Kyrkans företrädare bör välkomnas när de håller den intellektuella, argumenterande nivå som Halldorf själv visar prov på. Det är bara bra om röster från det hållet får ökat utrymme på den torftiga nyandlighetens och terapijargongens bekostnad. Ännu bättre om de kunde hjälpa till med att avväpna de värsta charlatanerna och konspirationstänkarna, religiösa såväl som sekulära. Halldorf behövs när evangelikal urartning både här hemma och på andra sidan Atlanten hotar skymma bilden av det han själv och det bästa i den kristna traditionen representerar.Så här skriver Halldorf på Expressens kultursida:
"Vi tycks sakna ett språk som kan lyfta oss bortom frågor om dagspolitik och ekonomi. Både Eliot och Tolkien hade, olikheterna till trots, det gemensamt att de hämtade virket till sina skapelser från den kristna traditionen. Kristendomskan var Europas andliga och kulturella lingua franca långt efter det att majoriteten slutat gå i kyrkan. - I dag är det språket inte längre självklart. En del forskare menar att brottet skedde på 1960-talet och nu är kristendomska ett minoritetsspråk. Men vad har kommit i stället?"
"Vi tycks sakna ett språk som kan lyfta oss bortom frågor om dagspolitik och ekonomi. Både Eliot och Tolkien hade, olikheterna till trots, det gemensamt att de hämtade virket till sina skapelser från den kristna traditionen. Kristendomskan var Europas andliga och kulturella lingua franca långt efter det att majoriteten slutat gå i kyrkan. - I dag är det språket inte längre självklart. En del forskare menar att brottet skedde på 1960-talet och nu är kristendomska ett minoritetsspråk. Men vad har kommit i stället?"
Jag har levt större delen av mitt liv utanför den kristna gemenskap som jag växte upp i och sedan lämnade i början av 20-åren. Men även när man lämnar kvarstår något som aldrig helt kan lämnas, det som utgör själva "virket" i den världsåskådning man en gång tillägnade sig. Dit hör framför allt det Halldorf kallar "kristendomskan", förståelsen av det symbolspråk med vilket man formulerade en tro och ett förhållningssätt till tillvaron; bibelkunskapen och psalmverserna, etiken och vad vi kanske kunde kalla den hermeneutiska impulsen ("Vad säger Skriften?"). Jag är numera tacksam för att kunna räkna mig till den minoritet som lärde sig det språket och, för all del, sedan tvangs brottas med de delvis underminerande synsätten i sekulariseringens spår.
Ja, vad har kommit i stället? Har Halldorf verkligen något betydelsefullt att erbjuda utöver utpekandet av bristerna i rådande klimat, något att sätta upp mot narcissistisk individualism, ekonomism och relativistisk moralterapi? Jag hajar till när jag ser att han är inne på tankegångar om den terapeutiska kulturens triumf i vårt sekulariserade västerländska sammanhang. Dessutom med hänvisning till några av de kulturkritiker som hörde till inspirationskällorna för mitt eget avhandlingsarbete för trettio år sedan: Philip Rieff och Christopher Lasch. Jag ville då begreppsligt komma underfund med psykoterapins gränser*, t ex i förhållande till de existentiella frågor och meningsskapande tankesystem som tidigare hanterades inom den teologiskt baserade själavården eller helt enkelt som livsfilosofisk reflektion.
Ja, vad har Halldorf och hans vänner att komma med i Coronans tid? Hur ska det goda och rättrådiga livet levas? Finns det - och behövs det - längre något auktoritativt belief system som övertrumfar ismerna och terapirelationslärorna och det de ställer i utsikt? Det är svårt att tänka sig religionens återkomst annat än som möjligen dess tydligare närvaro som en av flera dimensioner i det mänskliga varat. För vissa ett holistiskt mönster för liv och verksamhet, för andra åtminstone ett mytologiskt referenssystem som inte bara det smala kulturbärande skiktet borde ha tillgång till.
Inte så att jag vill ha tillbaka kyrkan som politisk maktfaktor. Naturligtvis håller jag fortfarande fast vid pluralism och det sekulära statsskicket. Även om jag beklagar den obildning som är (eller gör sig) blind för väsentliga delar av vårt kulturarv och därmed sammanhängande traditioner, betackar jag mig för varje tendens till teokratiskt prästvälde eller kvasireligiös nationalism. Det skulle jag väl inte behöva säga, men eftersom mitt resonemang, om man så vill, kan etiketteras som ett kulturkonservativt inslag i min i övrigt huvudsakligen individualistiska och liberala grundsyn, så får det bli sagt.
Min hållning kanske delvis ligger i tiden, men är i vissa avseenden motvalls. Allt fler lämnar Svenska kyrkan trots dess karaktär av öppen folkkyrka. Man kan givetvis säga att kyrkan får skylla sig själv om den inte kan spela en större roll i människors liv än att man börjar överväga kyrkoskatten. "Vad fan får jag för pengarna?" är ju numera en känd populistisk reaktion bland både rik och mindre bemedlad utan att man närmare tänkt efter. Men kyrkan förvaltar dock stora historiska kulturskatter (konst och kyrkobyggnader) och andliga värden i form av riter och symbolspråk som sammantaget länkar oss till ett historiskt-kulturellt sammanhang.
Summa summarum har jag återinträtt i Svenska kyrkan. Inte bara för att fan blivit gammal (fast det är klart, närstående vill att jag begravs under anständiga former), inte heller för att jag äntligen sett ljuset, eller i någon mening blivit omvänd tillbaks till barnatron. Jag gick ur samtidigt som min far, pingstpastorn, som ansåg att man bara skulle tillhöra ett samfund. När han mötte den högkyrklige kyrkoherden med sin utträdesansökan fann de snabbt varandra i ömsesidig respekt. Det slutade med att de testade att byta predikstol med varandra i sann ekumenisk anda. Så kan det gå.
Visst, man får pastor Jansson och plattityderna på köpet, men de finns ju överallt annars också. Lite roligt hade jag åt själva proceduren måste jag säga. Via nätet fyllde jag i blanketten och angav (utan intyg) mitt gamla baptistiska dop för närmare sextio år sen, väl medveten om att lutheranerna betraktar det som fullt giltigt. Jag fick ett svar med en välkomnande hälsning signerad av biskopen, ett par broschyrer om kyrkans tro och en gratisbiljett till fika på Katedralkaféet. Så svenskt diskret och blygt och kravlöst att man måste småle och tacka för att man slipper snubbla på besvärliga trösklar.
Min tro är lika svag idag som den nog alltid varit - tills undantagsvis Johann Sebastian Bach eller Einar Ekberg får hand om några odödliga och absurda rader. Innanför eller utanför spelar mindre roll, men dialogen kan betyda något. Och jag behärskar ju redan "kristendomska" rätt väl. Och jag vet ju att Bibeln är en religiös urkund men samtidigt ett mindre bibliotek med några av världslitteraturens främsta berättelser. Jag sällar mig på nytt till läsarna och går gärna i dialog med sådana som Halldorf och hans vänner.
*Min avhandling från 1994 hade titeln: "Psykoterapins uppgift. Hälsa, bot och självförbättring i modernt psykoanalytiskt tänkande".
Bilden: Adams skapelse. Målning al fresco av Michelangelo i Sixtinska kapellet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar