Instrumentmakarens utmaning

Till Cremona, en stad i Lombardiet i norra Italien, har jag ännu inte tagit mig men hoppas någon gång kunna ägna den platsen ett par dagars strövtåg. Stan är sedan 1500-talet framför allt känd för sin hantverksmässiga framställning av stråkinstrument, ett fiolbyggarnas mecka med historiskt förpliktande namn som Amati, Stradivari och Guarneri. Idag lär den hysa över 140 instrumentmakare vilkas verkstäder sätter sin speciella prägel på den i övrigt klassiska italienska stadsmiljön i gotik och renässans. 

Jag såg en musikdokumentär därifrån på SVT, det enda teveprogram som lockade mig den kvällen. Till skillnad från all stupid teveunderhållning visade sig det vara ett av dessa stimulerande program som gudskelov ännu finns i utbudet från public service. 

Någon gång i mogen ålder inser vi att tiden till förfogande inte längre är obegränsad, att det vi länge drömt om att göra inte kan skjutas på en alltmer osäker framtid. En av de många fiolbyggarna i Cremona, Gaspar Borchardt, drabbas av denna oavvisliga insikt och överväger att efter trettiofem år i yrket till sist försöka förverkliga drömmen om att bygga en fiol av samma höga kvalitet som de berömda trehundraåriga. Den han vill förära instrumentet är ingen mindre än Janine Jansen, en av nutidens främsta violinister, för övrigt numera bosatt i Sverige och ofta förekommande på Stockholms konsertestrader.

En gång i ungdomen fann Gaspar under en cykeltur i Bosnien ett träd som uppvisade alla tecken på fulländning som tonträ, det vill säga som grundmaterial för en verkligt exklusiv violin. Den gången kom han emellertid hem tomhänt. Att nu tanken på att återvända ligger nära till hands kan man lätt förstå. Han söker och finner personer i trakten av Sarajevo som säger sig kunna ordna saken, och han kontaktar även Janine Jansen, som sedan länge spelar på en Stradivari, och får träffa henne i samband med en konsert i Bilbao.

Det är inget riskfritt projekt han ger sig in i. Det virke han är på jakt efter ska tas från en gammal alm med minst ett par sekel av täta årsringar i sin ved. Men sådana påträffas inte på varje skogspromenad man gör ens i Bosnien och är följaktligen värda grova pengar. Timmertjuvar opererar i terrängen som dessutom till följd av balkankriget är minerad och inte sällan skickar hjortar och andra oskyldiga varelser till väders. 

Den blyge och stillsamme Gaspar befinner sig plötsligt mitt i ett äventyr. Han fastnar för en alm som han bedömer skulle kunna ge honom det flammiga tonträ som han eftertraktar. Men ställd inför avgörandet att låta fälla det åtrar han sig; han vill inte vara den som gör slut på, eller ens riskerar att skada, ett så vackert gammalt träd som kanske ännu inte har rätta åldern inne. 

Träslag och behandling, form och utförande - visst har jag hört talas om betydelsen av både det ena och det andra i samband med resonerande och tonbildande egenskaper hos akustiska instrument. Min gamla flygel, en Bechstein från 1886, är byggd av många olika material, bland annat alpgran i sargerna. Alpgran - ett långsamt växande träslag som, efter lång torktid, bättre än de flesta andra låter sig formas till ett fungerande, välljudande tonrum.

Så sägs det. Samtidigt finns det uppenbarligen någonting irrationellt och magiskt i denna jakt på det optimala materialet. Det antyds i filmen att trädet bör fällas vid nymåne, eller om det nu var vid någon annan månfas. Och är det verkligen bara träet det handlar om? Det finns ju de som hävdar att annat kan ha bidragit till att de gamla fiolerna från Stradivari et consortes uppvisar så extraordinära kvaliteter, t ex konserveringsmetoder. Tänk om det handlar om något så banalt som hundpiss, vilket tydligen är ett antagande bland flera. Förvisso en hypotes svår att empiriskt pröva, eftersom ingen tillåter att man stansar ut en flisa, om än aldrig så liten, ur en fiol värd hundra miljoner eller mer enbart för att möjliggöra en kemisk analys.

Tillbaka till filmen. Gaspar blir efter en tid trots allt uppringd och erbjuden ett trästycke från ett redan avverkat träd gott nog att matcha den utmaning han antagit. Det som kunde blivit en dokumentär i flera avsnitt med kulmen i en spännande upplösning och en korad vinnare, landar i stället i ett kort sammandrag. Gaspar bygger fiolen med nästan andäktig omsorg och vi ser att han möter Janine Jansen på nytt i en konsertsal där han som enda åhörare lyssnar till hennes spel, uppenbart tillfredsställd, förnöjd. 

Vem vann - Antonio Stradivari eller Gaspar Borchardt? Den frågan besvaras inte. Vi får inget utlåtande från Janine, och vi vet inte heller riktigt hur vi ska tolka Gaspars lyckliga leende. En sak är säker: drömmen är förverkligad och instrumentmakaren har lyckats intressera en världsviolinist för sitt projekt och sitt eminenta hantverk, ett hantverkskunnande som man som åskådare och lyssnare bara kan avundas den människa som besitter det. 

Filmen "Jakten på tonträ" (varifrån bilderna är hämtade) är gjord av Hans Lukas Hansen utifrån ett manus av Christian Lysvåg och kan ses på SVT Play här.

Insektsliv

Livet i lantlig miljö innebär ofrånkomlig samexistens med en påtagligt mycket större och mer varierad insektsfauna än i innerstan, ett trivialt faktum. Närheten till kreatur för med sig irriterande flugor och bromsar. Skog, vatten och högt gräs hör givetvis ihop med myggor och fästingar. Och getingarna får inte sällan för sig att bygga bo just där människor äter och dricker gott i - illusorisk - godan ro. 

Samtidigt som det finns gott om insekter man vill bli av med och till och med slår ihjäl så fort man bara kan, finns det andra som man lockar till sig med alla till buds stående medel.

Vi som gillar fjärilskådning har kanske planterat en buddleja - fjärilsbusken framför andra. Min har just börjat blomma och ökar sannolikheten att jag får syn på de praktfullaste dagfjärilarna. Redan har bland annat pärlemorfjäril och vinbärsfuks upptäckt den första blomkolven. 

Det faktum att 2021 är ett riktigt stort år för plommonen innebär emellertid att just dessa än så länge utgör ett ännu större lockbete; kring den mogna, spruckna fallfruktens sötma svärmar amiraler i en mängd jag aldrig nånsin sett förut. 

Amiralen i dramatiskt rött och svart, övergående i mörkaste chokladbrunt närmast kroppen och med fläckar av vitt samt några små stänk i blått, tillhör de allra vackraste insekterna i nordisk natur. Den livliga, nervösa flykten och den snabba, oförutsägbara landningen är kännetecknande.

Bakvingarnas undersidor visar inte ovansidornas starka kontraster utan ett melerat mönster, bilden av ett kosmos vävd som gobeläng. Att stå omgiven av ett tiotal av dessa färgstarka varelser trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Under mina tidigare fjärilsjakter under ett fyrtiotal år har jag glatt mig åt att stöta på enstaka exemplar och följaktligen betraktat amiralen som en relativt sällsynt gäst i min verklighet.

Detta sker samtidigt som getingarna i boet under takskägget uppenbarligen flyttat, helt enkelt gett sig iväg alldeles frivillligt utan några som helst åtgärder från vår sida. 

Foto: EJ (Obs! Klicka för förstoring av bildderna!)

Couperin: Leçons de ténèbres

Fransk barockmusik, vad säger det mig - och vad säger det er? Om namn nämns skulle vi säkert känna igen åtminstone några, men flertalet franska tonsättare från låt oss säga perioden 1600-1750 torde bara föranleda beklagande huvudskakningar hos andra än specialister. 

Lully, Leclair, Charpentier, jo av dem och någon fler hör man väl ett eller annat spelas ibland, men inte så att det lämnat djupa spår efter sig.

 

Men - och det var dit jag ville komma - så finns ju också Jean-Philippe Rameau (1683-1764) och den store Francois Couperin (1668-1773). Främst har jag för egen del lärt känna och uppskatta klaverstyckena av dessa båda, inte minst tack vare att de ofta förekommit bland Grigory Sokolovs många extranummer. I Rameaus fall har jag på senare tid även upptäckt flera pärlor från hans operor. Lyssna till exempel på det urval som Theodor Currentzis och Music Aeterna presenterar på "The sound of light".

Av Francois Couperin finns framför allt ett stort verk som är mitt egentliga ärende med dessa rader, ett sakralt verk som måste räknas till de verkliga höjdpunkterna i barockens vokalmusik. Jag syftar på Leçons de ténèbres pour le mercredi saint för solo, duett och basso continuo. 

Det är liturgisk musik för onsdagen i stilla veckan, men det bör inte den som är svag i tron eller inte anser sig lagd åt kyrkomusik låta sig skrämmas av. Tvärtom torde den här musiken om någon kunna locka skönhetstörstande själar till kyrkan, till en plats bakom någon stadig, rundad pelare i någon till största delen nedsläckt eller sparsamt upplyst katedral där stearinljusen brinner och successivt släcks tillsammans med denna vidunderliga musik (vilket tydligen är en fransk tradition vid framföranden av Couperins och andra tonsättares ténèbraes). 

Tenebrea är latin och betyder "mörker". Med andra ord är det fråga om klagovisor, närmare bestämt GT:s och profeten Jeremias klagan över Jerusalems förstörelse, som här får tjäna som underlag för kontemplation av långfredagens händelser. Det är ett slags lektioner i musikaliskt mörkerseende kunde man kanske säga. 

Det är långt till påsken och det milda augustimörkret är bara i sin början, men jag vill hävda att detta är året runt-musik för själslig återhämtning också i hemmets lyssnarvrå, hörlurar på. 

Av de tre lektionerna sjungs den första och den andra solo medan den tredje - det verkliga mästerstycket - är en duett för två sopranstämmor som omslingrande varandra tävlar i dissonant ornamenterad skönsång av sällsynt intensitet. Varje mörkaste natt ska trots allt ljusna, det är väl en lektionernas paradox. Bättre ingång till fransk barock (här visserligen under italienskt inflytande) finns nog knappast. Problemet är kanske förväntningarna efter att man bekantat sig med ett verk som detta. 

 

Det finns en annan äldre inspelning från 90-talet med William Christie & Les Arts Florissants, då med solisterna Sophie Daneman och Patricia Petibon, som jag också rekommenderar. Där kan man lyssna till samtliga Leçons och dessutom en motett i fyra delar för alla som troligtvis fått mersmak på Couperin.