Jag har nu med bara ett par dagars mellanrum lyssnat till två tillresande pianister av yppersta klass. I torsdags i Berwaldhallen till den unge franske pianisten Alexandre Tharaud, igår eftermiddag i Konserthuset till veteranen Radu Lupu, en gigant i pianovärlden sedan många år. I båda fallen spelades pianokonserter, i det första fallet Ravels pianokonsert i G-dur tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester och i det andra Beethovens tredje pianokonsert med Filharmonikerna i Stockholm. Även om det mer är för närheten i tiden än för jämförelser jag nämner dessa båda i samma inlägg, kan det trots vitt skilda musikstycken ändå föranleda en del reflektioner kring pianistik och musicerande.
Visst finns det ett och annat att säga om alla dessa globetrotters i den klassiska musikens elitskikt som gästar oss med förvånansvärd hög frekvens, om än inte alltid uppmärksammade av den alltmer fördummande dagspress som prioriterar stort uppslagna rapporter om de senaste stjärnorna på populärmusikens allt överskuggande himmel.
Det finns naturligtvis väldigt många pianister av så kallad världsklass, särskilt om vi ser till de många unga förmågor som kontinuerligt dyker upp och uppvisar en bedövande skicklighet rent tekniskt och oftast även en gediget odlad känsla för valörerna i musiken. Alexandre Tharaud är en av dem som varit med ett bra tag, och själv uppmärksammade jag honom för några år sedan när han gjorde en mycket fin inspelning av verk av Francois Couperin, den franske barockkompositören som inte hör till de mest spelade men verkligen förtjänar all den marknadsföring han kan få.
När Tharaud nu spelade Ravel var det klanderfritt och urstyvt med all den bländande teknik som krävs för ett sådant verk. Andra satsens spröda och ljuvliga kantilena står som en stark kontrast till den i övrigt mestadels rytmiskt intensiva och smått fyrverkeriartade musiken. Just i dessa lugna andanten är det inte sällan man avslöjar sig mest som pianist, det är där som musikalisk dynamik och frasering blir som mest avgörande för resultatet. Och det var just i den satsen som Tharaud ännu kändes som en tekniskt fullfjädrad men ännu relativt ung pianist. (Jag noterar dock i efterhand att han inte är så ung som han ser ut). Som helhet var det ett fint framförande, inte tu tal om det, även om dirigenten Simone Young i vissa partier borde ha hållit igen orkestern något för balansens skull.
Och det var där och i just detta, fast hos Beethoven, som Radu Lupu visade sitt verkliga mästerskap, visade varför han är en pianisternas och musikernas storfavorit. Här får vi ta del av en tolkning av ett verk som pianisten levt med mycket länge och som han har auktoritet nog att påverka i samarbetet med dirigenten.
Jukka Pekka Saraste, kvällens dirigent, ersatte chefdirigenten som blivit sjuk och med konsekvenser för programmet, som nu enbart kom att bestå av Beethovens musik. Ett succéartat inhopp får man väl säga, med touche från orkestern efter den avslutande sjunde symfonin. Och Saraste hade verkligen orkestern i sin hand samtidigt som hans lyhördhet för solistens tolkning av Beethovens intentioner var tydlig.
Ibland säger synintrycken av musiker i aktion en hel del, och då tänker jag inte bara på de yvigast gestikulerande. Lupu har ratat pianopallen och sitter bakåtlutad med sträckta armar på en vanlig stol med ryggstöd. Hans gestik och mimik är måttfull, och vittnar mest om koncentrationen på musiken och medmusikanterna. Men genom armar och fingrar utgår ett spel som gör en andlöst gripen, eftersom musikutövningen så påtagligt sker i ett skapande nu, så fjärran från mekanisk ekvilibristik eller inövat hamrande man kan komma. Ibland lyfter han vänsterhanden lite grann för att annonsera ett rubato eller för att han vill dämpa orkestern något. Ja, i själva verket satt nog den verklige dirigenten på den där stolen, lugnt bakåtlutad, själv lyssnande till musikens flöde i de mjukaste pianissimon och självklaraste löpningar över klaviaturen som man kan tänka sig.
Det är lätt att ta till överord, men jag var nära gråten, nästan helt förstummad i pausen efteråt. Då hade vi också fått ett extranummer i form av Adagiosatsen ur Beethovens Pathétique-sonat. Måtte Radu Lupu snart återkomma till Stockholm!
___________________________________
Här kan man lyssna till Radu Lupus utsökta pianokonst när han spelar det lyriska largot i Beethovens tredje pianokonsert.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar