Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

onsdag 31 januari 2018

Blodröd hämnd på Operan



Jag begav mig till Kungl Operan i lördags, främst för att få höra Iréne Theorin. Hon hör ju till de storheter i det dramatiska sopranfacket som sällan gästar Sverige men är desto mer känd och uppburen internationellt. Ja, visst lockade mig operan också - just det att få höra Theorin i en av Birgit Nilssons paradroller, nämligen  som Elektra i Richard Strauss´ opera med samma namn.

Och Theorin sjöng så salongen vibrerade, men vad mera var - en annan sopran gjorde sig lika bemärkt i rollen som systern Chrysosthemis i detta verk som kräver röster med det mesta möjliga av kraft och stålblank lyster. Varifrån kom som från ingenstans detta unga stjärnskott - Cornelia Beskow - som sjunger med en röst och en inlevelse som fick mig att kippa efter andan? (Jo, tydligen har hon redan gjort intryck som Wagnersångerska, så här har vi med all säkerhet en lysande karriär att vänta).

Dessa båda och därtill mezzon Katarina Dalayman som modern Klytaimnestra gör att jag utan överdrift kan påstå att jag lyssnade till en föreställning i världsklass. Särskilt som Hovkapellet under ledning av Simone Young inte behövde hålla tillbaka orkestern utan tvärtom briljerade i Strauss´ lika brutala som praktfulla musik. 



Det är märkligt vilken djärv modernism Strauss skapade i sina tidiga operor, i denna och i Salome, där komplexiteten, de rytmiska kasten och de dissonanta utbrotten endast undantagsvis avlöses av lyrisk senromantik. Vilket likväl sker när systrarna sörjer (det falska) meddelandet om brodern Aigisthos´död eller när Elektra stapplande sjunker ihop av sorg mellan utbrotten av hatisk hämndlystnad.

Vad är det då som motiverar denna omskakande, bitvis överspända musik? Givetvis innehållet i det klassiska drama av Sofokles som utgör underlaget för Hugo von Hofmannsthals libretto. Givetvis historien om den fatala familjekonflikt där kung Agamemnon dödats av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare, och där dottern Elektra blir besatt av hämndbegär och drömmer om en rituell och blodig uppgörelse. Hon hoppas på broderns återkomst och dådkraft, medan systern fruktar för vad som kommer att hända och helst vill leva en vanlig kvinnas liv med familj och barn. Det är förvisso Elektras önskningar som går i uppfyllelse om än till ett högt pris; hon klarar inte triumfen med livet i behåll.

Föreställningen är även som teater mycket välspelad, i regi av den i sådana här sammanhang pålitlige Staffan Valdemar Holm. Scenografin (av hustrun Bente Lykke Möller) är extremt renskalad, endast bestående av två purpurfärgade block åtskilda som av en djup spricka, en smal korridor. Bakom dessa gigantiska väggar döljer sig brottsplatserna, framför dem visas det psykiska drama så som det satt sig i kropp och röster. Att all denna psykiska anspänning till sist medför att benen inte längre bär och rörelser och kommunikation blir till spattig hysteri, ter sig helt följdriktigt.

Som sagt var, en imponerande operaföreställning som har det mesta man kan begära. Sista föreställningen går på söndag.


Foto: Sara Strandlund. (Iréne Theorin och Cornelia Beskow i bilderna).


onsdag 24 januari 2018

Ett tidsvittne om världen av igår



Redan när Stefan Zweig (1881-1942) för några år sedan åter kom i ropet med sina memoarer - "Världen av igår" (Ersatz, 2011) - hade jag tänkt läsa den. Centraleuropeiska författare har sedan länge legat mig varmt om hjärtat och jag förstod av recensionerna att den här minnesboken var något mer än en självupptagen redogörelse för ett liv på den europeiska parnassen.

Efter att nu ha läst de nästan femhundra sidorna ska jag försöka sammanfatta mina intryck. Omständigheterna kring bokens tillkomst är att den en gång så framgångsrike judiske författaren befinner sig i exil i omväxlande Nord- och Sydamerika. Hans böcker tillhör dem som bränns på bål efter nazismens maktövertagande i Tyskland och annekteringen av hemlandet Österrike. Det andra världskriget är ett pågående faktum. 

Han är visserligen kosmopolit och en van resenär men saknar ändå Europa, sitt land och sina tillhörigheter. Han skriver utan tillgång till andra källor än minnet, och det blir en krönika om ett liv i en tid av revolutionerande förändringar: uppväxten i slutfasen av det habsburgska Wien, det första världskrigets fasor, mellankrigstidens omvälv-ningar med hyperinflation och uppseglingen av fascism, nazism och bolsjevism till reella maktpositioner. Till saken hör också att han efter fullbordad levnadsteckning, en berättelse i hög grad fokuserad på världen omkring honom, begår självmord tillsammans med sin nya unga hustru. Det sker i Brasilien i februari 1942.  

Viss kritik har anförts mot att Zweig ger en alltför idylliserad bild av världen av igår, av de åren när Zweig växte upp i välbeställda kretsar i Wien. Men det fina med den här boken är att den är öppen för motstridiga bilder, att han mot bakgrund av vad som sedan sker i och med krig och revolutioner betraktar de sista decennierna av den habsburgska eran i ett försonligt ljus, eftersom den erbjöd en tillvaro av trygghet och stabilitet trots väldets brokiga samling av regioner och folkgrupper. Samtidigt sparar han inte på kritiken mot baksidorna, bland annat den auktoritära skolundervisningen och en förtryckande och hycklande sexualmoral.

En annan dubbelhet gäller Zweigs uttalade ovilja mot att blanda sig i politiken samtidigt som han som humanist och pacifist aktivt engagerar sig i ett fredsarbete för kontakter nationerna emellan. Dit hör till exempel det långvariga samarbetet med den franske kollegan Romain Rolland. Dessa båda föregriper europatanken på ett intressant sätt, och man anar vad Stefan Zweig i dagens läge skulle säga om den hotande söndringen inom EU. Jag kan inte låta bli att citera ett lite längre stycke som visar Zweigs hållning till värvningsförsöken och det politiska spelet:

"Det dröjde inte länge förrän jag märkte hur få man egentligen kunde lita på, och då jag inte ville dras in i politiken blev mitt umgänge allt mer begränsat. Men även i pålitliga personers sällskap tröttnade jag på de eviga och ofruktbara diskussionerna och den enträgna inordningen i radikala, liberala, anarkistiska, bolsjevikiska och opolitiska grupper. För första gången lärde jag mig känna igen den professionelle revolutionärens eviga typ, som känner sig lyft över sin obetydlighet enbart genom det oppositionella i sin ställning och klamrar sig fast vid det dogmatiska, eftersom han själv saknar en fast inte hållpunkt.Att bli kvar i detta pratande virrvarr var liktydigt med att själv förvirras, odla osäkra gemenskaper och äventyra sin egen övertygelses moraliska trygghet. Därför drog jag mig undan." (sid 304 i pocketupplagan)

Personporträtten fann jag oftast mycket intressanta. I kraft av sin egen berömmelse mötte Zweig inte bara lika berömda författarkolleger utan även statsmän, musiker och konstnärer.  Ungdomsåren präglades av brådmogna snillen som Hugo von Hofmannsthal, vars lyrik och intellektuella briljans framstod som ett ouppnåeligt ideal för unga konstnärligt syftande gymnasister som han själv. En annan var Rainer Maria Rilke, som beskrivs som ensam, allvarlig och försynt, en redan i sin samtid oändligt beundrad legend. Följande mening är belysande för andan i Zweigs uppväxtmiljö: 

"Att ha sett Gustav Mahler på gatan var en händelse som man nästa morgon stolt berättade för kamraterna som en personlig triumf, och när jag en gång som pojke blev presenterad för Johannes Brahms och han vänligt klappade mig på axeln, var jag i några dagar alldeles yr i huvudet över den oerhörda tilldragelsen." (sid 58)

Theodor Herzl och Rudolf Steiner hör till de tidiga bekantskaperna. Senare tillkommer män som James Joyce, Maksim GorkijSigmund Freud och Walther Rathenau, och bland tonsättarna Ferrucio Busoni och Richard Strauss, där framför allt samarbetet med Strauss är särskilt intressant eftersom det komplicerades men inte hindrades av Strauss´ opportunism och officiella status under nazismen. Några sidor om ett besök hos Auguste Rodin i hans ateljé hör också till det för Zweig minnesvärda och blir det också för läsaren.

Det jag kan undra över är att personer som rimligen borde funnits med utelämnats. Varken Joseph Roth, Herman Broch eller Robert Musil omtalas. Inte heller den misantropiske satirikern Karl Kraus nämns, förvisso en författare av helt annat kynne än det som väckte Zweigs sympatier. Bröderna Thomas och Heinrich Mann nämns bara i förbigående, om än med respekt. 

Nåväl, för varje memoarförfattare gäller att ett urval måste göras. En annan motpol, Ernst Jünger, lyser också med sin frånvaro, även om jag kan ana en polemik riktad mot honom i ett avsnitt där Zweig berör det faktum att även framstående kolleger fallit offer för nationalism och dyrkan av kriget som stålbad.

Zweig visar sig också skicklig som miljöskildrare. Hans beskrivning av en långsam och strapatsfylld tågresa från Schweiz hem till Österrike strax efter första världskrigets slut blixtbelyser krigets utarmande konsekvenser och fastnar i minnet. 

Till sist några ord om stilen. Boken är förbluffande lättläst och saknar nästan helt långrandiga och tröttande avsnitt. Prosan flödar naturligt trots långa meningar och ett utpräglat skriftspråk. (Den reviderade översättningen av Hugo Hultenberg är mycket bra). Zweig berör själv på ett ställe sin estetik och konstaterar att han är obarmhärtig i sin strävan att eliminera allt överflödigt från sin text. Han säger sig inte ha något emot "att åttahundra av tusen sidor vandrar i papperskorgen" om så krävs för att nå rätt tempo och en koncentration där bara essensen återstår. Man får nog säga att han i det här fallet lyckades rätt väl med den föresatsen.



fredag 19 januari 2018

Veroneses vanvördighet



Paolo Veronese, en av de stora renässansmålarna, målade tavlor som i mått mätt tillhör de allra största men som också till innehållet var både storslagna och kontroversiella. Han fick uppdraget att måla Nattvarden till kyrkan San Giovanni e Paolo i Venedig, vilket han gjorde på ett sätt som föranledde inkvisitionen att kalla honom till förhör. 

Veronese hade inte bara skildrat Jesus och lärjungarna vid den sista måltiden, utan även fyllt de stora ytorna till höger och vänster med ett myller av personer som var fullt upptagna av annat än den betydelsefulla måltiden i tavlans centrum. Här finns tyskar på fyllan, turbanförsedda gäster, gycklare och dvärgar, hund och katt som lurar på varandra och en stämning som knappast intygar stundens allvar.

Veronese fick underkänt, men han vägrade ändra någonting och löste det i stället med att döpa om verket till "Festen i Levis hus" - en anspelning på ett av de tillfällen då Jesus enligt evangelierna inviterades till en måltid hos fariséer och andra mer eller mindre respektabla personer.

I Pinacoteca Brera i Milano finns en annan "Nattvarden" av samme Veronese, och på väggen mitt emot dessutom ytterligare en av hans måltidsskildringar - "Festen i Simons hus" - även den med hänsyftning på en passus i Lukasevangeliet.



Dessa båda tavlor är i likhet med den i Venedig i stort format och skildrar en uppsluppen festyra bland överförfriskat folk som verkar ägna Jesus ett mycket måttligt intresse. Här har dock scenen mindre drag av bankett, mer av intim middags-bjudning. 

Just denna "Nattvarden" är visserligen förhållandevis återhållsam, uppdelad som den är med en pelare som hjälpligt avskiljer Jesus och lärjungarna från det som i övrigt utspelar sig. Men det är som vanligt det ostyriga som händer vid sidan av när människor samlas för att fira någonting som tycks intressera Veronese mest. Eller så är det helt enkelt hans sinne för liv och rörelse som avgör att de här motiven attraherar honom så mycket. 

Det mest lössläppta partyt är det i Simons hus (som för övrigt finns i ännu en version i Turin). Maria Magdalena tvår Jesu fötter längst till vänster, men i den övriga röran kring bordet är både ung och gammal redan så rusiga och uppspelta att ingen verkar kunna sitta still på sin egen plats.

Veroneses förkärlek för fester som motiv går igen även i "Bröllopet i Kana" där Jesus som bekant förvandlade vatten till vin och sålunda, kan man tänka, gav konstnären poetisk licens att skildra en livlig tillställning kring det uppdukade långbordet, där för övrigt samtida prominenser är inplacerade och konstnären själv står för underhållningen i skepnad av musiker (tillsammans med kollegerna Tizian och Tintoretto). Den tavlan finns i Louvren.

Att Paolo Veronese var en av de tre stora i venetianskt 1500-tal är odisputabelt (Tizian och Tintoretto var de båda andra) och som berättare är han kanske den styvaste av dem alla. Myllret av människor kring de rikt dukade borden i hans mest berömda tavlor är befriade från högtidlighet och djupsinne. De bjuder i stället på god underhållning om man tar sig tid att titta närmare på dem. Vilket i högre grad än vanligt bör ske på plats så att man kan skifta mellan helheten och alla roande detaljer, allt alltid utfört i en kolorit lika livlig som festerna själva. Den sceniska inramningen må vara pampig (som i "Levis hus") - men, tycks Veronese vilja säga, när väl mat och dryck serveras försvinner snart all stelhet och konvenans.

Det var när jag i somras slank in på Pinacoteca Brera i Milano som jag återupptäckte Veronese. När jag sedan i höstas i Venedig gick till Accademia för att återse "Festen i Levis hus" visade sig delar av museet vara under renovering, däribland den sal där just den tavlan upptar en hel vägg. Den hade begripligt nog inte kunnat flyttas för visning i en annan sal. Synd, men nästa gång ska jag titta närmare på vem som flörtar med vem, kyparnas eleganta rörelser, den där mannen som blöder näsblod, och han som sitter och petar tänderna, papegojan på gycklarens axel och andra festliga detaljer som Veronese fick stå till svars för. 

Vad hade de där att göra? Jo, lär Veronese ha svarat, så här kan det se ut, olyckor kan hända och ibland kan en papegoja passa in av rent dekorativa skäl. Kanske kunde han också ha svarat att så där artar sig ju fester enligt hans egen venetianska erfarenhet.

Och möjligen är det inte bara självbespegling, det där med att se sig som en av de inbjudna och placera in sig själv i bilden? Kanske är det en uppmaning till oss andra, vem som helst, att också göra det. 




Bilderna:
Festen i Levis hus av Veronese, lån från Wikipedia
Nattvarden, Veronese (foto:EJ)
Festen i Simomns hus (foto: EJ
Pinacoteca Brera, Milano (foto: EJ)


måndag 15 januari 2018

Oförglömlig Händel


Emmanuelle Haïm. Foto: Marianne Rosenstiehl

När jag i höstas såg att Emmanuelle Haïm skulle komma till Berwaldhallen förstod jag att det skulle bli en konsert utöver det vanliga. Tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och fyra solister skulle hon presentera ett av Georg Friedrich Händels oratorier. 

Inte för att jag kände till oratoriet ifråga, ett ungdomsverk med den fascinerande titeln "Il trionfo del Tempo e del Disinganno", eller på svenska: "Tidens och insiktens triumf", uruppfört i Neapel 1707. Men jag visste att Haïm med ett antal kritikerrosade skivinspelningar gjort sig känd som en av världens främsta barockspecialister, och med en sådan status följer som regel möjligheten att välja de allra bästa sångsolisterna. Tänkte jag, och mina löftesrika aningar besannades med råge. Konserten i lördags förtjänar de högsta lovord, publikens bifall var närmast extatiskt.

Konsertant opera kan man gott kalla oratorier av ett slag som på det här sättet visar prov på ett elegant kringgående av påvens ogillande av operakonsten. Inspirerad av italiensk opera och på plats i Rom anpassade sig Händel till restriktionerna och valde här till och med en text skriven av en kardinal. Ändå är det mer ett allmänmänskligt drama än ett religiöst.

Fyra solister (då för tiden kastrater) fick personifiera Tiden och Insikten i kamp med Skönheten och Njutningen. Skönheten står i centrum för dispyterna kring hennes frestande förbindelser med Njutningen. Hon blir rov för motstridiga känslor när en del bistra sanningar om tidens härjningar och skönhetens förgänglighet uppenbaras; den desillusionerande insikten om det obeständiga i njutningen talar för att räddningen undan tidens herravälde endast ligger i det hinsides eviga. Redan titeln anger vilka som avgår med segern, även om musikens skönhet förstucket talar om något helt annat.  

Musiken är nämligen ett rent under, inte minst med tanke på att den är en 22-årings verk under en flerårig upptäcktsfärd i Italien. Den är vacker, medryckande, rikt varierad. Drygt två och en halv timmar (inklusive paus) försvann utan ett dött moment, mycket tack vare sångprestationerna (några soli och ett par duetter var rent hisnande), men även en orkester som bytt till en del sensträngar och utökats med ett par teorber och cembali under Haïms inspirerande ledning. Sandrine Piau (Skönheten) har jag hört förr och visste vad hon går för, men de övriga solisterna - Inga Kalna (Njutningen), Romina Basso (Insikten) och Michael Spyres (Tiden) - visade sig vara av samma förnämliga klass. 

Så det blev en oförglömlig afton i Berwaldhallen och jag är tacksam att Emmanuelle Haïm med denna lysande tolkning nyfrälst mig till Händels musik. Nog visste jag att Händel är långt mer än "Messias", kungligt fyrverkeri och en del melodiösa örhängen. Men hur mycket återstår inte att upptäcka hos denne produktive mästare när ett mindre känt ungdomsverk visar sig vara av denna omistliga art?

PS. Konserten från i fredags sändes direkt i SR, P2. Finns att lyssna till här

söndag 7 januari 2018

Nyårslöftet



Jag brukar inte avge nyårslöften, har faktiskt aldrig gjort det. Varför onödigtvis bädda för givna fiaskon  och förnedring? Ett nyårslöfte gäller ju något man redan misslyckats med och är ämnat tvinga en till nya, ännu kraftigare tag. 

I år har jag dock gjort ett avsteg från principen, övertygad om att slippa skämmas. Jag har lovat mig själv att rensa i hyllorna för att få plats med de travar av böcker och noter som från alla hörn växer ut över golvet i det jag fortfarande kallar mitt arbetsrum. 

Eftersom jag alltid helst velat äga de böcker jag läser och aldrig köper en bok som inte har ett potentiellt omläsningsvärde, har de med tiden blivit många och svåra att göra sig av med. (Det som syns på bilderna här är bara cirka hälften). Utrensningar kan därför bli en plågsam sak med svåra beslut om vilka som kan avvaras och inte, vilka jag fortfarande kan tänkas vilja läsa, läsa om eller bläddra fram någon förstrykning i. 

När man under årens lopp byggt upp ett smärre bibliotek är det en lycka att när vissa författares verk kommer för en omedelbart kunna ta fram det ur hyllan. Hur ofta händer det, frågar ni misstroget. Tillräckligt ofta, är mitt vaga men spontana besked.

Enklast blir det med facklitteraturen. Musik, konst och filosofi förblir nog i huvudsak orörd. Jag har lämnat tankarna på att skriva något ytterligare i mitt tidigare yrkesområde, psykologin. I varje fall blir det inget ambitiöst skrivande som kräver akribi. All litteratur med relevans för frågan om vad som egentligen är verksamt i psykoterapin, vad ska jag göra med den? Kan något antikvariat vara intresserat? Standardverken får stå kvar, och även om jag knappast kommer att plöja C G Jungs verk kanske jag ändå, rätt vad det är, vill kolla vad han hade att anföra angående någon arketyp.

Daterad debatt och populärvetenskap bereder knappast några problem, det kan saklöst offras. Samma sak med gamla resehandböcker och en del kyrkohistoria som det säkert finns bättre versioner av idag. Betydligt knepigare är det att ta ställning till de litterära essäerna av många goda författare, för att inte tala om alla årgångarna av Res Publica.

Skönlitteraturen är på sätt och vis allra knepigast. Hyllorna med de oftast tunna diktsamlingarna lämnar inte mycket utrymme ens med hårdför sovring. Annorlunda då med prosan, som i bokstavsordning börjar med två Kobo Abe, två Samuel Josef Agnon och elva Lars Ahlin. Samtliga nämnda är orörda sedan förra rensningen för cirka tio år sedan och frågan är: ska de få en chans till? 

Agnon tillhör de ännu olästa, en nobelpristagare som ingen talar om längre men som av baksidestexten att döma borde kunna intressera mig. Av Ahlin har jag läst drygt hälften, men "Natt i marknadstältet" ännu inte, trots att det var den bok som för cirka trettio år sedan gjorde E. så inspirerad att hon funderade på att ta den till utgångspunkt för ett avhandlingsämne. Men så blev det inte; hennes tid var redan utmätt.

Så där går tankarna när man plockar, bläddrar, tvekar, minns, och proceduren kan av flera skäl bli tidsödande. Min förhoppning är att den tillfredsställelse som ligger i att kunna göra sig av med saker och ting i slutänden kommer att övertrumfa saknaden efter desamma.

Sagt men ännu inte gjort. Bara att sätta igång.


Foto: EJ


tisdag 2 januari 2018

Mannen vid elden - en nyårsbetraktelse



I Prag för snart trettio år sedan passerade jag ett skyltfönster till ett antikvariat i centrum av stan. Tjeckiska språket förstår jag tyvärr ytterst litet av, vilket inte hindrade att jag ändå stannade till och övervägde att stiga in, om inte annat så för att insupa lite av den där lätt dammiga doften av åldrat papper i gamla värdefulla böcker. När jag fick syn på några grafiska blad som också fanns i fönstret försvann all tvekan.

Jag kom ut därifrån med ovanstående bild, inköpt för en ringa penning. I mina ögon ett litet mästerverk som genast fångade mig och som bara blivit mig kärare med åren. Formatet är litet, endast 7,5 x 10,7 cm. En bild för närsynt betraktande, också för att den tecknar en scen just när skymning övergår i mörker med få men utsökta detaljer och med stort utrymme för aningar och reflektion.

En man hukar ensam vid en eld med ryggen vänd mot oss. Elden har just flammat upp ordentligt och ger ett intensivt sken och välkommen värme. Det kraftiga rökmolnet bär med sig eldskenet och får grenverket i det enda, avlövade trädet att framträda i ett finmaskigt mönster. Brasan kastar i övrigt fläckvis ljus över marken och lyser upp den övre delen av en klippvägg ett stycke bort, vilket avslöjar att mannen valt en plats vid kanten av en brant eller åtminstone en sluttning ner mot ett för honom säkert mycket välbekant landskap, och varför inte också havet någonstans därute. Ett par mörka snår omger honom, och därmed är allt väsentligt sagt om vad som till det yttre syns på bilden.

Fastän vi befinner oss på behörigt avstånd från den ensamme blir vi obönhörligt indragna i ljuskretsen kring elden. Det måste ha att göra med den väldiga tomma rymd som upptar större delen av bilden, himlen som utan tydlig gräns övergår i den mörknande utblick som möjligen ännu är mannens men inte vår. Ibland tycker jag mig kunna uppfatta en endast antydd synrand, den jag i så fall inbillar mig är havets. Ändå är ju närheten till elden - ljuset, gnistorna, värmen och den småningom pulserande glödbädden - någonting som utestänger omgivningen och krymper världen. Blir vi sittande i ensamhet kring brasan kommer vi snart att vända blicken inåt.

Vad gör mannen här i sena kvällen eller natten? Har han en uppgift eller kanske just fullgjort en? Han kan vara en jägare som avslutar dagens jakt med en stunds vila innan återfärden. Han kan vara en herde som hägnat fåren för natten och med elden håller rovdjuren borta. Han kan vara en gammaldags fyrmästare till hjälp för sjöfarares orientering. Eller helt enkelt någon som förbereder en enkel måltid över öppen eld.

Det står en fritt att spekulera även om svaret nog ärligt talat saknar betydelse i det här fallet. Om konstnären velat få oss att fundera i ena eller andra riktningen hade bilden innehållit fler detaljer till vägledning. 

Lägerelden har sedan urminnes tider utgjort en samlingspunkt för gemenskap och historieberättande. Men nu sitter där en människa mol allena under himlavalvet vid en egenhändigt uppgjord eld och det är inte mer med den saken. Hon räknar inte stjärnorna, beundrar inte utsikten, fullgör ingen praktisk uppgift utöver den att lägga på en trädgren och hålla elden vid liv. Medan vinden leder bort röken och knastret från den brinnande veden bryter tystnaden försjunker hon i sig själv och sina blandade, i tiden fritt flytande tankar. Nog var det detta och ingenting annat som omedelbart fångade mig i den här bilden.

PS. Vem konstnären är har jag hela tiden velat veta. Bladet är numrerat och signerat i vederbörlig ordning. Det finns i endast 20 exemplar; mitt är nr 15. Jag har via nätet försökt spåra konstnären, men det har inte lyckats eftersom jag inte ens kan säkert tyda namnet. Kanske är han en mindre betydande, bortglömd konstnär, eller också hänger det framför allt på vilken den sista bokstaven är. V. Sichoň är det jag tycker ligger närmast till hands.



Bilderna: Foto EJ (klicka för förstoring!)