Någon inbiten samlare är jag inte men har ändå under årens lopp samlat på mig en del saker som kanske inte brukar räknas som souvenirer men som är det i kraft av att jag ser dem så. I de flesta fall rör det sig om föremål jag fastnat för på resor runt om i världen, och ibland har det handlat om en reservoarpenna.
I våra dagar är förmodligen reservoarpennan den bland pennor minst använda. Få använder den bortsett från premiärministrar som undertecknar viktiga dokument och medelmåttiga författare som vill efterlikna Ernest Hemingway. Samtidigt måste det sägas: det finns inget noblare i skrivväg än en reservoarpenna av god klass.
Det skyltfönster jag länge kan bli stående framför är inte urmakarens utan pennförsäljarens. De ligger där i öppna askar och skiner och frestar i sin förnäma självtillräcklighet, sin extravaganta design, sin skriande onödighet: en Aurora, en Pineider, en Montegrappa eller en Visconti från Italien, en Mont Blanc från Tyskland, en Parker eller en Cross från USA, med flera andra.
Nej, jag äger ingen Mont Blanc Meisterstück 149, men en gång i Verona blev jag stående utanför en liten butik i centrum av stan förhäxad av en Visconti. Jag visste att när jag väl tagit steget över tröskeln in i den lilla lokalen och överlämnat mig i den vänlige handelsmannens lugna vård och vördnadsfulla demonstration av den där pennan, ja då var köpet, trots det ansenliga priset, redan ett faktum.
Det här hände för bortåt tio år sen, möjligen den sista affären av det slaget för min del. Häromdagen tog jag fram den på nytt och fyllde den med det svarta bläcket som fanns kvar i flaskan och skrev en att göra-lista inför helgerna. Med ilningar av stilla lycka.
Det är en Visconti Homo Sapiens Bronze, tillverkad av lavasten från Etnas sluttningar, med detaljer i polerad brons och med spetsen i 18 karats guld. Att skriva med den kräver inget tryck mot papperet; skriften flödar med illusionen av automatik - även ur den något ostadiga hand som numera är min.
Det lär bli tangentborden som dominerar min skrivtillvaro även i framtiden. Jag har emellertid bestämt mig för att inhandla nytt bläck och fortsättningsvis skriva några rader varje dag för hand, omväxlande med Homo Sapiens och någon av de andra försmådda, som också ligger där och väntar på att på nytt bli tagna i anspråk.
Bilden: Visconti Homo Sapiens Bronze. Foto hämtat från nätet.
