Tänk om Ryssland (Zagajewski)

Tänk om Ryssland vore grundat

av Anna Achmatova, tänk om
Mandelstam vore lagstiftare 

och Stalin en utkantsfigur

i ett förkommet georgiskt

epos, tänk om Ryssland tog av sig

sin stubbiga björnpäls

och kunde leva i ordet och inte

i näven, tänk om Ryssland, tänk om Ryssland 

Adam Zagajewski (1945-2021)

Ur Elektrisk energi och andra dikter. 

I urval och tolkning av Anders Bodegård. (Norstedts, 1993)

- Ja, tänk om Ryssland under stundande år tog av sig sin stubbiga, skabbiga Putinpäls...

Bilden: Den ryska björnen. Memegenerator.net

Clifford Brown, ni vet

I en koncentrerad dikt på några få rader erinrar sig den nyligen bortgångne, mycket musikmedvetne poeten Adam Zagajewski den svarte amerikanske trumpetaren Clifford Brown. Så här går dikten "Du vet":

Nu tystnar Clifford Brown, 
koltrastarna sjunger allt svagare.

Om det inte var för blodet
skulle vi komma fram till Rom;
du vet.

Jag är inte säker på att jag förstått den här dikten. Men jag tycker om den, och inte bara för att den nämner Clifford Brown, koltrastarna och Rom i ett och samma andetag. Och så tystnandet, förstås. 

Blodet? Vad är det med blodet som ställer sig så i vägen? Den eviga staden - nåbar eller inte?

Clifford Brown var en av femtiotalsjazzens stora. Framför allt hans nära samarbete med trumslagaren Max Roach i det som kallades Max Roach Quintet ledde till några lysande inspelningar, en del av dem liveupptagningar från de turnéer gruppen gjorde vid mitten av femtiotalet. Men hans liv blev kort, och han hade med all säkerhet skaffat sig en ännu större plats i jazzhistorien om inte den där bilkraschen gjort slut på allt - allt det där andra som kunde varit. 

På väg till en spelning i Chicago, med Cliffords hustru vid ratten och han själv tillsammans med pianisten Richie Powell vilande i baksätet, inträffar en olycka som hastigt slungar dem alla in i evigheten. Brown 26 år gammal, Richie (yngre bror till den mer kände pianisten Bud Powell) endast 24.

 

Dessa unga män spelade med självmedveten tillit till jazzen som en konstform jämförbar med vilken annan som helst. En konst som kunde lyfta "Star dust" och andra standardlåtar till oanade höjder.

Jag lyssnar bland annat till "I don´t stand a ghost of a chance with you" och hör ett slående exempel på både Cliffords och Richies talanger i full blom. Cliffords vemodiga lyrik, av och till utbristande i snabbt pärlande tonslingor. Richies impressionistiska ackord och kreativa vänsterhand. 

Jag hör en musik som kallats blodfull men fördenskull inte mindre bär bildningens, sinnlighetens och andlighetens signum. Lika övertygande som den sofistikerade musiken hemmahörande i Rom, you know.

Dikten är hämtad ur "Törst"(i översättning av Anders Bodegård, Norstedts, 2003)

"I don´t stand a ghost of a chance with you" finns bl a på Youtube här.

Adam Zagajewski, 1945-2021

Vi är nog många nu som på nytt plockar fram det vi har av den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski. Det är en naturlig reaktion på meddelandet att han dog i söndags, 75 år gammal. 

För min del har någon av hans böcker ofta fått ligga framme närmast läsfåtöljen, redo för öppnande och omedelbar kontakt. Han hör till dem jag oftast konsulterat när behovet av livgivande tankar och iakttagelser gjort sig påmint, en poet som bättre än de flesta förmått beskriva och bejaka livets mångfald, både glansen och mörkret, det gåtfullt ogripbara och tillvaron som ymnighetshorn. 

Han umgicks ju också så otvunget och intressant med den tidlösa konstens och musikens mästare, just så som den gör vars samtliga sinnen är vidöppna och som är införstådd med de konstnärliga uttrycken överlag. Jag tycker så mycket om den där blandningen av minne och vemod, skepsis och livsberusning som finns i hans diktning. Ja, ofta finns där i buketterna av intryck en vardagens återhållna eufori som resultat av den sinnliga uppmärksamheten på enskildheter. 

Jag kan undra varför så många är polacker av dem som skrivit den bästa poesin under min livstid: Zbigniew Herbert, Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Adam Zagajewski. Två av dem fick Nobelpriset men samtliga var värda det.

När jag nu de senaste dagarna läst lite mer än på länge i de böcker av Zagajewski som finns på svenska får jag lust att citera ur var och varannan dikt. Här och nu begränsar jag mig till två dikter ur "Ode till mångfalden"*. I den långa titeldikten står bland annat följande:

"Den som en gång mött 
ironin kommer att brista i gapskratt

under profetens tal, den som en gång

bett en bön inte bara med torra läppar

kommer att minnas ett egendomligt eko

ur en av väggarna. Den som en gång

tigit kommer inte att vilja hålla tal

vid desserten, den som förlamats

av kärlekens slag kommer att återvända till böckerna

med förändrat ansikte.

Framför dig, ensamma själ, ligger

överflödet. Ett par ögon, ett par händer,

tio sinnrika fingrar och

bara ett enda ego, en apelsinklyfta,

yngst i syskonskaran. Nöjet

att höra stör inte synens

nöje, men frihetens rus fördärvar

de övriga blida sinnenas lugn."

Det andra dikten jag vill citera är "Framtiden" som i sin helhet lyder:

"Framtiden finns, men vi vet

så lite om den.

Framtiden lämnar inte flera spår efter sig

än en förnäm dam som tappar 

näsduken i tamburen.

Och vi vet inte vad som hör till den:

syrenkvisten i blomning

rostfläcken på skjortan

eller gryningens gråa intighet."

Nej, spåren in i framtiden låter sig inte heller i Coronatider dechiffreras. Men låt oss ändå hoppas på syrenkvisten.

* "Ode till mångfalden". (Norstedts, 1987. I tolkning av Anders Bodegård och Lars Kleberg.

Foto TT.