Like Someone In Love - Bill Evans

Han är inte bara den störste jazzpianisten någonsin, han är, vill jag mena, en av de största pianisterna över huvud taget. Jag återkommer ständigt till hans inspelningar, senast var det i helgen, och med samma hänförande känsla av att lyftas - ja, det kan inte hjälpas - mot högre sfärer. Eller i varje fall en bra bit över allsköns trivialiteter och dagsfärskt bråte. 

Jag har svårt att fatta att det gått fyrtio år sen han dog. Jag minns att det var chockartat, eftersom meddelandet slog ner som en blixt i nyheternas malström. Han var ju bara 51 år gammal, och jag visste inget om hans bräckliga hälsa. 

Jag fick aldrig tillfälle att höra honom live, men han har alltid funnits och kommer alltid att finnas med mig så länge jag har hörseln i behåll. 

Bill Evans tog sig an populärmusikens vackraste melodier och gjorde dem ännu vackrare, ännu mer melankoliska, ännu mer skimrande av den impressionistiska klangvärld han skapade och lät dem passera genom. 

"Like someone in love" - ett utmärkt exempel på de melodier som han drogs till, växlade in och satte på sitt konto för musikalisk hårdvaluta. Det är en låt från 40-talet tonsatt av Jimmy van Heusen, han som även stod bakom en annan av mina - och Evans - favoriter i "The great american song book", nämligen "Here´s that rainy day". 

Skruva upp ljudet, lyssna, fäll utan blygsel en tår, njut.

Njut så som av dropparna från ett stilla solregn i gräset och på de nyutslagna löven. 

Vackrare än så här kan det inte göras, lär det inte bli. 

Bill Evans i h-moll

Det finns en jazzpianist jag dyrkat mer än alla andra tillsammans: Bill Evans. Han har följt mig, eller snarare jag honom, från unga år och genom decennierna, även efter det att han alltför tidigt, 1980 vid endast 51 års ålder, gick under i sviterna av det drogmissbruk som tagit så många jazzmusikers liv. Fortfarande återkommer jag flitigt till hans många inspelningar. Varje gång slås jag av hans briljans och sensibilitet, som om jag inte redan visste.

Ovanstående bild visar konvolutet till den LP som gavs ut ett par år efter hans död och som spelades in 1977 (och med tre bonusspår även finns på cd), med Eddie Gomez på bas och Eliot Zigmund på trummor. 

Här finns kvintessensen av hans enastående musicerande, såväl i egna kompositioner som i några av de populära melodier som han älskade att förädla och göra till sina.  

Just denna förmåga att göra en vacker melodi ännu vackrare genom lyrisk frasering och harmonisk konstfärdighet har alltid väckt min beundran. Lyssna till exempel på hans version av den irländska melodin "Danny boy" ("Londonderry Air"), som finns på en annan inspelning. Det liknar något jag känner igen från min barndom när enkla andliga sånger av begåvade sångare som Einar Ekberg och Göran Stenlund stundom kunde höjas till uttrycksfull konst. Varje genre har sina mästare som kännetecknas av att de utvinner mer än väntat ur ett grundläggande och till synes ganska enkelt material.

Bland spåren på den här skivan finns ett annat tydlig exempel på en sådan förädling och som därtill genom titeln sticker ut från de övriga. Jag syftar på temat ur filmen och tv-serien MASH, ett stycke som Evans ofta spelade och som har den märkliga titeln "Suicide is painless". Jag minns MASH men inte om, och i så fall hur, denna komedi om ett fältsjukhus i Koreakriget kunde motivera ett sådant påstående.

Däremot är just den titeln intressant sett till albumet som helhet, eftersom flera av melodierna är hommager till några av Evans vänner och anhöriga, bland dem två som faktiskt begick självmord. Den ena är brodern Harry ("We will meet again - For Harry")  - en ömsint ballad med både vemod och hågkomster av lyckliga stunder. Eddie Gomez basspel är viktigt här i dialogen med Evans´ kristalliskt blixtrande reflexer i pianots diskantregister.  

Trots molltonarten framstår även minnet av den andra, den tidigare flickvännen, i försonande ljus ("B-minor Waltz - For Elaine"). Stilla klingar en förstämning som skingras med distinkta toner i luftig, avklarnad diskant. För att slutligen landa, ritardando, i några brutna, skimrande ackord.

Nej, för efterlevande är självmordet ingalunda smärtfritt. Men: "You Must Believe In Spring" och mycket kan sägas "Without A Song" om minnena "Sometime Ago". Skönheten hör till det som består och med musikaliskt bistånd går livet vidare. 

Den lyriska impressionismen är genomgående och jag tror inte att jag tar så fel om jag uppfattar detta album som tematiskt. Det är i alla händelser i samtliga nummer fråga om pianomusik av allra högsta karat.

Svårt är att i ord formulera vad som gör att man så starkt berörs av vissa sensibla instrumentalister och sångare. För min del kan jag bara säga att det knappast kan bli vackrare än så här, 

(Inspelningen kan avlyssnas på både Youtube och Spotify).

Jazzlyriska mästare

Bill Evans, jazzpianots störste lyriker, mötte många olika medmusikanter i spelningar som ofta blev mycket lyckade. Samarbetet med Monica Zetterlund är för svenskar i någorlunda mogen ålder ett exempel som borde vara bekant. Och det finns många andra, bland dem saxofonisten Stan Getz. Också han hade anknytningar till Skandinavien och var, vill jag mena, i grunden en lyriker av samma sort som Evans.

Det visas tydligt nog i ett stycke från en live-inspelning i Belgien 1974, som finns på Youtube här. De spelar "Emily", ett ofta återkommande nummer i den repertoar av melodiskt vackra sånger som Evans var så svag för, och som han älskade att brodera ut i de delikataste av harmonier. Lyssna och njut av välljudet från två syskonsjälars enastående musicerande!

Man måste tro på våren

 

Man måste tro på våren. Behöver man hjälp i tron kan man få den av Bill Evans och Tony Bennett här.

Reflections in D

De dagliga promenaderna med Issa leder mig allt tydligare in i kulen senhöst. Mössa och handskar är redan sköna för husse att bära, medan hon än en tid klarar sig utan värmande kappa.

Oktober går mot sitt slut och det tätnande novembermörkret kan redan anas. Visserligen kan plötsligt en morgon de gråmulna skyarna ha dragit bort och ersatts av soligt uppehållsväder. Med lite tur står det sig hela förmiddagen - innan regnmolnen hopar sig på nytt.

Efter allt regnande är gräsmarkerna vattensjuka och hala, trottoarerna smetiga  av nedtrampade löv. Trots det har hösten sin obestridliga skönhet. När solen till sist får lönnarnas lövverk att flamma upp uppstår en mildrande, allt förlåtande värme. När i den blygsamma vinden löven singlar mot marken lyfts blicken först i en slags lugnande motrörelse. Därefter sjunker den ohjälpligt och förlorar sig i de spontanistiskt ordnade lövmattorna, vilka sällan hinner svartna innan de jagas samman i högar av trädgårdsarbetarna med sina larmande lövblåsare.

Eftermiddagen i gråväder kan med fördel tillbringas inomhus med läsning och med Bill Evans. Inte för att jag vet exakt vilken tonart mina reflektioner här har gått i; kanske kan de uppfattas som en aning mollstämda. Men med minnet av förmiddagssolen och Bill Evans tolkning av en rätt okänd Duke Ellington-melodi - "Reflections in D" - ville jag bara säga att jag går genom dessa höstdagar lättare till sinnes.

Här finns Bill Evans på Youtube.

Bill Evans: Never let me go

När jag ändå är inne i en ny period med Bill Evans, "the one and only", som amerikanerna säger alltför ofta men i det här fallet helt adekvat, måste jag få påminna om en klenod bland klenoder.

I slutet av 60-talet spelade Evans solopiano på en platta med titeln "Alone" (ja, associationerna till min omläsning av Strindberg finns där!). Av någon konstig anledning fick den där LP:n aldrig någon distribution i Sverige. Jag minns inte om jag ens visste om dess existens förrän jag fann den i en skivbutik i Dublin i början av 70-talet. Den har sedan dess även utgivits på cd, och i min samling Evans-skivor har den alltid intagit hedersplatsen.

Det finns flera spår som jag gärna ville framhålla, bland annat en odödlig version av en av de ljuvligaste jazzballader som finns, nämligen "Here´s that rainy day". Men först och främst finns här knappt femton minuter gnistrande improvisationer i "Never let me go", ursprungligen en sentimental Nat King Cole-låt som under Evans händer växlas in i musikalisk hårdvaluta. Det är Bill Evans som allra bäst, när han innesluten i sig själv spelar endast för sig själv. Och givetvis för dem som är kloka nog att nu och då stanna upp och ägna en kvart åt tillvarons allra vackraste vemod.

Skating in Central Park

Plusgrader. Isväldet är gudskelov på väg att brytas. En annan årstid väntar om hörnet.

Jag lyssnar till pianisten Bill Evans, och letar mig till sist fram till en klassiker som jag glatts åt i decennier nu. Albumet heter "Undercurrent" och innehåller duetter med gitarristen Jim Hall, en musiker med samma lyriska temperament som Evans. Gitarr och piano är vanligtvis en knepig kombination då pianot är så mycket tonstarkare. Men här smälter klangerna samman på ett vidunderligt vackert sätt.

Ett stycke heter "Skating in Central Park" och det finns att lyssna till här. Bärs inte den här musiken som av milda vårvindar så säg? Jag tänker på mitt besök i New York för några år sedan. Det var i skiftet mars-april. Skridskoåkarna fortfarande på plats, lövsprickningen redan igång. Bill Evans sedan många år borta, men tonerna från den här musiken ljöd för mitt inre öra när jag tog sikte med kameran.

Foto: EJ (Bilderna är klickbara).

Bill Evans - en poet vid pianot

Jag borde skriva mer om jazzmusiken, den har ju särskilt i mina yngre dar betytt så mycket för mig. Även om den inte längre har samma stora plats i mitt musiklyssnande återkommer jag ständigt till mina gamla favoriter, medan däremot de nya bekantskaperna tyvärr blivit allt färre med åren.

En av dem som jag i min ungdom alltid kastade mig över ett nytt album av var Bill Evans, den gudabenådade pianolyrikern vars like knappast kommer åter. Det är en stor sorg för mig att jag aldrig fick tillfälle att lyssna till honom live. Det finns i alla fall en stor mängd inspelningar att tillgå, somliga mycket intressanta duo-kombinationer med andra berömda jazzsolister, andra (de flesta) i klassisk triobesättning, men också några solospelningar som jag gärna vill återkomma till.

Men först en resa till nordsverige, som samtidigt innebär ett blogguppehåll. Under tiden: lyssna och njut till Bill Evans när han ger sin version av den gamla balladen "My foolish heart". Vackrare poesi vid ett piano får man leta länge efter.

http://www.youtube.com/watch?v=a2LFVWBmoiw