. 

Mer finns att läsa - här och här - om denne säregne, högt begåvade musiker och skribent som offrade sitt liv i protest mot det ryska angreppet på Ukraina.

 Foto (överst): Nadja Sjöström, Konserthuset

Sokolov

Det har inte alltid varit fullsatt i Stockholms Konserthus vid Grigory Sokolovs så gott som årligen återkommande besök en söndag i slutet av oktober. Men igår, söndagen den 31 oktober 2021, var det i stort sett bara skymda platser uppåt sidoväggarna på andra raden som resterade för den som beslutade sig i sista stund. Kanske beroende på att fjolårets konsert uteblev av skäl som alla känner till, kanske bidrog programmet också en del - Schumanns "Kreisleriana" och Rachmaninovs 10 preludier, op. 23 - eller också längtade många med mig helt enkelt efter att återuppleva pianots häxmästare nummer ett, när nu, efter allt som varit, chansen gavs på nytt.

Hur som helst, i den som vanligt närmast rituella inramning som är till för att allt annat utom musiken ska tona bort och försvinna, genomförde han på nytt en konsert som lever kvar inom en långt efter dess obligatoriska avslutning med sex generösa extranummer.

Robert Schumanns "Kresleriana" är förstås ett repertoarstycke som ingen pianovirtuos kan förbigå med tystnad. Dess bipolära kast mellan stark upprördhet och lyrisk ömsinthet kräver sin hängivne uttolkare, och Sokolov tog ut svängarna maximalt får man nog säga. Hans ff (forte fortissimo) bör nog tecknas fff och kan göra en ängslig för instrumentets skull; han kör ibland så det ryker eller så att man börjar tvivla på att det finns någon filt kvar på hamrarna. Helt övertygade mig inte Sokolov i detta stycke, som jag för övrigt fortfarande söker min favorituttolkare av. (Inte heller en förnyad lyssning till Vladimir Horowitz förmår övertyga mig om att detta är geniet Schumanns bästa pianoverk. Det är kanske där det i grund och botten ligger).

Ett stycke in i andra avdelningen kände vi nog oss alla lika hemmastadda med Rachmaninov som Sokolov själv. Även den musiken skiftar ju mycket kontrastrikt mellan det virtuost bländande och en helt betagande rysk melankoli. Min favorit i op. 23 är det elegiska fjärde preludiet i D-dur (som jag tidigare skrivit om här och här). Det mest kända är nummer fem, Alla marcia, i g-moll, som onekligen är ett mycket charmigt och medryckande stycke, av Sokolov utfört med en behärskad precision som söker sin like. Är det inte i själva verket lite av en tennsoldaternas march vi hör? I nummer två, det sanslöst virtuosa Maestoso i B-dur, kom Sokolovs kraftfulla sida till sin fulla rätt. Dessa preludier komponerades efter den andra pianokonserten, Rachmaninovs mest kända verk. De är av samma romantiskt melodiska karaktär och förtjänar att bli lika kända och uppskattade som den.

Ja, och så följde då som alltid den tredje avdelningen, extranumren, som denna gång inleddes med ett par av Chopins Polonaiser, den i ess-moll, op. 26:2 och därefter den i Ass-dur, op. 53, det kanske mest kända av Chopins många populära pianostycken. Och märkligt nog var det just i detta snudd på uttjatade stycke musik som det hände något alldeles särskilt, det som händer ibland med musiker av Sokolovs slag. 

Plötsligt elektrifieras hela salen av en oerhörd närvaro när den för alla så välbekanta musiken med små medel och ett inspirerat spel låter förändrad och klingar som ny, som om man hörde den för första gången, som om den plötsligt uppenbarade ett oanat innehåll när den väl befrias från slentrian och tom retorik. Det kan som i det här fallet röra sig om ett något neddraget tempo, vissa fraseringar med en lite annan dynamik, en återhållen men syn- och hörbar intensitet. 

Det är svårt att beskriva detta och naturligtvis fick Sokolov efter stormande bifall fortsätta med sina säkert i förväg planerade encores. Jag fick höra några andra av mina favoritstycken, bl a Brahms Intermezzo i A-dur, op. 118:2 (som jag också skrivit en hel del om), ett kort preludium av Skrjabin från hans 24 preludier, op. 11:14, som jag ständigt har liggande på flygeln här hemma. Slutligen tog han adjö med det underbara Busoni-arrangemanget av Bach-koralen "Ich ruf´zu dir, Herr Jesu Christ". 

Det är här i slutskedet av konserten man frågar sig varför han alltid är så generös med extranummer. Jag vet inte, men jag gissar att han lever helt för musiken, och att han efter ett par timmars musicerande, trots sitt behärskade och formella uppträdande, befinner sig i ett "flow" som gör att han gärna spelar vidare. Och spelar vidare gör han i ett oavbrutet turnerande Europa runt, sina 70 år till trots. Med ett nytt program och nya extranummer nästa år igen.

Helgens möten med Grigory Sokolov

Sedan 2004 har Grigory Sokolov med två undantag årligen återkommit till Stockholms Konserthus. Åtminstone hälften av dessa tillfällen har jag befunnit mig på plats. Så även denna sena oktobersöndag när han spelade sonater av Haydn och Beethoven.

Denna gång mötte jag honom också på ett alldeles särskilt sätt. Mer om det senare.

Haydn skrev galant och lyckligt i dur, det är så vi oftast känner honom. Så även i de talrika klaversonaterna vars wienklassicistiska format i hög grad är hans egen uppfinning. Sokolov valde emellertid den här aftonen tre mollstämda sonater ur Hob. XVI: nr 44 i g-moll, nr 32 i h-moll och nr 36 i ciss-moll. Speciellt sista prestosatsen i nr 32 ger prov på en kompositör på energiskt högvarv som välkommen omväxling till det rikt varierade och ornamenterade glitter som annars är hans signum. 

Sokolovs oändligt delikata anslag kommer helt till sin rätt i stycken som dessa. Och nog är det signifikativt för denne den moderna konsertflygelns främste domptör att inför paus droppa sista tonen i sista satsens menuett och trio i nr 36 som om den - i pianissimo - vore värd allt vad som sammantaget föregått den.

Efter paus fortsatte molltonen med Beethoven, först den tjugosjunde sonaten i e-moll och sist hans sista i c-moll, op.111. 

Vad är det Beethoven försöker fastslå i de mäktiga inledande ackorden i sista pianosonaten? Det är inget enkelt sakförhållande, det kan man förstå av kasten mellan tvivel och upproriskhet som omedelbart följer. Jag nöjer mig med antagandet att det gäller storm och längtan i den musikaliskt slagkraftigaste formen. Sista satsens Arietta är ingenting mindre än ett mirakel, ett pianomusikens testamente till eftervärlden. För min del har den varit min favorit bland Beethovens sonater sedan jag i unga år lyssnade till den på en LP med Maurizio Pollini.

Vad finns att säga om Sokolovs utförande, annat än att jag blev helt hänförd. Mästaren gav sig den här musiken helt i våld, och jag fick känslan av att han höll hela publiken i ett andlöst grepp när han lät variationerna flöda med utnyttjande av hela klaviaturen från sprödaste diskantblänk till mullrande basgångar. Herregud, vilken musik och vilket musicerande!

Sedan som vanligt den generöst tilltagna extrakonserten. Även denna gång inte mindre än sex extranummer. Av Schubert ett stycke ur Moment Musicaux, sedan Chopin, ett par Nocturner och ett par preludier ur 24 Preludier. Även ett stycke av Rameau, som ju sedan gammalt hör till Sokolovs repertoar.

Och mitt särskilda möte med Grigory Sokolov den här gången? Så här var det. Jag satt med min hustru på flyget hem från Venedig i lördags, jag vid gången, hustrun till vänster om mig och längst in vid fönstret en äldre man. Jag läste i Jean Gionos "An Italian Journey" och försökte vila en stund. Mot slutet av resan tittade jag förbi min hustru och blev plötsligt varse profilen på mannen som satt bredvid henne som ovanligt bekant. Varpå jag viskade i hennes öra: Jag tror att du sitter bredvid Grigory Sokolov. Nej, aldrig, viskade hon tillbaka och tittade roat på mig. Han skulle aldrig sitta intryckt i en trång Norwegian flight. 

Jag fortsätter att förstulet snegla åt vänster, och det måste förbanne mig vara Sokolov i egen hög person som sitter där; en sådan dubbelgångare existerar inte i sinnevärlden. Så jag viskar på nytt i hustruns öra: Jag är säker, hundra procent säker, det är Sokolov. Hon tittar leende på mig, nu något mindre misstroget.

Mästerpianisten sitter försjunken i tankar, tittar växelvis ut genom fönstret och ned i sin vänstra handflata där han gömmer ett flerdubbelvikt papper som fylls med små snabba noteringar. Jag får för mig att han för sitt inre öga och öra går igenom ett partitur. Eller kanske är han också en poet som fångar något i associationsflödet?

Planet tar mark på Arlanda. Vi sitter nästan längst bak och folk väntar och trängs i gången. Jag passar på tillfället och lutar mig över hustruns knän och säger: Excuse me, sir, aren´t you Grigory Sokolov? 

Han bekräftar att så är fallet, och jag sträcker fram min hand och tackar för alla fina konsertupplevelser han gett mig. Han tar min hand, skiner upp och tackar, vänligheten själv. (Det slår mig att jag aldrig tidigare sett Sokolov le, varken på konserter eller på bild). Jag säger att jag ser fram emot morgondagens konsert, och han berättar att det blir tre sonater av Haydn och två av Beethoven. Till sist en nyfiken fråga: bor han i Venedig? Nej, säger han, jag bor i Verona. Vilken avundsvärd hemort, tänker jag men säger inget.

Jag går av planet och har med ens fått innebörden av begreppet star struck fullkomligt klar för mig.

Foto: EJ

PS. För tidigare inlägg om Sokolov, se kolumnen här intill (sammanlagt 6 bloggposter)

Yuja Wangs recital

Stockholms Konserthus var igår utsålt ända upp på podiet när Yuja Wang hänförde de församlade med en praktfull bukett pianomusik med bland annat verk av Chopin, Brahms och Skrjabin som huvudinslag. Att hon är en fullfjädrad virtuos behöver hon inte längre bevisa, men hon gör det ändå gärna - av ren spelglädje som det verkar - genom att redan före paus be oss glömma den Store Gamle (ja jag syftar på salig Horowitz) när hon, den unga späda kinesiskan, exekverar dennes främsta showpiece ("Variationer på ett tema ur Bizets Carmen") med en frenesi som fullständigt golvar publiken. Klassisk musik är underhållning också, det vore dumt att förneka (se vidare här).

Hon gör vad hon vill utan hänsyn till svårighets-grad, den saken är klar. Vilket dessbättre inte betyder att det musikaliska kommer bort; hon ser tvärtom till att blanda på ett sätt som visar att det nyanserade musikskapandet ändå är det centrala. 

De inledande 45 minuterna ägnades sålunda Chopins 24 preludier, op. 28, denna rikt varierade samling som så sofistikerat speglar skiftande sinnesstämningar. Här kan man givetvis alltid ha synpunkter på enskilda stycken och hur de bör låta, men på det stora hela måste jag säga att jag lyssnade med stort välbehag. Wang återkom sedan i slutet av konserten till Chopin, där särskilt g-mollballaden gjordes med utsökt beaktande av dynamik och sensualism. 

Efter paus ännu ett stort verk - Johannes Brahms "Variationer och fuga över ett tema av Händel" som jag är tacksam att bli påmind om. (Eftersom Wang inte annonserade sitt program hade jag skam till sägandes svårt att identifiera denna stilfulla hybrid). Det är ju fråga om fantastisk barockmusik i romantisk utstyrsel, och det är mycket givande att följa hur Brahms gestaltar detta förhållandevis enkla tema i så många fantasifulla och mot slutet alltmer komplexa former.  

I övrigt fastnade jag, förutom för den lyriskt extatiska fjärde sonaten av Skrjabin, för det som visade sig vara ett stycke av en annan rysk kompositör, Nikolaj Kapustin (f. 1937), nämligen en Toccatina vars läckert svängiga rytmik har alla chanser att vinna de flestas förtjusning (hör här). 

Efter en skämtsam version av "Alla turca" spelade Wang till sist mycket lent och lyriskt en Chopin-vals (ciss-moll, op. 64:2), tog sedan (efter cirka två timmars effektiv speltid) sin elektroniska notplatta under armen och lämnade podiet under allmänt jubel.

Foto: EJ

De bästa pianokonserterna (2)

Pianokonserten har hållit sig som en stabil konstmusikform genom århundradena. Faktiskt mycket bättre än symfonin. Följaktligen finns en enorm ansamling som nog ingen kan överblicka. Mitt urval till en 10-bästalista häromdagen kräver dock, tycker jag själv, en uppföljande komplettering med ytterligare tio. Den följer här.

Kanske ett onödigt påpekande men ändå: Det kan hända att här finns konserter som jag inom en nära framtid skulle vilja byta ut mot andra - till följd av nya upptäckter eller sådant jag för tillfället glömt. Ett urval är alltid subjektivt och subjektiviteten undergår ibland förändring.

C P E Bach: Konsert för två pianon och orkester i F-dur, Wq.46
Den av Bach-sönerna jag känner bäst är Carl Philip Emanuel, och han är ingen tonsättare man kan vifta bort som minor, inte heller i det här sammanhanget. Just konserterna med piano/klaver har jag ganska nyligen upptäckt, och det är främst tack vare Michael Riesche och Kammersymphonie Leipzig. På tre cd-skivor har de visat varför den här musiken äntligen måste få den fulla uppmärksamhet den förtjänar. Jag väljer konserten för två pianon, men kunde också ha valt exempelvis Wq. 23 i d-moll. Lyssna till den intrikata polyrytmiken som dyker upp i första satsen, till det ömsint gravitetiska Largot, och sist det luftigt dansanta Allegrot och du kommer att omfamna den här musiken lika motståndslöst som jag.

Haydn: Pianokonsert i D-dur, Hob. XVIII:11
Det råder oklarhet kring vilka av de elva klaverkonserter som satts på Haydns konto som verkligen är hans. Tre av dem, de som brukar framföras, är dock konfirmerade som äkta vara. Bland dessa tre vill jag lyfta fram den i D-dur. Det är fullödig wienklassicism med den där kreativiteten som man kan räkna med hos Haydn, även om han inte i den här genren når upp till det bästa hos Mozart. Vissa partier låter dock som att det lika gärna kunde varit Mozart vid fjäderpennan. Sista satsens livfulla Rondo all´ungherese visar Haydn på hans mest uppsluppna humör. Jean-Efflam Bavouzet och Manchester Camerata har gjort den bästa inspelning jag känner till (Chandos).

Mendelssohn: Pianokonsert nr 1 i g-moll, op. 25
Någonting con fuoco (med eldighet) får gärna komma med i den här samlingen, en eld som redan från start flammar upp av underblåsande vind. Psalmtonen i Andantet gillar jag också, så därför den första konserten. Och så sista satsen, som liksom i romantiskt övermod kastar sig i sadeln och drar iväg i sporrsträck för att hinna - ja, före vem eller vad? Lycklig musik med självförtroende. Lyckan må alltid riskera att framstå som banal, men den okomplicerade treklangsharmoniken hos Mendelssohn har jag med åren mer och mer bejakat. Han har alltid funnits där med sin klarhet och sina Lieder ohne Worte. Så även här.

Chopin: Pianokonsert nr 1 i e-moll, op. 11
Jag hör till dem som inte bryr sig ett skvatt om invändningarna mot Chopins föregivet bristande handlag med orkestersatsen i sina enda orkesterverk. Vad är det för fel på den fem minuter långa orkesterintroduktionen här? Och orkestern tjänstgör fortsättningsvis utmärkt som ackompanjemang till solisten. Att pianot spelar huvudrollen bör inte förvåna när vi har att göra med Chopin och den av de båda konserterna jag föredrar: den första (som ju kronologiskt är hans andra). När Krystian Zimerman någon gång strax före sekelskiftet kom med sin lysande inspelning tillsammans med Polish Festival Orchestra tystnade alla reservationer - i varje fall minns jag det så. Naturligtvis är detta en underbar pianokonsert.

Liszt: Pianokonsert nr 1 i Ess-dur, S 124
Även om jag aldrig på allvar drabbats av lisztomanin erkänner jag hans snille och njuter honom i lagom doser, inte minst den åldrige abbotens märkvärdiga innovationer. Naturligtvis skulle tidsresan till en seans med denne pianoförförare vara en upplevelse jag inte skulle tacka nej till. Han fick då gärna framföra den första av sina båda pianokonserter, och jag skulle vara beredd att stötta den dånande dam som satt bredvid mig. Kanske skedde det i mitten av Adagiot, när han låter en stöt gå genom den drömmande lyssnaren. Nå, allvarligt talat, eftersom Svjatoslav Richter och Londonsymfonikerna under Kirill Kondrashin väckt Liszts magi till liv på en klassisk inspelning, kan jag nöja mig med den.

Skrjabin: Promethée, Le Poème du Feu, för piano och orkester, op. 60
Han komponerade visserligen det som skulle kunna ses som Chopins tredje pianokonsert (op. 20), den excentriske Skrjabin som i yngre dar stod stadigt med åtminstone ena benet hos Chopin. Men i det här verket (från 1910) är han fullt utblommad som sig själv, vilket betyder avantgardistisk musik i dissonanta (men sällan osköna!) klanger, som han med sin synestesi också färgsatte för en ackompanjerande ljusorgel. Den här musikens förhärligande av mystiken slutar i en extas lika överväldigande som den i hans poem med just den beteckningen.

Sjostakovitj: Pianokonsert nr 1 i c-moll, op. 25
Här möter vi för ovanlighetens skull den annars så ofta plågade Sjostakovitj på riktigt gott humör. Det hela blev snudd på en dubbelkonsert; den kallas ju också Konsert för piano, trumpet och stråkorkester. Men trumpeten har mest att göra i sista satsen så det är ingalunda fel att kalla detta en pianokonsert, och en mycket underhållande sådan. Stycket lär vara fyllt av en hel del "stöldgods" eller citat från både klassikerkolleger och folkmusik, vilket bidrar till det lättlyssnade, bitvis nästan trallvänliga draget. Men vad gör det när musiken samtidigt har en komplexitet i både klang och rytmik som tillfredsställer även kräsna öron.

Poulenc: Konsert för två pianon och orkester i d-moll, FP 61
Här har vi honom, gamängen kallad, med sitt direkta, charmanta tilltal, som kanske snarare borde beskrivas som en seriös man som inte blygdes för sin fäbless för jazz och music hall. Mozart älskade han också, vilket tydligt märks både i denna dubbelkonsert och i en senare med bara ett piano. Jag väljer den dubbla för dess musikantiska lyster och det dialogiska samspelet, även det med slagverk och blåsare. I mellansatsen direktciteras ett tema från Mozarts d-mollkonsert, och i sista satsen briljeras det med klanger från både öst och väst. Jag har alltid gillat honom skarpt, den gode Francis, och misstänker att han är en större tonsättare än de flesta tror.

Lutoslawski: Konsert för piano och orkester
Denne polacks enda pianokonsert är ett verk som står kvar i den melodiska traditionen, även om det är modernismens tonspråk vi hör. Det är den sortens musik som visserligen kräver koncentration men som när man väl är inne i den ger riklig belöning. Den är ställvis mycket dramatisk, men förmedlar också i andra avsnitt ett besinnande lugn. Hör bara de inledande minuternas diskantglitter i pianot, som sedan återkommer. Eller notera hur ett slags oväder successivt byggs upp och urladdningarna blir oundvikliga. Hör tystnaderna och de eftersinnande kommentarerna i tredje satsens largo. Ja, här finns gott om sofistikerade klanger som jag vill påstå bildar mycket vacker musik.

Schnittke: Konsert för piano och stråkorkester
Till sist ännu ett verk som kräver ett visst mått av tolerans för den moderna musikens uttrycksformer. Detta oindelade stycke från 1979 må vid en första lyssning framstå som ömsom attraktivt och ömsom påfrestande i sin extrema blandning av starka, täta ljud och glesa, svaga. Verket innehåller flera kulminationer av närmast klusterbetonat brus som samtidigt på något underligt sätt tycks tonalt, och däremellan serena klanger hämtade från den ryska ortodoxins värld. Jag kan inte finna det annat än i högsta grad fascinerande. Jag tror rent av att det kan röra sig om ett förblivande mästerverk. Paret Postnikova (piano) och Rozhdestvensky (dirigent) med London Sinfonietta har gjort en fin inspelning av verket, men på Youtube kan man också lyssna till en inspelning med Marc André Hamelin, där man samtidigt kan följa med i pianonoterna.

Och vad fick inte plats? Mycket - också av flera andra stora tonsättare, t ex Dvorak, Grieg, Tjajkovskij, Britten, Martinu, Schönberg, Reger, Glazunov, Rimskij-Korsakow, Lyapunov, Stenhammar... Jag känner mig utmanad att lyssna mer till åtminstone några av dem som jag ännu inte ägnat tillräckligt många lyssningar. 

Sokolov

Jag har flera gånger förut prisat pianisten Grigory Sokolov i ordalag som gör att det känns som att jag inte har så mycket mer att tillägga. (Den som vill kan genom sökfunktionen här intill hitta tidigare inlägg). Som tillhörande de trogna entusiaster som samlas vid hans nästan årligen återkommande konserter i Stockholm kan jag i alla fall rapportera att han inte heller denna gång gjorde oss besvikna. Trots de självklart mycket högt ställda förväntningarna.

Schubert och Chopin stod den här gången på programmet, det vill säga högromantiska sonater, nocturner och moment musicaux, Även om Sokolov har en mycket bred repertoar som sträcker sig från Byrd och Couperin till Skrjabin, Prokofiev och Schönberg finner man honom oftast i den klassiska romantiska fållan. 

I fjol spelade han Chopins tredje pianosonat, i söndags var det dags för den andra i b-moll, den med den välkända sorgmarschen. Inte minst i den satsen fick musiken nytt liv genom Sokolovs dynamiska variation i spelet, där både tyngden i de marscherande stegen och den stegrade vreden bildade en kontrastfylld ram till mellandelens innerliga vemod. När sedan sista satsens presto startar återstår bara att hålla andan i den halvannan minut som det tar för virtuosen att exekvera denna tonkaskad helt utan paustecken.

Under en konsert med bortemot två timmars pianomusik kan man naturligtvis av och till förlora sig i andra tankar. Det händer mig dock aldrig när Sokolov sitter vid flygeln. Han saknar yviga manér, så det är inte det som håller min koncentration vid liv. Nej, det är hans närvaro i musiken, hans tolkningar som inte lämnar minsta passage obeaktad. Det finns alltid rum för överraskande effekter genom en annorlunda frasering, en accent eller förskjutning av rytmen.

Det sägs ofta att han är egensinnig och till och med excentrisk i dessa sina personliga tolkningar av musiken. Jag kan förstå vad som menas, men tycker nog att det är överdrivet. Skulle man inte förvänta sig av varje pianist att han eller hon vinnlagt sig om en personlig tolkning? 

Det ligger givetvis inget egenvärde i att vara "excentrisk", men jag finner som sagt ingen anledning att välja ett sådant ord i Sokolovs fall. Jag misstänker att man blandar ihop denne store musikers personlighet (vilken i likhet med många andra konstnärers må vara särpräglad) med hans musikutövning. 

Det sista av Schuberts Sex moment musicaux, op. 94 kan tas som ett exempel. En trubadur beklagar sig och det finns i Schuberts noter många möjligheter att nyansera denna klagosång genom att dröja vid ett visst moment i frasen eller genom att markera en tempoförändring när ett nytt melodiskt element tillkommer. Sokolov gav här prov på något av det som åsyftas med talet om hans egensinne. I mina öron helt enkelt ett bevis på musikens rikedom, oavsett vilken tolkning man föredrar. 

Som vanligt var Sokolov generös med extra-nummer, vilket ju blivit ett av hans kännemärken. Det blev Chopin även i fortsättningen, mestadels mazurkor. Men slutligen också en så delikat utförd impressionism att min förhoppning väcktes om att kanske nästa gång få höra mer av Debussy från denne pianots störste nu levande häxmästare.

Så här såg programmet i Konserthuset ut:

Söndag 25 oktober 2015 kl 19:00-ca kl 21:00 
Stora salen

Grigory Sokolov piano

Schubert Sonat a-moll op 143
Schubert Sex moments musicaux op 94
Paus
Chopin Två nocturner op 32
Chopin Sonat nr 2 b-moll
Extranummer:
Chopin Mazurka a-moll op 68:2
Chopin Mazurka ciss-moll op 30:4
Chopin Mazurka ciss-moll op 63:3
Chopin Preludium Dess-dur "Regndroppspreludiet" op 28:15
Chopin Mazurka c-moll op 30:1
Debussy Canope ur Préludes, bok nr 2

För den som vill lyssna till Sokolovs Chopin så finns en inspelning (givetvis direktupptagning från en konsert, något annat finns inte) med bland annat Sonat nr 2 i b-moll på Spotify. 

En mazurka av Chopin

Bland Frederic Chopins många framstående pianoverk kan mazurkorna te sig som mindre betydande, bara som småstycken på några få minuter som skickar tonsättarens nostalgiska hälsningar till hemlandet. Men kort behöver inte betyda mindre konstfullt, mindre uttrycksfullt. I själva verket befinner sig nog mazurkorna rätt nära hjärtpunkten av det chopinska inspirationsflödet. Och med Chopin har denna polska folkdans, vilket det ju ursprungligen är fråga om, omvandlats till en konstmusikalisk form som alla kompositörer för piano efter honom känt sig förpliktigade att lämna bidrag till.

Jag har en favorit bland hans femtioåtta publicerade, nämligen den fjärde i opus 17, komponerad i maj 1838. Det är en av de lugna och lyriska i mollton som fjärmat sig från det dansanta, fastän i det mesta fortfarande med mazurkans rytmiska kännetecken. Lento ma non troppo står det som spelanvisning. Långsamt, men inte för mycket.

Sedan jag hörde den första gången spelas av Vladimir Horowitz har jag tyckt mig förstå att man inte borde töva i ett alltför långsamt tempo. Men vad är egentligen lagom långsamt? Det kan bara den tolkning man gör av musiken som helhet avgöra. Och när man lyssnar till ett antal pianisters inspelningar av denna märkliga musik, märker man snart hur olika den kan spelas. Det som den ene klarar av på fyra minuter behöver den andre en hel minut ytterligare för att utföra. Ännu en minut på ett så kort stycke, det gör stor skillnad det.

Nu är den här mazurkan tredelad i den i musiksammanhang så vanliga ABA-formen. Därtill i en sluten form där den dämpade och en smula trevande introduktionen återkommer som diminuerande slut. Mellandelen, som går i dur, spelas som regel något snabbare än de omgivande delarna, men det viktiga är att pianisten inte håller ett för jämnt och mekaniskt tempo. Är det någonstans begreppet agogik är värt att beakta så är det i mazurkor av den här typen.

Vad säger oss den här musiken? "Den ledsna mazurkan" kallade Ingmar Bergman den, enligt Käbi Laretei, som spelade den i hans film "Viskningar och rop". För övrigt en alls inte oäven tolkning, trots det tämligen raska tempot.

Nog finns där ledsenhet och missmod, men allt är knappast sagt med det. Inte heller mellandelens delvis återtagna livsmod tillåter några glädjeyttringar. Den avbryts tvärtom mycket bryskt av ett ackord i forte fortissimo, tre gånger upprepat, som om demiurgen  plötsligt beordrat stopp och belägg och tvingar pianisten att rycka till och komma till sans. Varefter den sorgsna A-delen vidtar på nytt.

Är inte den försjunkenhet som präglar stycket också fylld av en underström av innerlig längtan? Det kan vara exilens tillstånd, eller varför inte trånandet efter någon eller något som inte kan nås eller fås? Dessa fyra mazurkor i op. 17 är tillägnade madmoiselle Lina Freppa, en sångerska som höll musikaliska salonger i Paris med många av den tidens bemärkta sångare och musiker närvarande. De tre första är förnämlig salongsmusik som förnöjer vilket ädelt sällskap som helst, medan vi med den fjärde förs in i en annan, intimare och mer solitär atmosfär, som när musiken klingat ut kräver att man ställer glaset ifrån sig och begrundar vad man hört under en stunds tystnad.

Jag bara spekulerar, men tänker mig att Chopin gärna hade spelat den sista mazurkan i op. 17 tillsammans med Lina Freppa i enrum. Eller kanske bara i sin egen ensamhet, med henne i tankarna. Det finns inget proträtt av henne, vad jag vet. Kanske var hon alls ingen bedårande kvinna utan bara en aktad musikerkollega som Chopin ville förära några av sina bästa mazurkor, bland dem den märkligaste av dem alla. Hur som helst inbillar jag mig att detta vemod förhåller sig till en passion, ännu inte helt utslocknad, fortfarande möjlig att blåsa liv i, om än inte just i denna mazurka.

En bedårande pianospelande kvinna har jag i alla fall nyligen upptäckt i Khatia Buniatishvili. Hon är ytterligare ett stjärnskott på den stjärnbeströdda pianohimlen. För några år sedan kom hennes Chopin-skiva med bland annat den andra pianokonserten och sonat nr 2. Som sista spår på den skivan finns också hennes tolkning av den mazurka jag talat om här. Jag har blivit helt betagen av det hon gör med den. Av alla versioner jag lyssnat till är den i mina öron den intressantaste, den djärvaste och mest sensibla. Melankolisk så det förslår. Eterisk när det är befogat, samtidigt pregnant i andra avsnitt. Hon väljer ett tempo åt det djärvt långsamma hållet, men utan släpighet och med utsökt dynamik. Hon gör också introduktionen och codan med pedal, vilket är ovanligt men ger stycket redan från början en drömlik karaktär. I den tredje delen bjuder hon på ett förkrossande vackert spel och övertygade mig om att hon rätt uppfattat vad Chopin menade med lento ma non troppo.

Khatia Buniatishvilis version av Chopins mazurka, op. 17, nr 4 finns på Spotify.
Arthur Rubinstein, som alltid när det gäller Chopin värd att lyssna till, finns i en mycket bra standardversion (där man samtidigt kan följa med i noterna) på Youtube här. 
Käbi Laretei spelar här (Spotify) från Bergmans film.

Sokolov

Han var tillbaka! Efter att så olyckligt två år i rad ha tvingats ställa in sina årliga Stockholmsbesök fanns Grigory Sokolov på plats i Konserthuset i söndagskväll. Salen nedsläckt som vanligt, en tom estrad med bara flygeln i dess mitt, den kutiga gestalten böjd över klaviaturen, händer som möter tangenterna ömsom med mjukt smekande kvinnohänder, ömsom med kraftfulla björnramar slående från axelhöjd. Ett makalöst virtuoseri, men alls icke det som huvudsaken.

En konsert med Sokolov är inte bara traditionellt tudelad med en paus i mitten. Efter det annonserade programmet - den här gången Bach, Beethoven och efter paus Chopin - vidtar extranumren. Och då bjuds det inte sällan (som denna gång) en halv konsert till. Det ska givetvis uppfattas som generositet men torde också kunna tillskrivas pianistens inspiration och spelglädje. Hans liv är pianomusik, helt enkelt.

Det började med Johann Sebastian Bach, första partitan, BWV 825. Och vi hörde en livfull och dynamisk musik fjärran en opersonligt framrullande barock. Sokolov vet vad han vill med varje fras, en nyansernas mästare som behärskar pianots mekanik till fulländning. Det gäller både i lugnet och virvelstormen, både i den långsamma Sarabanden och i den avslutande Giguens tonkaskader. Jag kan lika gärna citera mig själv från den förra konserten, 2011:

"I Sokolovs utsökt varierade anslag dominerar i ena ögonblicket filten på hammarna i det nedtonade pianissimot och i nästa ögonblick det rungande metalliska stålet från strängarna i forteackorden. Allt är lika distinkt och ger inte minst musiken av Bach en tydlighet som den enligt min mening mår väldigt väl av."  

Det där inslaget av stål (dock aldrig med skrälligt biljud) kom tydligt fram i Ludwig van Beethovens sonat nr 7, i D-dur, op. 10:3, även om spelet i pianissimo gjorde mig allra mest förundrad. Den här sonaten hör inte till Beethovens mest spelade och för min del blev den något av en uppenbarelse. Redan som tjugoåttaåring år 1798 komponerade Beethoven alltså något så genialt som detta, med en långsam sats - Largo e mesto - som måste ha varit höjden av radikalism i den wienklassicistiska miljön och som förutskickar tongångarna i de sista sonaterna. Det är en oerhört tragisk musik som Sokolov gjorde till den gripande klagosång det är fråga om - ett sörjande som så realistiskt pendlar mellan obesvarade frågor, förtvivlan och vanmäktig vrede.

Sonaten har fyra satser, och den tunga largosatsen följs av den soligaste menuett man kan tänka sig. De omgivande satserna är virtuosa, lekfulla och humoristiska, med allt vad vi associerar med beethovensk rikedom i sig. I och med Sokolovs eminenta tolkning framstår den här sonaten i mina öron som en av de allra bästa som över huvud komponerats. (Det finns en inspelning av den med Sokolov på Spotify här).

Efter paus Frédéric Chopin, den stora tredje pianosonaten i h-moll, alltså inte den med den berömda sorgmarschen. En blandning av konstfärdigt sonatkomponerande och ljuvlig bel canto, mycket brant sammanfattat. Naturligtvis bländande spel, inte minst i den virvlande finalen (hör här i en piratupptagning i våras), men ändå inte den musik som grep mig mest denna afton.

Så var det då dags för extranumren, inte mindre än sex stycken. Inledningsvis Schubert, bland annat två stora impromptun, alldeles underbart framförda, och sedan också ett par mazurkor av Chopin, samt ett charmerande okänt litet stycke som avslutning.

Och varje gång man ser den store pianisten buga sig i samma formella stil och till synes oberörd av publikens ovationer promenera ut från scenen för att strax återkomma, tänker jag: Ja, gärna ett stycke till. Och ett till. Sedan lämnar jag salen smått omtumlad och undrar vad jag egentligen varit med om. Ännu en bästa pianoafton någonsin?

Välkommen åter Grigory Sokolov!

En ryss i aulan

Uppsala Universitet visar sig ibland från den riktigt generösa sidan. Som igår när Akademiska kapellet bjöd på gratiskonsert med en rysk pianist av yppersta klass. Andrei Gavrilov, född 1955, var riktigt i ropet under 80-talet, en superstjärna som turnerade världen runt med de främsta dirigenterna och orkestrarna. Hans kritiska hållning gentemot sovjetstaten renderade honom emellertid fem års husarrest - innan Gorbatjev förbarmade sig över honom och lät honom bosätta sig i väst. Under nittiotalet drog han sig tillbaka från offentligheten, men på senare år har han återvänt till konserterandet. En turbulent men inte alldeles ovanlig karriär, särskilt inte för musiker och författare med rötter i det forna östblocket.

Ett urval av Chopins Nocturner inledde konserten. Jag lyssnade intresserat till Gavrilovs Chopin, en lite hetsig och smått kolerisk Chopin, men tvangs konstatera att det inte var min Chopin. Jag vill ha ett annat flöde i den här högromantiska musiken, inte så häftiga kontraster, inte så originella accenter, inga excesser som gör att musiken hotar falla isär i enskildheter. Mitt ideal är fortfarande den typ av spel som Artur Rubinstein eller den unge Vladimir Ashkenazy levererade i dessa Nocturner.

Men efter paus var Gavrilov utan tvivel på hemmaplan och spelade Prokofjevs åttonde pianosonat med en bravur som fullkomligt tog andan ur en. Förutom att man kan förundras inför det möjliga i att en människa kan utföra ett kroppsarbete av detta slag (beteckningen pianolejon har aldrig känts mer adekvat) så var det ett spel som övertygande lyfte fram Prokofjevs musik. Virtuost så det räcker och blir över, javisst, och man hade inte förvånats om det börjat ryka ur flygeln i den sista satsens häftigaste partier. Men det fanns en tanke bakom Gavrilovs spel, en bakgrund som anknyter till hans egen upplevelse av sovjetkulturen och som Prokofjev i de sena sonaterna omvandlat till musikaliska sarkasmer .

Jag har tidigare (här) uttryckt min bestämda mening att Prokofjev hör till nittonhundratalets allra främsta tonsättare, och jag är helt enig med Gavrilov om att Prokofjevs så kallade krigssonater, sjuan, åttan, nian, och särskilt åttan, är en toppnotering i pianolitteraturen över huvud taget. Visst finns här Prokofjevs omtalade brutalism rikt representerad, men sonaten visar också hans medryckande rytmiska intensitet, osentimentala lyriska ådra (särskilt i mellansatsen) och framför allt det melodiska innehåll som aldrig går förlorat trots dissonanserna och de komplexa ackorden. Gavrilov tog vara på allt som denna moderna, sköna och bitvis förfärande musik har att erbjuda.

Sveriges Radio P2!

Jag vill prisa Sveriges Radio P2. Jag har en obehaglig känsla av att denna kanal behöver allt erkännande och stöd den kan få i den utspädningens och nivelleringens epok som är vår. Hur länge till får den finnas i den allmänna jakten på lyssnarsiffror? Kommer det även i fortsättningen att finnas plats för en kanal som exklusivt ägnar sig åt klassisk musik, jazz och folkmusik? Ungefär på det sätt som även kännetecknar den ypperliga franska tv-kanalen mezzo.

I synnerhet på helgerna och sena kvällar/nätter är jag en flitig lyssnare. Ta till exempel söndagens program, där den idoge Vassilis Bolonassos serverar barockmusik på sitt oefterhärmliga sätt, Lennart Vretlind sedan spelar musik från hela världen, varefter den alltid lika välformulerade Johan Korsell sitter ordförande i CD-revyn för en panel som betygsätter nyutgåvor av klassiskt. Särskilt när pianisten Bengt Forsberg deltar i panelen blir det smärre högtidsstunder. Säger jag för att jag märkt att jag i hög grad delar hans musikaliska preferenser, men också för att han är så bra på att spontant hitta träffande formuleringar kring det han hör.

Igår fanns där också ett program om Chopin, en av årets jubilarer. Boel Adler hade träffat personer som hade gedigna kunskaper om denne populäre tonsättare, bland annat pianisterna Staffan Scheja och Roland Pöntinen och en musikvetare, Johanna Broman Åkesson, som redogjorde för Chopins inflytande på både romantikens musik i övrigt (t ex Liszt och Wagner) och populärmusiken långt in i vår egen tid. Helt enkelt lysande folkbildning av allra bästa slag, underhållande och intelligent och samtidigt renons på hämmande eftergifter åt den allra lägsta (o)bildningsnivån. Programmet går i repris i morgon, tisdag, lunchtid (se vidare här).

Det enda som irriterar mig är att denna kanal inte får vara en exklusiv musikkanal utan måste dela utrymme med ett otal minoritetsspråk, som plötsligt invaderar etern med obegripligt tal. Visst bör de officiella minoritetsspråken i Sverige få ett utrymme, men varför ska det ske på bekostnad av musikkanalens sändningstid? Det kan inte vara någon stor sak att lägga dessa sändningar i en egen kanal, särskilt när de är av en sådan omfattning som de faktiskt är.