Simson och massmordet

Jag tänker än en gång på Simson, han som drog med sig flera tusen människor i döden. Den här gången slår jag upp Domarboken i GT och läser de fyra kapitlen som ägnas honom och hans våldsamma historia. En Guds nasir var han, det vill säga en från början utsedd, avskild, särskild person. En hjälte med domarstatus, en jätte som bekräftade sin utvaldhet och styrka genom att med bara händerna slita ett lejon i stycken och dräpa tusen antagonistiska filistéer med en åsnekäke som enda vapen. Undra på att filistéerna ville komma åt honom.

Berättelsen om Simson bevarar den fascination den väckte hos mig redan som barn. Hemligheten till hans styrka låg egendomligt nog i håret, som inte fick klippas. Men inte bara det. Det fascinerande var framför allt att en käresta, Delila (inte den första av "filistéernas döttrar" som Simson föll för), av filistéerna lockades till ett svek mot honom, nämligen att lista ut hans hemlighet så att man kunde beröva honom hans styrka.

Simson vilseleder henne några gånger men orkar till sist inte med hennes tjat utan låter sig bevekas. Hårflätorna skärs av i sömnen och hans sårbarhet och vanmakt blir därmed uppenbar. Fängslad med utstuckna ögon straffas han med slavarbete i en kvarn.

Men hår växer ut, och Simson bidar sin tid. Under en gigantisk fest till guden Dagons ära för tre tusen filistéer roar man sig storligen på Simsons bekostnad. De triumferande filistéerna måste ha trott att Simson var för alltid slagen och besegrad. Han lyckas emellertid övertala en yngling att leda honom fram till templets båda bärande pelare och där - precis som på Gustav Dorés dramatiska bild i familjebibeln  - vräker han helt enkelt omkull dem i Herrens, sin egen guds namn. Templet rasar samman, och den svage som nu återigen håller sig för stark, tar samtliga närvarande med sig i en förtidig död.

Jag tänker än en gång på den ohyggliga aggression som massmord med det egna livet som insats innebär. Gruvlig hämnd för personliga eller kollektiva oförrätter? Den kränkta omnipotensens rekyl mot allt och alla? Vansinnets raseri i skenhelig tjänst hos en upphöjd ideologi?

Ibland drömmen om en omstart år noll, hitom eller bortom tid och rum. Ibland bara nihilistiskt raseri mot hela tillvaron i sinnets absoluta förmörkelse och totala meningsförlust.

Hur uppstår frestelsen att vara den som förintar världen med sig själv? Förklaringarna slinter.


Bilden: Gustav Doré, trägravyr, illustration till Domarboken i Bibeln.

Levande musik

Jag brukar ibland tänka på hur jag skulle göra om jag som musikpedagog ville övertyga barn och unga människor som alltför sällan kommer i kontakt med klassisk musik om att den är mycket mer spännande och värdefull än de tror. Få dem att inse att "häftig" och "cool" musik inte nödvändigtvis måste vara malande musikmaskiner till bensprattel och blås i håret på melodifestivalmanér. Musik som skulle kunna fascinera dem minst lika mycket som rapptugg eller hårdrocksriff. Det vore en utmaning, ja alldeles säkert.

Givetvis skulle jag då ta med dem på några konserter och välja de program jag inbillar mig skulle ha störst inverkan. Inte Vivaldis fyra årstider, inte heller i första hand Ass-durpolonäsen av Chopin eller något välkänt slagnummer ur operarepertoaren av typen "Nessun dorma". Jag skulle börja med symfonisk musik, gärna i kombination med kör och/eller solister.

Jag skulle sätta dem på bra platser för att se och höra levande musik framförd av en skicklig symfoniorkester av det slag jag hörde i onsdags i Uppsalas konserthus. Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Daniel Harding spelade då som huvudnummer Hector Berlioz´ "Symphonie fantastique". Där har vi ett stycke som nog kunde sätta spår för livet i ett någorlunda öppet sinne.

Programmusik av den typen är ju också till hjälp för fantasin, särskilt när det som här handlar om synnerligen dramatiska drömmerier med inslag av mord, avrättning och häxeri. Berlioz var ett romantiskt geni som hejdlöst kastade loss från klassiska mönster och åstadkom musik som ingen tidigare hört. Här finns ljuv musik för pastorala landskap och för par som rör sig uppklädda på balen, men också marschmusik till smattrande trumpeter, ulliga, mulliga stråkmattor, pruttande fagotter och annat hånskrattande träblås. Och slutligen ett helvetiskt sabbatsfirande med häxor som stolpar omkring - i och ur takt - till rytande tubor och tromboner. Med andra ord en sannskyldig orgie i rytm, klang och harmonik, ett prov på vad som går att utvinna ur en symfoniorkester.

Och i övrigt då? Min lista är ingalunda komplett, men några ytterligare val skulle vara Beethovens sjua, Mahlers tvåa (Uppståndelsesymfonin), Verdis Requiem, Mozarts klarinettkonsert, Rachmaninovs tredje pianokonsert, Sibelius violinkonsert. Givetvis också Stravinskijs Våroffer; åtminstone hårdrocksfantasterna skulle falla pladask. Och eftersom jag inte vill underskatta mina unga följeslagare skulle jag även inviga dem i Bachs skildring av Matteusevangeliets dramatik, en långsittning med något av den vackraste musik som skapats.

Sedan vore flertalet redan helsålda på levande musik och skulle själva kunna ta sig fram i den oändliga rikedom som musikhistorien har att bjuda. Så tänker jag på fullt allvar.

Tomas Tranströmer, 1931-2015

"Vi levande spikar nedhamrade i samhället!
En dag ska vi lossna från allt.
Vi skall känna dödens luft under vingarna
och bli mildare och vildare än här."

Ur Flygblad, i samlingen "För levande och döda" (1989)


PS: Jag ser i Thomas Nydahls blogg att den sista inspelningen med Tomas Tranströmer finns utlagd och fritt tillgänglig på webben (Louisiana Channel). Där spelar han piano mot bakgrund av en gammal inspelning där han läser en av sina allra bästa dikter, Allegro, den om Haydn som fickor att köra ner händerna i, Haydns musik som en musik som säger att friheten finns. Se här.

Borodin-kvartetten i Uppsala

Borodinkvartetten känner de flesta kammarmusikvänner till, åtminstone till namnet och via skivinspelningar. Kvartetten firar 70-årsjubileum i år och sägs vara den äldsta nu existerande kvartetten. Givetvis har nya medlemmar ersatt gamla under en så lång period. Men en kontinuitet uppstår ändå i musikgemenskaper som existerat så länge, med traditioner och ideal som förs vidare.

Jag hörde dem för första gången live i Uppsala konserthus i lördags. Det var naturligtvis en upplevelse att både se och höra denna berömda ensemble spela uteslutande rysk musik, det vill säga den musik som allra mest bär upp dess ryktbarhet.

Sjostakovitj, Borodin och Tjajkovskij stod på programmet, samtliga representerade med stråkkvartett nummer 2. I Borodins fall endast med en sats, den charmerande serenaden med beteckningen Nocturne.

Konserten inleddes med Sjostakovitj, för min del tveklöst den allra största behållningen. Inspirerad av detta framförande ska jag äntligen försöka realisera det jag länge tänkt, nämligen lyssna igenom denne tonsättares samtliga femton (!) stråkkvartetter. Den berömda åttonde - ett fantastiskt verk i sitt slag - är det enda jag är ordentligt bekant med sedan tidigare.

Men nu var det alltså den andra det var fråga om. Ett fyrtio minuter långt verk från 1944, intensivt och rikt varierat i bästa modernistiska anda. Första satsen är, trots folkmusikalisk melodik och klassisk sonatform, den kärvaste och mest dissonanta. Men lättheten och den självklara precisionen i Borodinkvartettens samspel mildrade intrycket av en tämligen robust klangvärld påminnande om Béla Bartóks.

De övriga satserna domineras av det lyriskt "vackra", i synnerhet den märkliga andra satsen med dess veka och trevande solon mot bakgrund av dämpade bordunackord. Det där spelet svagt och länge på samma ton utan hörbara skarvar, skapar en säregen spänning eftersom musiken samtidigt suggererar vila och understöd. Satsen har titeln "Recitative och Romance", vilket för tankarna till sång och förmedling av budskap i helt andra genrer än stråkkvartettens.

Tredje satsen är ett livfullare allegro, med titeln "Waltz". Det är emellertid alls ingen lyckligt upphetsande bröllopsvals vi hör, snarare då en smått spöklik svängom i halvdager, möjligen bakom stelt grinande masker. Att spelet är effektfullt sordinerat bidrar till sådana fantasifulla associationer.

Sista satsen är en variationssats, med ett tema som återigen är folkmusikinspirerat och som turneras i många virtuosa vändningar. Instrumenten följer upp varandra men agerar även tillsammans i partier av intrikat sammanvävd stämsång. Den dissonanta intensiteten från första satsen är delvis tillbaka, dock aldrig utan melodisk förankring och satsen ändar i en mäktig, koralliknande samstämmighet.

Stråkkvartettmusik, i synnerhet från modern tid, gäller ju för att vara den kanske mest exklusiva formen av konstmusik, musik som bara nördar och specialister förväntas kunna lyssna till med någon behållning. Jag är rätt säker på att många med sådana fördomar hade blivit omvända en sådan här gång, i direktkontakt med mästerliga musiker och musik som talar till vem som helst med öppna sinnen.


Sjostakovitjs andra stråkkvartett i A-dur, op. 68 finns inspelad av Borodinkvartetten och kan avlyssnas här.

Lycklig som en hundsvans

Det finns diktsamlingar som blir liggande längre än vanligt på nattduksbordet. Inte olästa, utan tvärtom kontinuerligt öppnade och lästa. Dikter som har en särskild appell som man inte riktigt blir färdig med och inte kan släppa i första taget. Dikter svåra att bara ställa ifrån sig i hyllan till en annan gång.

En sådan diktsamling har jag umgåtts med de senaste två månaderna. Det är ett stort urval dikter av den polska poeten Anna Świrszczyńska (1909-1984) (glädjande nog för den som inte behärskar polska även kallad Anna Swir) som nu finns på svenska - "Lidandet och glädjen" (Lejd, 2014) - i översättning av Irina Grönberg och Lisa Mendoza Åsberg.

Det är märkligt att Polen haft och fortfarande har så många stora poeter. Här presenteras nu ännu en som visserligen inte är alldeles okänd utanför Polen, (landsmannen och nobelpristagaren Czeslaw Milosz har översatt henne till engelska), men som inte heller hör till de mest omtalade.

Det finns sällan något kryptiskt eller hermetiskt i Anna Swirs dikter. Hon talar om erfarenheter av att vara kvinna, mor, älskarinna, sjuksköterska, av att ha upplevt kriget och det krossade upproret i Warzawa, om lidandet mest, men även om längtan och om glädjen i att finnas till och kunna njuta av kroppen, den så ohjälpligt sårbara, förgängliga och ibland även för det egna jaget främmande kroppen.

Borde jag haft svårigheter att ta till mig dessa dikter? Nej, recensenternas starka betoning av att de handlar om kvinnliga upplevelser (en av hennes diktsamlingar har titeln "Jag är en kärring") har varken avskräckt mig eller berett mig några problem med innehållet. Men så är jag inte heller på jakt efter "intersektionella" identitetsmarkörer enligt tillfälligt gångbara modeteorier. Poesi av den här karaten spränger dessbättre alla sådana snävt identitetsbekräftande kategorier.

När Anna Swir skriver om djuret som kommer till henne om natten, och till sist liknar sig själv vid en av den döda tikens hopkurade valpar, stöter hon på en gräns för den mänskliga kommunikationens "förståelse". Men hon ifrågasätter fördenskull inte den där djurkroppens egen lurviga och värmande förstånd, tvärtom. Och att djuret i själva verket är en man, älskaren, är förvisso troligt, den man som hon i flera andra dikter också tillstår sitt egoistiska och svekfulla beroende av. Det egendomliga avståndet till en människa man en gång älskade är, liksom behovet av ensamhet, ett alltför allmänmänskligt fenomen för att bara gälla ena parten, eller könet, i en relation.

Visst finns här oftast en kvinna som får bära de existentiella teman som ventileras. Kanske blir det därför lättare för somliga att ta innehållet till sig, vad vet jag. Men vad sägs om en dikt som denna:

Tårarna

Den gamla kvinnan gråter,
kurar ihop sig i gråtandet
som fågeln i boet.
Hon glider ner
i gråtens bråddjup.
Sjunker ner med huvudet
i det mörka sjunkandet.
Tårarna ilar över hennes ansikte
som små, små varma djur.
De smeker det gamla ansiktet,
förbarmar sig.

En sista njutning
av tårar.

Jag tycker mycket om den. Och konstaterar att det alltså var möjligt att skriva en dikt om gråten med en sådan osentimental och gripande saklighet.

När sedan dikterna ur samlingen "Vi bygger en barrikad" beskriver - blixtbelyser - situationer under upproret i Warzawa, blir läsningen ibland så omskakande att jag får lägga ifrån mig boken och hämta andan. Det fanns hjältemod hos många i den dödsdömda historiska situationen, men det är inga tapperhetsmedaljer som poeten delar ut. Det är snarare sorgesånger tillägnade namngivna personer som aldrig fick leva de liv de borde fått leva. Det är återhållen vrede över krigets vidrigaste ansikte endast formulerad i realistiskt brutala bilder, ibland med stänk av bitter ironi.

Scoutflickan

När hon låg och dog på lasarettet
sa hon till väninnorna att hon skäms
för att det är krig för att hon är soldat
och hon skäms så men hon ber dem
hon har aldrig varit på dans
att de när hon är död ska ta på henne klänningen
med spets.

Då hon hade dött tog de på henne klänningen
och ställde sig alla fyra i givakt
vid sängen och stod så i en timme.

Och så var det då lyckan och glädjen. Trots Annas Swirs uppväxt i ett fattigt konstnärshem med inte obetydliga umbäranden, finns där bland minnena även en ljus och ömsint respekt för faderns och moderns överlevnadsförmåga. Trots livets komplikationer finns också en förunderlig livsdrift som åtminstone tillfälligt förmår att hålla döden som står och lurar i hörnet av ateljén på behörigt avstånd. Och kanske är dikten om hundsvansen den bästa dikt jag läst om lyckan.

Lycklig som en hundsvans

Lycklig som det som är oviktigt
och fritt som en oviktig sak.
Det som ingen värderar
och som inte värderar sig självt.
Det som alla hånar, och det som hånar hånet.
Som ett skratt utan giltigt skäl.
Som ett skrik som kan skrika sig hest.
Lycklig som vad som helst. Som vad som helst, hur som helst.

Lycklig
som en hundsvans.

Var är dramatiken?

Stadsteatern i Stockholm under ledarskap av Benny Fredriksson lanserar nu ett antal romaner som underlag för kommande teaterföreställningar. Notisen om detta i dagens DN får mig att reagera - surt och med en stilla undran hur det egentligen står till med teaterkulturen i Sverige för närvarande.

Karl-Ove Knausgård dramatiserad? Sara Lidman? P O Enquist? Ja, den senare är ju dramatiker i egen rätt, och "Livläkarens besök" är väl tänkbar i dramatiserad form. Men Knausgård? Vad är detta om inte en desperat jakt på "textunderlag", en ömklig snålskjuts på kända och omdebatterade romaner?

Ja, vad är det fråga om? Har teatrarna anställt en kader av dramaturger som måste få något att göra? Eller är det regissörer som inte kan motstå frestelsen att själva stuva till något egenhändigt, "efter" den eller den succéförfattaren (eller dramatikern)? Mest troligt är det profiterande teaterchefer som till varje pris vill hänga med i svängarna.

Vem lockas av detta? Inte jag i alla fall. Fattas bara att Lars Noréns dagböcker också annonseras som scenkonst. Men mig lurar ingen. Jag vill se teater, inte omstuvade romaner. Uppriktigt sagt: hur ofta händer det att den här sortens omstuvningar blir lyckad dramatik?

Om han nu vill ha aktualitet och samtidsdramatik, varför lägger inte herr Fredriksson ut några beställningar till författare med dramatisk ådra i stället. Eller ser till att en del av det som försiggår på världens scener blir översatt och spelat även i Sverige?

Trettondagsafton på Dramaten

En komedi från 1601, skulle man kunna ha stort nöje av den? Ja, utan tvekan om William Shakespeare är upphovsmannen. Det faktum att drygt fyra sekel gått är oväsentligt i sammanhanget. Visserligen har Dramaten och regissören Åsa Melldahl låtit lägga in några samtida svenska repliker i skådespelarnas munnar, men det är givetvis inte det som gör att "Trettondagsafton" fortfarande håller både som litterär text och fullt gångbar underhållning.

En munter förväxlingshistoria är det, full av karnevaliska upptåg och sång och musik som inte heller den låter mer än några decennier gammal. Vilket den i och för sig gärna för mig hade fått göra; dansar man gaillarde är det knappast till populärmusikaliska toner från vår egen tid. Den svängiga eftergiften är jag trots allt beredd att köpa, särskilt som scenografi och kostymer elegant anknyter till Shakespeares egen tid. En i huvudsak klassisk uppsättning alltså, där inte moderniseringsiver och tidsanpassning tagit totalkommandot över iscensättarnas fantasi.

Historien utspelar sig i Illyrien, där en sörjande Olivia blir föremål för uppvaktning av hertig Orsini, dock med en till yngling förklädd ung kvinna som frieriets budbärare. Olivia blir då i stället förtjust i budbäraren, som har en tvillingbror som hon felaktig tror har omkommit men som dyker upp som en förvirrande dubbelgångare i turerna kring kärleksintrigen.

Lek med identiteter i masker och rollspel är själva grunden för detta lustspel. En höjdpunkt utgör det lurendrejeri som den puritanske och inbilske hovmästaren Malvolio utsätts för. Det är kammartjänarinnan Maria som tillsammans med de rumlande kompanjonerna Tobias Rap och Andreas Bleek af Noosen lurar Malvolio med ett förfalskat brev som han tror är ställt till honom från en förälskad Olivia. En sångbegåvad narr med snyggt formulerade men inte alltid behagliga sanningar hör givetvis också till pjäsen. Ty: Bättre är en vis dåre än en dåraktig vis.

Jag såg Trettondagsafton en gång på den svartvita tiden när SVT hade den goda smaken att satsa på riktig teater. Den gången hade man samlat en försvarlig del av den svenska skådespelareliten, det ser jag nu när jag hittar föreställningen i SVT:s förträffliga Öppet arkiv (se här). Dock var den enda skådespelare jag hade i gott minne Per Oscarsson i rollen som Andreas Bleek af Noosen. Den fjollige ädling han gestaltade var så exceptionell att den fastnade för evigt i mitt medvetande. Att jag till och med glömt att hans rollkompanjon, suputen Tobias Rap, spelades av Carl Gustaf Lindstedt säger en hel del, eftersom Lindstedt givetvis också var som klippt och skuren för sin roll.

Den här gången är det en annan skådespelare jag kommer att minnas, nämligen Björn Granath i rollen som Malvolio. Den kråmande förtjusning med vilken han läser och tar till sig det där brevets innehåll är helt enkelt en uppvisning i skådespeleri. Allt vad nerv i kropp och stämband som manlig inbilskhet och fåfänga försatt i dallring, uppvisas till fullt register. Komiska överdrifter, kanske man säger, men inte mer än att man tar dem för ohöljda sanningar. Och det blir med ens klart att det krävs ett textunderlag av dignitet för att få goda skådespelare att blomma ut på detta sätt.

Dramaten bjöd på en lyckad trettondagsafton denna afton närmare påsken än trettondagen.

Foto: Dramaten (Sören Vilks)