I Auerbachs källare och hemma hos Mendelssohns

Goethe vistades några studieår i Leipzig och hyllade minnena av den tiden med en scen i sitt mest berömda verk, versdramat "Faust". Scenen är förlagd till vinkrogen Auerbach Keller, ett utskänkningsställe från 1500-talet som fortfarande finns kvar och som är beläget i en av de gamla passager som inte bara Paris utan även Leipzig stoltserar med (och som är mycket vackrare än våra nutida gallerior).

Det är ett muntert dryckeslag som plötsligt blir varse ett par främlingar som droppar in, nämligen Faust i sällskap med Mefistofeles. Strax börjar häxeriet när den diaboliske gästen erbjuder studenterna vadhelst de önskar -  rhenvin, champagne och tokajer - direkt ur bordskanterna, där Mefistofeles helt enkelt borrar de hål ur vilka dryckerna flödar. Festen slutar i förvirring om vad som är verklighet och sken, när "filuren" försvunnit genom källardörren ridande på ett vinfat som häst. 

Både de förhäxade studenterna och paret Faust och Mefistofeles står statyer utanför källarnedgången i "Mädlerpassage". Och inne i ett av rummen rider mycket riktigt ett par studenter på en tunna. Vi var där den första kvällen och gladdes åt att maten var av så god klass trots gäster i hundratal. Man undrar hur många kockar som är i verksamhet en vanlig vardagskväll. 

Mendelssohn Haus är ett museum som återställt så mycket som möjligt av den biedermeiermiljö som den berömde kompositören och ledaren för Gewandhaus levde i de sista åren. Huset är väl värt ett besök, inte bara för att trätrappan till andra våningen är original med knarrande hälsningar från 1847, utan även för att här ges en god snabbexposé över tonsättarens liv och verksamhet. 

Jag lärde mig bland annat att Mendelssohn var en skicklig akvarellist, som framför allt på resorna till Schweiz om somrarna ägnade sig åt denna alternativa konstutövning. I arbetsrummet står förutom pulpet, skrivbord och ett klaverinstrument ett par byster av Bach och Goethe. Mina tankar gick till det betydelsefulla återupplivandet av den då relativt bortglömde Bach, som ju Mendelssohn stod för just i denna stad.

Det roligaste rummet var ett som erbjöd interaktivitet, vilket ju museerna numera gärna excellerar i. Med hjälp av femton pelare utrustade med modern elektronik kan gästen dirigera något av Mendelssohns verk från ett partitur som automatiskt vänder blad. Det är bara att välja till exempel en sats ur den italienska symfonin, plocka upp dirigentpinnen och sätta igång orkestern. Sensorer gör det möjligt att påverka det musikaliska förloppet vad gäller tempo och dynamik. Om inte annat så torde respekten för läsning av partitur omsatt i slagteknik öka hos den som vågar testa sig i rollen som dirigent. 

Som en av studenterna i "Faust" säger: "I Leipzig mår man gott, det bildar en, det är Paris i smått"

Foto: EJ

Bach och alla dom andra i Leipzig

Så kom jag då äntligen till Leipzig! Och till Dresden. En länge närd önskan uppfylld. Dessa musikens och den övriga tyska högkulturens metropoler syns inte resebyråernas broschyrer, men borde naturligen annonseras med samma entusiasm som för andra centraleuropeiska städer - Berlin, Wien, Prag, Budapest och Krakow.

Alla musikintresserade vet naturligtvis att J S Bach och Leipzig hör ihop. Men inte bara han; det finns ett exceptionellt antal stora kompositörer som haft den staden åtminstone delvis som ett ankarfäste: Telemann, Mendelssohn, Schumann, Brahms, Wagner, Reger, med flera. Bara Wien torde kunna konkurrera i det hänseendet.

Den berömda orkestern i Gewandhaus är inte bara en av världens äldsta utan även en av de bästa, väl värd en resa bara den. Den konsert jag bevistade hade Paul Hindemith och Johannes Brahms på programmet. Det var förra söndagen, en lite ovanlig tid klockan elva på förmiddagen. Daniele Gatti (nybliven chefsdirigent för Concertgebouw i Amsterdam) ledde orkestern i ett spel som jag saknar ord att beskriva. 

När Gatti slog av musiken i Brahms första symfoni var jag rörd till tårar och så tagen att jag knappt orkade applådera. Där var det fulländade orkesterspelet, men också denna fantastiska musik som särskilt i framförandet av sista satsen framstod som någonting jag aldrig tidigare uppmärksammat efter förtjänst. Tänka sig att Brahms som kämpade så länge med sitt Beethovenkomplex till sist övervann det på detta sätt!

Även Hindemiths "Mathis der Maler" är ju spännande musik och därtill ett lämpligt verk för uppvisning av en skicklig orkesters olika instrumentgrupper. Jag har vid ett tillfälle besökt det enastående konstverk i Colmar som verket är inspirerat av, det mäktiga Isenheimeraltaret med Mathias Grünewalds suggestiva och hyperrealistiska målningar från början av 1500-talet.

Redan innan konserten, klockan nio, gick jag i högmässan i Thomaskyrkan i förhoppningen att nå kontakt med fader Bach via gossarna i den legendariska Thomanerchor. Tyvärr deltog de inte vid detta tillfälle, varför jag efter en halvtimme smet ut igen och nöjde mig med en stum hälsning på högst densamme strax utanför kyrkporten (se bilden överst). Dagen efter besökte jag kyrkan på nytt och graven framme i koret, som för tillfället både pryddes av några blommor och inramades av höstens skördefrukter.

Bachs närvaro är högst påtaglig lite varstans i staden. Han tjänstgjorde ju även i St Nicholas Kirche, vars interiör är säreget vitmenad, även bänkarna, på ett sätt som i all enkelhet gör den mycket attraktiv. Den har också en särskild status som motståndscentrum genom de fredsböner som hölls här före, under och efter murens fall 1989. I ett sidokor finns en historik över detta, och givetvis finns också här en byst av Bach.

En kyrka som nyligen återuppstått i helt ny gestalt är St Pauli Kirche, som nu ingår i ett större modernt universitetscentrum: Paulinum. Den anrika Paulinerkyrkan klarade sig oskadd under kriget men sprängdes 1968 under DDR-regimen. Det finns en plakett uppsatt utanpå det nya komplexet som inte utan bitterhet förtäljer historien i korthet:

Nej, denna godtyckliga handling hindrades varken av stadens representanter eller universitetet, som inte motstod trycket från en diktatorisk regim. 

Augustusplatz i Leipzig omges på tre sidor av viktiga kulturbyggnader: Paulinum, Operan och Gewandhaus. Den sistnämnda, som nu reser sig i sin tredje gestalt som ett modernt komplex, öppnades år 1981. Med en mer tilltalande arkitektur i det inre än i det yttre.

Foto: EJ
Klickbara bilder, uppifrån och ned:
- Bach, staty utanför Thomaskyrkan
- Gewandhaus, konsertsalen med Gewandhausorkestern
- Bachs grav i Thomaskyrkan
- Interiör, Nicholaskyrkan
- Paulinum
- Plakett på Paulinum
- Gewandhaus