När sakta vi gick genom stan

Jag följer sällan teveserier, främst för att jag aldrig gillat oavslutade historier som binder en vid apparaten vissa dagar och tidpunkter. Visserligen kan man numera ta igen det man missar på SVT Play, men det blir ärligt talat sällan av, och att i efterhand svälja en hel säsongs avsnitt i ett enda svep ter sig väl mastigt. Få serier är värda den satsningen.

Det finns dessutom något schematiskt i teveseriernas dramaturgi som stör mig. Ett nätverk av relationer ska hållas vid liv och laddas med konflikter och dramatiska vändningar. Det är följetongens enkla grundprincip om att med alla medel underblåsa intresset för hur det ska gå för stackars mänskor som stökar till det för sig, som ena dagen drabbas av outsäglig lycka och den andra av rent elände. Karaktärerna renodlas och spelet får ha sin gång i snabba kast och korta klipp, ständigt matat med nya pinnar i brasan. Amerikanska serier går bort direkt, eftersom de som regel inte ens bjuder på intressant skådespeleri, till skillnad från vad engelska och svenska gör åtminstone ibland.

Så det händer att jag gör ett undantag, tänker att jag ska ge just den här serien en chans. Som i fjol med "Vår tid är nu", en påkostad skildring av det svenska folkhemmet från krigsslutet och framåt som nu går för andra säsongen. 

Jag fastnade för den där restaurangfamiljens öden i ett femtiotal där miljömarkörer och tidsanda fångats rätt väl och packats med tidlösa mänskliga konflikter. Vilket sammantaget gör att både gammal och ung kan känna sig hemma, nostalgiker såväl som de som bara läst eller hört berättas om den tid som för längesen var nu.

Den här serien bjuder också på några nya duktiga skådespelare, tillsammans med gamla favoriter som Susanne Reuter och Peter Dalle. Dock finner jag att höstens avsnitt tyvärr inte lever upp till fjolårets. Trots att man avverkar åren rätt snabbt och vi redan befinner oss i tidigt 60-tal blir det lite för pliktskyldigt med samhällsskildringen speglad i huvudpersonernas utveckling eller brist på sådan. All variation ska med, och kärleksbesvären står naturligtvis i centrum.

En duktig ensamstående mamma finner via arbetarrörelsen och facket sin karriärväg och blir borgarrådssekreterare. Den vackra krögardottern lyckas väl med att både introducera rock´n roll och matprogram på tv. Den snarfagre italienske kökspojken visar snart framfötterna och skapar turbulens omkring sig. Den diaboliske gangstern dyker av och till upp från skumraskdelen av branschen. I bakgrunden regerar den allsmäktiga modern, medan den ene av de inbördes stridande sönerna kämpar med sig själv som både alkoholist och homosexuell. För att nu bara nämna några trådar i väven.

När Gustaf, som den olycklige heter, söker bot mot sin sexuella läggning i elchockbehandling, men i sista stund räddas från den av sin hustru, blir det förstås för mycket av schablonen kamp mot klockan. Och när vi i nästa avsnitt finner honom omvänd och pingstvän skrattar jag högt åt manusförfattarnas strävan att checka av ännu en (i och för sig sällan skildrad) del av folkhemssverige. Men visst, att mången förtvivlad alkoholist blivit nykter på så sätt är ett ovedersägligt faktum. Hur det sen kan bli med Gustafs läggning återstår att se.

Skådespeleriet är i det stora hela bra. Det enda jag stör mig på är att några av de nya hemfallit åt tron att snabbt mummel i mungipan är mer naturalistiskt och trovärdigt än artikulerat tal. Och så tycker jag musiken är bedrövlig, det vill säga filmmusiken. 

Med musiken är jag framme vid upprinnelsen till att jag satte mig ner att skriva dessa rader. På slutet av det senaste avsnittet har regissören lagt in en låt från början av det 60-tal som skildras, nämligen "Sakta vi gå genom stan" med Monica Zetterlund. Och jag glömde filmen och allt annat, blev bara sittande helt gripen av denna sång och denna sångerska, som jag ju känner till så väl sen tiden det begav sig. Vår tid var då, men minsann också nu.

Och jag undrar: Är inte detta den största schlagern på svenska någonsin? Beppe Wolgers text är ju helt lysande (...allting är tyst, jag tiger nyss kysst..."), det jazziga arrangemanget likaså. Och som hon sjunger, detta "lingonris i ett cocktailglas"! (Tage Danielsson). Rak och säker tonbildning, suverän frasering, några få glissandon på rätta ställen, en tillbakalutad swing i steget under den här ljuvliga promenaden genom en nattlig urbanitet, där även doften av hö slår in från någon skärgårdsö. 

Ah, ä´ke det gudomligt!

Existentialisterna

Låt mig på en gång säga att Sara Bakewells "Existentialisterna", med undertiteln "En historia om frihet, varat och aprikoscocktails" (Bonniers, 2017), är den bästa kulturhistoria jag läst på år och dag, kanske rent av den bästa sedan 70-talet och Allan Janik & Stephen Toulmins "Wittgensteins Vienna". De lovord som citeras på omslagets flikar har sällan varit mer befogade för en fackbok av det här slaget. 

Bakewell lyckas göra filosofiska spetsfundigheter tillgängliga i en essäistik som skickligt blandar dem med historia, personkarakteristik, biografiska notiser och personliga kommentarer. Allt bottnar i personligt engagemang och gedigna studier, vilket inte minst den omfattande not- och litteraturförteckningen på över 100 sidor visar.   

Det parisiska kafélivet kring Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir är den givna utgångspunkten, men det betyder inte att detta bara är ännu en bok om existentialismens främsta kändisar. Det handlar ju om ett filosofiskt tänkande som i hög grad också blev en livsstil, en åskådning med konsekvenser för både tanke och liv. Just därför är Bakewells i bästa mening breda och populära stilart helt adekvat för sitt ämne.

En styrka är att hon inte begränsar sig till livet i St Germain, utan sätter efterkrigsstämningarna där i sammanhang med deras filosofiska bakgrund i tysk filosofi, i synnerhet fenomenologin. Förutom paret Sartre/de Beauvoir och Albert Camus ges även Karl Jaspers, Martin Heidegger, Maurice Merleau-Ponty och Emmanuel Levinas ordentligt utrymme. Andra gestalter som passerar revy är Gabriel Marcel, Simone Weil och Hanna Arendt. Man mättas i sin nyfikenhet på personerna, deras möten, relationer och konflikter, samtidigt som man lär sig en del om de djuplodande tankegångarna om varat och tiden, friheten och intet.

Mest imponerad är jag av att Bakewell så initierat förbinder existentialisterna med den moderna fenomenologins fixstjärnor, Edmund Husserl och Martin Heidegger. Deras betydelse klargörs på ett föredömligt sätt, med beaktande av att de som lät sig inspireras samtidigt utvecklade egna tankegångar, ibland också i kritisk motsättning till upphovsmännen, som för övrigt själva förändrade sitt tänkande. Helheten beskriver en uppsättning infallsvinklar på den mänskliga livsvärlden, författare och filosofer som tog fasta på olika sidor av sin levda erfarenhet och därför ibland gick skilda vägar. 

Kontroverserna kring Heideggers nazistiska sympatier och turerna kring hans återkomst som filosofisk guru efter kriget skildras utan omsvep och utan att förringa hans betydelse. Detsamma gäller Sartres och Merleau-Pontys kommunistiska böjelser. 

Jag väljer här tre citat som belyser Sara Bakewells eminenta förmåga att med lätt hand förmedla ett sammansatt stoff. Det första gäller en analytisk presentation av Simone de Beauvoirs "Det andra könet" och hennes polemik mot den traditionella uppfattningen om skillnaderna mellan könen som naturliga uttryck för manligt/kvinnligt:

Men enligt Beauvoir var de i stället myter om kvinnlighet - ett begrepp som hon hade lånat från antropologen Claude Lévi-Strauss och sedan anpassat, men ytterst går det tillbaka på Nietzsches "genealogiska" sätt att gräva fram felaktiga framställningar om kultur och moral. I Beauvoirs språkbruk är en myt något i stil med Husserls idé om stelnade föreställningar som ansamlas kring fenomenen och som måste skrapas bort för att komma "till sakerna själva". (s. 235; översättning av Joachim Retzlaff). 

Det andra citatet gäller Sartres tankegång om medvetenheten hos mig själv om den andres blick på mig, det som utgör grunden för hans berömda yttrande (i pjäsen "Inför lyckta dörrar") om att "Helvetet det är de andra", en för övrigt ofta missuppfattad utsaga:

Sartre förklarade senare att han inte ville säga att andra människor är helvetiska i allmänhet. Han menade att vi efter döden fryses i deras blick och blir oförmögna att avvärja deras tolkningar. Medan vi ännu är i livet kan vi göra något för att hantera det intryck vi gör, men efter döden försvinner denna frihet och vi blir gravlagda i andra människors minnen och uppfattningar. (s. 238-39; översättning av Joachim Retzlaff).

Det tredje citatet handlar om den dansante, oneurotiske Merleau-Ponty:

Merleau-Ponty var faktiskt ganska unik bland existentialisterna i att inte vara benägen att gripas av kuslighet eller ångest. Detta utgjorde en viktig skillnad mellan honom och den neurotiske Sartre. Merleau-Ponty förföljdes inte av humrar på gatorna, var inte rädd för kastanjeträd och plågades inte av att andra människor stirrade på honom och fixerade honom med sina dömande blickar. Att titta och bli tittad på är enligt honom snarare det som väver in oss i världen och ger oss vår fullödiga mänsklighet. Sartre förstod både denna invävning och kroppens betydelse, men allt detta verkade göra honom ängslig. I Sartres verk pågår alltid någon form av kamp - mot fakticitet, mot att bli uppslukad av varats kvicksand och mot den Andres makt över en. (S. 265-66; översättning av Joachim Retzlaff).

Åtminstone för den som i likhet med mig alltid känt sig attraherad av existentialistisk filosofi kommer den här boken att vara en mycket stimulerande, ja rolig, läsning.

En skilsmässosymfoni?

Nyligen var jag på en konsert med Filharmonikerna där William Waltons (1902-1983) första symfoni spelades. Eftersom hans musik inte förekommer så ofta utanför Storbritannien var det med förväntningar jag såg fram mot dirigenten Jaime Martíns lite annorlunda val av verk. Jag vill hävda att Walton är en av de mest underskattade tonsättarna från 1900-talet, framför allt med tanke på de fina konserterna för viola, violin respektive cello, hans mest kända verk.

I programbladet presenterades denna symfoni nr 1 i b-moll (1931-1935) som "ett emotionellt vulkanutbrott" med direkt bäring på tonsättarens privatliv. Waltons stormiga kärleksrelation med baronessan Imma von Doernberg, en relation som slutade med att hon lämnade honom för en annan man, skulle vara det som speglas i den bitvis mycket upprörda och intensivt rytmiska musik som det är fråga om. 

Är det då programmusik, ity att Walton själv lär ha tillstått att den var kopplad till hans privata livssituation, att han försökte gestalta sina starka lidelser i denna musik? Är det vi hör en kärleksrelation i smärtsam upplösning, vilken i sista satsens övergång till dur ersätts av en annan sorts upphetsning, nämligen den jublande känslan av förälskelse i en ny person? Ja, lyssnar vi med det örat fungerar det säkert som en god ingång till musiken.

Det börjar alltså i skärande dissonanser och ursinniga utbrott. Det är ingalunda svårt att uppfatta upprördhet, aggressivitet och disharmoni. Samtidigt bibehålls en klangrik och melodisk inriktning hela verket igenom, inte minst genom den kreativa instrumenteringen, där brasset inklusive en bastuba utgör ett viktigt inslag. Musiken är dock knappast beroende av sin utommusikaliska referens, är inte någon detaljerad berättelse och har följaktligen inte heller betecknats som symfonisk dikt, utan just som symfoni. 

Även scherzot - Presto con malizia - drivs av hetsiga, snärtiga repliker, ett gräl man inte vet vem som får sista ordet i. Intrikata rytmer och ett uppdrivet tempo gör att man kan associera till det snabba fotarbetet i en boxningsmatch - om man nu vill spinna vidare på den givna uppslagsändan. Briljant musik är det, alldeles oavsett hur det emotionella innehållet översätts.

Andante con malinconia, sats nummer tre, säger redan med sin vackra italienska satsbeteckning vilka stämningar det handlar om. Här berörs vi av svårmodet, kanske också ruelse och övergivenhet. Och här visar sig den lyriska sidan av Walton, även den i samma dissonanta klangvärld av sinnrika underströmmar och med en kulmination som bryts och ebbar ut. 

Sista satsen återuppväcker livsandarna i triumferande dur, men fortfarande med de båda första satsernas temperamentsfulla rytmik och täta harmonik. Även denna sats mobiliserar starka energier och slutar braskande med mycket slagverk. 

Musik är stämningsskapande och kommunicerar i hög grad på ett emotionellt plan, därom råder inga tvivel. Att i ord tolka och beskriva vad de musikaliska förloppen återger är svårt, vilket var och en vet som i likhet med mig försökt göra det i texter som dessa. Om man inte besinnar sig kan man hamna i närheten av vinskribenternas drastiska associationer. 

Metaforer och vaga hänvisningar till rörelser och sinnestillstånd är legio och ofrånkomliga; musikens väsen är sammansatthet, i grunden dess verkliga styrka. När skribenten i programbladet beskriver den tredje satsen som "en komplex väv av hela det melankoliska spektret" ger det utrymme för att lyssna in sig i mer än en aspekt av det sorgmod som inte endast rör en nyskilds övergivenhet. Musiken har även i detta fall fördelen av att kunna uttrycka mer än det verbalt eller självbiografiskt angivna. 

Filharmonikerna gjorde en fin insats och får gärna återkomma till Waltons musik. Tills vidare kan man lyssna till en serie färska inspelningar av Waltons musik som Edward Gardner och BBC Symphony Orchestra gjort på Chandos (finns på Spotify), där även Symfoni nr 1 finns i ett rasande skickligt utförande.

Foto: bbc.co.uk

Utsikt över en italiensk sjö (3): Cypresserna

I en av sina mest kända dikter försöker Goethe sammanfatta tjusningen med Italien: "Kennst du das Land wo die Zitronen blühn?" 

Och inte bara citronerna; i första versen nämns också guldglänsande apelsiner mot dunkelt bladverk, liksom myrten och lager, allt mot en blå himmel och ljumma vindar. Det råder inget tvivel om diktarens förälskelse i detta land, dess berg och klippor, salar och gemak, moln- och marmorstoder. Kort sagt ett paradis att fly till.

Dikten hör till de allra mest tonsatta någonsin. Snart sagt alla namnkunniga tonsättare har velat tolka orden i toner: Ludwig van Beethoven, Charles Gounod, Franz Liszt, Franz Schubert, Robert Schumann, Ludwig Spohr, Peter Tjajkovskij, Hugo Wolf, Alban Berg och ett 70-tal andra, mindre kända eller okända.

Vad gäller den mediterrana växtlighet som skildras i dikten saknar jag cypresserna. De är så pass signifikativa för denna flora att jag är förmäten nog att påtala ett förbiseende från diktarfurstens sida. Har man redan nämnt citronerna behövs väl inte apelsinerna? Däremot är dessa mörka pelare som överallt med sådant eftertryck framträder i landskapet helt enkelt oumbärliga. En landskapsmålare skulle aldrig missa dem.

När jag läser om den äkta cypressen bekräftas även dess unika ställning som mångtydig symbolbärare. Trädet är hårt och hållbart, kan växa och bestå i 2000 år och har många användningsområden. Palats, båtar (Noas ark), tempeldörrar och skulpturer har genom århundradena tillverkats av virket, och trädet har länge setts som heligt (perserna såg formen av en offerflamma) och förknippats med gudar och gudinnor, med kvinnlighet och med Hades. Inte för inte är det ett träd man ofta ser planterat i anslutning till kyrkogårdar och tempelbyggnader. 

Det är nu länge sen, men jag minns känslan under promenaden i den mäktiga cypressallén ner till Chiesa di San Biago utanför Montepulciano. Det är bara ett av alla de italienska landskap som lärt mig se cypresserna som denna floras mest distinkta skiljetecken,  pinjerna inräknade.

Så även runt Lago di Como. I Varenna finns två palats - Villa Cipressi (numera hotell) och Villa Monastero (numera konferenscenter) som ligger nästgårds varandra, båda med botanisk trädgård. Att ströva omkring i dem, slå sig ned på en bänk för en stunds försjunkenhet i blandningen av natur och kultur, gör gott för själen. Och vart man än vänder blicken, nog är den där - cypressen.

Här några av dem i en bildserie från Varenna och Bellagio (nederst).

 Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Utsikt över en italiensk sjö (2)

Runt Lago di Comos stränder har människor i alla tider samlats - sjangdobelt folk och enkelt, berömda och okända. De anrika herrgårdarna, ofta med vidsträckta trädgårdar, kan räknas i hundratal längs stränderna, en del omvandlade till hotell eller konferenscenter, andra övertagna av Hollywoodstjärnor och andra nyrika. Det vilar trots allt en sober, lite gammaldags elegans över orter som Bellagio och Varenna. Även "fiskebyn" Varenna lever naturligtvis idag på turism, men är välgörande fri från det mesta av tingeltangel och billig kommers. 

Det är naturens skönhet som attraherar jämte det milda klimatet, gynnsamt för både exotisk växtlighet nere vid vattnet och vinodlingar i dalgångarnas terrasserade sluttningar. Från Valtellina en bit norrut kommer till exempel utmärkta nebbioloviner. Det var fint att bli påmind om "Inferno", ett vin jag drack en gång för cirka trettio år sen och inte stött på sen dess. Namnet har det tydligen fått av att det odlas i svår terräng "i den andra kretsen", ja, ni fattar av vad. 

Lago di Como är en av Europas djupaste sjöar, som djupast svindlande 414 meter. Utsikten över sjön blir naturligtvis vidare ju högre upp man kommer i bergsmassiven. Ett av de självklara vandringsmålen i Varenna är Castello di Vezio, en gammal borgruin från 1100-talet som, med troligt ursprung redan i antiken, kröner den närmast liggande bergskammen.

Där uppifrån ser man ganska långt i två av sjöns tre sträckningar och början av den tredje. En klar dag blir man gärna sittande i solskenet en stund, inte bara för att återhämta sig från klättringen uppför den branta stigen av lövtäckt kullersten, utan för att överlämna sig till fritt svävande, obesvarade tankar. Hur djupt i vattnet går solgatans ljus egentligen? Vilken matfisk mer än en mycket välsmakande lavarello (sik) kan djupen bjuda på? Hur många av de omgivande bergstopparna är snötäckta vid en annan årstid? Kommer jag att återse dessa sagolikt vackra trakter?

På gräsmattan framför borgen satt några stiliga falkar som fötts i fångenskap och tränats i den urgamla jaktsporten falkenering. Namngivna var de också, med tydlig inspiration av Wagners operaverk. Tristans skicklighet som jägare fick vi dock inte bevittna, eftersom uppvisningen skedde senare på eftermiddagen.

Dessutom var platsen här och var utställningslokal för konstföremål som konkurrerade om det givna blickfånget. Ihåliga skulpturer hade formats utifrån mänskliga modeller som klätts i ett material som sades vara självförgörande. Knappast mer än enkla gestaltningar av spöken, tänkte jag, men kanske kan man med lite välvillig ansträngning så här i allhelgonatid även associera till svepningar och uppståndelse.

Även om sjön är motivet på flertalet av mina foton vill jag till sist också visa utsikten i motsatt riktning. Högsta borgtornet kan äntras inifrån, och därifrån ser man bergsmiljön på närmare håll, inte bara som fond. Särskilt dessa mörka, ståtliga cypresser som överallt bildar stränga utropstecken i landskapet är värd en egen bildkavalkad. Som jag vill återkomma till.

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)

Utsikt över en italiensk sjö (1)

För en vecka sen befann jag mig tillsammans med G på ett hotell i Varenna, i bästa semesterväder och med utblick över Comosjön, Lago di Como, den kanske allra vackraste av de norditalienska sjöarna. Morgnarna var lite kyliga men temperaturen steg under dagen till nivåer av behaglig nordisk sommar. Ett par dagar blåste de mångbesjungna lokala vindarna, vilka höjde temperaturen ytterligare och bildade små vita vågkammar på sjön. 

Först den värmande il tivano norrifrån, med vindstötar som från en hårtork snurrande runt i grändkorsningarna och på de små piazzorna, senare på dagen följd av den sydliga och svalare la breva. Dessa speciella vindförhållanden har med de omliggande höga bergen och deras dalgångar att göra. Vinden kommer längs branterna, rusar genom dalsänkorna ner mot sjön och skapar tillsammans med vattnet en termik som gör sjön särskilt intressant för seglare, surfare och drakflygare.

Vindarna låter sig inte fångas på bild, annat än indirekt. Men ljuset! Utsikten från vår lilla balkong med plats för två små trädgårdsstolar var helt betagande. Med bruset från svallvågorna nedanför fötterna kunde jag med kamerans hjälp dokumentera några av de oändliga dagrar som platsen bjöd på. 

Foto: EJ (Klicka för förstoring!)