Här finns rapsodiska tankar om sådant som jag hört, läst och sett, kort sagt upptäckter av olika slag. Det rör sig mestadels om klassisk musik, litteratur och konst, men även resor och episoder ur vardagen.

"Omkring allt färdigt står det ogjorda och växer". - R M Rilke

torsdag 30 april 2015

Wenn jemand eine Reise tut...



"Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen". Ordspråket sitter där sedan tyskalektionerna i skolan. Var ska man då börja?

Man kan börja med att berätta om järnvägsstationerna, även om den längsta sträckan som vanligt gick genom luften.


Madrids järnvägsstation Atocha är en märklig skapelse. Till det yttre inte märkligare än många andra, om man inte ser till den moderna tillbyggnaden av Rafael Moneo. Den välvda glas- och stålkonstruktionen från 1800-talets slut ser ut så som en klassiskt stilren järnvägsstation av större modell ofta gör.

Men väl inne möts man av en blandning av inne och ute, av skyhög patio eller inomhustorg. I och med den moderna tillbyggnaden omvandlades den gamla delen (även den designad av Moneo) till en tropisk trädgård kantad av kaféer, affärer och nöjesetablissemang. Känslan av att vistas i ett gigantiskt växthus med bananträd och annan tropisk växtlighet är påtaglig - trots kommersen och att så många rör sig med rullande väskor i miljön.


I vattnet simmar mängder av sköldpaddor omkring, men längre än så sträcker sig inte ambitionen att även med faunan försätta resenären i illusionen om tropiska breddgrader. Inga busiga makaker vad jag kunde se, inte ens någon skrikande papegoja.


När man efter en halvtimmes resa stiger av tåget i Toledo möts man av en helt annan stationsmiljö i nymorisk stil. Här befinner man sig snarare i ett sakralt rum än i illusorisk natur. Färgglasfönster och mönstrat kakel på väggarna ger intryck av att man kan invänta inte bara tåget utan upplevelser av mer andlig art. För den avresande väntar kanske ett existentiellt äventyr, för den anländande poängteras stadens karaktär av verklig sevärdhet. Till detta finns anledning att återkomma.


Foto: EJ (klicka för större format!)

onsdag 22 april 2015

Paus i rapsodin



Jag ska vistas på annan ort en veckas tid, och mina läsare som förgäves söker efter ett nytt inlägg kan tills vidare fantisera kring ovanstående berömda målning, vilken jag för första gången hoppas kunna granska på nära håll.

måndag 20 april 2015

Mahler och Sibelius



Just nu pågår en festival som hyllning till Nordens båda största tonsättare i Stockholms Konserthus. Jean Sibelius och Carl Nielsen fyller båda 150 år och i ett antal konserter spelas deras samtliga symfonier, tillsammans eller jämte en annan tonsättares verk, en sådan annan där det på något sätt kan tänkas finnas affiniteter eller kanske till och med viss påverkan.

Vid söndagens konsert var Kungliga Hovkapellet under ledning av Leif Segerstam gäster med Mahlers fjärde symfoni (1901-02), hans soligaste och som helhet betraktad kanske mest populära, och Sibelius tredje symfoni (1907), ett verk som inte spelas lika ofta som några av hans övriga.

Låt mig på en gång säga att det var feststämning bland både musiker och publik den här aftonen, vilket till sist föranledde musikerna att hylla dirigenten med en touche och dirigenten bekräfta succén med ett passande extranummer, nämligen Sibelius´ "Andante festivo" i ett sjusjungande framförande som lät som om orkestern direktanslutit till den brusande nordanvinden.

Mahlers fjärde symfoni är intagande wienklassicistisk senromantik i närmast mozartsk anda. Det mahlerska idiomet med abrupta kast mellan högt och lågt, skirt och skurrilt är här inte lika påtagligt. Här får de himmelska alpängderna blomma ganska fritt, och även om det under det idylliska hos denne tonsättare alltid lurar en ironisk distansering så framstår även de satyriska danssteg och gälla visslingar som här och var bryter in som mer lustfyllda än skrämmande. Det som i själva verket gör den mahlerska idyllen så attraktiv är att där alltid finns ett tonfall av längtan, som om lyckan ännu bara hägrar, ännu betraktas som i drömmen eller ligger i öar av svunnen barndom.

Den första satsens underbara träblåskvintilerande i dialog med stråkarna och inte minst med inslagen av ljuvlig hornmusik, försätter omedelbart lyssnaren i god stämning. Inte ens andra satsen levererar något bråkigt scherzo, även om musiken som alltid är sammansatt och händelserik. Den tredje satsens långspunna melodiska förlopp i de sirligaste av tonvävar, hölls av Segerstam i ett fint flöde med långsamt växande dynamiska förändringar. Nog var detta rogivande musik i alpängens höga luft, men inte utan tankfullhet och med det sedvanligt kraftfulla utbrott utan vilket det inte hade varit Mahler. När sedan sista satsen avslutas med sopranens (Elin Rombo) "barnsliga" sång om det himmelska kalaset får denna symfoni klinga ut i lugn naivism till harpotoner i stället för vild extas.

Efter paus så Sibelius. Från alpängar och barnkalas till nordiskt barrskogsbrus och flammande norrsken i mörkret. Eller? Har vi inte vant oss att tänka på Sibelius ungefär på det sättet? Min kännedom om hans tredje symfoni var mycket ringa innan konserten. Den starkt rytmiska inledningen med stråkmuller i fräsigt tempo fick mig att tänka på dansanta naturväsen. Men i själva verket är ju detta en mycket stramt komponerad historia där ett begränsat tonmaterial hanteras utan tydliga programmatiska konnotationer. Det händer inte lika mycket som hos Mahler, men visst kan man skönja vissa likheter i så måtto att båda skapade en mycket fantasieggande musik med inslag av både folkmusik och koral. Förutom första satsens medryckande rytmik tilltalades jag särskilt av andra satsens sorgmodiga serenad, ett tema som monomant upprepas och varieras på ett mycket suggestivt sätt.

Det är roligt att kunna konstatera att Stockholm för närvarande har inte mindre än tre eminenta symfoniorkestrar. Operans hovkapell står inte filharmonikerna eller radiosymfonikerna efter i kvalitet, det kan man återigen slå fast efter en konsert som denna. Och Segerstam är en gammal bekant som uppenbarligen har mycket god hand med sina musiker. Hans fryntliga Brahms-apparition och vackra slagteknik i kombination med en musik som han uppenbarligen både känner väl och älskar, borgade för en minnesvärd söndagseftermiddag.


Foto: Jan-Olav Wedin

söndag 19 april 2015

Nimrud



Ingen skyddsandes hälsning
i flertusenårig sten från ett fjärran museum
kunde hejda de lydiga vandaler
som vill förvandla varje världslig civilisation
till skärvor, damm, blod och aska.

Ingen platsens ande kunde rädda Nimrud
från de skenheliga mörkmännens
förblindade högmod, de som alltid
predikar nödvändighetens, våldets
och renhetens timma.

De som raderar dokumenten
och raserar monumenten,
de som förintar historiens vittnesbörd och
skär strupen av alla främmande bönerop -
de som fruktar att minnena
faller dem i ryggen.

Ibland som nu önskar man
att någon assyrisk Ande
steg ut ur stentavlorna,
vred släggorna och sprängmedlen ur händerna
på dessa självrättfärdiga från helvetet,
slog dem till marken
och förvisade dem till deras hålor.

Ibland som nu står det fullkomligt klart
att trosnitet bygger fanatikern som steroiderna
den groteske bodybuildern,
att förverkligandet av rättfärdighetens paradis
upprättar helvetet på jorden.


Bilden: Neoassyrisk relief, "Saluting protective spirit", Nimrud, 882-859 f.Kr. Cleveland Museum of Art. (Wikimedia Commons)

fredag 10 april 2015

Spel om slut



Samuel Beckett, den moderna litteraturens absurdist par préférence, är minst lika berömd som nydanande dramatiker som romanförfattare. Själv har jag fortfarande läst alldeles för lite av hans prosa. Men pjäserna, vars svartsynta galenskap jag tidigt lärde mig uppskatta, har däremot funnits med som ett alltid lika lockande avbrott i vanetänkandet.

"Slutspel", som nu går på Stockholms Stadsteater i regi av Thommy Berggren (vem annars? - han verkar vara den som på Stadsteatern ansvarar för det väsentliga dramat i allt det övriga "dramatiserandet"), tillhörde fram till igår kväll de pjäser som jag inte hade sett. Föreställningen är med rätta kritikerrosad, och eftersom några av de allra bästa skådespelare vi har medverkar, är jag glad att jag kunde kombinera lite jobb med detta sublima nöje framåt kvällen.

Som alltid hos Beckett ett kammarspel, denna gång mellan fyra personager - den blinde och lame Hamm (Peter Andersson) i hemmagjord rullstol, hans trogne men lätt uppgivne betjänt Clov (Lars Lind) samt Hamms gamla föräldrar (Ingvar Hirdwall och Anita Ekström) som förpassats till var sin soptunna. Rummet är ett regnläckande källarrum med små gluggar ut mot en värld av huvudsakligen mörker där det mesta tycks vara på upphällningen.

Slut, är vad det det handlar om. Är det inte redan slut går det snabbt mot ett slut. Eller som Hamm säger i en replik: "Det var slut redan från början, och ändå håller vi på". Han vill ha en filt för att han fryser. Men det finns inte någon filt. Så grymt och enkelt är det. Om det nu inte i själva verket är Clov som missunnar honom en. Clov luras ju ibland, det ser vi som sitter i publiken.

Den lynnige Hamms oresonliga krav, hans förskräckliga utgjutelser över allt och alla, prompt parerade med lakonisk saklighet av Clov, bidrar till att en komik uppstår som pendlar mellan sofistikerad ordlek och ädelbuskis. Roligt är det, riktigt roligt. Ibland kanske man vill kväva det gapskratt som ligger närmast till, men spelet medger att vi som publik får skratta mitt i all denna ömklighet.

Beckett har nämligen lagt in så mycket av tokroligt berättande att skrattet så att säga garanteras med själva texten. Ta till exempel pappa Naggs historia om skräddaren som ständigt syr på tok och aldrig blir färdig med byxorna. När den oförliknelige Ingvar Hirdwall sticker upp huvudet ur soptunnan och drar denna historia kiknar jag, och håller tillbaka bara för att inte missa en enda stavelse av denne mästares spel.


Lars Lind gestaltning av Clov får en att tänka att om man stavar namnet med w och lägger till ett n så får vi den figur som känt av intigheten in på bara kroppen på ett sätt som gör att det till sist blir sanslöst komiskt att vi ändå "håller på".  Han säger sig vilja lämna Hamm, men förmår inte slita sig loss utan struttar resignerad ut och in i köket på gnisslande gymnastikskor, lydande Hamms visselpipa.


Skådespeleri är bland annat förmågan att tala så att någonting hinner ske mellan replikerna, någonting som gör illusionen verklig och kanske till och med mer än så, Det är att tidsinställa tystnader och modulera känsloinnehåll. Peter Anderssons spel i detta Slutspel visar vad det handlar om. Och med den sällsamma text som Beckett försett honom med får han tillfälle att excellera i allt från vredens olika nyanser till de poetiska lamentationer över världens tillstånd som detta rika drama också rymmer.

Hela föreställningen är storartad teater, en fullträff till allt - scenografi, regi, kostymering - men framför allt skådespeleri.


Foto: Stadsteatern (Petra Hellberg).

fredag 3 april 2015

Simson och Delila



Inte överraskande har berättelsen om Simson lockat både bildkonstnärer och operatonsättare till kanvaser och notblad. Det laddade innehållet är synnerligen väl lämpat för musikdramatik. Uppror mot förtryckarna, kärlek, svek, nederlag och tragisk död - onekligen ett klassiskt operastoff.

En av den franska romantikens allra största operasuccér vid sidan av Georges Bizets  "Carmen" är Camille Saint-Saëns enda verk som överlevt i genren. "Samson et Dalila" (1877) hade det trögt i portgången men blev vid förra sekelskiftet allt oftare spelad världen över och står fortfarande på repertoaren i många operahus. Jag har själv inte sett den och missade tyvärr Stockholmsoperans senaste uppsättning 2008, men jag har lyssnat på några goda inspelningar och börjar förstå dess tjuskraft.


Libretton ignorerar Simsons tidiga bedrifter och kastar sig rätt in i handlingen där Simson ingjuter mod i sitt folk mot ockupationsmakten, besegrar en filisté, upplevs av de Dagon-dyrkande filistéerna som ett reellt hot och sedan möter och förförs av Delila, vars roll är minst lika framträdande som Simsons.

Visserligen bildar på så sätt israeliternas uppror mot filistéerna en betydelsefull bakgrund till Simsons betänkliga kärleksrelation med Delila, en kvinna från fiendelägret. Men det är den erotiska historien, sveket och den personliga tragiken som står i förgrunden. Simson har varnats för den femme fatale hon mycket riktigt visar sig vara. Hans självförebråelser efter att ha svikit både Gud, sig själv och sitt folk är skoningslösa. I sitt djupa nederlag ber han Herren att få ge sitt liv som offer.

Delilas mest kända aria - "Mon coeur s'ouvre à ta voix" (mitt hjärta öppnas av din röst som blomman i gryningen) - är en av de mest romantiskt glödande kärlekssånger som en mezzosopran eller alt kan ha på sin repertoar. Den framförs ofta som solonummer på konserter, men är särskilt effektfull i operan, eftersom den utmynnar i en kärleksduett med tenoren (Simson). Det finns flera andra sensuella partier också, inte minst slutet av första akten med guden Dagons prästinnor i en förförisk dans som introduktion till Delilas sång till våren.

Bland de inspelningar jag lyssnat till tycker jag bäst om den med Waltraut Meier, Placido Domingo på höjden av sin karriär och Bastiljoperans kör och orkester under ledning av Myung-Whun Shun. 


I G F Händels oratorium "Samson" (ibland även iscensatt som opera) är Simson centralgestalten mot en bakgrund av politiskt uppror för att inte säga religionskrig, där körer från båda lägren (precis som hos Saint-Saëns) utgör viktiga inslag. Inspirationen kommer från John Miltons "Samson Agonistes", ett versdrama där Milton försöker sig på en syntes av bibelberättelsen och det antika grekiska dramat. Här kommer vi ännu senare in i handlingen med en redan bedragen, blindstucken och i bojor slagen Simson som full av självförebråelser beklagar sig och sitt folks öde. Den berömda tenorarian "Total eclipse" beskriver hans mörker och dödslängtan:

Total eclipse! No sun, no moon.
All dark amidst the blaze of noon!
Oh, glorious light, no cheering ray
to glad my eyes with welcome day.

Total eclipse! No sun, no moon.
All dark amidst the blaze of noon!
Why thus depriv'd Thy prime decree?
Sun, moon, and stars are dark to me!



Frihetskampen mot filistéerna fortgår och Simson tröstas av den israelitiska kören. Delila försöker på nytt förklara sin kärlek och lovar lägga ett ord för hans frigivning, men utan att lyckas denna gång. Det dramatiska slutet när Simson motvilligt, men till sist med den illistiga planen på ett självmordsattentat, låter sig föras in till filistéernas gigantiska fest och där raserar templet, sker utanför scenen. Oratoriet slutar med den israelitiska kören som lovprisar Herren vid Simsons döda kropp som dragits fram ur rasmassorna.

Är det då bara den tillfälliga seger för israeliterna, där kampen om vems gud som ska dyrkas böljar fram och tillbaka? En kamp där Herren själv är den som håller i trådarna i både med- och motgång för sitt eget folk? Ett ödesdrama där Simson själv, liksom Delila, bara är en spelpjäs i händerna på en lynnig Gud?

_____________________________________________

Arian "Mon coeur s'ouvre à ta voix" med Meier och Domingo finns både på Spotify här (där även hela operan kan avlyssnas) och på Youtube här.
Arian "Total eclipse" (ur Händels Samson) finns i en fin version med Mark Padmore här.
Hela oratoriet finns i en ganska färsk inspelning på Youtube här.
Hela Saint-Saëns opera finns likaså i en ganska färsk, moderniserad inspelning på Youtube här, moderniserad i syfte att påminna om paralleller till nutidens Gaza och det omvända förhållandet mellan ockuperade och ockupanter (vid 1:24:00 börjar kärleksarian; och den likaledes berömda backanalen i tredje akten ges här som en blandning av cocktailparty och militaristisk orgie! vid 1:44:30, vilket slutar med att Simson av ett barn förses med ett bombbälte som han utlöser och begraver sig själv och de firande filistéerna med).
____________________________________________

Bilderna (klickbara!) av hur Delila berövar Simson hans styrka är av (uppifrån och ned):
- Rubens
- Rembrandt
- Caravaggio
- Honthorst

PS: Ett tidigare inlägg om Simson finns i föregående bloggpost.