onsdag 30 december 2020
Bach-trösten och E M Cioran
söndag 27 december 2020
Reservoarpennan
Någon inbiten samlare är jag inte men har ändå under årens lopp samlat på mig en del saker som kanske inte brukar räknas som souvenirer men som är det i kraft av att jag ser dem så. I de flesta fall rör det sig om föremål jag fastnat för på resor runt om i världen, och ibland har det handlat om en reservoarpenna.
I våra dagar är förmodligen reservoarpennan den bland pennor minst använda. Få använder den bortsett från premiärministrar som undertecknar viktiga dokument och medelmåttiga författare som vill efterlikna Ernest Hemingway. Samtidigt måste det sägas: det finns inget noblare i skrivväg än en reservoarpenna av god klass.
Det skyltfönster jag länge kan bli stående framför är inte urmakarens utan pennförsäljarens. De ligger där i öppna askar och skiner och frestar i sin förnäma självtillräcklighet, sin extravaganta design, sin skriande onödighet: en Aurora, en Pineider, en Montegrappa eller en Visconti från Italien, en Mont Blanc från Tyskland, en Parker eller en Cross från USA, med flera andra.
Nej, jag äger ingen Mont Blanc Meisterstück 149, men en gång i Verona blev jag stående utanför en liten butik i centrum av stan förhäxad av en Visconti. Jag visste att när jag väl tagit steget över tröskeln in i den lilla lokalen och överlämnat mig i den vänlige handelsmannens lugna vård och vördnadsfulla demonstration av den där pennan, ja då var köpet, trots det ansenliga priset, redan ett faktum.
Det här hände för bortåt tio år sen, möjligen den sista affären av det slaget för min del. Häromdagen tog jag fram den på nytt och fyllde den med det svarta bläcket som fanns kvar i flaskan och skrev en att göra-lista inför helgerna. Med ilningar av stilla lycka.
Det är en Visconti Homo Sapiens Bronze, tillverkad av lavasten från Etnas sluttningar, med detaljer i polerad brons och med spetsen i 18 karats guld. Att skriva med den kräver inget tryck mot papperet; skriften flödar med illusionen av automatik - även ur den något ostadiga hand som numera är min.
Det lär bli tangentborden som dominerar min skrivtillvaro även i framtiden. Jag har emellertid bestämt mig för att inhandla nytt bläck och fortsättningsvis skriva några rader varje dag för hand, omväxlande med Homo Sapiens och någon av de andra försmådda, som också ligger där och väntar på att på nytt bli tagna i anspråk.
Bilden: Visconti Homo Sapiens Bronze. Foto hämtat från nätet.
torsdag 24 december 2020
Fröjdas vart sinne
lördag 19 december 2020
Emotionell barock
söndag 13 december 2020
Adventstid. Haiku x 2
pölen av ljus kring lyktan
Husen laddar ned ljus från
fredag 4 december 2020
Symposier under Jesper Svenbros ledning
Adressen i titeln leder mig (via Google) till en byggnad i Lund där tidigare Institutionen för antikens kultur och samhällsliv samt Lunds Universitets Antikmuseum varit inrymt. Med andra ord en högborg för klassisk bildning av det slag som utgör en betydande faktor i filologen Svenbros liv och verksamhet.
Jag har alltid känt mig hemma i hans narrativa poesi, hans i grunden förtätade berättelser med blandningen av klassisk bildning, minnen och reflektioner. Som återigen här - där inga tidsbegrepp utgör hinder för samtal med såväl levande som döda, där möten sker med både gudaväsen och namngivna människor av kött och blod, och där antika landskap och vattendrag står i förbindelse med Vindelälven och Ammarnäsfjällen. Det är bara det att det den här gången är tätare än någonsin med referenser till framför allt den grekiska mytologin, vilket åtminstone för min del kräver en del lexikalt bistånd vid sidan om. Inget att beklaga; man lär sig mycket undervägs.
Det liv som Svenbro inbjuder läsaren att ta del av kan alltså liknas vid ett odaterat, ständigt pågående symposium där gestalterna under påverkan av "analogins demon" stundom uppträder som sina dubbelgångare. Ibland är det han själv som föreläser, ibland någon eller några andra som håller låda. Den här gången är det dock en gestalt som mer frekvent än andra dyker upp, nämligen den mångsidiga Artemis, jaktens och den vilda naturens gudinna.
I det inre av Västerbotten påträffas sålunda de vilda djurens samiska sånggudinna Artemis, medan "ärkejojkaren" Alkman från Sardes sitter i en kåta på Ammarfjället och "rör om i den puttrande havregrynsgröten". Vid ett annat tillfälle skymtar vi filosofen Foucault, och vid ytterligare ett annat en parisisk golvläggare, tillika numismatiker, som för sin instruktiva hjälpsamhet betalas svart i antik grekisk valuta: ett gammalt silvermynt, en "tetradrachm från Tarent". Det är hela tiden lekfullt och lärt och endast ibland en smula överlastat och abstrakt.
Svenbro skriver vackert med stöd hos grekerna om skrift som minnesbevarande, alltså som botemedel - fármakon - mot glömskan men även som gift som sätter minnet ur spel. Det levande talade ordet "denaturerat till skrift" måste återfödas till liv. Och vidare tar han hjälp av självaste Marx när han återigen med de gamla grekerna går i polemik med språkmaterialisternas föreställningar om skriftens beståndsdelar som språk med inneboende mening. För grekerna är skriften, det skrivna...
blir det skrivna först