Att himlen existerar i hymner och andliga visor är åtminstone för oss Guds barnbarn välbekant, men hur är det i den klassiska musiken? Är ämnet lika vanligt i de stora tonsättarnas sakrala opus?
Inom konsten är det lätt att hitta bilder som framställer Apokalypsen och Yttersta domen. Riktigt maffiga helvetesversioner saknas inte heller. Svårare är att finna någon som velat ta sig an det himmelska paradiset, om vi nu bortser från rena kitschen. Detsamma gäller för litteraturen. Det anses allmänt att paradisdelen av Dantes "Divina Commedia" inte på långt när väcker samma fascination som infernot och skärselden.
Jag var en ung man när jag första gången stötte på Olivier Messiaens namn. Det var i Sveriges Radios program 2 som ett verk med titeln "Coleurs de la Cité Céleste" annonserades. Det visade sig vara komponerat av just denne portalfigur i 1900-talets konstmusikaliska skapande.
Olivier Messiaen avled 1992, 86 år gammal. Hans opuslista är omfattande och inkluderar alla genrer och besättningar, inklusive en opera om den helige Franciscus av Assisi som han arbetade med under åtta år mot slutet av sitt liv. Varken ämnesvalet eller att han själv tog sig an libretton förvånar om man känner till hans djupa förankring i katolsk tro. Och där får även den där märkliga titeln på ett avantgardistiskt musikstycke sin förklaring.
Tjugotvå år gammal fick Messiaen en tjänst som organist i Église de la Sainte-Trinité i Paris och den behöll han sedan livet ut. Redan som elvaåring antogs han på musikkonservatoriet, och sina första kompositionsförsök gjorde han endast sju år gammal. Han var ornitologiskt kunnig och en flitig nedtecknare av fågelsång. Han tog aktiv del i den västerländska modernismen men var också insatt i såväl indiska och ostasiatiska musiktraditioner som antik grekisk metrik. Han var kort sagt en mycket originell och mångsidig person som i sitt skapande lät sig influeras av många olika intressen, men framför allt av sin mot mystik orienterade religiositet. Det resulterade i orgelmusik för kyrkan såväl som orkestermusik med ekon från indonesisk gamelan, noggrant noterad och katalogiserad fågelsång men också egenkonstruerade skalor och sinnrika idéer om rytmik.
Bara en Messiaen skulle väl i sextiotalets Frankrike, i ett alltmer sekulariserat Europa, komma på tanken att komponera ett verk med anspelning på den himmelska staden och dess färger. Jag minns hur förvånad jag blev när jag första gången hörde musiken, som verkligen var fjärran från traditionella hymner eller de sångliga lovprisningar av ett tillkommande paradis som den smått naiva titeln lät ana. Det hela var så långt från harpospel och änglakörer man kunde komma.
Det gick till så att Messiaen fick en beställning på ett stycke för tre tromboner (eller basuner, för att använda bibelns språk) och tre xylofoner. Han utvecklade emellertid sin idé som slutligen tog form som ett stycke för piano, ytterligare mässings- och träblåsare, klockspel, gonggongar och slagverk, inklusive olika typer av xylofoner. Förutsättningarna för ett brett spektrum av klanger ökade därmed väsentligt, en klanglig rikedom som hade sin bakgrund i det faktum att Messiaen var synestet, det vill säga förknippade toner och ackord med färger.
Här finns en nyckel till verket som på sätt och vis ändå placerar det i samma kategori som all annan lovsång till det nya Jerusalem, så som det beskrivs i Uppenbarelseboken. Det är givetvis en stad av sällsam strålglans som Messiaen vill återge, den man möjligen kan uppamma för sitt inre öga när man läser om dess omfattande utsmyckningar. Verkets fem undertitlar med direkta citat från Uppenbarelseboken bekräftar saken. I det första citatet sägs exempelvis att det "omkring tronen var en regnbåge, lik glansen av en smaragd". Och de två sista citaten är hämtade från tjugoförsta kapitlets beskrivning av en stad som glänste som kristallklar jaspis och där stadsmurens grund var smyckad med ädelstenar av tolv slag: jaspis, safir, kalcedon, smaragd, sardonyx, karneol, krysolit, beryll, topas (se bilden), krysopras, hyacint och ametist.
Även om man inte som tonmålaren Messiaen varseblir ljusbrytningseffekter i tonerna är det uppenbart att klangrikedomen här även för oss andra utgör ett exempel på varför vi behöver ett sådant begrepp som klangfärg. Och det gäller kanske i än högre grad för ytterligare ett verk av Messiaen som anspelar på staden i det höga, "La Ville d´en Haut", och som han komponerade tjugofem år senare, 1987. Även detta stycke är för blåsare, piano och slagverk men litar i större utsträckning till huvudsakligen två moment, dels kraftfulla och komplexa ackord av koralliknande karaktär och dels transkriberad fågelsång, vars rytmiska figurer alternerar med eller kvintilerar mot den majestätiskt skimrande bakgrunden. Det är mycket suggestivt och enligt min mening även mycket vackert.
Inga sångare som lovsjunger himlens härlighet? Jo, trädgårdssångaren (se bilden) med flera andra. Dessa "våra små tjänare av den immateriella glädjen" som fågelfantasten Messiaen lär ha kallat dem.
Här kan man lyssna till de omnämnda verken:
Cité de la Couleur Céleste
La Ville d´en Haut
Foto (överst): Olivier Messiaen nedtecknande fågelsång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar