Jag såg en musikdokumentär därifrån på SVT, det enda teveprogram som lockade mig den kvällen. Till skillnad från all stupid teveunderhållning visade sig det vara ett av dessa stimulerande program som gudskelov ännu finns i utbudet från public service.
Någon gång i mogen ålder inser vi att tiden till förfogande inte längre är obegränsad, att det vi länge drömt om att göra inte kan skjutas på en alltmer osäker framtid. En av de många fiolbyggarna i Cremona, Gaspar Borchardt, drabbas av denna oavvisliga insikt och överväger att efter trettiofem år i yrket till sist försöka förverkliga drömmen om att bygga en fiol av samma höga kvalitet som de berömda trehundraåriga. Den han vill förära instrumentet är ingen mindre än Janine Jansen, en av nutidens främsta violinister, för övrigt numera bosatt i Sverige och ofta förekommande på Stockholms konsertestrader.
En gång i ungdomen fann Gaspar under en cykeltur i Bosnien ett träd som uppvisade alla tecken på fulländning som tonträ, det vill säga som grundmaterial för en verkligt exklusiv violin. Den gången kom han emellertid hem tomhänt. Att nu tanken på att återvända ligger nära till hands kan man lätt förstå. Han söker och finner personer i trakten av Sarajevo som säger sig kunna ordna saken, och han kontaktar även Janine Jansen, som sedan länge spelar på en Stradivari, och får träffa henne i samband med en konsert i Bilbao.
Den blyge och stillsamme Gaspar befinner sig plötsligt mitt i ett äventyr. Han fastnar för en alm som han bedömer skulle kunna ge honom det flammiga tonträ som han eftertraktar. Men ställd inför avgörandet att låta fälla det åtrar han sig; han vill inte vara den som gör slut på, eller ens riskerar att skada, ett så vackert gammalt träd som kanske ännu inte har rätta åldern inne.
Träslag och behandling, form och utförande - visst har jag hört talas om betydelsen av både det ena och det andra i samband med resonerande och tonbildande egenskaper hos akustiska instrument. Min gamla flygel, en Bechstein från 1886, är byggd av många olika material, bland annat alpgran i sargerna. Alpgran - ett långsamt växande träslag som, efter lång torktid, bättre än de flesta andra låter sig formas till ett fungerande, välljudande tonrum.
Så sägs det. Samtidigt finns det uppenbarligen någonting irrationellt och magiskt i denna jakt på det optimala materialet. Det antyds i filmen att trädet bör fällas vid nymåne, eller om det nu var vid någon annan månfas. Och är det verkligen bara träet det handlar om? Det finns ju de som hävdar att annat kan ha bidragit till att de gamla fiolerna från Stradivari et consortes uppvisar så extraordinära kvaliteter, t ex konserveringsmetoder. Tänk om det handlar om något så banalt som hundpiss, vilket tydligen är ett antagande bland flera. Förvisso en hypotes svår att empiriskt pröva, eftersom ingen tillåter att man stansar ut en flisa, om än aldrig så liten, ur en fiol värd hundra miljoner eller mer enbart för att möjliggöra en kemisk analys.
Vem vann - Antonio Stradivari eller Gaspar Borchardt? Den frågan besvaras inte. Vi får inget utlåtande från Janine, och vi vet inte heller riktigt hur vi ska tolka Gaspars lyckliga leende. En sak är säker: drömmen är förverkligad och instrumentmakaren har lyckats intressera en världsviolinist för sitt projekt och sitt eminenta hantverk, ett hantverkskunnande som man som åskådare och lyssnare bara kan avundas den människa som besitter det.
Filmen "Jakten på tonträ" (varifrån bilderna är hämtade) är gjord av Hans Lukas Hansen utifrån ett manus av Christian Lysvåg och kan ses på SVT Play här.