Vi är nog många nu som på nytt plockar fram det vi har av den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski. Det är en naturlig reaktion på meddelandet att han dog i söndags, 75 år gammal.
För min del har någon av hans böcker ofta fått ligga framme närmast läsfåtöljen, redo för öppnande och omedelbar kontakt. Han hör till dem jag oftast konsulterat när behovet av livgivande tankar och iakttagelser gjort sig påmint, en poet som bättre än de flesta förmått beskriva och bejaka livets mångfald, både glansen och mörkret, det gåtfullt ogripbara och tillvaron som ymnighetshorn.
Han umgicks ju också så otvunget och intressant med den tidlösa konstens och musikens mästare, just så som den gör vars samtliga sinnen är vidöppna och som är införstådd med de konstnärliga uttrycken överlag. Jag tycker så mycket om den där blandningen av minne och vemod, skepsis och livsberusning som finns i hans diktning. Ja, ofta finns där i buketterna av intryck en vardagens återhållna eufori som resultat av den sinnliga uppmärksamheten på enskildheter.
Jag kan undra varför så många är polacker av dem som skrivit den bästa poesin under min livstid: Zbigniew Herbert, Czesław Miłosz, Wisława Szymborska och Adam Zagajewski. Två av dem fick Nobelpriset men samtliga var värda det.
När jag nu de senaste dagarna läst lite mer än på länge i de böcker av Zagajewski som finns på svenska får jag lust att citera ur var och varannan dikt. Här och nu begränsar jag mig till två dikter ur "Ode till mångfalden"*. I den långa titeldikten står bland annat följande:
ironin kommer att brista i gapskratt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar