Svampdåren

I vintras utkom några nya prosaverk av Peter Handke på det förträffliga förlaget Faethon. Det med titeln "Försök om svampdåren. En berättelse för sig" (översatt av Jesper Festin) sparade jag till svampsäsongen, som den här hösten ju visat sig särskilt minnesvärd som sådan.

Det är berättarens förlorade men återfunne barndomsvän som är dåren, den redan som barn passionerade "skattletaren" som i utbyte mot en mindre summa pengar levererar sina svampfynd till en invandrad återförsäljare som upprättat en för dessa avsedd "depå" i ett ruckel i byn. Det är företrädesvis "de eviga gula", den helige Johannes svampar, han letar, nej snarare "hämtar" eller "håvar in".

Pengarna gör det möjligt för den kunskapstörstige grabben att köpa litteratur, och när han sedermera som vuxen ganska oväntat etablerar sig som framgångsrik brottmålsadvokat med internationella uppdrag, inte bara bibehåller han sin vana att "gå till svamps" utan drabbas vid ett tillfälle av ett slags epifani i mötet med sin första stensopp. 

Kontakten med berättaren, dårens enda vän, blir sporadisk i och med att dåren lämnar orten, men den återupptas och levnadshistorien kan på så vis fullföljas. Och Handke kan denna gång återge en historia som mer liknar en roman än den hybrid av roman och essä, med tonvikt på det senare, som de övriga i serien "Versuch über..." mestadels liknar.

Svampdåren beskrivs som något av en särling, en fantast som pendlar "från närvaro till frånvaro och tillbaka", en som går från bokstäver och böcker ut i de brusande, susande, knastrande skogarna, men som återkommer, växlande mellan "kunskapslust, sällskaplighet och hemlighet".

Den sedermera välsituerade juristen har aldrig helt låtit sig uppslukas av arbetet som advokat, snarare utfört det med vänster hand. Man har alltså kunnat finna honom i skogsbrynet vid en dikesren iklädd kostym, slips och hatt i ett extatiskt tillstånd med en stensopp i handen, helt förtrollad av sitt fynd och helt oförstående inför faktum att aldrig tidigare ha fått korn på denna märkvärdiga svamp. Ja, det sägs vara en gåta att han kunnat undgå dem - "kungarna", "fabelgestalterna" - i havet av allt det eviga gula. 

Och dåren lever vidare i sin upptagenhet av skogsvandringarnas fynd och drömmen om att författa en svampbok. Svamparna är det sista äventyret och han deras profet. 

Denna upptagenhet blir till veritabel dårskap när han börjar se svamp och svampformer i snart sagt allt han ser. Han försöker på olika sätt modifiera sin besatthet, bland annat genom att söka "det ofrivilliga, det att låta vara, det att låta ske", att "låtsas icke-leta, för att i hemlighet likväl finna" eller låta sig nöja med "att söka och icke finna"- alltsammans ideal som i hans maniska tillstånd visar sig svåra att omsätta i handling. 

Besattheten mildras efter vad som nog måste ses som en allvarlig kris, efter vilken han återfår förmågan att hantera tillstånd som krymper rummet till ett enskilt fynd och stannar tiden. Vandringarna i skogen får småningom ett egenvärde.

Svampdåren erfar uppenbarligen ett alltför stort mått av den vardagens förtrollning, det sagolika äventyr, som Handke med sedvanlig skicklighet gör ännu ett försök att språkligt erövra och förmedla. Någon bot för vännens dårskap ser författaren/berättaren ej, inte i den av "giftpladder" och "giftsmedjor" dominerade verkligheten. Något annat måste till.

Men blir det då mot slutet inte för mycket av saga? frågar sig författaren själv. Och svarar: nej, det sagolika, när det behövs, är det allra verkligaste, ett nödvändigt motgift och  ingenting mindre än ett femte tillägg till de fyra elementen.

Vännen/berättaren/författaren kan således inte, vill inte, undertrycka det "tänkta, drömda, ingivna" som  skänker berättelsen drag av saga och dåren bot. Nämligen det där som låter dåren lyfta blicken från punktens blicklöshet till en i ögonhöjd. Det där som får honom att se sin kvinna och inte bara det hon håller i handen. Det där som under en måltid på gästgiveriet "L´Auberge du Saint Graal" låter dåren fira sin födelsedag i den snäva kretsen av sina allra närmaste, bland dem den ende vännen.

Den här boken kan med sina 155 sidor tyckas vara en bagatell, men är närmare läst mycket mer än så. Den kräver långsam läsning under noggrann uppmärksamhet och belönar då (som vid idog svampplockning) rikligen oss som gärna följer Handke och hans vandrare på deras utflykter och upprepade försök att återge något av det äventyr som uppenbarar sig längs allfarvägar, stigar och oupptrampade spår. 

 Foto: EJ.

Skogsvandring

Det bästa med hösten är vandringarna i svampskogen en dag med blå himmel, friska luften och sensommarvärme. En dag som igår, en dag som idag. 

Det är gott om svamp men ont om de sorter jag av gammal vana håller mig till. När jag trampar runt i den stora mängden riskor frestas jag byta sikte och plocka med mig några exemplar av de fina mandelriskorna.

De uppskattas ju mycket i vårt grannland Finland och borde duga även för oss. I brist på Karl Johan och trattkantareller fyller jag botten av den rymliga papperskassen, åtminstone tills vidare.

Skogens tystnad bryts av enstaka gällt briserande fågelläten, som jag gissar är varningar för mig, den ende här som knäcker en och annan torr kvist under fötterna och rör sig oberäkneligt i terrängen. En hackspett hör också till den sparsamma ljudbilden. Och tranorna - ett sträck tranor på väg söderut som jag gärna skulle vilja se men inte lyckas lokalisera i hålrummen mellan trädkronorna. 

De exemplar av Karl Johan jag stöter på är allesammans svårt angripna av den vitgula mögelsvamp som snabbt förvandlar dem till slokande, förvridna krymplingar. Det gäller som bekant att komma i rätt tid till denna läckerhet som ju även insektslarverna älskar. Karl Johan - den mig veterligt enda svamp som i Sverige bär ett mänskligt namn, ett alias, dessutom efter ingen mindre än kung Karl XIV Johan.  

Den här skogen är ny för mig och jag har därför inga "ställen" att återvända till, inga lagom mossiga slänter med lite blåbärsris där trattkantarellerna, ofta i god sämja med  sotvaxskivlingarna, plötsligt bildar klungor och muntrar upp svampplockaren.

Ett par moderna jakttorn dyker upp precis när jag börjar ge upp, och jag säger då som jägarna brukar säga: det är naturupplevelsen som är behållningen. Innan jag styr stegen tillbaka i riktning mot grusvägen och cykeln ser jag i motljus en lingonrisbacke som lyser som ett hav av vitsippor i fel årstid. Det är inte lingonen utan de glatta mörkgröna bladen som likt tusentals små spegelskärvor reflekterar den sjunkande höstsolen.

Jag hittar utan svårighet cykeln, kikar ner i papperskassen, tömmer den i diket så när som på den enda stensoppen, nej en brunsopp är det, lika god som kungen själv.

Foto: EJ.

Skogsvandring

Att gå i skogen. Gå där med blicken i marken, spanande efter bruna hattar i mossan. Med bruset från blandskogens toppskikt i öronen. I övrigt höstlig tystnad. Att gå i skogen och när man lämnar stigen se till att sätta fötterna rätt. 

Kvistar och ruttnande grenar knäcks under mina steg i den risiga terrängen. Jag tänker att de bär bud om min närvaro till de skygga djuren. Jag ser dem inte, hör dem inte heller. Kanske står de helt stilla i någon tät dunge och avvaktar mitt närmande. Men ingenting händer utöver ett uppflog från en skrämd duva, vars vingar slår mot det täta grenverket.

Mina ögon är inställda på de där bruna hattarna som är svåra att se innan de blir storväxta och angripna av larver och parasiter. Jag rätar på ryggen och ser mig omkring. På avstånd tycker jag mig uppfatta ett stort svin bakom en gran, ett mörkt och krumryggat vildsvin. Jag stannar och försöker avgöra saken - synvilla eller inte? Bestämmer mig för att det är en rotvälta, men viker ändå av en aning och återgår till mönstringen av mossan, där de röda flugsvamparna ogenerat tar plats och lyser som praktfulla juldekorationer just där de bruna hattarna också borde visa sig. 

Nere i sänkorna står de. De stora avslöjar de små. Jag trycker undan mossan vid deras bukiga fot och skär så långt ner jag kan med kniven, grovrensar dem sedan på plats. Smärre operationer eliminerar jordrester, enstaka barr och löv och begynnande insektsangrepp, ett avfall som lämnas på plats som en vink från någon som hann först. Fylld av lyckan av att ha kunnat bärga en överfull korg med Karl Johan vänder jag hemåt.

Jag tar medvetet en liten omväg för att genomsöka terräng som jag inte gått förut. Plötsligt kommer jag ut ur skogen på ett oväntat ställe, just där den glesnar i brynet och övergår i sly, och där ett par mossiga gamla aplar bjuder på några enstaka äpplen. 

Det övergivna gamla torpet med tillhörande uthus tycks vara på väg att omslutas av skogen. I det höga gräset mellan byggnaderna står en rostig mjölkkruka, som om den för länge sedan lämnats i hastigt mod. Torpet i långt gånget förfall, taket inrasat och murstocken spridd över golvet, den yttre vindstrappan obrukbar. Uthuset i bättre skick men även det illa åtgånget. 

Framför huset står en skylt som en historiemedveten hembygdsförening placerat där, möjligen i from förhoppning om att rädda boplatsen för eftervärlden eller åtminstone ge en oansvarig markägare dåligt samvete. Skylten förklarar att detta är ett grenadjärstorp och ger en kort historik över indelningsverket och förutsättningarna för rusthållen. Bland annat följande står att läsa:

"Grenadjärerna var ett slags elitsoldater. Av kronan fick de sina vapen men all annan utrustning, bland annat uniform svarade rusthållaren för.  -  Till torpet hörde fähus/ladugård, förråd samt dass. Dessutom ingick en åker och ett litet ängsområde. Grenadjären fick förutom lön även naturaprodukter av rusthållet. Allt detta reglerades i ett legokontrakt."

Tid och väderlek har suddat ut det för hand inskrivna numret för detta rusthåll, namnet på den siste grenadjären likaså. 

Jag sticker in huvudet genom ett av de gapande fönstren och kastar en sista blick på förödelsen, plockar och äter sedan ett äpple medan jag knallar hemåt över fälten med min rågade svampkorg. 

Foto: EJ (klicka för förstoring!)