Någon inbiten samlare är jag inte men har ändå under årens lopp samlat på mig en del saker som kanske inte brukar räknas som souvenirer men som är det i kraft av att jag ser dem så. I de flesta fall rör det sig om föremål jag fastnat för på resor runt om i världen, och ibland har det handlat om en reservoarpenna.
I våra dagar är förmodligen reservoarpennan den bland pennor minst använda. Få använder den bortsett från premiärministrar som undertecknar viktiga dokument och medelmåttiga författare som vill efterlikna Ernest Hemingway. Samtidigt måste det sägas: det finns inget noblare i skrivväg än en reservoarpenna av god klass.
Det skyltfönster jag länge kan bli stående framför är inte urmakarens utan pennförsäljarens. De ligger där i öppna askar och skiner och frestar i sin förnäma självtillräcklighet, sin extravaganta design, sin skriande onödighet: en Aurora, en Pineider, en Montegrappa eller en Visconti från Italien, en Mont Blanc från Tyskland, en Parker eller en Cross från USA, med flera andra.
Nej, jag äger ingen Mont Blanc Meisterstück 149, men en gång i Verona blev jag stående utanför en liten butik i centrum av stan förhäxad av en Visconti. Jag visste att när jag väl tagit steget över tröskeln in i den lilla lokalen och överlämnat mig i den vänlige handelsmannens lugna vård och vördnadsfulla demonstration av den där pennan, ja då var köpet, trots det ansenliga priset, redan ett faktum.
Det här hände för bortåt tio år sen, möjligen den sista affären av det slaget för min del. Häromdagen tog jag fram den på nytt och fyllde den med det svarta bläcket som fanns kvar i flaskan och skrev en att göra-lista inför helgerna. Med ilningar av stilla lycka.
Det är en Visconti Homo Sapiens Bronze, tillverkad av lavasten från Etnas sluttningar, med detaljer i polerad brons och med spetsen i 18 karats guld. Att skriva med den kräver inget tryck mot papperet; skriften flödar med illusionen av automatik - även ur den något ostadiga hand som numera är min.
Det lär bli tangentborden som dominerar min skrivtillvaro även i framtiden. Jag har emellertid bestämt mig för att inhandla nytt bläck och fortsättningsvis skriva några rader varje dag för hand, omväxlande med Homo Sapiens och någon av de andra försmådda, som också ligger där och väntar på att på nytt bli tagna i anspråk.
Bilden: Visconti Homo Sapiens Bronze. Foto hämtat från nätet.
10 kommentarer:
rädd för att tappa bort... fast en period hade jag fickan full av andras pennor!
Vad händer med handstilen i den digitala eran? Jag råkade bläddra i gamla föreläsningsanteckningar - sida efter sida av jämn, läsbar text. Allt handskrivet numera är knappt läsbara kråkfötter. Det slarvigt skrivna är det slarvigt tänkta? Kanske dags för övningar i välskrivning?
Hannele - Jag förstår den rädslan men den här reservoarpennan har jag inte i innerfickan, den får hålla sig hemma. Och att du i ren distraktion skulle stoppa på dig den tvivlar jag på... ;)
Lennart - Ja, tänk att man tillhör "de gamle" som fick ha välskrivning som ämne i skolan. Det torde idag vara helt otänkbart med sådana övningar annat än som fritidssport, med tanke på att ämnesträngseln gjort att inte ens antikens historia har en självklart plats på schemat.
Jag längtar efter att skriva för hand, att slippa datoreländet, men får alltid ont i handen efter ett tag. Dessutom kan jag knappt läsa vad jag skriver. Alla försök att föra anteckningar för hand slutar alltid med att jag hamnar vid datorn. Men Einar 5 000 för en penna... det är änna mycket som vi säger i Götet. Men jag förstår suget som älskare av det skrivna ordet!
Nu minns jag helt plötsligt ett besök på Ni i Sthlm med rika turister som stod och fick hjälp av personalen för att antagligen köpa svindyra pennor. De såg dock inte ut som några skribenter...
Ja du Patrik, nog var den pennan dyr, om än inte riktigt så dyr som det som nätet uppger vara dagens pris. Jag handlade ju för ca 10 år sedan... Nåväl, den kostade pengar även då, och frågan kvarstår om man måste låtsas vara någon speciell (rik turist eller berömd författare) för att unna sig en sådan penna.
Hur som helst är det en fröjd att skriva några rader för hand, även om stilen inte blir bättre än förmågan hos den hand som fattat pennan.
Du inspirerade mig så jag beställde en penna som var ordentligt nedsatt på Penstore En Lamy för ca 250 kr Har en bläckpenna av dem som jag köpte för 600 och den är ljuvlig. Men enda lyxiga penna
Har aldrig skrivit med reservoar. Skall bli intressant att se hur det är. Min hemska stil lär ju vara kvar...!
För övrigt låter det som en njutning att ha en sådan penna! Skriv på!
Grattis, Patrik! Hoppas du får tag i bläck också, eller om det kanske är fråga om bläckpatroner. LundeQ (Akademibokhandeln i Uppsala) har inget bläck till försäljning visade det sig när jag frågade häromdagen. Lyckligtvis finns det en liten kvalitetsbokhandel här i stan som heter Böcker & Bläck, så det ordnade sig för mig/för oss som uppenbarligen tillhör ett nästan utdött släkte, ej längre att räkna med.
Hej
Nu har min Lamy-penna och bläck kommit. (Www?penstore.se. De här säkert bläck även för dig.) Provade att skriva och jag är redan förälskad. Min hopplösa handstil blir mer lättläst och jag spänner inte handen som jag kan göra med andra pennor...Jag får väl börja spara till en Mont Blanc....😁
Även jag fröjdas åt pennskrivandet, om än inte åt handstilen...
Skicka en kommentar