Yuja Wang i Prokofjevs Toccata i d-moll

Mina damer och herrar!

Låt oss trots kylan i luften glädjas åt solljuset, vårens blomster och Yuja Wang i Prokofjevs "Toccata" i d-moll, op.11S. 

Sina distraherande flashiga outfits till trots lyckas hon få oss att glömma allt utom sitt fantastiska musicerande.

Se, hör och häpna!

En populär men mindre bra pianokonsert

Av rubriken framgår att jag trots allt uttrycker mig försiktigt. Det var inget fel på Sakarai Oramos och Filharmonikernas framförande av Tjajkovskijs populära pianokonsert nr 1 i b-moll, allra minst på den unga italienska pianisten Beatrice Rana. Men ack, så mycket hellre jag hade velat höra henne i någon annan av de konserter hon har på sin repertoar, t ex Prokofievs andra.

Nej, det är verket jag inte förmår uppskatta, i varje fall inte efter den förtjänst det enligt så många har. De tunga elefantkliven inledningsvis, tjurrusningarna över klaviaturen, kasten mellan ganska ointressanta idéer i ett rapsodiskt skval som inte riktigt griper tag ens som hisnande virtuositet. Jag syftar nu främst på första satsen; mellansatsen och sista satsen är bättre.

Programbladet återger en historia om denna konsert som Tjajkovskij själv berättat i ett brev och som talar för att jag inte är ensam om mina reservationer. Konserten skrevs med Nikolaj Rubinstein (bror till Anton) i åtanke som den som skulle uruppföra den. Men när Tjajkovskij presenterade verket för honom hände följande:

"Jag spelade tålmodigt konserten till slut; den hälsades med tystnad. Jag steg upp och frågade: ´Vad tyckte ni om den?´ Plötsligt strömmade en flod av ord över Rubinsteins läppar, han blev alltmer högljudd och våldsam för var minut, tills han lät som en vrålande Jupiter. Enligt honom var min konsert inte alls bra; omöjlig att spela, med många gräsliga passager, kompositionen var vulgär, och jag hade stulit en bit här och en där, överallt. Jag blev inte bara förvånad, utan även förolämpad av denna scen."

Så illa var och är det givetvis inte. Till saken hör att Tjajkovskij gjorde ett par revisioner och att Rubinstein så småningom ändrade sig, sedermera gärna framförde verket och bidrog till dess framgång.

Nummer ett - det borde betyda att det finns åtminstone en pianokonsert nummer två också. Kanske är det för att jag inte lyssnat till den förut som den låter fräschare och tilltalar mig mer än den första. I yttersatserna känner man igen Tjajkovskijs svaghet för yrande löpningar i snabbast möjliga tempi, men här finns musik som väcker mitt intresse, på samma sätt som några av symfonierna definitivt gör (framför allt den första och den sista, sjätte). 

Det finns faktiskt en tredje konsert också, men bara i form av en första sats, i själva verket en omarbetad symfonisats, som blev det sista Tjajkovskij gjorde före sin död.

Jag menar givetvis inte att dessa konserter skulle vara dåliga, bara att de är överskattade och att ettan inte äger den storhet som den på grund av sin popularitet ofta tillmäts. Den platsar inte på min bästalista, hör inte till dem jag ständigt återvänder till, de outslitliga (se här och här). 

Det handlar definitivt inte om att jag ser ned på rysk romantik, tvärtom. Sergei Rachmaninovs pianokonserter - särskilt den andra och den tredje - hör till mina bestående favoriter. I mina öron är han den ryske pianokompositören par preference, och som sedan under den postromantiska eran avlöstes av ännu en Sergei, nämligen den klassicistiske modernisten Prokofiev. Dessutom finns flera andra, mindre kända ryska pianokonserter i den romantiska traditionen som jag håller högre än just Tjajkovskijs, till exempel Nikolaj Medtners och Alexander Skrjabins.

Allt detta sagt, var det likväl givande att återknyta bekantskapen med b-mollkonserten, även om det i det här fallet främst var pianisten som lockade mig till konserten. Att programmet i övrigt innehöll en tondikt av Sibelius och den fjärde symfonin av den alltför tidigt bortgångne Anders Eliasson bidrog i högsta grad till att jag glad och nöjd lämnade konserten. 

Det fina med att gå på konsert är ju att man då som regel konfronteras med flera olika verk, inte sällan sådana som annars kanske aldrig skulle ha kommit i ens väg. Eliassons symfoni hoppas jag Oramo och Filharmonikerna spelar in så att man får lyssna till denna mycket fascinerande musik på nytt (varför inte tillsammans med violinkonserten som Janine Jansen så lysande framförde för några år sedan? - se här).

Hemma efter konserten sökte jag mig till en strömningstjänst med Beatrice Ranas inspelningar och fann att hon för några år sedan spelat in Tjajkovskijs första konsert tillsammans med Prokofievs andra på samma utgåva. När jag lyssnade på den senare tyckte jag mig höra en koppling jag aldrig tänkt på förut. I första satsens kadens (liksom i scherzot och även i övrigt) krävs en virtuositet hos pianisten som går utöver det mesta i den vägen. Som hos Tjajkovskij finns här partier av vilt framstormande musik med bland annat braskande löpningar av ett slag som kanske i själva verket skojar lite med (och dubbelt överträffar) föregångaren? Men, men... här finns först och främst fantastisk musik som engagerar mig med sin laddning och komplexa rikedom.

Nästa gång Beatrice Rana gästar oss får hon gärna spela Prokofiev.

Listan: de bästa symfonierna (2)

Den bästa symfonin av de bästa symfonikerna listade jag i ett tidigare inlägg, sammanlagt 10 välkända verk av musikhistoriens främsta tonsättare. Känslan av att listan borde utökas med åtminstone tio symfonier till har resulterat i nedanstående komplettering. Vi rör oss här i tiden ungefär från förra sekelskiftet fram till mitten av 1900-talet. 

Väl medveten om att det finns musik som är symfonisk utan att i egentlig mening vara en symfoni har jag försökt hålla mig till verk som förtjänar beteckningen av klassiska, formella skäl. De vid denna tid så vanliga symfoniska dikterna faller alltså bort (även den spektakulära "Alpensinfonie" av R Strauss, som namnet till trots är en av hans många symfoniska dikter). Och omvänt - Bartóks "Konsert för orkester" vill jag trots namnet betrakta som en symfoni. Likaså Skrjabins fjärde symfoni, som nog med fog kan liknas vid en symfonisk dikt med drag av trumpetkonsert. Som ni märker lyckas jag inte vara helt konsekvent i det här stycket. 

Här följer i alla fall mina förslag, utan inbördes rangordning:

Igor Stravinskij: Psalmsymfonin. Jag brukar säga, mest som ett konstaterande för mig själv, att ingen har formulerat sitt "Halleluja" mer innerligt än min morfar och Igor Stravinskij. Händels och de flesta andras har ju mer karaktär av exklamation. Här lyfter i stället en fågel, eller om det nu är Elias i vagnen, upplöst i himmelskt motljus till körens dämpade lovprisning. Omisskännliga Stravinskij-rytmer blandas med barnaröster och blandad kör till det alldeles speciella välljud som ingen längre kan ha någonting emot, särskilt inte när Stravinskij är på sitt bästa nyklassicistiska humör. Men visst, "Symfoni i tre satser" är ett alternativ värt att beakta.

Sergej Rachmaninov: Symfoni nr 2.  Försök värja er om ni kan, när i Adagiot det stora ryska vemodet rullar in och sköljer över allt och alla i svallvåg på svallvåg. Temat tycks rymma hur många sköna melodier som helst. Kanske kan ni som jag framför er se någon av Tjechovs systrar sitta invid samovaren i det dunkelt upplysta rummet med huvudet tungt i en handen? Bitterljuvt men ändå inte utan hopp, för glöm inte de andra satserna också. Inspelningar med André Previn eller Mikhail Pletnev rekommenderas.

Alexander Skrjabin: Symfoni nr 4. "Le Poème de l´extase". Den här "symfonin" liknar som sagt mest en symfonisk dikt eller kanske till och med i den senare halvan en trumpetkonsert. Denne tonsättares färgstarka harmonik byggs här upp i en kontinuerlig stegring, avsats efter avsats, tills den kulminerar i det exalterade tillstånd som titeln anger. Det måste vara varje trumpetares dröm att få hetsa den stora orkestern till detta grandiosa utbrott.

Antonin Dvôrák: Symfoni nr 9. "Från nya världen". Nog för att jag tycker att Dvôràk är störst i konserter och kammarmusik, där han verkligen bidragit med odödliga verk. Men även bland hans symfonier är det svårt att förbigå den nionde, den oerhört populära "Från nya världen". Den romantiska sångbarheten har sin givna grund i folksångerna, oavsett ursprung i nya eller gamla världen.

Josef Suk: Symfoni i c-moll. "Asrael". Allt sedan jag första gången kom i kontakt med denna symfoni har den haft en given plats bland mina favoriter. Suk påbörjade den som en hyllning till den bortgångne svärfadern Dvôràk. Kommen halvvägs i komponerandet dör även hustrun, vilket gör att symfonins två sista satser får en ännu tydligare karaktär av sorgemusik, en mycket gripande sådan. Sista satsen tonar bort i ett slut som erinrar om det i Mahlers nionde symfoni. Titeln syftar på Gamla Testamentets dödsängel. Mer om symfonin här.

Carl Nielsen: Symfoni nr 4. "Det outsläckliga". Den okuvliga livsviljan var vad som upptog Nielsen vid komponerandet av denna dramatiska symfoni. Den viljan flödar ohejdbar genom hela symfonin, utan avbrott mellan satserna och med ett berömt pukslag, det vill säga inte något enskilt pukslag utan en duell mellan två slagverkare vid var sin uppsättning pukor. Jag har länge ansett Nielsen vara Nordens störste kompositör i ädel tävlan med nästa man på listan.

Jean Sibelius: Symfoni nr 5. Det blir ju oftast femman som man återkommer till i Sibelius fall, och inte bara för att det är den som oftast spelas i konserthusen. Det är givetvis den sista satsens naturmystik som gör verket ofrånkomligt. Oavsett det nu är tranor eller något annat som lyfter ur sista satsens mullrande mörker är det fråga om en lika magnifik som unik musik som aldrig upphör att fascinera.

Sergej Prokofjev: Symfoni nr 5. Trots att den här symfonin skrevs i Sovjetunionen under kriget är det ingen dyster historia. Tvärtom lär Prokofjev ha sagt att den är ägnad den fria och lyckliga människan, men jag har ingen aning om han menade det ironiskt. Hursomhelst innehåller den det mesta av det bästa med denne tonsättare, vars sofistikerade modernism aldrig släppte taget om det melodiska. Andra satsens lättsamma scherzo påminner om vem som står bakom den populära balettmusiken "Romeo och Julia", och i adagiosatsen får han tillfälle att än en gång visa att hans lyriska sida är minst lika stark som den hårdfört sarkastiska och burleska.

Franz Schmidt: Symfoni nr 4. Ännu ett mästerverk som i likhet med Suks är sprunget ur ett sorgearbete, i det här fallet resulterande i ett symfoniskt "requiem"för dottern som dog i samband med födseln av första barnet. Och med ännu ett adagio som man sugs in i med samma obevekliga kraft som hos Mahler. Första satsen introduceras med ett trumpetsolo rakt ut i ödsligheten, ett tema som sedan återkommer i slutet av sista satsen. Adagiot inleds i stället med ett ömsint och svidande vackert solo för cello som varieras i blandad klassisk och senromantisk stil. Kanske den mest underskattade symfonikern jag stött på under mina år i den klassiska musikens sällskap. Zubin Mehta och Wienfilharmonikerna vägledde mig in i denna underbara musik och det är en inspelning som stått sig bra genom åren även om flera andra goda tillkommit.

Bela Bartók: Konsert för orkester.  Bartók undvek (av föga övertygande skäl) beteckningen symfoni på detta verk som ändå lever upp till klassiska formkrav, dessutom i den bågformade symmetri mellan de fem satserna som var hans speciella förtjusning. Oavsett eleganta strukturer är detta en rikt varierad och inspirerad musik av en originell lyster som varje gång imponerar. Mittsatsen med hans signum - "nattmusiken" - och sista satsens vilda danser i mördande tempo är ett par av höjdpunkterna. Bland det sista han skrev - och det mest omedelbart tillgängliga.

Ja, det var det det, och fortfarande fattas här symfonier av Borodin, Roussel, Zemlinsky, Sjostakovitj, Honegger, Hindemith, Walton, Martinů, Messiaen med flera. Men med denna flaggning om mycket mera sätter jag punkt här. 

Musik som engagerar och förbryllar

Jag var återigen i Stockholm i ett ärende och promenerade den väg jag brukar, en väg genom centrum som korsar de platser där den islamistiska idiotin hade ännu en av sina spelplatser för en vecka sedan. Nu låg där på Drottninggatan på flera ställen stora mängder av blommor, och skadade väggar var tillfälligt täckta med spånplattor där uttrycksfulla ord skrivits direkt på väggen eller på hundratals post-it-lappar. Folk stannade till i duggregnet, gripna och förundrade över styrkan i sitt eget symboliska handlande.

Konserthuset affischerade ett program klockan 19.00 som jag inte kunde motstå. Främst för Prokofjevs skull, hans andra pianokonsert, men också för att jag var nyfiken på vad det blir av Brahms pianokvartett i g-moll, op. 25 efter att Schönberg lagt orkestervantarna på den.

Pianokonserten är från första stund lätt att identifiera som typisk Prokofiev: lyrik som aktar sig för alltför stor sötma genom att inte hålla fast vid utan cirkulera kring tonarten, klanger som alstrar spänning genom modulationer och volymväxlingar och som inte heller saknar bråkiga utbrott som tar hela klaviaturen (och ibland även hela orkestern) i anspråk. Första satsens yviga kadens är ett exempel på just detta.

Det korta scherzot är en charmerande 2½ minutershistoria om att hålla högsta möjliga fart från början till slut. De två återstående satserna har ömsom bullrigt virtuosa, ömsom lugnt vandrande inpass, ofta med blixtrande blänk i diskanten och muller från djupaste blåset. Inte för inte har sista satsen beteckningen allegro tempestuoso; mest lik är den en väntan på ett annalkande oväder som kommer först efter det välbekanta lugn som förebådar det. 

Solisten - den ryske pianisten Denis Kozhukhin - är ännu en av dessa virtuoser som redan etablerat sig i de största konserthusen och med de bästa orkestrarna. Hans spel imponerade, vilket alltid är fallet när någon inte bara bemästrar den här svåra konserten rent tekniskt utan även gör musik av den. I ett extranummer visade han sin romantiska sida i Glucks "Mélodie" (ur Orfeus och Eurydike) i arrangemang av Giovanni Sgambati. För övrigt ett stycke som även Yuja Wang spelade häromsistens.

Och därefter Schönberg då - eller Brahms. Kvällens dirigent, Joshua Weilerstein, gjorde en kort presentation av verket, varefter han med några väl valda ord om musikens gränsöverskridande karaktär tillägnade konserten offren för terrorn.

Schönbergs skäl för att arrangera denna pianokvartett av Brahms var enligt honom själv följande: 1. Han gillade verket. 2. Det spelas sällan. 3. Det spelas illa, ty ju bättre pianist desto ljudligare pianospel och stråkarna kommer i skymundan. 

Schönberg ville höra allt som fanns i musiken, och det menade han sig ha uppnått genom att själv orkestrera den - i Brahms anda, trots att framför allt en del slaginstrument (t ex xylofon!) och mässingsblåsarna tillförde musiken element som inte hörde till Brahms symfoniska skapande. Och pianot saknas; det var uppenbarligen inte en pianokonsert Schönberg ville generera, snarare då en femte symfoni. 

Eftersom jag inte hade pianokvartetten aktuell för mitt inre öra (inte något ofta spelat verk, som sagt) kände jag till en början inte igen vare sig Brahms eller Schönberg. I tredje satsens Andante tyckte jag mig bäst höra Brahms tonspråk, men efter att i efterhand ha lyssnat både till både originalet och nyskapelsen har jag blivit fascinerad av att mer och mer uppleva musiken som Brahms från ett tänkbart framtida år 1937. Dock måste jag erkänna att jag saknar pianot...

Det är hur som helst strålande orkestermusik som jag förstår att dirigenter gärna vill lyfta fram, precis som Schönberg ville lyfta fram den ofta även i kammarmusiken högt ansedde "symfonikern" Brahms.

Bilden: Pianisten Denis Kozhukhin

De bästa violinkonserterna

Näst pianot har violinen den dominerande ställningen som soloinstrument i den klassiska musikens konserter. Om man vill lista de allra bästa violinkonserterna hamnar man i samma sits som med pianokonserterna - det kommer inte att bli särskilt originella val på en tiolista. De största tonsättarna har ju alla bidragit med åtminstone en konsert som man inte kan undvara. 

Jag envisas ändå med ännu en lista och lägger (som tidigare) till ytterligare några kanske mer kontroversiella val, där en mer personlig smak fäller utslaget i det stora urval som finns och som jag givetvis inte överblickar. Som vanligt är listan utan rangordning, och med bara ett verk från vardera tonsättare.

Bach: Violinkonsert nr 1 i a-moll, BWV 1041
De tre konserterna BWV 1041-43 är likvärdiga men jag väljer den i a-moll, främst för att det egenartade och gravitetiskt framskridande andandet förtjänar särskild uppmärksamhet. Violinens spröda tonslinga svävar över orkesterns tunga steg och förmår här och var lyfta och hålla den betryckta själen vid liv. Som i sista satsen gör sig fri utan illusioner. Bachs inventioner vet inga gränser.

Mozart: Violinkonsert nr 3 i G-dur, K 216.
Av Mozarts fem violinkonserter står valet mellan de tre sista som alla bjuder på essensen av hans ungdomliga snille. Femman är väl den som oftast snurrat på min skivtallrik, men numera framstår trean alltmer som det verkliga mästerverket, inte minst för det vilsamma Adagiot, en den ljuvaste vaggsång där orkestern kreerar rollen av den ömt inbäddande modern och med violinen på väg mot tystnaden. Isabelle Faust tillsammans med Il Giardino Armonico har nyligen kommit med en inspelning som återger detta på allra bästa sätt.

Beethoven: Violinkonsert i D-dur, op. 61
Det här verket blev ju ingen succé under Beethovens egen livstid, men har sedan fått all tillbörlig upprättelse. Den Beethoven vi möter här är den lyriske melodikern som definitivt lämnat den heroiske kämpen hemma. Mellansatsen finkänsliga dialog mellan solisten och orkestern andas idel älskvärdhet, en ljuv romans fjärran från Kreuzersonatens hetsiga passion, som sedan nästan omärkligt övergår i sista satsens snabba och lyckliga rondo. 

Mendelssohn: Violinkonsert i e-moll, op. 64
Förmodligen den mest populära violinkonserten av dem alla. Och vem kan motstå denna lycka som tillkännages från allra första början, som lugnar sig i mellansatsen melodiska sötma och som fullföljs i sista satsens sprittande och medryckande elegans. Mendelssohn ses lite över axeln ibland, men det ska man noga akta sig för. Han har tveklöst skapat några bestående mästerverk av vilka detta är ett.

Brahms: Violinkonsert i D-dur, op. 77
En med Beethoven besläktad konsert, i samma dur och samma lyriska anda. Bara snäppet ännu vackrare. Brahms kände sig på osäker mark som den pianist han i grunden var. Men han tog goda råd från Joseph Joachim och ingen kan säga annat än att han lyckades lägga ännu ett av musikhistoriens stora verk till sin opuslista. Inget bländande virtuoseri, utan återigen denna melodiska värme med vars hjälp den borne romantikern gång på gång lyckas överlista sig själv och sin självkritik.

Sibelius: Violinkonsert i d-moll, op. 47
Jag vill påstå att detta är Sibelius främsta verk, symfonierna inräknade. Så bra är den här konserten att den på alla sätt och vis gör skäl för beteckningen symfoniskt mästerverk. De lysande solistiska insatserna till trots har orkestern en lika betydande roll för helheten. Den har också ett huvudtema som är något av det smärtsamt vackraste som skrivits för en violin, omgivet av vinternattens mystik med dess ödslighet och gnistrande snö under flammande norrskenshimlar. Ja, frågan är om inte den här konserten rent av utgör den nordiska musikens höjdpunkt. 

Bartók: Violinkonsert nr 2, Sz 112
Naturligtvis måste Bartóks andra violinkonsert beredas plats här. Även om jag på senare tid på allvar upptäckt den första är det ändå den andra som förblir nummer ett. Ända från start en underbart rik musik som man aldrig tröttnar på. Blixtrande infall och melodier som känns som nya eller bara avlägset bekanta. Andante tranquillo, mellansatsen, är en sekulär andaktsmusik som under en nattlig himmel även rymmer en del drömlika besynnerligheter. I sista satsen släpper både bondfolk och björnar sig lösa i fartfyllda danser mitt bland några häpna, blygt avvaktande violer, medan bymusikanterna av och till drar några burleska skämt. 

Berg: Violinkonsert
Detta allvarsamma verk tillägnat minnet av en bräcklig ängel (Alma Mahlers dotter Manon Gropius) visar vad den nya wienskolan kunde åstadkomma i en av det moderna, delvis tolvtonsstränga tonspråkets bästa stunder. Visst finns här rättmätig vrede, men mest en sorgesamt svidande skönhet och det sublimaste av slut, där allt stiger och upplöses i eteriskt ljus. En höjdpunkt i 1900-talets instrumentalmusik. Isabelle Faust och Orchestra Mozart med Claudio Abbado kom med en lysande inspelning för några år sedan som anbefalles varmt.

Sjostakovitj: Violinkonsert nr 1 i a-moll, op. 71
Den här konserten upptäckte jag när den spelades av Maxim Vengerov med Rostropovitj som dirigent för LSO nån gång på nittiotalet. Skälet till att jag väljer den framför Prokofievs första, som fanns på samma skiva, är dess båda mellansatser - ett fullständigt vansinnigt scherzo, en danse macabre när den är som värst eller bäst, samt den följande passacaglian. Konserten som helhet ger prov på Sjostakovitj när han är till sin fulla fördel - en blandning av skört och sorgligt, grimaserande och vilt.

Walton: Konsert för violin och orkester
Innan tiolistan fyllts må det vara mig tillåtet att framhålla ett mindre känt och klart underskattat verk. William Waltons bidrag behöver kanske några koncentrerade lyssningar innan dess kvaliteter uppenbaras. Men dess associativa vandring i ett musikantiskt paradis är behagligt utmanande (och lite som att promenera runt i hans prunkande och delvis vilda medelhavsträdgård på Ischia). Sedan kommer man gärna att fortsätta med violakonserten, ja, och cellokonserten... Upptäck Walton! (Jag har skrivit mer utförligt om den här konserten här).

Så till några övriga konserter, av vilka någon, t ex Nielsens eller Prokofievs, en annan dag förmodligen skulle tränga sig in och maka undan någon annan på tiolistan.

Bruch: Violinkonsert i nr 1 i g-moll, op.26
Här har vi en nära släkting till Mendelssohns konsert - och faktiskt snudd på lika populär. Vilket är fullt begripligt. Det som snarare är lite underligt är att en kompositör som Max Bruch inte fått mera genomslag för sina övriga kompositioner. Själv ansåg han att hans tredje violinkonsert var lika bra som den första, och det kan man kanske hålla med om. Symfonierna skäms sannerligen inte heller för sig. Genomgående virtuos och klassiskt romantisk musik, men det var första violinkonserten som blev hans lyckokast.

Nielsen: Violinkonsert, op. 33
Javisst, det finns ännu en stor nordisk violinkonsert som borde uppskattas av många fler än bara violinister. Här bjuds ju helt underbar musik, och än en gång bekräftas att violinen lockar fram de lyriska sidorna hos snart sagt varje kompositör som tar sig an instrumentet. Nielsen är stor, vilket skulle bevisas!

Prokofjev: Violinkonsert nr 1 i D-dur, op. 19
Här öppnar Prokofjev med en förälskad melodi som lär spegla en kärleksrelation han hade vid kompositionstillfället. Hela konserten är - återigen med en violin! - nog det mest lyriskt intagande verk som denne ibland så kärve och sarkastiske tonsättare åstadkom. Scherzot briljerar med lite mustig bornyr, men i det stora hela handlar det om den klassiske Prokofjevs strövtåg i lustgården. Ja, jag beklagar verkligen att den här konserten inte fick plats bland de tio. 

Schumann: Violinkonsert i d-moll
Schumanns sista orkesterverk har gjort en lång och krånglande resa fram till den relativt nyliga renässans som verket fått sen 90-talet. Det är givetvis nonsens att påstå att den här konserten skulle vara sämre än något annat verk av honom bara för att han mot slutet av sitt liv drabbades av psykisk sjukdom och bland annat trodde sig kunna nedteckna musik på diktat från vänner bland de döda (Mendelssohn och Schubert). Att Schumann inte förlorade sin musikaliska genialitet talar inte minst den mäktiga inledningen för, där en rent symfonisk ambitionsnivå kommer till uttryck och som också fullföljs i sista satsen. Allt talar för att Schumanns violinkonsert nu etablerat sig i spelprogrammen för att stanna där.  

Dvôràk: Violinkonsert i a-moll, op. 53
Dvôràk komponerade den bästa konserten för cello någonsin, vilket möjligen gjort att den för violin kommit lite i skymundan. Varför det nu skulle behöva vara så. Har man en gång lyssnat till den här konserten är man nog benägen att återkomma, i varje fall om man inte har något emot avväpnande romantik. Lättlyssnat är inte nödvändigtvis ett förklenande omdöme, och det gäller om någon denne kompetente tonsättare vars skickliga handlag med såväl symfonisk musik som verk för mindre besättning är beundransvärd.

Britten: Violinkonsert i d-moll, op. 15
Melankolin i den här konserten (i synnerhet i första och sista satsen) är av det bitterljuvt uthärdliga slaget, och den måste listas här för den brittenska skönhetens skull. Det är den enda violinkonsert jag känner till som tar upp tävlan med Alban Bergs vad gäller den serena och intill tystnad utdragna höjdtonen i slutet. Jag har den senaste tiden mest lyssnat på Vilde Frangs inspelning från i år, och jag kan försäkra att den här konserten växer med varje lyssning. 

Szymanowski: Violinkonsert nr 1, op. 35
Orkestrala klangorgier till en ädelt gnistrande violinstämma är vad denne polske impressionist tillhandahåller. Det är utan tvekan en lysande konsert och det finns en inspelning med Christian Tetzlaff och wienfilharmonikerna under Pierre Boluez som borde kunna övertyga den till äventyrs misstrogne.

Inalles sjutton violinkonserter. Därmed överlåter jag till läsaren att själv eventuellt fullfölja listan upp till tjugo med någon eller några favoriter som jag förbisett eller kanske inte har lika höga tankar om som dem här ovan.

Bilden: Jascha Heifetz

De 10 bästa pianokonserterna

Det här med att utse de 10 (eventuellt 20) bästa musikverken i olika sättningar roar mig faktiskt. Det blir ett sätt att erinra sig stora musikupplevelser, och varje ställningstagande tvingar fram överväganden och förnyad lyssning. 

Även om listorna mera sällan blir originella kan de i bästa fall även för andra bli påminnelser om vad som finns, och stimulera tankar om vilka verk man själv saknar eller eventuellt skulle vilja stryka. 

Beträffande pianokonserter var jag rätt säker på att 10-listan inte skulle innehålla några överraskningar för någorlunda initierade lyssnare, särskilt som jag inte ägnar mig åt rangordning. Men här saknas i alla fall ett par populära konserter som alltid brukar listas, nämligen Griegs och Tjajkovskijs, så det finns med all säkerhet de som inte samtycker. 

Även i det här fallet blev det helt nödvändigt att utöka listan med tio ytterligare verk, med möjligen fler oväntade inslag. Som vanligt har jag velat försäkra mig om en spridning genom att tillåta endast ett verk per tonsättare.

J S Bach:  Pianokonsert nr 1 i d-moll, BWV 1052
Bachs pianokonserter hör inte till det mest kända i hans omfattande verkförteckning där så mycket annat, inte minst klavermusik, står i förgrunden. Bland dessa fem underbara konserter väljer jag den första, för den dansanta swingen i första satsen och det lyriskt majestätiska Adagiot i andra. Ja, och givetvis också för den tredje och sista satsens smittande glädjefnatt som fullbordar ett fullödigt verk. Jag fick förnyad kontakt med dessa konserter häromåret i och med Gewandhausorkesterns inspelning med Riccardo Chailly som dirigent och Ramin Bahrami som solist. Bättre talan för den här musiken finns inte.

Mozart: Pianokonsert nr 17 i G-dur, K. 453
Att välja endast ett av Mozarts många starka bidrag till denna genre kan, åtminstone för Mozartälskare, kännas helt omöjligt. Mitt val måste ändå bli nr 17 bland de 27. Här möter oss en olidlig skönhet och lätthet som döljer vilka svindlande djup som helst. Bara det som ryms i de stoppande pauserna i det innerliga Andandet är ju helt förkrossande. Och visst är det Papageno som sticker upp huvudet i sista satsens huvudtema? Även här har jag en inspelning som jag gärna återvänder till, nämligen den med Piotr Anderszewski och Scottish Chamber Orchestra. Jag lyssnar på nytt - och nej, jag tvekar inte längre: det här är Mozart i högform i ett format där han ofta gjorde sitt bästa.

Beethoven: Pianokonsert nr 4 i G-dur, op. 58
Jo, jag vet förstås att femman, "Kejsarkonserten", är den populäraste och mest spelade av Beethovens fem pianokonserter, men jag har aldrig förstått varför. Den är naturligtvis på intet sätt undermålig, men både trean och fyran är ju så mycket bättre. De bombastiska inslagen och de upprepade löpningarna i femman kan aldrig få mig att lyssna så som jag tvingas göra i fyran, med dess troliga inspiration från den nyss nämnda konserten av Mozart. I Andantet försiggår en märklig dialog mellan stråkarna och pianot som börjar med pianots försynta, ja undergivna tema, näpst av hotfullt dominanta tongångar från stråkarna. Gång på gång upprepas detta. Slutligen dämpas stråkarna och pianot får väl sägas avgå med segern i så måtto att det inte låtit sig tystas. Är det kanske fråga om Orfeus i musikalisk kamp mot furiernas välde, så som en på 1800-talet vida spridd tolkning ville ha det?

Schumann: Pianokonsert i a-moll, op. 54
Om jag nu förbigår både Tjajkovskij och Grieg är det inte för att jag ogillar romantisk pianomusik, tvärtom. Schumanns konsert har jag alltid haft ett gott öra till och jag väljer honom även före Mendelssohn och Chopin, som får nöja sig med var sin konsert på den kompletterande listan. Första satsens ljuva huvudtema varieras utsökt i en musik som är mycket schumannsk i sin pendling mellan ömsinthet och upprördhet och med inslag av sprudlande lycka. Grieg försökte göra något liknande, men nej han nådde aldrig upp till förebilden. Svjatoslav Richter får mycket gärna sitta vid klaviaturen, men det finns många andra fina inspelningar också.

Brahms: Pianokonsert nr 2 i B-dur, op. 83
Upphöjt lugn, även inför en och annan passerande stormby, kan sägas vara ett kännetecken för den mogne Brahms, så också i den här väldiga pianokonserten. Ett ensamt horn i fjärran, som i början av första satsen, eller ett serent cellosolo, som i inledningen av andantesatsen, visar att vi har att göra med en konsert så stor och rik på symfoniskt välljud att inte bara pianot utan även andra instrument utan vidare kan beredas solistutrymme. När väl pianisten tar vid i detta andante som kan få vilket förhärdat sinne som helst att vekna, sker det till så spröda toner att man håller andan - tills musiken blommar ut för fullt, det subtila samspelet mellan orkestern och solisten firar triumfer och cellon slutligen återkommer i dialog med pianot och orkestern. En konsert i ordets rätta bemärkelse!

Rachmaninov: Pianokonsert nr 2 i c-moll, op. 18
Min första LP-skiva med klassisk musik köpte jag som barn med den här musiken och Van Cliburn som solist. Det får avgöra valet mellan den andra och den tredje konserten, där den senare är den jag numera oftare lyssnar på. Det är inte bara fråga om bländande virtuositet, det är helt enkelt bra musik som är både medryckande och innehållsrik. Jag har på äldre dar generellt uppvärderat tonsättaren Rachmaninov, han som var den kanske störste pianisten någonsin. Den här pianokonserten är väl jämte Tjajkovskijs i b-moll den mest kända och älskade av alla, och för min del råder det inga tvivel om vilken rysk pianoromantik jag föredrar. (Se även nästa val!)

Medtner: Pianokonsert nr 2 i c-moll, op. 50
Nikolai Medtner, rysk pianist och tonsättare, var god vän med Rachmaninov och större delen av sitt liv bosatt och verksam i England. Deras musik klingar likartat, även om Medtners inte alltid är lika omedelbart tillgänglig. Medtner skrev en stor mängd fantastisk musik för piano, dock endast tre verk med orkester. Den andra pianokonserten tillägnades Rachmaninov, som i sin tur dedicerade sin fjärde till Medtner. De tre satserna har beteckningarna Toccata, Romanza och Divertimento. Det är antimodernistisk musik, melodisk och klassiskt briljant, där särskilt mellansatsen torde ha förutsättningar att bli lika uppskattad som det bästa hos den mer berömde vännen och kollegan.

Prokofjev: Pianokonsert nr 3 i C-dur, op. 26
Lika bra att på en gång nämna den tredje ryssen, och samtidigt lämna romantiken. Av Prokofjevs fem konserter är den tredje den allra eldigaste och skönaste, den som visar denne tonsättares hela register och musikaliska karaktär. Få om ens någon kan som Prokofjev förena sarkasmer och dissonanta utbrott med den finkänsligaste lyrik. Man hisnar över rasande tempi för att i nästa moment förflyttas in i ett solmättat landskap svept i skira slöjor. Variationerna i andra satsen visar fantasirikedomen hos denne tonsättare, som sällan går i redan upptrampade spår. Det här måste vara en av 1900-talets höjdpunkter när vi talar om konserter, och jag menar alla kategorier.

Bartók: Pianokonsert nr 3 i E-dur, Sz. 119
Ett av Bartóks allra sista verk, där de sista sjutton takternas orkestrering fullbordades av en vän utifrån Bartóks noteringar. Min ungdomliga Bartók-vurm hade en utgångspunkt i denna vackra musik, som aldrig släppt taget om mig sedan dess. Musiken är mer "klassisk", mindre atonalt kärv än tidigare, och jag brukar rekommendera den här konserten till dem som annars har lite svårt för annat av Bartók. Andra satsens koral bär beteckningen Adagio religioso, men det är nog fortfarande den sekuläre mystikern som talar, han som sökte sig till småkrypens mikrokosmos och till den nattliga naturens fågelrörelser och stjärnstoft. 

Ravel: Pianokonsert nr 1 i G-dur, M. 83
Den här konserten har det mesta av förföriskt tilltal i sig: jazziga rytmer, läcker harmonik, impressionistisk lyrik och - typiskt nog - en pisksnärt som effektfull start. Den långa och dröjande solovandring som pianot gör i inledningen till Adagiot är verkets signum, det man bäst bevarar i minnet. När sedan eleganten Ravel lägger till flöjten på höjden och rullar ut en matta av stilla träblås och stråkar som successivt får stiga i volymstyrka, ja då har han redan avväpnat varenda kritiker. Sista satsens skickligt koordinerade fyrverkeripjäser avfyras på knappa fyra minuter till publikens stora förtjusning.

Jag får som sagt återkomma med de pianokonserter som inte fick plats här bland de första tio.

Listan: De bästa stråkkvartetterna (2)

Här följer utan rangordning de stråkkvartetter som inte fick plats på min tidigare tio-bästalista (egentligen tolv), men som ändå är väl värda att uppmärksammas lite extra. Med dessa åtta blir det alltså en tjugolista som jag känner mig bättre till freds med. Vilket inte hindrar att jag säkert kommer att upptäcka (eller bli uppmärksammad) på sådana som jag glömt eller helt enkelt inte visste om.

Brahms: Stråkkvartett nr 2, a-moll, op. 51
Visserligen finns det verk av Brahms som är mer omistliga än de tre stråkkvartetterna, men åtminstone de båda första (som publicerades samtidigt under samma opustal) rymmer den där värmen som är svår att undvara om man en gång kommit i kontakt med den. Att han först kasserade ett tjugotal (!) kvartetter och sedan under många år reviderade och finslipade de två i op. 51 innan de gick i tryck, vittnar ju om den djupaste respekt för genren. Och det vilar mycket riktigt ett allvar över den här musiken, vilket inte hindrar att det också gnistrar om den och att den har allt det där vi associerar med Brahms och hans melodiska och harmoniska konstfärdigheter, inklusive sista satsens dansanta dramatik.

Dvořák: Stråkkvartett nr 13, G-dur, op. 106
Givetvis måste en så flitig och skicklig kvartettkompositör som Dvořák representeras med ett verk, och av dem jag lyssnat till har jag fastnat för denna. Fioler och folkmelodier är ju starkt förknippade med denne kompositör. Ändå är det djupt orättvist att i det här fallet endast tänka i de banorna. I likhet med Brahms är Dvořák en boren melodiker som förenar det med idérikedom och stränga kompositionskrav. Första satsens sprudlande intensitet visar vad jag menar, medan i andandet en annan, ställvis mer mollstämd intensitet vidtar, som också växlar i dynamik på ett sätt som om musiken försöker närma sig något som både upprör och knappt kan beröras. Även de båda sista satserna bjuder på en växlingsrik musik som gör detta till ett framstående verk i genren.

Debussy: Stråkkvartett, g-moll, op. 10
Stråkkvartetten är numera min favorit bland Debussys många epokgörande (och mer berömda) verk. Kanske är det den mest sensuella kvartettmusik som finns? Första satsen ska spelas animerat och mycket bestämt, anges det. Det är en musik som vet vad den vill och dess förföriskhet ligger inte bara i den dansanta uttrycksfullheten (framför allt i scherzot) utan också i en gnistrande harmonik som blottlägger begäret. Vad som i tredje satsens andantino händer med den tidigare så självsäkra framstöten må var och en begrunda, men väl i sista satsen råder ingen tvekan om att begäret nått den eftertraktade bekräftelse som maximerar det. Très animé. Å, ja, bien sûr!

Fauré: Stråkkvartett, op. 121
Faurés enda stråkkvartett, tillkommen sent i livet under den period när hans musik inifrån dövheten blir allt stramare, dock utan att de harmoniskt djärva modulationerna går förlorade. Särskilt andantets lyriska vandring genom stillheten försätter lyssnaren i automatisk kontemplation, såvida det inte redan skett i första satsen. Här finns ingen plats för upprördhet längre, bara avklarnad känsla, lugnt betraktande av en värld beslöjad av soldis, försvinnande... Det är på ett alldeles eget sätt mycket vackert.

Stenhammar: Stråkkvartett nr 4, a-moll, op. 25
Här kan säkert diskussion uppstå om jag verkligen har skäl att framhålla Stenhammar framför andra mer berömda nordiska tonsättare som också komponerat kvartetter. Men eftersom jag själv relativt nyligen upptäckt vilken underbar musik denne autodidakt åstadkom, och kanske främst i kvartetterna, och eftersom jag dessutom gjort det ungefär samtidigt som internationella erkännanden också kommit via de skivinspelningar som bland annat Stenhammarkvartetten gjort, ja, därför lyfter jag frimodigt fram hans namn i sammanhanget. Av de sju kvartetterna är jag särskilt förtjust i den fjärde och den sjätte. Jag beundrar också den flödande energi som Stenhammar utvecklar i sina livligaste satser, jag som annars oftast fastnar för den stilla lyriken i stråkmusik. Lyssna till exempel till den sjätte kvartettens sista sats, presto, eller scherzot i den fjärde! Skälet till valet av i första hand den fjärde är emellertid dess lyriska sista sats, en variationssats byggd på en mycket vacker nordisk folkvisa:
"Och riddaren han talte till unga Hillevi: Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu? Hur länge vill du vänta om jag bortreser nu, ibland rosor?"

Britten: Stråkkvartett nr 3, op. 94
Här får man på ett angenämt sätt ställa om förväntningarna på traditionellt kvartettmusicerande. Och när man väl gjort det står det klart att man lyssnar till en märklig tonsättning där Britten låter instrumenten ömsom föra en dialog (två och två), ömsom solistiskt treva sig fram i ett ödsligt landskap under en himmel av möjligen slocknande stjärnor. I den burleska dansen däremot deltar alla. 
Det här är Brittens sista fullbordade verk, slutfört i Venedig och vars sista sats ,"Serenissima", lånar material från hans egen opera "Döden i Venedig". Bara den satsen, med tunga klockklämtningar och sirliga flageoletter som övergår i en sällsam passacaglia, är värd ett särskilt omnämnande. Det hela slutar i ett tillbakadragande, ett avsked som kan få en att tänka på Mahler.

Prokofjev: Stråkvartett nr 1, b-moll, op. 50
Den här kvartettens tredje och sista sats är ett oemotsägligt bevis på Prokofjevs storhet även i det kammarmusikaliska formatet. Dess intensiva och oavgjorda kamp med, ja vad är det - ödet? mörkret? övermakten? pejlar samma existentiella djup som Brittens i nyss nämnda kvartett, men här kanske ännu en tid före resignationens inträde. 

Bacewicz: Stråkkvartett nr 5
Enda kvinnan på min lista, men det är inte skamsen könskvotering som gör att Grazyna Bacewicz (1909-1969) finns med här. Hennes musik är en sen upptäckt för mig, trots att jag länge känt till hennes namn. Redan någon gång på 70-talet hamstrade jag polsk pianomusik vid ett besök i Warszawa, och i den bunten ingick bland annat hennes andra pianosonat. Eftersom den tekniskt ligger på nivån över min förmåga blev den aldrig inkörsporten till hennes musik. På senare tid har Bacewicz blivit alltmer uppmärksammad genom ett antal fina cd-utgåvor. Av de sju kvartetterna väljer jag här den femte, som på ett bra sätt presenterar hennes modernism, en modernism av det tillgängliga slaget och ett gott exempel på att dissonanser mycket väl låter sig förenas med både skönhet och en i grunden melodisk ansats. Jag får här och var associationer till både den sene Beethoven (tredje satsens Corale) och Bartók (sista satsen), vilket ju inte är småpotatis i det här sammanhanget.

Kammarmusikaliska höjder

Konserten i lördags, den lever kvar inom mig ännu. Den här gången hade Janine Jansen ingen orkester bakom sig, däremot en pianistkollega gjord av samma genommusikaliska virke. Alexander Gavrylyuk heter han som så skickligt samspelade med henne i några av kammarmusikens glansfullaste verk i sättningen violin och piano.

Samspel, ja. Programmet inleddes med Francis Poulencs violinsonat. Poulenc som apropå balansen mellan violin och piano lär ha yttrat att den bara kan uppnås genom instrumentens likabehandling: "En primadonnaviolin ovanpå brutna pianoackord får mig att kasta upp". Han tonsatte som han lärde, får man väl säga. 

Även om denne katolske spjuver gärna höll sig i närheten av populärmusikaliska tongångar och lekte sofistikerat med music hall-traditionen har hans musik en lustfylld komplexitet som gör den attraktiv för både tränade och otränade öron. Och trots att denna sonat, och särskilt sista satsens presto tragico, är ägnad minnet av Federico Garcia Lorcas brutala öde under spanska inbördeskriget, bjuder den förutom dramatik även på behagfull lyrik. Mera temperamentsfullt än som under denna afton har den nog aldrig spelats, och inte heller har väl kontrasterna framstått häftigare, inte minst i sista satsens kast mellan vredesutbrott och stilla melankoli. Den här sonaten är bestämt ett större verk än man i förstone kan tro.

Johannes Brahms tredje violinsonat i d-moll är givetvis ett av mästerverken i genren. I likhet med Poulenc var Brahms en boren melodiker som all sin ambitiösa konstfullhet till trots aldrig svek denna sin ådra. Som den Brahmsdyrkare jag är och förblir kunde jag bara tårögd ta emot vad Jansen och Gavrylyuk lät höra, allt från de första silvriga tonslingorna till det andaktsfulla adagiot, den lustigt flörtiga tredje satsen och det avslutande virtuosa prestot. Även detta en komposition med jämlikt fördelat spel, frånsett adagiot där pianot onekligen har en mer ackompanjerande roll till violinens sångbara melodi.

Efter paus ett kliv in den polske impressionisten Karol Szymanowskis skimrande klangvärldar, där violinen med förkärlek vistas i de högre registrens mest eteriska skikt. I "Myter", op. 30, diktar tonsättaren fritt kring de tre klassiska berättelserna om Arethusa, Narcissus och Pan. Det är oavbrutet fascinerande med turer i de mest oväntade riktningar. Källor som vattras, svärmande liv, blank stillhet och vindlande jakter. Speltekniskt hur svårt som helst.

Sist Sergei Prokofjevs andra violinsonat, i D-dur, op 94b, där b:et står för att det rör sig om en transkription från flöjt till violin. Den legendariske violinisten David Ojstrach övertygade tonsättaren om att detta verk egentligen skulle dra fördel av en sådan bearbetning. Det är nyklassicism när den är som bäst och vackrast, med det där kryddiga dissonanta motståndet som bara gör melodierna desto mer oundgängliga och tilltalande. Prokofjev är ju urstyv när det gäller att skapa den här sortens glansfullhet, och den virtuositet som krävs för utförandet av scherzot och sista satsen är utomordentlig och väl lämpad att få publiken att resa sig i bänkarna när sista ackordet klingat ut. 

"To calm down a little", som Jansen sa, fick vi höra andantet ur Brahms andra violinsonat som extranummer.

Samtliga dessa verk kräver inte bara stor spelskicklighet utan är även avslöjande vad gäller förmågan att gestalta deras skiftesrika innehåll. Genomgående är det också fråga om verk som på ett intressant sätt understryker den melodiska skönhetens betydelse i musiken. Vilken ynnest att få dem presenterade på detta sätt av dessa mästare på var sitt av den klassiska musikens kanske allra viktigaste instrument. Så roligt också att se stora salen så välfylld vid en konsert med kammarmusik på programmet. 

Foto: Jan-Olav Wedin

Göteborgssymfonikerna på besök

Det händer nu och då att artister måste ställa in och ersättas av en annan. Det kan vara på grund av sjukdom, vilket är vanligast, eller kommunikationer som fallerar. För några år sedan skrev jag om detta i samband med en pianoafton där pianisten Roland Pöntinen fick rycka in. I likhet med den gången tror jag ingen efter gårdagens konsert med gästspelande Göteborgssymfonikerna sörjde över att stjärndirigenten Gustavo Dudamel lämnat återbud och ersatts av Andrès Orozco-Estrada, en ung dirigent från Colombia som gjort kometkarriär i Europa och USA på senare tid. Han är tydligen på god väg att bli en ny Dudamel.

Konserthuschefen beklagade men bedyrade att allra minst Dudamel skulle ställa in om det inte vore alldeles nödvändigt. Och vi förstod fuller väl att utan en fungerande axel kan en dirigent inte utöva sitt yrke. När sedan Orozco-Estrada intog pulten tyckte vi oss dessutom förstå varför dessa latinamerikaner riskerar sådana skador. En mer fysiskt rörlig dirigent får man nog vänta på till dess han kommer nästa gång, vilket blir nästa år enligt vad som annonserades.

Ändå var det kvällens solist som gjorde det allra starkaste intrycket på mig. Violinisten Lisa Batiashvili var solist i Sergei Prokofievs första violinkonsert, ett i mina öron helt bedårande verk som trots dess betydande svårighetsgrad framfördes med en helt förunderlig självklarhet. När musiker spelar på det här sättet, som om musiken uppstod i ögonblicket, ja nästan som om musiken spelade sig själv, kan man inte undgå att ryckas med, samtidigt som man, när musiken upphör, undrar över vad som hänt och hur det egentligen var möjligt.

Prokofiev - ett snille vars musikskapande var lika klassiskt brett som modernt sofistikerat. Av honom finns lyriska partier som hör till de skönaste i 1900-talsmusiken, till exempel den hisnande kosmiska musik som avslutar första satsen i denna konsert. Och det finns råa inslag som med rytmisk frenesi och oväntade accenter sätter allt på spel, om ni ursäktar vitsen. Allt detta visas i denna violinkonsert, och frågan är om det går att få ut mer ur en violin än vad som Lisa Batiashvili visade igår eftermiddag.

Avslutningsvis spelades Antonin Dvoráks "Från nya världen"-symfoni, musikaliskt sett en helt annan värld än Prokofievs. Framför allt en symfoni med ett sällsynt tillfälle för det sensuella engelska hornet att klinga ut i full nationalromantik. Det sker i den andra satsens largo, i en av den symfoniska musikens mest sångbara melodier som dessutom ytterligare populariserats genom en ofta (i USA) sjungen text ("Going home"). Det har gjort att den för alltid associerats med nostalgi och hemlängtan. Med den sista satsens bleckblåstema och böljande mellan lyrik och patetik blir dock nostalgin till sist överröstad av musik av det mer triumferande slaget.

PS. Sedan ett antal år är min favoritinspelning av Prokofievs första violinkonsert den med Maxim Vengerov  och med LSO och Mstislav Rostropovich som dirigent.. Den finns här på Spotify. Och här på Youtube (klicka vidare för sats två och tre!).

Masterclass

Andrei Gavrilos gästspel i Uppsala fortsatte på lördagen med en masterclass i Musicum. Nej, tro nu inte att jag tillhörde dem som spelade upp för den ryske storpianisten, jag tillhörde bara den andäktiga och stundom mycket roade publiken. Några mycket begåvade ungdomar från Musikhögskolan i Stockholm fick däremot under en timme vardera erfara vad som enligt mästaren kunde förbättras i deras spel, eller snarare hur interpretationen och de musikaliska uttrycksmedlen kunde förhöja deras spel. Virtuosa instrumentalister var de ju redan.

Denna masterclass-tradition inom sång och musik är en intressant form av pedagogik där eleven inte endast sitter enskilt med sin lärare och tragglar igenom en spelläxa, utan tillsammans med kolleger och publik utmanas i att både kunna uppträda inför publik och motta och tillägna sig kritiska synpunkter på sitt musicerande. Det är en inte alldeles enkel form, och givetvis beror utfallet mycket på hur "mästaren" uppträder.

Liszt och Prokofjev spelades under de första tre timmarna. Speltekniskt svåra och sinsemellan mycket olika stycken avklarades med imponerande färdigheter. Men romantiken i "Funerailles" och "Tarantella" av Liszt kräver förstås ett helt annat närmande än den sjunde pianosonaten av den anti-romantiske Prokofjev. Med ett målande symbolspråk och livfull gestik gav Gavrilov en lektion i vad allt den förstnämnda sorgemusiken rymmer. Och när det var dags för Prokofjev stod det alldeles klart att det Gavrilov inte vet om denne tonsättare inte heller är värt att veta. Att den berömda precipitato-satsen egentligen bygger på en av Stalins favoritmelodier var till exempel någonting som Gavrilov gjorde en poäng av. Det gäller att spela den som en macabre med den stalinistiska likgiltigheten och brutaliteten i åtanke. "Now you are becoming that human beast!" utropade Gavrilov när den späda japanskan gjorde oss alla häpna med sitt fantastiska spel. Redan i inledningssatsen sprack Gavrilov upp i ett leende och han hade sedan svårt att dölja sin entusiasm över denna unga kvinnliga pianist (lägg gärna hennes namn på minnet: Asuka Nakamura, hon gör om några veckor sin diplomkonsert i Stockholm), som effektivt dementerade hans nyss lämnade kommentar till den föregående manlige pianisten om att det krävs manlig fysik för att klara de kraftfulla partierna hos Liszt.

Nå, frånsett denna mindre övertygande kommentar hann Gavrilov ge en både kunskapsmässigt gedigen, pedagogiskt underhållande och mycket lärorik masterclass, lärorik även för oss passiva åhörare som lyssnade och förstod och önskade att vi hade de tekniska resurserna att också utföra det som dessa unga talanger förmådde utföra.

Även en Andrei Gavrilov har en gång befunnit sig i en motsvarande position som nu dessa ungdomar i Musicum igår, vilket bland annat framgår av en del klipp på Youtube. Se till exempel här, där den store Svjatoslav Richter på ålderns höst på sitt eget oefterhärmliga sätt uttrycker sin uppskattning av en ung Gavrilov.

En ryss i aulan

Uppsala Universitet visar sig ibland från den riktigt generösa sidan. Som igår när Akademiska kapellet bjöd på gratiskonsert med en rysk pianist av yppersta klass. Andrei Gavrilov, född 1955, var riktigt i ropet under 80-talet, en superstjärna som turnerade världen runt med de främsta dirigenterna och orkestrarna. Hans kritiska hållning gentemot sovjetstaten renderade honom emellertid fem års husarrest - innan Gorbatjev förbarmade sig över honom och lät honom bosätta sig i väst. Under nittiotalet drog han sig tillbaka från offentligheten, men på senare år har han återvänt till konserterandet. En turbulent men inte alldeles ovanlig karriär, särskilt inte för musiker och författare med rötter i det forna östblocket.

Ett urval av Chopins Nocturner inledde konserten. Jag lyssnade intresserat till Gavrilovs Chopin, en lite hetsig och smått kolerisk Chopin, men tvangs konstatera att det inte var min Chopin. Jag vill ha ett annat flöde i den här högromantiska musiken, inte så häftiga kontraster, inte så originella accenter, inga excesser som gör att musiken hotar falla isär i enskildheter. Mitt ideal är fortfarande den typ av spel som Artur Rubinstein eller den unge Vladimir Ashkenazy levererade i dessa Nocturner.

Men efter paus var Gavrilov utan tvivel på hemmaplan och spelade Prokofjevs åttonde pianosonat med en bravur som fullkomligt tog andan ur en. Förutom att man kan förundras inför det möjliga i att en människa kan utföra ett kroppsarbete av detta slag (beteckningen pianolejon har aldrig känts mer adekvat) så var det ett spel som övertygande lyfte fram Prokofjevs musik. Virtuost så det räcker och blir över, javisst, och man hade inte förvånats om det börjat ryka ur flygeln i den sista satsens häftigaste partier. Men det fanns en tanke bakom Gavrilovs spel, en bakgrund som anknyter till hans egen upplevelse av sovjetkulturen och som Prokofjev i de sena sonaterna omvandlat till musikaliska sarkasmer .

Jag har tidigare (här) uttryckt min bestämda mening att Prokofjev hör till nittonhundratalets allra främsta tonsättare, och jag är helt enig med Gavrilov om att Prokofjevs så kallade krigssonater, sjuan, åttan, nian, och särskilt åttan, är en toppnotering i pianolitteraturen över huvud taget. Visst finns här Prokofjevs omtalade brutalism rikt representerad, men sonaten visar också hans medryckande rytmiska intensitet, osentimentala lyriska ådra (särskilt i mellansatsen) och framför allt det melodiska innehåll som aldrig går förlorat trots dissonanserna och de komplexa ackorden. Gavrilov tog vara på allt som denna moderna, sköna och bitvis förfärande musik har att erbjuda.

Prokofjevs kreativitet

Sergej Prokofjev (1891-1953) är utan tvekan en av de stora 1900-talstonsättarna. Det gäller både sett till bredden och till antalet verkligt betydande verk. Varje gång jag på allvar bekantar mig med ett stycke av honom blir jag entusiastisk och vill upphöja honom till Bartoks och Stravinskijs jämlike, om inte mer än så. För ärligt talat, om vi bortser från ett par, tre opus plus det enstående mästerverket "Våroffer" skulle knappast Stravinskij förtjäna den rangplats han oftast tilldelas. Jag vill hävda att både Prokofjev och Bartók åstadkom fler omistliga verk än Stravinskij gjorde. Stravinskij lär själv ha sagt att Prokofjev var den störste - efter honom själv naturligtvis. Det fanns ju en period i Stravinskijs musikskapande som var besläktad med Prokofjevs, nämligen den neoklassicistiska. Medan Stravinskij bytte stil ungefär på samma sätt som Picasso gjorde på måleriets område bar Prokofjevs modernism en stabilare klassisk prägel som bara blev tydligare med åren. I likhet med Bartok fick han genom de tidiga verken rykte om sig att företräda en brutal och motoriskt drivande musik. Men den melodiska källådern fanns där hela tiden, och det dissonanta och rytmiskt komplexa tonspråket vann därför även den breda publikens bevågenhet.

I onsdags spelade Göteborgsfilharmonikerna Prokofjevs femte symfoni i ett så gott som fullsatt Uppsala Konserthus. Gustavo Dudamel, deras populäre chefdirigent, hade förhinder och ersattes av en ung kollega till honom, också han fostrad i det numera världsberömda utbildningsprogrammet "El Sistema" i Venezuela. Manuel López Gómes heter han, och det namnet kan man gott lägga på minnet. Att döma av hans insats denna kväll fattas ingenting i förutsättningarna för en strålande dirigentkarriär av samma slag som Dudamels. Grabben dirigerade utan partitur, och bara det säger väl en del.

Denna femte symfoni hör till Prokofjevs absoluta musik, utan program eller andra tydliga bindningar för lyssnandet. Den tillkom under krigsslutet ungefär samtidigt med de sista pianosonaterna, som ju hör till de yppersta i den genren. Efter sina år i USA och Europa hade Prokofjev i slutet av 20-talet drabbats av så stark hemlängtan att han återvände till Sovjetunionen, där han mottogs med viss misstänksamhet. Han gick aldrig med i kommunistpartiet men underkastade sig systemet och skrev filmmusik, kantater och till och med en födelsedagshyllning till Stalin själv. Jag har också sett uppgifter om att han livet ut var anhängare av Christian Science. En rätt motsägelsefull person kan tyckas, men vem är enkel och framför allt: vem kan enkelt bedömas i en social situation som den han valde att inrätta sig i. Hans balansakter i förhållande till den hårdnande ideologiska styrningen under Stalin/Zjdanov var emellertid fåfänga. De räddade honom inte, tvärtom. Tillsammans med flera andra tonsättarkolleger bannlystes han med hänvisning till borgerlig dekadens och bristande följsamhet mot den påbjudna estetiken. Möjligen bidrog det redan tidigare kända kravet på anpassning till en förstärkning av det lyriskt-melodiska i hans musik, men detta inslag hade som sagt funnits där hela tiden. Ironiskt nog dog han samma dag som Stalin, vilket knappast ens med en notis meddelades den sovjetiska allmänheten.

Den femte symfonin är ett gott exempel på kreativiteten i Prokofjevs musikskapande. Det är ett veritabelt ymnighetshorn som detta musiksnille öser ur när han komponerar sin kontrastrika musik med överraskande rytmiska accenter och en instrumentering som nyttjar orkesterns möjligheter till det yttersta. Har exempelvis tuban någonsin fått en mer framträdande roll i en symfoni än här? Och i de mer stillsamma avsnitten bryter lyriken fram i träblåsklanger eller i djupa cellotoner. Det finns svärta, särskilt i den första satsen, men i huvudsak är det ändå en musik där ljus och sprittande liv dominerar. Är det inte i själva verket en för våren mycket passande musik?

Lyssna gärna på ett smakprov ur den andra satsen med Berlinfilharmonikerna under Dudamel och döm själva:

http://youtu.be/y29V7c1k5xE