Det finns ett pianoverk av
Guy Ropartz (1864-1955) som visar att han inte bara upptogs av katolicism, naturmystik och keltisk mytologi. Oavsett genre finns det hos honom en fin blandning av sensualism och stringens, vilket gäller även "Jeune filles", fem karaktärsstycken som just vill karakterisera ett typgalleri av flickor.
Nu kan man givetvis börja med att invända mot det här sättet att sammanfatta en person i ett enda begrepp. Ändå gör vi så hela tiden, förhoppningsvis i medvetande om att vi därmed inte uttömmer beskrivningen av personen ifråga. Det är oftast ett drag man vill framhålla, ett dominerande intryck man fått, kanske i ett visst sammanhang som rimligen bidragit till beteendet.
Låt oss acceptera förutsättningarna. Fem flickor, fem karakteristiker.
Den första är
Den sorglösa (L´Insouciante).
Den andra är
Den nonchalanta (La Nonchalante).
Den tredje är
Den koketta (La Coquette).
Den fjärden är
Den känsliga (La Tendre).
Den femte är
Den nyckfulla (La Capricieuse).
Kan man verkligen knyta det musikaliska skeendet till respektive flickas väsen eller uppträdande? Givetvis gäller även här att en sådan musikalisk beskrivning inte är den enda tänkbara, inte är ett uttömmande sätt att i musik beskriva sorglösheten, koketteriet, känsligheten, och så vidare. Särskilt inte om den dessutom ska vara i någon mening genusanknuten. Vi får vara nöjda om vi genom musiken kan göra oss några giltiga föreställningar om dessa flickor.
Musiken avbildar inte en flickas koketteri, kan inte ens göra det med den relativa tydlighet som en målare eller skulptör kan.
Joseph Chinards byst av
Madame Recamiér (se ovan), visserligen inget flickebarn men en flickaktig ung kvinna, en Paris-salongernas legendariska medelpunkt som flera konstnärer i tidigt 1800-tal lockades att porträttera, är ett exempel på skillnaden mellan vad bildkonst och vad musik kan bidra med. Musik kan endast genom rytm och rörelse, klang och harmonik skapa associativa föreställningar om aktiviteter och känslomässiga kvaliteter.
Enklast, och kanske intressantare, blir det om vi vänder på saken, och tar dessa beteckningar för vad de egentligen är, nämligen inspirerande anvisningar om hur musiken ska utföras. Sådana föredragsanvisningar är inte sällan identiska eller snarlika det som Ropartz i det här fallet valt som titlar, även om de då som regel formuleras på italienska, musikspråket framför andra.
Leggero, amabile, piacere, teneramente, sensibile, capriccioso, etc, etc.
Om pianoläraren nu skulle vilja förmedla till sin elev hur de här pianostyckena bör exekveras lite mera i detalj i olika avsnitt, kunde det kanske låta ungefär som följer.
Den första flickan: Du måste ge akt på hur obekymrat hon tar den här situationen, hur lätt och tanklöst hon avfärdar alla förmaningar, hur det spritter och bubblar inom henne inför det som väntar. Du måste spela stycket som om hon skrattande redan höll i det där champagneglaset som inleder partyt. Det finns visserligen en liten antydan om oro också, men hon slår omedelbart bort den.
Den andra flickan: Hon har redan tagit plats i gondolen, beredd att tillbakalutad bara njuta av situationen där hon nu gungar fram och låter andra betjäna henne med den självklarhet som är henne given. Till skillnad från den första flickan, som hon ytligt sett kan likna, visar hon sig en aning blaserad av denna vaggande lojhet som inte förmår engagera henne full ut. Hon lämnar gondolen med en avmätt nick mot gondoljären och hans enkla musikant.
Den tredje flickan: Koketteriet är uppenbart eller hur? Hör hur elegant hon svischar runt i sällskapet, kastar skälmska blickar på herrarna, vänder ryggen till och vickar till med höften. Hon spelar hemlighetsfull och lättillgänglig och för glaset till de rödmålade läpparna med lillfingret spretande i luften, beredd att prompt närma sig den som bäst kan återspegla hennes bild av sig själv som skönheten personifierad. Charmerande och med ett lite torrt, pärlande skratt, men håller verkligen blickarna vad de lovar?
Den fjärde flickan: Här visar sig en känslig själ. Hör här så komplicerat allting är för henne. Hon vidhåller sin mening om att världen är både grym och vacker, och hon erkänner att hon ibland tar saker ting för allvarligt. Visst är det lite av
noli me tangere över henne. Men möter hon bara någon som förstår hennes sårbarhet så finns där ett försiktigt leende också, och en stor skönhet i hennes milda uttryckssätt. Sök bara hennes inre kärna av stillsam eftertänksamhet så öppnar hon sig säkert.
Den femte och sista flickan: Hos henne löper livet alltid med full fart framåt och det gäller att hänga med i svängarna. Man vet aldrig riktigt var man har henne. Affekterat och smått hysteriskt kastar hon sig mellan infallen, och alla tror att hon hinner så väldigt mycket med alla dessa bollar i luften samtidigt. Och dessutom med alla dessa karlar som svärmar kring henne på grund av att det finns en behagfull och kanske en rent av fransk esprit mitt i allt jäktet. Helt följdriktigt det kortaste stycket.
Den enda pianist jag hittat som tolkat detta pianoverk är
Stéphan Lemelin. Inspelningen finns på Spotify
här:
Ett tidigare inlägg om Guy Ropartz finns
här.