Varje gång med Johann Sebastian Bach (1685-1750) förundras man. Det är som med Mozart och Beethoven, men ibland något ännu mer. Att en afton smyga in i kyrkan, sätta sig i en bänk längst bak och lyssna till improviserat orgelspel, häpna och hänföras, och sedan känna sig tvungen att vända sig till bänkgrannen och utbrista: "Det måste vara djävulen eller själve Bach". Jo, det vore nåt!
Det där lär ju ha hänt, fast tyvärr inte mig. Jag lever bortåt tre hundra år för sent och får nöja mig med samtida interpreters tolkningar av geniets många storverk. Och jag tänker inte minst på klavermusiken.
Klaver kunde betyda spinett, cembalo eller klavikord på Bachs tid; pianot kom ju till världen först i slutet av hans liv. Jag har ingenting emot cembalo, tvärtom, men jag lyssnar lika gärna till barockens klavermusik när den utförs på våra moderna instrument. Inte sällan framgår den suveräna polyfonin ännu tydligare då.
Bach var en gudfruktig man som inte komponerade enbart för kyrkan. Det fanns i Leipzig en ensemble - Collegium Musicum, grundad av Georg Philipp Telemann - som spelade på Kaffeehaus Zimmermann om fredagarna. Bach med söner komponerade för och musicerade tillsammans med denna ensemble, och det som kaffedrickarna fick höra var inte bara kaffekantaten utan även de fem klaverkonserterna, BWV 1052-1056, och givetvis mycket annat.
I fjol kom en inspelning av dessa klaverkonserter med den utmärkta Gewandhausorchestern från Leipzig under deras nuvarande chefdirigent Riccardo Chailly, och med den iranske Bach-pianisten Ramin Bahrami vid flygeln. Det är ren fröjd att lyssna till deras musicerande, med eller utan kaffe, med eller utan höstsol utanför fönstret om eftermiddagarna.
Det är friskt och luftigt i orkestern och ett lätt och distinkt, nästan helt pedalfritt spel från Bahrami. Även om dessa konserter kanske inte hör till Bach allra främsta prestationer framstår han även här i sin gudabenådade glans i både lustiger dans och dröjande lyrik. Jag har plockat fram en inspelning med cembalo också, och den får mig i sin tur att minnas en gammal LP med cembalisten Gustav Leonardt, han som en gång i världen invigde mig i denna musik. Jag vill ingalunda vara dessa äldre inspelningar förutan. Ändå är det nog den här senaste skivan jag kommer att spela flitigast i fortsättningen.
För övrigt undrar jag bara när jag ska ta mig i kragen och äntligen bege mig till Leipzig. För Gewandhaus, Thomaskirche, kaffe och mer därtill.
Ett par prov på Chailly/Bahrami och Gewandhausorchestern från Leipzig finns på Spotify här och här.
Bilden ovan: Katharinerstrasse, Leipzig. Kaffeehaus Zimmermann låg i huset i mitten med lägre tak. Etsning av Johann Georg Schreiber, 1712.