Vid flygeln: Radu Lupu

Filharmonikerna gästades igår (och i torsdags) av dirigenten David Zinman och pianisten Radu Lupu. Det var främst för den senares skull jag inte ville missa tillfället, men programmet var också lockande: Mozarts tjugosjunde och sista pianokonsert, K 595, ett verk från hans sista levnadsår, och Bruckners väldiga sjunde symfoni.

För att börja från slutet: Jag är vad gäller Bruckner ingen nybörjare som möjligen förundrad, kanske smått förvirrad, undrar vad som försiggår. Är man sedan länge införstådd med denna originella musik och lärt sig acceptera dess väldiga kontraster mellan upptornande gigantiska tonblock och sirligt svävande flöjttoner, dess avbrutna stegringar som först efter en mängd omtagningar når en förlösande kulmen, ja då låter man sig gärna på nytt och utan svårigheter ledas in i denna högvälvda musik. 

Bruckners gudfruktighet tillsammans med hans Wagner-dyrkan brukar ofta anföras med tanke på det storslagna i hans symfoniska skapande. Visst finns det en sakral karaktär i många delar av musiken, men som mest domineras den ändå av en sensualism som må ha mer med Wagner än med Gud att göra. 

Zinmans tolkning tyckte jag lyfte fram just denna sida, en stark sensualism som kommer av att de enkla och vackra melodierna kläs i färgstarka dissonanser och en instrumentering som lustfyllt utnyttjar horn och tubor mot dovt mörka stråkar hos celli och basar. Lägg därtill den ställvis mycket energiska rytmiken så blir scherzot som här till en lidelsefull dansant historia.

Före paus framträdde en av de riktigt stora pianisterna i vår tid, nämligen den inledningsvis nämnde. I likhet med Grigory Sokolov spelar han bara live numera, dock till skillnad från denne gärna tillsammans med en orkester. Han är helt inriktad på den stora klassiska repertoaren, Mozart, Beethoven, Schubert, Brahms; hans Brahmsinspelningar anses allmänt tillhöra de yppersta i den vägen. 

Det finns inget yvigt eller spektakulärt över Rupus spel. Hela hans framtoning andas lugn och värdighet, och när han slår sig ner vid flygeln och tillbakalutad börjar spela skapar han ett rum för reflektion och andakt. Det blir särskilt tydligt i den här pianokonserten som genomsyras av det som vi brukar associera med den mozartska behagfull-heten - ljus och klarhet med de schatteringar som krävs för att understryka just detta. 

Lupu fraserar med ett ytterst nyanserat anslag och musiken porlar som en alpbäck. Det låter så enkelt men är i själva verket svårt. Med Mozart är det ju så att minsta snubblande förstoras, och de små dröjande förskjutningar som Lupu tillät sig måste kommuniceras i känsligt samspel med orkestern.

Han väckte förstås jubel, så pass ihållande att ett extranummer blev ofrånkomligt. Och han bjöd då på ett av mina absoluta favoritstycken ur Brahms sena verk för solopiano: det första av Drei Intermezzi, op 117. Jag aldrig hört det bättre utfört. Sannerligen en sublim avslutning på första delen av konserten. 

Brahms lär själv ha betecknat detta opus som hans smärtas vaggvisor, alla tre stor musik i det mindre formatet. Ett strof från Herders "Volksliedern" citeras överst på notbladet för nummer ett:

Schlaf sanft, mein Kind, schlaf sanft und schön!
Mich dauert´s sehr, dich weinen sehn.


PS. Jag ser att man kan lyssna till en inspelning med Radu Lupu när han spelar op 117 av Brahms på Youtube.

Pianister på besök

Jag har nu med bara ett par dagars mellanrum lyssnat till två tillresande pianister av yppersta klass. I torsdags i Berwaldhallen till den unge franske pianisten Alexandre Tharaud, igår eftermiddag i Konserthuset till veteranen Radu Lupu, en gigant i pianovärlden sedan många år. I båda fallen spelades pianokonserter, i det första fallet Ravels pianokonsert i G-dur tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och i det andra Beethovens tredje pianokonsert med Filharmonikerna i Stockholm. Även om det mer är för närheten i tiden än för jämförelser jag nämner dessa båda i samma inlägg, kan det trots vitt skilda musikstycken ändå föranleda en del reflektioner kring pianistik och musicerande.

Visst finns det ett och annat att säga om alla dessa globetrotters i den klassiska musikens elitskikt som gästar oss med förvånansvärd hög frekvens, om än inte alltid uppmärksammade av den alltmer fördummande dagspress som prioriterar stort uppslagna rapporter om de senaste stjärnorna på populärmusikens allt överskuggande himmel.

Det finns naturligtvis väldigt många pianister av så kallad världsklass, särskilt om vi ser till de många unga förmågor som kontinuerligt dyker upp och uppvisar en bedövande skicklighet rent tekniskt och oftast även en gediget odlad känsla för valörerna i musiken. Alexandre Tharaud är en av dem som varit med ett bra tag, och själv uppmärksammade jag honom för några år sedan när han gjorde en mycket fin inspelning av verk av Francois Couperin, den franske barockkompositören som inte hör till de mest spelade men verkligen förtjänar all den marknadsföring han kan få.

När Tharaud nu spelade Ravel var det klanderfritt och urstyvt med all den bländande teknik som krävs för ett sådant verk. Andra satsens spröda och ljuvliga kantilena står som en stark kontrast till den i övrigt mestadels rytmiskt intensiva och smått fyrverkeriartade musiken. Just i dessa lugna andanten är det inte sällan man avslöjar sig mest som pianist, det är där som musikalisk dynamik och frasering blir som mest avgörande för resultatet. Och det var just i den satsen som Tharaud ännu kändes som en tekniskt fullfjädrad men ännu relativt ung pianist. (Jag noterar dock i efterhand att han inte är så ung som han ser ut). Som helhet var det ett fint framförande, inte tu tal om det, även om dirigenten Simone Young i vissa partier borde ha hållit igen orkestern något för balansens skull.

Och det var där och i just detta, fast hos Beethoven, som Radu Lupu visade sitt verkliga mästerskap, visade varför han är en pianisternas och musikernas storfavorit. Här får vi ta del av en tolkning av ett verk som pianisten levt med mycket länge och som han har auktoritet nog att påverka i samarbetet med dirigenten.

Jukka Pekka Saraste, kvällens dirigent, ersatte chefdirigenten som blivit sjuk och med konsekvenser för programmet, som nu enbart kom att bestå av Beethovens musik. Ett succéartat inhopp får man väl säga, med touche från orkestern efter den avslutande sjunde symfonin. Och Saraste hade verkligen orkestern i sin hand samtidigt som hans lyhördhet för solistens tolkning av Beethovens intentioner var tydlig.

Ibland säger synintrycken av musiker i aktion en hel del, och då tänker jag inte bara på de yvigast gestikulerande. Lupu har ratat pianopallen och sitter bakåtlutad med sträckta armar på en vanlig stol med ryggstöd. Hans gestik och mimik är måttfull, och vittnar mest om koncentrationen på musiken och medmusikanterna. Men genom armar och fingrar utgår ett spel som gör en andlöst gripen, eftersom musikutövningen så påtagligt sker i ett skapande nu, så fjärran från mekanisk ekvilibristik eller inövat hamrande man kan komma. Ibland lyfter han vänsterhanden lite grann för att annonsera ett rubato eller för att han vill dämpa orkestern något. Ja, i själva verket satt nog den verklige dirigenten på den där stolen, lugnt bakåtlutad, själv lyssnande till musikens flöde i de mjukaste pianissimon och självklaraste löpningar över klaviaturen som man kan tänka sig.

Det är lätt att ta till överord, men jag var nära gråten, nästan helt förstummad i pausen efteråt. Då hade vi också fått ett extranummer i form av Adagiosatsen ur Beethovens Pathétique-sonat. Måtte Radu Lupu snart återkomma till Stockholm!
___________________________________

Här kan man lyssna till Radu Lupus utsökta pianokonst när han spelar det lyriska largot i Beethovens tredje pianokonsert.

Brahms: Intermezzo, op. 118, nr 2

Johannes Brahms musik har alltid tilltalat mitt öra och hjärta. Det gäller även pianostyckena, som kanske inte är det första man kommer att tänka på när han förs på tal. Ett häfte med hans Klavierstücke, op. 118 (tillägnade Clara Schumann) har jag ägt sen ungdomen, och där finns ett Intermezzo som lika länge varit en av favoriterna bland de tjugo märkliga pianostycken (op. 116-119) som tillkom mot slutet av hans liv. Allvarliga, tankedigra monologer, som en Brahmsbiograf kallat dem.

Det är nummer 2 i A-dur op.118 som jag syftar på. Jag känner stycket väl, eftersom jag spelat det otaliga gånger och brottats med interpretationen i många herrans år. Noterna bjuder ytligt sett inga oöverkomliga svårigheter, vilket naturligtvis inte betyder att det är lätt att göra musik av dem. De svårigheter man rent tekniskt ställs inför handlar om anslag, pedalering och accentueringar. Det är nämligen ett stycke som utmanar med stor dynamisk spännvidd och maffiga ackord, vilket förutsätter skickligt legatospel och att man aldrig försummar melodilinjen.

Stycket skall spelas andante teneramente, dvs. lugnt och återhållet. Det är tredelat A-B-A med en expressiv mellandel som bör spelas lite mer rörligt i pianissimo och småningom stegras till ett forte för att slutligen återkomma till huvudtemat. Ett flertal anvisningar av typen espressivo och un poco animato finns till hjälp för förståelsen av vad Brahms ville med den här musiken.

Häromdagen undersökte jag vad som fanns på Youtube av detta intermezzo. Uppenbarligen är det många med mig som älskar det. Inte mindre än ett tiotal välkända pianister (plus en del andra) har jag kunnat lyssna till, och deras spel belyser på ett intressant sätt hur stora olikheterna kan vara trots att det är samma notbild och samma anvisningar som de har framför sig.

Ett av de svåraste och kanske mest avslöjande momenten är presentationen av huvudtemat. Att med gott anslag spela svagt och balansera den där deciman (tio tonsteg) i det brutna ackordet i diskanten samtidigt som ett a klingar djupt nere i basen är inte enkelt om man samtidigt vill undvika ett brott i legatot. Det är redan här som valet av tempo också blir viktigt, eftersom de där punkterade noterna visserligen inte borde skapa något som helst problem men likväl kan vara svåra att få fram utan överbetoning så att det låter knyckigt.

Nå, vi lämnar detaljerna som är nog så knepiga att förmedla i ord. Vad fanns att lära av och tycka om i andras tolkningar av detta älskvärda stycke? Vilken är bäst om jag själv får avgöra?

Jag gjorde en gruppering av exekutörerna efter tempo - långsamt, medel, snabbt. Till de som spelar i långsamt tempo hör Ivo Pogorelich, Evgenin Kissin, Giorgian Ion och Citlalli Guevara. Den mest excentriska tolkningen står Pogorelich för. Det är som om han kämpar med ett tungt släp i en brant uppförsbacke med tunga klampande steg. En horrör, enligt min mening. Den bästa versionen av de långsamma tycker jag den för mig okända mexikanska pianisten Guevara står för, även om hon spelar med för mycket ritardando här och var och särskilt mot slutet.

Till de snabba hör den store Beethoven-pianisten Wilhelm Kempff, som spelar med en elegant framhållen melodilinje men har bråttom, bråttom och jagar allt brahmskt på flykten. Glenn Gould gör aldrig något ointressant, inte ens med de romantiker som han egentligen inte gillade. Men det här intermezzot gör han lite för snabbt och oroligt för att passa de dynamiska svallvågor som han skapar i legatobågarna. Inte riktigt min Brahms.

Jag måste erkänna att jag föredrar dem som valt ett medeltempo, och här finns det flera bra tolkningar att välja mellan. Ivan Moravec spelar habilt men lite för oinspirerat för att kunna hävda sig i konkurrensen. Emanuel Ax är en pålitlig Brahms-tolkare med gediget spel även i det här stycket, dock ställvis en aning för tungt för min smak. I den här kategorin finner vi också ett par legendarer i pianohistorien, dels den berömde ryske pianopedagogen Heinrich Neuhaus (som hade Richter, Gilels, Lupu och många andra som elever), dels Arthur Rubinstein. Båda spelar mycket vackert och genomtänkt på ett sätt som jag gärna lyssnar till på nytt.

Återstår tre namn, av vilka ett är nytt för min del. Roberto Plano är en italienare som uppenbarligen inte är främmande för tysk romantik. Den känsliga expressivitet som han åstadkommer i framför allt mellandelen är imponerande, men som helhet har han två medtävlare som går före honom: Nikolaj Lugansky och Radu Lupu. Båda övertygar starkt med sin värme och inlevelse, med ett spel i rätt tempo utan överdrifter, med dynamisk nyansrikedom och samtidigt ett obrutet, lagom rubaterat flöde som skulle gjort Brahms lika entusiatisk som jag själv, inbillar jag mig.

Med lite längre skägg skulle Radu Lupu här på bilden nästan kunna tas för en återuppstånden Brahms. Hans inspelning av intermezzot finns här. Och Nikolaj Luganskys inspelning finns här.