Kafka - nej han hade det inte lätt

Jag är en ganska ovillig tv-serietittare, trots att strömningstjänsterna numera gör det möjligt att ta del av helheten på en gång, om och när man så vill. Men visst händer det att jag gör ett undantag inom den mycket begränsade ram som basutbudets reklamfria kanaler erbjuder.

Det var i fjol hundra år sedan Franz Kafka dog i tuberkulos endast 40 år gammal. Jag upptäckte för en tid sedan att SVT/Play påpassligt sänt och fortfarande sänder en tysk-österrikisk serie i sex delar som skildrar hans liv och verk i fiktionaliserad form. Eftersom han är en av de där storheterna jag tidigt fastnade för och under ett helt liv återvänt till, gav jag den serien en chans att än en gång väcka mitt kafkaläsande till liv.

Och jag bjöds en fängslande, lågintensiv dramatik, vackert filmad och med utmärkt skådespeleri. Avsnitten fokuserar var sitt tema, med början i relationen till författarkollegan Max Brod, han som räddade merparten av Kafkas författarskap till eftervärlden. Fortsättningsvis handlar det om familjen (med fokus på den gräslige hustyrann som fadern tydligen var), kontorslivet och så förstås de tre betydelsefulla kvinnorna i hans liv: Felice, Milena  och Dora.

För det var ju så att inte mycket av det som Kafka skrev publicerades under hans korta levnad. Det var endast ett antal smärre prosastycken och några noveller, bland annat "Förvandlingen" "I straffkolonin" och "Eldaren". Den sistnämnda utgör det inledande kapitlet i den ofullbordade, postumt utgivna romanen "Amerika", av Kafka själv betitlad "Den försvunne". Eftersom det är den av hans romaner jag ägnat minst intresse läser jag den nu och slås av med vilken gåtfull energi som författaren berättar en i sak ganska enkel historia om några förtretligheter i samband med den blott 16-årige emigranten Karl Rossmanns landstigning vid ankomsten till New York.

Karl blir plötsligt varse att han glömt paraplyet och ber en person hålla ett öga på kofferten medan har återvänder ner i båtens förvirrande system av trappor och korridorer för att hämta det, varvid han stöter på eldaren som också förbereder sin debarkering. Innan de båda kan lämna båten fastnar de i dispyter med uniformerade personer - fartygsbefäl, hamnstyrelse och en distingerad herre med bambukäpp - som ställer frågor utifrån sina bemyndigade positioner och funktioner. 

Eftersom Karls nyfunne vän befinner sig i konflikt med en annan eldare uppstår problem när hans lön ska utbetalas hos kassören. Den andre har mobiliserat ett antal personer som vittnar till hans förmån, medan Karls vän får svårt att hävda sig. Karl griper då in i diskussionen och tar parti för vännen och råder honom att stå på sig, men situationen ger intryck av att de båda är utlämnade till ett slags godtycke, även så när det helt plötsligt uppdagas att herrn med bambukäppem är en senator och tillika Karls morbror. 

Karl blir utan att motsätta sig omhändertagen av sin morbror fast han hellre velat behålla kontakten med eldaren. Så långt "Eldaren", det första kapitlet i "Amerika", som i övrigt är ofullbordad och skildrar Karls kringströvande liv med tillfälliga jobb som hisspojke, fastighetsskötare, passopp hos en tjock operasångerska, kontorist på ett företag som visar sig vara en bordell, m.m. Trots sin ofullständighet är det en mycket läsvärd och underhållande berättelse med för sin upphovsman typiska, på en gång realistiska och fördrömda, episoder.

Tv-seriens porträtt av de tre betydelsefulla kvinnorna i Kafkas liv återspeglar lika mycket, om inte mer, Franz egen karaktär, hans vankelmod och tvivelsjuka i relationerna till både dem och till kontorsarbetet. 

Han slets ständigt mellan hågen till litterärt skrivande och tjänstgöringen som juridisk expert i försäkringsbranschen, mellan konstskapande och borgerligt familjeliv. Det ledde till brutna förlovningar i det långa förhållandet till Felice, och om igen till samma neurotiska obeslutsamhet beträffande den okonventionella Milena, som till sist förlorar tålamodet och levererar några sanningens ord om sin hindersamme kavaljer. Slutligen återstod bara sanatorievistelsen med den omhändertagande Dora. 

Av tv-serien framgår också att Kafka, trots att hans samtid endast mycket begrämsat kunnat ta del av hans verk, var känd och respekterad av berömda kolleger som Franz Werfel, Hugo von Hofmannsthal och Reiner Maria Rilke. I mötet med Rilke får Kafka klart för sig att den  berömde poeten läst allt som publicerats och särskilt imponerats av "Eldaren". Smått förundrad inser Kafka att han är föremål för Rilkes beundran.

Nej, han gjorde det inte lätt för sig, den gode Franz. 

Tv-serien finns att se på STV Play här.

Dagarna går. Varia om hösten.

Dagarna går utan att något blir skrivet. Det måste det ju inte heller. Sommarens omläsning av Pär Lagerkvist tänkte jag i alla fall ägna ännu några rader. Dock inte här och nu.

Inåtvänd upptas jag alltmer av tidens flykt - timmarnas, dagarnas, veckornas. Även årstidernas, som nu när lövfällningens och vissnandets månad allt snabbare löper in mot novembermörkret och vinterns lamp- och stearinljus. Varje solig dag värd en notering.

Vad annat än välsignelser i det lilla finns att glädjas åt när det som sker i det stora i så hög grad präglas av krig och katastrofer, av idel lögner, sabotage och värsta sortens förbrytelser. Inte ens gamla kusliga begrepp som terrorbalans tycks längre gångbara; medvetandet om kärnvapenkrigets immanenta självdestruktivitet ter sig bortträngd. Kvar står ännu hoppet till de tappra ukrainska försvararna. Och kanske kan de modiga unga kvinnorna i Iran välta de förbannade mullorna över ända?

Om Ukrainas terroriserade civilbefolkning läser jag reportage på reportage, och jag undrar hur länge en människa står ut omgiven av söndersprängd bebyggelse, utan kranvatten och elektricitet och under ständigt hot om ännu värre bomber. Ukrainas försvar, som också är vårt, borde genast förstärkas med effektivast möjliga luftvärn och de konventionella vapen som krävs för att krossa Putin och hans allt smutsigare överväganden. Helst innan megalomanin punkteras och övergår i förödmjukelsens otyglade raseri. 

Bland glädjeämnena finns ändå alltid musiken. Efter filharmonikernas konsert - med dirigenten Alan Gilbert och pianisten Inon Barnatan - i Mozarts 25:e pianokonsert har jag ånyo hamnat i en Mozartperiod. Tjugofemman hör inte till dem jag känner bäst, den blev något av en nyupptäckt. 

Visst är det Mozart, omisskännlig Mozart. Ingen annan kan med en så förledande tillgänglighet så ofta överträffa sig själv med sin egen sinnrika och virtuosa klassicism. Och för ovanlighetens skull är det inte ett Andante som fångar mig allra mest, utan snarare de båda omgivande satsernas dramatiska liv och rörelse. 

Det är solen och skuggorna i det mozartska lynnet man behöver i tider som dessa. Första satsens uppfordrande tema - da-ta-ta-ta´ - är sannerligen ingen banalitet i den behandling som det vartefter ges. Jag vill gärna rekommendera Piotr Anderszewskis inspelning med Chamber Orchestra of Europe (som finns på Spotify).

Bland glädjeämnena även en och annan dokumentärfilm. Teven bjuder inte på mycket som lockar mig längre och därför missar jag ibland dokumentärer som verkligen kan vara av stort intresse, även när de som nyligen skildrar ett stycke färsk amerikansk samtidshistoria. Jag blev i helgen på ett skrämmande sätt påmind om att demagogen Donald Trump fortfarande i hög grad har ett fast grepp om det republikanska partiet, trots bedrägerierna och uppenbart maktmissbruk. 

Att se senatorer kröka rygg för denne lögnaktige narcisssist av fruktan för att deras karriärer annars vore till ända, är omskakande när det så uppenbart handlar om en amerikansk president som hellre uppviglar sina värsta och mest våldsbenägna anhängare till statskupp än erkänner sitt valnederlag. Stormandet av Capitolium, var och är så chockerande att jag inser att jag tidigare värjt mig mot insikten om allvaret i det som skedde. Och denne Trump är still going strong, ständigt beredd att rida på en vämjelig kökkenmödding av rasism, sanslösa konspirationsteorier och reaktionär populism.

En helt annan typ av dokumentär är "Vulkanjägarna - den inre elden" (2022) av Werner Herzog, filmmakaren som aldrig gör någonting ointressant. Den här gången är det inte han själv som filmat de spektakulära naturkrafter som fascinerar många med mig, även om vi aldrig önskat oss mer än att få bevittna ett utbrott på behörigt avstånd. Inte som vulkanforskarna Katia och Maurice Krafft, som ville komma dessa naturfenomen så nära som möjligt med de risker som det innebär. Det är ur detta pars rika filmarkiv som Herzog sammanställt en film som samtidigt blivit till en hyllning av deras besatthet av lavafloder, askmoln och de omskapade fysiska och sociala landskap som blir följden av dessa ohejdbara eruptioner från jordens inre. 

Paret Krafft ägnade hela sitt liv och sin verksamhet åt att jorden runt dokumentera vulkanutbrott. Varhelst en rökpelare rapporterades ur en krater och folk evakuerades undan en väntande förödelse skyndade paret Krafft till för att så nära som möjligt följa förloppet i dess skrämmande obestämbara förlopp. De föll till sist offer för en extremt het och hastigt framvällande lavin bestående av gas och glödande aska, det som med en fackterm kallas ett pyroklastiskt flöde, från Mount Unzens utbrott i södra Japan 1991. 

Det är en på flera sätt märkvärdig film som Herzog skapat med tillägg bara av has egna sparsamma kommentarer voice over, och skickligt vald musik av Verdi, Fauré med flera kompositörer av requier som enda musikaliska ackompanjemang. Existentiellt, estetiskt, moraliskt, och i det här fallet även naturvetenskapligt, intresseväckande blir det ju oftast när Herzog är i farten. Han har alltid haft ett gott öga till excentriker och besatta, och här inser han att han själv bara behövs som förmedlare av ett fantastiskt filmmaterial som jag vet att jag kommer att återvända till. (Filmen finns på Svt Play ett år framåt).

Ja, vad var det för inre eld som väcktes även hos mig när jag som barn konfronterades med de fantastiska fotona från ett vulkanutbrott på Hawaii på de där bildskivorna till View-Mastern som gav illusionen av tredimensionalitet? Det var mäktigt, det var vackert, det var ogripbart. Och det var samtidigt på ett tydligt om än distanserande sätt förenat med fara, med livsfara. Hur nära kunde en kameraman komma?

Bland glädjeämnena till sist också en ny liten hund, Doro, hitrest från sydspanska gator till Uppsalas parker och ett permament hem hos oss, ett pensionärspar som från och med nu är hans husse och matte. Två år gammal och med en massa energi i kroppen försöker han få oss att tro att vi är allt annat än pensionärer. Redan uppmärksam och följsam, och framför allt lycklig att kunna göra oss lyckliga med sin tillgivenhet och sitt gensvar. 

Foto: EJ.

Tryffeljägarna från Piemonte

Jag går fortfarande omkring uppfylld av en film jag såg häromdagen på Fyrisbiografen. En film om gamla män som i gammal tradition skördar den dyrbara vita tryffeln i avsides byar i Piemontes skogar. Den visar genuina människors enkla liv och verksamhet som av flera orsaker hotar att omintetgöras. 

Somliga tröttnar och förbittras över girighet, avund och penningjakt, medan andra inte kan tänka sig något annat liv och inte låter sig hindras ens av hög ålder eller andra begränsningar. Nej, inte ens av förgiftningshot mot hunden eller tjuvjägare och bedrägliga mellanhänder.

En vitskäggig man i långt hår - poet och enligt egen utsago tidigare cirkusakrobat och framgångsrik kvinnojägare - slår sig ner vid sin gamla Olivetti och hamrar i vredesmod ned sina skäl att upphöra med jakten. Han tänker inte längre låta sig övertalas till leveranser av det aromatiska guld han besitter på sina egna marker. Inte en knöl till. Basta!

Gamle Carlo däremot, 87 år, fortsätter jakten, trots hustruns oroliga vädjanden dagligen vid middagsbordet, och trots att han under nattjakten nyligen föll och rispade sig mot en gren. Han hör vad hustrun säger, men hon måste förstå att hans liv är att höra ugglans hoande i nattens mörker, då när hunden hittat rätt och de i ficklampans sken gemensamt gräver fram den jordiga klumpen.

Dessa spänstiga åldringars relation till sina hundar är ett väsentligt inslag i filmen och mycket rörande att se. Hunden behandlas som den livsviktiga partner den är, och den ömsesidiga välvilja och lojalitet som uppstår måste nog räknas till den vackraste vår svekfulla värld kan uppvisa. 

Filmskaparna - Gregory Kershaw och  Michael Dweck - ägnade flera år åt kontaktskapande förarbete för att vinna dessa människors förtroende. De belönades med att bli insläppta i en annars ganska sluten värld med möjligheten att skapa denna mycket sevärda dokumentär. Åtskilliga scener är för övrigt rent estetiskt lika njutbara som renässansmålningar.

Sent ska jag glömma den obetalbara slutscenen med hunden som ute i nattens mörker ivrigt sträcker sig på två ben upp mot ett öppet fönster. Ur mörkret lösgörs Carlos gestalt när han kliver över fönsterkarmen och paret smyger iväg till höger ut ur bilden. 

Instrumentmakarens utmaning

Till Cremona, en stad i Lombardiet i norra Italien, har jag ännu inte tagit mig men hoppas någon gång kunna ägna den platsen ett par dagars strövtåg. Stan är sedan 1500-talet framför allt känd för sin hantverksmässiga framställning av stråkinstrument, ett fiolbyggarnas mecka med historiskt förpliktande namn som Amati, Stradivari och Guarneri. Idag lär den hysa över 140 instrumentmakare vilkas verkstäder sätter sin speciella prägel på den i övrigt klassiska italienska stadsmiljön i gotik och renässans. 

Jag såg en musikdokumentär därifrån på SVT, det enda teveprogram som lockade mig den kvällen. Till skillnad från all stupid teveunderhållning visade sig det vara ett av dessa stimulerande program som gudskelov ännu finns i utbudet från public service. 

Någon gång i mogen ålder inser vi att tiden till förfogande inte längre är obegränsad, att det vi länge drömt om att göra inte kan skjutas på en alltmer osäker framtid. En av de många fiolbyggarna i Cremona, Gaspar Borchardt, drabbas av denna oavvisliga insikt och överväger att efter trettiofem år i yrket till sist försöka förverkliga drömmen om att bygga en fiol av samma höga kvalitet som de berömda trehundraåriga. Den han vill förära instrumentet är ingen mindre än Janine Jansen, en av nutidens främsta violinister, för övrigt numera bosatt i Sverige och ofta förekommande på Stockholms konsertestrader.

En gång i ungdomen fann Gaspar under en cykeltur i Bosnien ett träd som uppvisade alla tecken på fulländning som tonträ, det vill säga som grundmaterial för en verkligt exklusiv violin. Den gången kom han emellertid hem tomhänt. Att nu tanken på att återvända ligger nära till hands kan man lätt förstå. Han söker och finner personer i trakten av Sarajevo som säger sig kunna ordna saken, och han kontaktar även Janine Jansen, som sedan länge spelar på en Stradivari, och får träffa henne i samband med en konsert i Bilbao.

Det är inget riskfritt projekt han ger sig in i. Det virke han är på jakt efter ska tas från en gammal alm med minst ett par sekel av täta årsringar i sin ved. Men sådana påträffas inte på varje skogspromenad man gör ens i Bosnien och är följaktligen värda grova pengar. Timmertjuvar opererar i terrängen som dessutom till följd av balkankriget är minerad och inte sällan skickar hjortar och andra oskyldiga varelser till väders. 

Den blyge och stillsamme Gaspar befinner sig plötsligt mitt i ett äventyr. Han fastnar för en alm som han bedömer skulle kunna ge honom det flammiga tonträ som han eftertraktar. Men ställd inför avgörandet att låta fälla det åtrar han sig; han vill inte vara den som gör slut på, eller ens riskerar att skada, ett så vackert gammalt träd som kanske ännu inte har rätta åldern inne. 

Träslag och behandling, form och utförande - visst har jag hört talas om betydelsen av både det ena och det andra i samband med resonerande och tonbildande egenskaper hos akustiska instrument. Min gamla flygel, en Bechstein från 1886, är byggd av många olika material, bland annat alpgran i sargerna. Alpgran - ett långsamt växande träslag som, efter lång torktid, bättre än de flesta andra låter sig formas till ett fungerande, välljudande tonrum.

Så sägs det. Samtidigt finns det uppenbarligen någonting irrationellt och magiskt i denna jakt på det optimala materialet. Det antyds i filmen att trädet bör fällas vid nymåne, eller om det nu var vid någon annan månfas. Och är det verkligen bara träet det handlar om? Det finns ju de som hävdar att annat kan ha bidragit till att de gamla fiolerna från Stradivari et consortes uppvisar så extraordinära kvaliteter, t ex konserveringsmetoder. Tänk om det handlar om något så banalt som hundpiss, vilket tydligen är ett antagande bland flera. Förvisso en hypotes svår att empiriskt pröva, eftersom ingen tillåter att man stansar ut en flisa, om än aldrig så liten, ur en fiol värd hundra miljoner eller mer enbart för att möjliggöra en kemisk analys.

Tillbaka till filmen. Gaspar blir efter en tid trots allt uppringd och erbjuden ett trästycke från ett redan avverkat träd gott nog att matcha den utmaning han antagit. Det som kunde blivit en dokumentär i flera avsnitt med kulmen i en spännande upplösning och en korad vinnare, landar i stället i ett kort sammandrag. Gaspar bygger fiolen med nästan andäktig omsorg och vi ser att han möter Janine Jansen på nytt i en konsertsal där han som enda åhörare lyssnar till hennes spel, uppenbart tillfredsställd, förnöjd. 

Vem vann - Antonio Stradivari eller Gaspar Borchardt? Den frågan besvaras inte. Vi får inget utlåtande från Janine, och vi vet inte heller riktigt hur vi ska tolka Gaspars lyckliga leende. En sak är säker: drömmen är förverkligad och instrumentmakaren har lyckats intressera en världsviolinist för sitt projekt och sitt eminenta hantverk, ett hantverkskunnande som man som åskådare och lyssnare bara kan avundas den människa som besitter det. 

Filmen "Jakten på tonträ" (varifrån bilderna är hämtade) är gjord av Hans Lukas Hansen utifrån ett manus av Christian Lysvåg och kan ses på SVT Play här.

Capote - en karaktärsroll

SVT1 hade "Capote" i sin tablå sent i förrgår kväll, vilket gjorde att jag velade mellan sängen och fåtöljen. Filmen - som bygger på en bok om författaren Truman Capotes arbete med dokumentärromanen "Med kallt blod" - gick mig förbi när den var aktuell på biograferna för ca femton år sedan. Jag var slapp och slö av högsommarvärmen men beslöt ändå ge den en chans, eftersom jag mindes att den prisades för i synnerhet Philip Seymoure Hoffmans insats i huvudrollen.

Jag såg den till slut; all mattighet försvann efterhand. Det är en film med den bästa av egenskaper, nämligen förmågan att fängsla tittaren från start, behålla greppet och dessutom öka nerven mot slutet. Detta alltså i en spelfilm om tillkomsten av en dokumentärroman, låt vara med fokus på en excentrisk författares inte bara persona utan karaktär, hans skaparvåndor och relationer till dem han är beroende av för att kunna genomföra sitt projekt. Det låter inte särskilt upphetsande även om historien, den som så småningom ska komma på pränt, handlar om ett par yngligars ytterst brutala mord på en hel familj i en liten håla i amerikanska mellanvästern.

Man talar om karaktärsskådespeleri som någonting speciellt och det är naturligtvis vad som krävs i en film som denna. Det Hoffman gör i rollen som Capote är inte bara ett försök att härma yttre åthävor och den histrioniska framtoningen hos en firad författare, utan en identifikation inifrån och ut med en konstnär som med sin stora begåvning och sitt omättliga bekräftelsebehov ger sig i kast med ett projekt som han övertygat sig själv om kommer att rubba världen, åtminstone den litterära.

Vi ser en man som med sin blandning av självupptagenhet och människointresse ofrånkomligen väcker omgivningens reaktioner, oftast fascinerad ambivalens. Exploatören visar nämligen ibland också sin egen sårbarhet. 

I Hoffman fannn regissören en skådespelare som trovärdigt förmådde hantera det spektakulära och sammansatta hos en Truman Capote. I ena stunden kändisfesternas spirituella fjolla, i den andra en respektfull intervjuare och ordkonstnär. Å ena sidan svekfullheten mot den ene mördaren, vars vänskap han lyckas vinna och vars förhoppningar om ett uppskov av dödsstraffets verkställande genom den berömde författarens agerande väcks - och släcks. Å andra sidan modet att förödmjukad ändå möta de dödsdömda en sista gång före hängningen och slutligen bevittna densamma. 

Vi ser författaren stå snett bakom de andra vittnena till avrättningen. Och frågorna som aldrig formuleras, men som ändå uppstår är: 

Är inte detta i själva verket det slut han vill ha? Är hans närvaro i själva verket bara estetiskt-dramaturgiskt betingad av att han så magnifikt som möjligt ska kunna avsluta sitt projekt, sin banbrytande dokumentärroman? 

Efter att ha sett Philip Seymour Hoffman i rollen som Truman Capote vet man något om vad karaktärsskådespelarkonst vill säga.

________________________________

Skådespelaren Philip Seymoure Hoffman dog tyvärr i förtid till följd av tungt drogmissbruk 2014, endast 46 år gammal. Samma öde drabbade författaren Truman Capote, som dog 1984, 59 år gammal. 

"In Cold Blood" utkom 1966. 
Filmen "Capote" är från 2006 (Kan ses på SVT Play till den 6 augusti)

Ett öde Venedig

Göteborgs filmfestival pågår för fullt, men som allt annat i dessa tider endast digitalt. Dock har man tagit ett speciellt grepp på förbudet mot folksamlingar: en enda fysisk besökare per föreställning demonstrerar fyndigt rådande kulturläge. 

Kanske, jag säger kanske, är ändå film den konstart som förlorar minst på att man inte är på plats i en salong tillsammans med okända andra. I vilket fall köpte jag ett digitalt 24-timmarspass för en särskild films skull och hann då med ett par andra också. Essäfilmen "Molecole" av italienaren Andrea Segre var den jag absolut ville se.

Segre ville göra en film om Venedig, staden där hans far föddes och växte upp. Tanken var att fokusera de hot som både massturismen och tidvattensströmmarna utsätter den för. Senast i november 2019 inträffade ju än en gång en aqua alta av extremt slag. Och diskussionen om att begränsa antalet besökare per dag, framför allt genom att utestänga de gigantiska kryssningsfartygen, har pågått länge nog utan konkreta resultat. 

Dessa välkända problem hamnade emellertid lite i skymundan av det enkla skälet att Segre anlände just innan pandemins utbrott i norra Italien. Turisternas försvinnande innebar en drastisk förändring av stadsbilden; Venedig överläts åt venetianarna och Segre tog tillfället i akt att filma händelseförloppet. Med hans egen voice over blev det en livsfilosofisk betraktelse över tillvarons skörhet och instabilitet, ett trevande försök att nå in till kärnan av hans egen oklara relation till fadern och hans hemstad. 

Filmen bjuder förstås på sköna vyer från ett fortfarande lika förtrollande om än förhållandevis tyst och ödsligt Venedig. Vi möter en fiskare som talar sig varm för sin ensamma sysselsättning, en ung kvinna som lär ut gondolrodd och ett äldre par på Sant´Erasmo som plockar musslor långt ute i lagunen när ebben frilagt sandbankarna. En ung sopran står ensam under Dogepalatsets arkader och sjunger "Lascia ch´io pianga", a cappella utan publik. Frånvaron av vågskvalp i lagunens och kanalernas vatten förklaras av den begränsade båttrafiken. Vattenbussarnas folktomma hållplatser lyser matt i det disiga kvällsmörkret. 

Det är vintertid man helst ska besöka henne, så förunderligt skön i vatten och dimma. Det hävdade även Joseph Brodsky som skrev "Vattenspegling", den bästa nutida hyllningen till La Serenissima. Sant är att hon vintertid inte är lika överbefolkad som vid högsäsong, men själv har jag som trogen besökare kunnat konstatera att man lätt finner platser av lugn och stillhet nästan året om, bara man lämnar San Marco, kvarteren som omger Canal Grandes ringlande vattenled samt paradstråket Riva degli Schiavoni. Men visst, har man som Brodsky svårt att stå ut med horder av svettiga nordeuropéer i kortbyxor är det naturligtvis klokt att välja bort sommartid.

Segres film handlar alltså inte bara om staden och dess krympande bofasta befolkning utan är i hög grad också en minnesteckning av fadern Ulderico Segre, fysikern som forskade i molekylära rörelser och dyrkade Albert Camus. Han beskrivs som förtegen, en vänligt leende man av judisk härkomst som bar på en obotlig hjärtsjukdom, den som slutligen tog hans liv. Sonen fann brev, foton och gamla super-8-filmer i hans kvarlåtenskap, av vilket en del klippts in i filmen och förmedlar - några suddiga, andra lite klarare - bilder av både staden, fadern och Andrea själv som barn. Han nådde honom aldrig på allvar, varken genom brev eller telefonsamtal. Skulle då någonting outsagt ändå kunna formuleras i efterhand?

Frånvaro och tomrum, slutenhet och ensamhet. Rörelse och ändamål, öppet och fördolt. Livets gång och dödens obönhörlighet. 

Venedig har väl alltid kunnat bilda fond för existentiell reflektion. Andrea Segres bidrar med en filmisk betraktelse som förser både ögat och tanken med stoff som i någon mån stillar de omättliga behoven av skönhet och livsmod. Ett välkommet bidrag inte minst med tanke på den aktualitet det har och även bortom Covid 19 säkert kommer att behålla. 

Och till sist, vad var det nu den förnöjsamme fiskaren vid bardisken sa med glimten i ögat? Jag citerar honom som själv citerade ett kinesiskt ordspråk: Om du gifter dig blir du lycklig en vecka, om du slaktar grisen en månad, och om du lär dig fiska resten av livet.

Foto (från filmen): Matteo Calore och Andrea Segre

Hjärta av glas

Jag kom att tänka på en film jag såg på sjuttiotalet och som jag inte sett sen dess. En av de där sällsynta filmerna med scener som etsar sig fast i minnet och som man därför aldrig glömmer.  

Werner Herzog blev för mig redan då, och definitivt i och med "Kaspar Hauser", en favoritregissör som sedan aldrig upphört att överraska och fascinera mig. Den film jag nu tänkte på -  "Hjärta av glas" ¨- tillhör inte hans mest kända, men i mitt minne framstår den som ett litet mästerverk. Varför skulle jag annars komma ihåg den efter snart 45 år?

Via strömningstjänster är det mesta tillgängligt numera, prompt och utan större besvär. Stadsbiblioteket står t ex till tjänst med digital utlåning av en stor mängd filmer, glädjande nog även just den här. 

Det  är en film som inte i första hand talar till intellektet utan återger sinnesstämningar kring en bygemenskap i sönderfall och där en legendarisk bayersk siare från 1700-talet spelar en huvudroll. Skådespelarna agerade i de flesta fall under hypnos, vilket naturligtvis bidragit till den drömlika atmosfären.

Redan i inledningen återser jag en av av de magiska scenerna: en katarakt filmad i närbild så som genom ett transparent filter, vilket riskerar försätta även åskådaren i ett hypnagogiskt tillstånd. Stillastående rörliga bilder för inåtvänd kontemplation: strömmande vatten, försvinnande dimbankar och pulserande glöd i en utbrunnen vedbrands kolbädd. Mäktiga naturscenerier med anknytning till den ofrånkomlige Caspar David Friedrich. Trolska inomhusscener med ljuslågor i brunmurrigt dunkel, erinrande om George de la Tour.

En annan scen jag inväntar med spänning är en av dem från värdshuskrogen (bilden överst). Två trätobröder sitter mitt emot varandra med var sitt ölstop av glas, stirrande som i trans. Den ene höjer glaset och krossar det mot huvudet på den andre så att splittret yr. Jag hade glömt att den andre långsamt svarar med att i stället hälla sitt öl över hjässan på sin kamrat. Ingen av dem reagerar upprört. Nästa morgon ska den ene vara död och saknad av den andre, och det konstateras redan nu helt kallt som ett enkelt faktum.

 

Filmen bygger helt på sådana suggestiva, ofta mycket märkliga scener från byn där glasbruket är huvudnäringen. Där tillverkas ett enastående vackert, rubinrött glas, vars hemlighet den just avlidne glasmästaren tagit med sig i graven. (Jag kommer att tänka på en parallell i Tarkovskijs film "Andrej Rublev", där den vittberömde gjutaren av kyrkklockor dör och man betvivlar att någon efter honom, möjligen med undantag av hans unge son, behärskar konsten att gjuta en klocka av den rätta klangen). Jakten på formeln för rubinglaset leder till mer eller mindre irrationella och destruktiva handlingar. Soffor sprättas upp och sys igen. Hyttans glasblåsare fortsätter blåsa men förgäves. Befintliga glas kastas i floden som färgas röd. 

Byns invånare lever i stigande fruktan och kaos. Deras vanmäktighet förstärks av siaren Hias, herden från vildmarken som tillkallas och delar med sig av sina apokalyptiska visioner av eldsvåda och ond bråd död; profetior som går i uppfyllelse. Hyttan brinner. Sonen till bruksägaren mördar vansinnig sin unga hushållerska.

Ja, det är en märklig film som slutar i en sorts exodus där en liten grupp individer ger sig ut till havs i en roddbåt med målet att nå kanten av världen och försäkra sig om (det alternativa faktumet) att den är platt och inte rund. Jo, till allt annat är han ibland även rolig, den gode Werner - och visar sig i all denna svårtolkade mystik i någon mening själv vara profetisk, eller i varje fall med aningar inte alldeles utan bäring på vår egen tid så här fyrtiofem år efteråt.

En samlares öde

"Ting är hårdare än människor, tänkte jag. Tingen är den oföränderliga spegel i vilken vi ser oss själva upplösas. Ingenting åldrar oss mer än en konstsamling." ("Kaspar Utz", Brombergs, 1989, s 100; översättning Jan Wahlén).

Två saker jag läst och sett den senaste tiden ledde mig tillbaka till kortromanen "Kaspar Utz". Dels "Guldfeber", SVT:s dokumentärserie om de försvunna mynten på Kungliga Myntkabinettet, en rafflande historia om omfattande stölder för mångmiljonbelopp. Dels Cees Nootebooms essä om Bruce Chatwin, författaren till nämnda kortroman om en säregen samlare av Meissenporslin.

Dokumentären (regi Åsa Blanck) fascinerade mig inte minst för att den lyckades få den skyldige, i själva verket högsta chefen för museet, att till sist framför kameran erkänna och åtminstone fragmentariskt berätta något om sig själv och bevekelsegrunderna för sitt tjuveri. 

Nu avsatt och övergiven, utstött från de ordenskretsar han genom sin ställning som förnäm museidirektör tidigare tillhörde, står han där hemma hopsjunken, i en sorts regressivt, halvt frånvarande tillstånd framför porträttet av sin döda mor, vars rosenfärgade kind han ömsint och försiktigt vidrör. Varefter han med tom blick vänder sig mot kameran och med några enkla ord låter oss förstå att samlandet kan övergå i mani, och att de finaste grejerna kostar pengar, mycket pengar, vilket likaså ett liv i lyx och överflöd gör. 

På hans eget inre plan möjligen inte konstigare än så, fastän mycket i det yttre återstår att klarlägga. Men i de långa pauserna mellan meningarna formligen tjocknar luften av själsmörker, och den tunga resignationen inför faktum framstår som enda ljusstrimman. Och ja, det blev onekligen en märkvärdig dokumentärfilm. 

I Chatwins sista roman handlar samlandet inte om mynt utan om porslinsföremål av finaste märke. Författaren tänkte fördjupa sig i kejsar Rudolf II:s samlande av konst och kuriosa, vilket sägs ha skett som försök till lindring mot depression och en pressad livssituation. Inför resan till Prag får han tipset att söka upp en viss baron Utz, en verklig kännare på området, därtill själv innehavare av över tusen dyrbara porslinsfigurer. Mötet med denne man gav upphov till en annan berättelse, en roman om en excentrikers tillvaro bakom järnridån tiden innan Pragvåren och några år därefter. 

Det är mycket roande och lärorikt att följa berättarens möte med Utz, hans hushållerska och hans gode vän läkaren. Bitska repliker och märkliga interiörer blandas med kulturhistoriska kunskaper om judisk folktro, myter om golem, porslinets hemlighet, alkemistiska studier, dissidentliv och mycket annat. Glimtvis görs berättaren och därmed läsaren underkunnig om hur Utz överlevt närhistoriens omvälvningar med bevarad integritet, hur han genom förhandlingar med den kommunistiska regimens tjänstemän kunnat bevara sin samling intakt och även med erforderliga läkarintyg lyckats utverka tillstånd att årligen via Schweiz och sina tillgångar i väst besöka kurorten Vichy. 

Utz kan alltså inte fly till väst, eftersom hans samling då omedelbart vore förverkad som statlig egendom. För övrigt ogillar han det stilmässiga förfall han numera tycker sig finna hos fransmännen. Han tvingas medge att han trivs bäst i Prag, trots att han hatar stan i rådande politiska klimat.

En episod som belyser detta är när Utz under ett besök i Vichy blir kontaktad av en amerikansk handlare som är beredd att sälja "Spagettiätaren", en ovanlig figurin tillverkad i Capodimontefabriken i Neapel. Den gestaltar en komisk situation i commedia del arte-stil där två matar en tredje med en klase spagettti som hålls dinglande över munnen på Pulcinella.* Efter tufft förhandlande om priset köper Utz figurinen och kan sedan yvas över att han som pragbo torde vara ganska ensam om att ha smugglat in ett sådant föremål. 

Romanen bjuder inte bara på innehållsrik underhållning utan även stilistiskt på en tät och mycket slipad ordkonst. Det är den sortens bok man gärna återvänder till med jämna mellanrum enbart för läsandets njutning.

Återvänder gör till sist även berättaren, när han efter några år nås av beskedet att Kaspar Utz dött i ett slaganfall. Tillbaka i Prag försöker han lösa gåtan med den stora Meissensamlingens försvinnande. Han träffar dem som borde veta något om detta men möts hela tiden av spekulationer och tvetydigheter om att de förmodligen krossats av Utz själv eller av hushållerskan (som nu i själva verket visar sig vara hans hustru), att de helt enkelt bortförts med soporna. 

Berättaren tvingas själv formulera några teorier om vad som kan tänkas ligga bakom. Utsmugglad av museitjänstemän eller av hustrun? Uttryck för hustruns hämndlystnad mot maken som älskade porslinet mer än henne? Uttryck för skämtlynnet hos Utz - eller kanske snarare ett äckel över att ha spelat pajas och lirkat sig själv och samlingen ur varje knipa livet igenom?

"Eller var det fråga om ikonoklasm? Finns det, vid sidan av benägenheten att dyrka bilder - som Baudelaire kallade ´min enda, min primitiva lidelse´ - en motsatt benägenhet att slå dem i bitar? Kräver bilder i själva verket sin egen förstörelse?" (s 134).

Samtliga teorier förkastas - utom en som här får förbli onämnd men som anknyter till den som har med en förändring av livet tillsammans med hustrun att göra. I så fall ett mer upplyftande öde för baronen Kaspar Utz än det för museidirektören i SVT:s dokumentärfilm. 

* Jag trodde först att detta var ett uppdiktat föremål, men en enkel googling visar att liknande figuriner finns, även om den som visas på bilden ovan inte exakt överensstämmer med Chatwins beskrivning av den i romanen.

Apparition! Revelation!

Vem vet, kanske har jag sett en av det här årets bästa filmer redan på årets andra dag! "Uppenbarelsen" (i regi av Xavier Giannoli) lockade mig till biofåtöljen för andra gången på kort tid med sitt ovanliga ämne: en film om en av Vatikanen tillsatt kommission, en så kallad "kanonisk utredning", för prövning av en tonårsflickas övernaturliga möte med jungfru Maria i ett litet sydfranskt samhälle. 

Jacques, en ärrad krigsreporter vars rykte nått ända in i Vatikanen, kallas att ingå i kommissionen i egenskap av opartisk journalist. Det är hans grävande vi får följa också när det leder in på spår som övergår i ren deckarintrig med oväntade kopplingar till hans egen tidigare yrkesverksamhet. Det är både spännande och tankeväckande och jag hade inte minsta svårighet att hålla uppmärksam-heten vid liv under de nästan två och en halv timmarna som filmen varar. 

Anna, en allvarlig sextonåring med uppväxt i ett fosterhem, är novis i ett nunnekloster som bolstrar dunkuddar när hon drabbas av uppenbarelsen. Platsen där hon sägs ha mottagit jungfru Marias budskap om kärlek och barmhärtighet blir snart en kultplats dit horder av pilgrimer söker sig. Själv blir hon centrum för en enorm uppmärksamhet och förhoppningar av både andligt och världsligt slag. Ett blodfläckat tygstycke får även det en relikartad funktion i den hysteri som uppstår, och som biskopen och de övriga i kommissionen misstror. 

Anna beskyddas av den lokale patern och hans entusiastiskt pådrivande medhjälpare, vilka båda oförbehållsamt går i god för äktheten i Annas upplevelse och exploaterar den i form av porträtt, plaststatyetter och allsköns religiöst tingeltangel. 

Trots den fientliga motsättningen mellan kommissionen och det lokala prästerskapet får Anna förtroende för Jacques, i vilken hon ser en seriös person som efter sina upplevelser i Mellanöstern inte mår så bra. De möts i hemlighet och han förstår att hon står under stark press och bär på en fruktan för att någonting vid sidan av det andliga mysteriet skall avslöjas. Undersökningen förs vidare via hennes skolkamrater, där hennes närmaste väninnas mystiska försvinnande tillsammans med det fläckade tygstycket utgör de avgörande pusselbitarna i jakten på sanningen - revelation. 

En historia om sanningssökande således, på mer än ett plan. Frågan om uppenbarelsens äkthet i någon svårbestämbar teologisk mening är en sak, uppriktighet eller bedräglighet hos Anna och hennes beskyddare är en annan. Vari skulle då ett journalistiskt bidrag kunna bestå, med annat än en sammansatt bild av sammansatta motiv?

Filmen är mycket vacker och välspelad. Vincent Lindon är övertygande i rollen som respektfull reporter i mötet med en delvis ny och främmande värld som utmanar hans rationalitet. Och Galatéa Bellugi är ett fynd som den stillsamt klarögda Anna, en ungdom som tagit alltför mycket på sina späda axlar. 

En randanmärkning är att filmen mot slutet blir en aning summarisk och verkligen kräver full uppmärksamhet för att gåtans världsliga lösning ska framstå till alla delar. Men så är det ju också fråga om en film som vill spegla en sammansatt problematik och försöker förena flera berättelser i en.  

Cold War - en passionshistoria bakom järnridån

Jag ville absolut se vad Pawel Pawlikowski, den polske regissören som gjorde "Ida", åstadkommit med sin nya, än en gång unisont prisade film "Cold War". Begav mig därför till Fyrisbiografens varma biomörker och betalade för en dryg timmes flykt in i en mycket musikalisk passionshistoria från efterkrigstidens Polen. Ännu ett filmatiserat femtiotal alltså, men denna gång inte i optimistisk vår-tid-är-nu-anda utan i dämpad håglöshet inför det kalla krigets villkor bakom järnridån.

Det börjar med folkligt musikliv med säckpipa och sång ur sträva strupar. Och med statliga tjänstemän på jakt efter talanger i folkdjupet som kan rekryteras och drillas till en sång- och dansensemble i partiets, nationens, jordbruksreformernas, kamrat Stalins och det internationella proletariatets tjänst. 

En av dessa talangscouter är Wiktor, pianist, arrangör och dirigent, som inte bara hittar en exceptionell talang utan också en älskarinna i den förtjusande Zula. Hon sjunger en gripande folksång om kärlek som sedan i olika former återkommer som ett ledmotiv i berättelsen. 

Ensemblen får åka till Berlin för ett uppträdande som samtidigt öppnar möjligheten att hoppa av till väst. Wiktor vill att de tillsammans men var för sig ska ta chansen och skapa sig ett annat liv. Även om båda hamnar i väst går det inte som planerat. De kommer ifrån varandra och möts sedan bara med års mellanrum i olika delar av västeuropa. Zula gifter sig med en italienare och Wiktor försörjer sig som jazzpianist och lever med en annan kvinna i Paris.

Varje gång deras vägar korsas väcks passionen på nytt till liv; under allt som händer är de varandras enda stora kärlek. Under en gemensam period i Paris lanseras Zula som jazzsångerska, och den vackra kärleksvisan från Polen blir nu en stillsam jazzballad som sjungs dröjande och vemodigt, rösten inte olik den hos Monica Zetterlund. Hon som gör rollen som Zula - Joanna Kulig - gör den mycket bra och sjunger dessutom så fint att jag inte kan annat än associera så som jag gör.

Hemlängtan driver Wiktor att söka sig tillbaka till Warzawa, men väl där bestraffas han med fängelse för sitt avhopp. Zula, som också återvänt, lovar att hon ska vänta på honom, och historien slutar på ett tragiskt romantiskt sätt som jag naturligtvis inte bör avslöja. 

Det är en traditionell och på så sätt banal passionshistoria, men vad gör väl det när den görs trovärdigt, i utsökt svartvitt foto, med god musik, bra skådespeleri, känsla för både tystnader, tidsanda och osläckligt begär. Det man möjligen kan invända är att berättelsen som helhet är lite knapphändig och endast redovisar brottstycken av ett oförlöst kärleksliv, vars hinder för förverkligande aldrig vidrörs. Men det är nog så här vi vill se det - den stora, allt uppslukande passionen bevarar sin hemlighet och ställer allt annat i skuggan. 

När sakta vi gick genom stan

Jag följer sällan teveserier, främst för att jag aldrig gillat oavslutade historier som binder en vid apparaten vissa dagar och tidpunkter. Visserligen kan man numera ta igen det man missar på SVT Play, men det blir ärligt talat sällan av, och att i efterhand svälja en hel säsongs avsnitt i ett enda svep ter sig väl mastigt. Få serier är värda den satsningen.

Det finns dessutom något schematiskt i teveseriernas dramaturgi som stör mig. Ett nätverk av relationer ska hållas vid liv och laddas med konflikter och dramatiska vändningar. Det är följetongens enkla grundprincip om att med alla medel underblåsa intresset för hur det ska gå för stackars mänskor som stökar till det för sig, som ena dagen drabbas av outsäglig lycka och den andra av rent elände. Karaktärerna renodlas och spelet får ha sin gång i snabba kast och korta klipp, ständigt matat med nya pinnar i brasan. Amerikanska serier går bort direkt, eftersom de som regel inte ens bjuder på intressant skådespeleri, till skillnad från vad engelska och svenska gör åtminstone ibland.

Så det händer att jag gör ett undantag, tänker att jag ska ge just den här serien en chans. Som i fjol med "Vår tid är nu", en påkostad skildring av det svenska folkhemmet från krigsslutet och framåt som nu går för andra säsongen. 

Jag fastnade för den där restaurangfamiljens öden i ett femtiotal där miljömarkörer och tidsanda fångats rätt väl och packats med tidlösa mänskliga konflikter. Vilket sammantaget gör att både gammal och ung kan känna sig hemma, nostalgiker såväl som de som bara läst eller hört berättas om den tid som för längesen var nu.

Den här serien bjuder också på några nya duktiga skådespelare, tillsammans med gamla favoriter som Susanne Reuter och Peter Dalle. Dock finner jag att höstens avsnitt tyvärr inte lever upp till fjolårets. Trots att man avverkar åren rätt snabbt och vi redan befinner oss i tidigt 60-tal blir det lite för pliktskyldigt med samhällsskildringen speglad i huvudpersonernas utveckling eller brist på sådan. All variation ska med, och kärleksbesvären står naturligtvis i centrum.

En duktig ensamstående mamma finner via arbetarrörelsen och facket sin karriärväg och blir borgarrådssekreterare. Den vackra krögardottern lyckas väl med att både introducera rock´n roll och matprogram på tv. Den snarfagre italienske kökspojken visar snart framfötterna och skapar turbulens omkring sig. Den diaboliske gangstern dyker av och till upp från skumraskdelen av branschen. I bakgrunden regerar den allsmäktiga modern, medan den ene av de inbördes stridande sönerna kämpar med sig själv som både alkoholist och homosexuell. För att nu bara nämna några trådar i väven.

När Gustaf, som den olycklige heter, söker bot mot sin sexuella läggning i elchockbehandling, men i sista stund räddas från den av sin hustru, blir det förstås för mycket av schablonen kamp mot klockan. Och när vi i nästa avsnitt finner honom omvänd och pingstvän skrattar jag högt åt manusförfattarnas strävan att checka av ännu en (i och för sig sällan skildrad) del av folkhemssverige. Men visst, att mången förtvivlad alkoholist blivit nykter på så sätt är ett ovedersägligt faktum. Hur det sen kan bli med Gustafs läggning återstår att se.

Skådespeleriet är i det stora hela bra. Det enda jag stör mig på är att några av de nya hemfallit åt tron att snabbt mummel i mungipan är mer naturalistiskt och trovärdigt än artikulerat tal. Och så tycker jag musiken är bedrövlig, det vill säga filmmusiken. 

Med musiken är jag framme vid upprinnelsen till att jag satte mig ner att skriva dessa rader. På slutet av det senaste avsnittet har regissören lagt in en låt från början av det 60-tal som skildras, nämligen "Sakta vi gå genom stan" med Monica Zetterlund. Och jag glömde filmen och allt annat, blev bara sittande helt gripen av denna sång och denna sångerska, som jag ju känner till så väl sen tiden det begav sig. Vår tid var då, men minsann också nu.

Och jag undrar: Är inte detta den största schlagern på svenska någonsin? Beppe Wolgers text är ju helt lysande (...allting är tyst, jag tiger nyss kysst..."), det jazziga arrangemanget likaså. Och som hon sjunger, detta "lingonris i ett cocktailglas"! (Tage Danielsson). Rak och säker tonbildning, suverän frasering, några få glissandon på rätta ställen, en tillbakalutad swing i steget under den här ljuvliga promenaden genom en nattlig urbanitet, där även doften av hö slår in från någon skärgårdsö. 

Ah, ä´ke det gudomligt!

Nådastöten

Efter att ha läst "Nådastöten" av Marguerite Yourcenar (Forum, 1971; fint översatt av Anne-Marie Edéus) har jag på nytt påmints om vad den bästa skönlitteraturen bidrar med: vidgade vyer av tillvaron i stort lika väl som nyanser av det som sker eller inte sker i enskilda möten människor emellan. Inte minst det där som inte är omedelbart gripbart men likafullt utgör starka drivkrafter för handling, aktiv eller passiv. 

I det här fallet handlar det om den polymorfa kärleken och hur svårt det kan vara när både inre och yttre omständigheter komplicerar och destruerar den. Eller enklare uttryckt: vad som kan hända när kärleken är obesvarad eller endast besvaras på annat sätt än önskat. 

Man behöver inte själv ha upplevt den dramatiska tillspetsning av oförlöst passion som möter en i en sådan skildring för att kunna ta möjligheten till sig. Temat är besläktat med den nyligen korade nobelpristagaren Katzuo Ishiguros i "Återstoden av dagen", men här får vi den i en mycket brutalare form mot en mestadels isvintrig bakgrund av politiska motsättningar och militärt våld.   

En ung man, den tyske officeren Eric von Lohmond, uppsöker som frivillig ett nytt stridsområde, nämligen baltiska Kurland under det inbördeskrig som under 20-talet pågår där. På ett slott i den osäkra zon som ömsom behärskats av tyskar och bolsjeviker finns en barndomskamrat, en ung ädling vid namn Conrad de Reval, som tillsammans med Eric organiserar en frikår som ska slåss mot de röda. 

Conrad har en syster, Sophie, som trots sina ideologiska sympatier för de röda blir handlöst förälskad i Eric, och det är i denna ungdomliga triangel som ödesdramat utspelas. Erics vänskap med Conrad har homoerotiska kvaliteter medan hans förhållande till Sophie förblir svalt och distanserat om än inte utan fascination och lockelser. 

Där finns en hemlig åtrå av renaste slag som går djupare än den ytliga, reserverade avsmak som han försöker solka och bekämpa den med. Den glöder i undertexten av jagberättelsen och bränner till ordentligt ibland. 

"Allt hos henne ropade ut en åtrå som angick själen tusen gånger mer än kroppen" .

Problemet är bara att Eric inte förmår möta Sophies öppet deklarerade kärlek, att han bara låter sig smickras, endast håller en intimitet vid liv som alltmer börjar likna bödelns till sitt skyddslösa offer.

"Hur detta än irriterade mig älskade jag dessa tröttande fäktningsmatcher då mitt ansikte bar mask och hennes var obetäckt."

Han lämnar visserligen ut sig mer än han vill, men utan att det leder till annat än ständigt svikna förhoppningar hos Sophie. Det båtar föga att han inser att hon verkligen förtjänar något helt annat. Inte heller kan hon rubba honom och väcka hans svartsjuka genom att ta sig älskare; han ser ju i hennes ögon morgonen efter att hon älskar en annan än den hon legat med. Att hon till sist avviker och ansluter sig till bolsjevikerna för att så småningom infångas tillsammans med dem, leder till dramats upplösning.  

Coup de grace (bokens ursprungstitel), syftar på det slutgiltiga slag som riktas mot Sophie och som hon vill att ingen annan än Eric skoningslöst fullföljer. Det är naturligtvis en på sitt sätt logisk men fullkomligt gräslig kulmen på en berättelse som denna och som bara en stilsäker författare av Yourcenars klass bemästrar. Textens litterära nivå, språkets skönhet och de elegant formulerade iakttagelserna, fungerar delvis som ett katarsiskt skydd mot den ohyggliga tragik den återger. Ungefär som i de bästa operaföreställningarna.

Ett längre citat får illustrera vad jag menar. Det härrör från ett skede långt innan det bittra slutet:

"Hon höll mig sällskap på mina rekognoseringsturer genom parken; för henne måste det ha varit som att vandra i helvetets förgårdar. Jag älskade det kalla regnet som strilade nedför nacken på oss, hennes hår som blev slätt och blött som mitt eget, hostan som hon kvävde i handen och vasstrået som hon vred mellan fingrarna medan vi gick längs stranden av den blanka och övergivna dammen där liket av en fiende den dagen flöt omkring. Plötsligt ställde hon sig med ryggen lutad mot ett träd och i en kvart lät jag henne tala om sin kärlek till mig."

Den här romanen filmatiserades på 70-talet av Volker Schlöndorff med Margarethe von Trotta i rollen som Sophie. Jag minns att jag såg den då och att jag tyckte mycket om den, helt i svartvitt som den var och som passade så bra till den kyliga miljön i krigets skugga och de stämningar av känslomässigt kaos och betryck som präglar intrigen. Ändå har jag svårt att tro att filmen, om jag idag skulle se om den, skulle nå upp till läsupplevelsen av boken.

Stefan Zweig och tystnaden

Jag såg en film på bio om den österrikiske författaren Stefan Zweigs exiltillvaro i Nord- och Sydamerika: "Farväl till Europa", regi: Maria Schrader. En film som i tempo och uppbyggnad speglade den melankoli som man på goda grunder antar var Zweigs och som Josef Hader i rollen som honom gestaltade på ett övertygande sätt. 

Författaren förs runt som en celebritet på olika platser och hyllas på författarkongresser under det att hans främlingskap bara växer inför all välvilja och - inte minst - alla krav på uttalanden om tillståndet i nazismens Europa.

Han är en landsflyktig jude som saknar sitt hemland och givetvis avskyr nazismen. Hans böcker hör till dem som förbjudits och ändå vägrar han tillmötesgå sina radikala kollegers förväntningar på uppslutning i kollektiva politiska protester. Han är dessutom ansatt av vädjanden från mindre kända kolleger om hjälp så att också de ska kunna ta sig över Atlanten. Hur ska han, trots sin privilegierade situation, kunna hjälpa alla? När ska han få ro att skriva?

Bortsett från några ceremoniella banketter beskriver filmen inga märkvärdiga händelser, mest bara det nya vardagsliv som han tillsammans med närstående försöker anpassa sig till i ett kyligt New York och ett tropiskt hett Brasilien. Desto mer drabbande blir det när det nedtonade dramat plötsligt kulminerar i det nederlag som självmordet tillsammans med hustrun utgör. Även filmiskt är det mycket vackert och värdigt skildrat via spegeln på en svängande garderobsdörr som dock inte når in till sängen och rummets innersta, lika lite som filmen når in till Zweigs innersta.

Filmen fascinerade mig trots avsaknaden av sammanhängande intrig. Jag fastnade för den firade författarens motstånd mot att uppfylla förväntningarna på aktivism och ställningstagande, det där kontroversiella försöket att värja sig mot kravet att offentligt stämma in i kören av oförvitliga uppfattningar.

I en replik till de samlade journalisterna fräser han ifrån på ett sätt som antyder att han tycker att det är för enkelt, alltför billigt, att i trygg säkerhet bland likasinnade på en fjärran kontinent i ord fördöma det som händer i Berlin. "En motståndshandling utan kraft är bara ett rop på uppmärksamhet". 

Förutom att detta i sig är en tänkvärd reaktion finns säkert andra bottnar också. Kanske ville han hävda sin integritet, sin rätt att vara en skönande vars uppgift i första hand är en annan än den som politisk intellektuell. Kanske bidrog skuldkänslan över ha klarat sig undan. Eller kanske främst det djupa främlingskapet inför samtiden, det som särskilt starkt kan drabba den som upplever sig redan ha gjort sitt, den vars epok redan ligger i det förflutna.

Av Zweigs biografi vet vi att han ändå åstadkom ett sista verk i sin exil. "Världen av igår" heter boken, med ett vittnesbörd som på sitt sätt bröt tystnaden. Den kom i svensk nyutgåva för några år sedan och har ju betecknats som en legendarisk skildring av det gamla Europas undergång. Jag har ännu inte läst den, men filmen gav mig den avgörande knuffen som gör att det nu ska bli av. 

När det lilla livet prövas som hårdast

Kan man göra en spelfilm som genomgående präglas av depression och som ändå blir sevärd och kanske till och med en aning upplyftande? Ja, Kenneth Lonergan har i alla fall gjort ett försök som nog måste betraktas som lyckat. Filmen heter "Manchester by the sea" och verkar få de flesta kritiker på gott humör, åtminstone när de till sist ska sätta betyg.

Det är en successivt upprullad historia om närrelationer som krossas av olyckor, sjukdom och död men som också leder till påtvungen omstart och trevande mänskligt omsorgstagande. Den till övermått drabbade huvudpersonen Lee, fint gestaltad av Casey Affleck, är en ensamstående fastighetsskötare som kraftigt skuldtyngd flytt hemorten efter en fruktansvärd brand där hans minderåriga barn omkommit och hustrun övergivit honom. 

Som om inte detta skulle räcka och bli över får han veta att en äldre bror allvarligt insjuknat i den hjärtåkomma han sedan tidigare lidit av och ligger döende på sjukhuset där hemma. Brodern avlider och efterlämnar ett hus, en båt, några andra smärre tillgångar samt en tonårig son som nu står ensam i livet och som brodern i sitt testamente utsett Lee att ta ansvar för tills han blir myndig.

Lee kan inte tänka sig att på nytt bosätta sig i hemorten och vi får följa hans och brorsonens kamp för att i en spirande relation hitta varandra och lösningar på situationen. 

Filmens långsamma tempo med inslag av plötslig dramatik är kongenial med Lees förlångsammade reaktioner och hans tunga sinnesstämning som endast bryts för någon enstaka urladdning. Det är en finstämd skildring av starkt belastade relationer av olika sammansättning, där förutom Lees och brorsonens uppgörelser även fumligt tonårssex och framför allt det smärtfyllda återseendet mellan Lee och exhustrun ingår. I det senare fallet får Michelle Williams matcha Affleck i ett känslomässigt förtätat skådespeleri som övertygande speglar den svåra livssituation som de försatts i och som ingen riktigt råder över. Och nej, det finns ingen väg tillbaka.

Det här är med andra ord fråga om amerikansk socialrealism när den är som bäst, utan tillstymmelse till idealism eller ideologiskt tillrättalagt berättande. Ändå saknar den inte ljuspunkter och hopp om liv som går vidare - trots väderleken som knappast vittnar om annat än vinter, snöglopp eller allmänt gråväder. Det hoppet finns där främst i form av den lite tafatta ömsinthet och tillit som växer fram mellan Lee och brorsonen och som ger filmen som helhet en ton av humanitet och grundläggande sammanhållning. 

En invändning dock: Filmen använder musik i en del längre scener där den intar talets plats. Det är inte alltid särskilt lyckade val, särskilt inte när Albinonis uttröskade Adagio skruvas upp i ett av avsnitten. Det må vara ett socialt sett realistiskt val av begravningsmusik men nog tyder det på en onödigt begränsad musikfantasi hos herr regissören?

Omläsning, omtittning, ombloggning

I den strida bokfloden har det under senare år glädjande nog förekommit en hel del nyöversättningar av klassiker. Verk av Albert Camus, Gustave Flaubert, Thomas Mann, Fjodor Dostojevskij och Louis Ferdinand Celine är några exempel på det jag själv läst tidigare och frestats läsa om. I flera fall också gjort det. 

Senast nu i dagarna har jag sett flera entusiastiska recensioner av nyutgåvan av Giuseppe Tomasi di Lampedusas "Leoparden". Det är bara sex år sedan jag äntligen tog mig för att läsa den i Eva Alexanderssons fina översättning, men jag får god lust att omedelbart kasta mig över den nya också, av Viveka Melander.

Det är en helt bedårande berättelse, främst som läsning, men även som film i regi av den store Visconti. Jag skaffade dvd:n efter läsningen, och den finns ju kvar i hyllan för förnyad bekantskap någon kväll framöver. 

Mitt tidigare blogginlägg om "Leoparden" finns här.

Bilden: Serval (lån från Wikipedia). Det som åsyftas i Lampedusas titel är en serval, inte en leopard.

Fallet Macchiarini

Foto: Consuelo Bautista

Lockad av ett reklaminslag bestämde jag mig för att se åtminstone första delen av STV:s dokumentär om den italienske kirurgen Paolo Macchiarini. Det skulle handla om en ny omdiskuterad metod i forskningens framkant som denne läkare fått både Karolinska Institutets och Karolinska sjukhusets upprepade välsignelse att utveckla. Detta trots att det av allt att döma inte skett enligt etiska grundprinciper (metodens prövning på djur) och dessutom med fusk eller osanning vad gäller den vetenskapliga rapporteringen om resultatet. Ingreppen skedde på mer eller mindre svårt sjuka patienter under förespegling av, eller i varje fall med en from förhoppning om, att de skulle ges ett nytt liv genom den ryktbare superkirurgens stamcellspreparerade plaststrupar. 

Jag blev helt fångad och såg givetvis också de båda följande delarna, sammanlagt tre timmar, om denna nu välkända skandal som vi ännu inte sett alla efterverkningar av. Journalisten Bosse Lindquist fick följa Macchiarini på nära håll under ett helt år och har dessutom haft tillgång till tyskt filmmaterial där Macchiarini på samma sätt släppt filmare in på (delar av) både sitt eget yrkesliv och patienternas liv. Bara det gjorde att man väcktes i sin nyfikenhet, inte minst på mannen bakom denna exceptionella persona. 

Vem är han, denne märklige man som så tryggt och säkert spänner blicken i filmarna och elegant utan att blinka avfärdar alla invändningar på felfri engelska och tyska?

Filmen syftar till att avslöja de oegentligheter som uppenbarligen förevarit och att dessutom resa visa principiella frågor angående den här sortens riskfyllda experimentella kirurgi, frågor som naturligtvis är relevanta och angelägna.

Ändå blev jag mer och mer övertygad om att frågan jag nyss ställde var den som för många med mig till sist tog överhanden. Filmen artade sig alltmer till en karaktärsstudie av en person som i rollen av en man höjd över alla misstankar, hyllad undergörare och bländande geni, spelar den rollen några snäpp för högmodigt, framför allt när verkligheten börjar hinna ikapp honom.

Jag undrade: Hur kan Macchiarinis självbild tänkas se ut, den bild han medvetet och omedvetet förmedlar? Vem är det jag ser och låter mig imponeras av? Och jag tyckte mig kunna ana följande:

En intelligent och självmedveten man, erkänt skicklig kirurg, retoriskt och socialt begåvad, elitistisk och ärelysten, klädsamt lågmäld men med stark karisma, charmerande och bildskön, van att bli bekräftad och få som han vill. Kort sagt en man med en attityd av självklart berättigande. Berättigande till vad? Till allt - gränser är något man sätter själv.

Ett inslag av megalomani ligger och jäser i botten på en sådan brygd. Vem annan är i stånd att bedöma mina vällovliga syften, mina unika kunskaper och mina meriter? Risktagande är någonting som ser ut som ett sådant från en annan, hämmande och främmande, utgångspunkt. Etiska överträdelser kan alltid växlas mot väntande triumfer och framtida nytta. Oegentligheter och misstag kan alltid bestridas med hjälp av inflytelserika andra. 

Att en sådan person efter ett antal år lärt sig hur man bygger upp och hanterar ett marknadsvärde möjligt att omsätta i anställningar på prestigefyllda institutioner världen över, är knappast något att förvånas över. Särskilt inte om det går till så som Torbjörn Tännsjö avslöjar att det gör när KI jagar huvuden och anställer folk. 

När ovanpå allt detta Vanity Fair publicerade sannsagan om den amerikanska tv-journalisten som blev kär på arbetstid då även hon skulle bidra till Macchiarinis ryktbarhet med en intervju, ja då föll väl ytterligare ett antal pusselbitar på plats. Här avslöjas privatmannen Macchiarini som veritabel mytoman. 

Intervjun ledde nämligen inte bara till en romans utan även ett noga planerat bröllop där påven själv skulle vara vigselförrättare i sitt sommarresidens och där några av världens mäktigaste och mest kända personer stod på gästlistan. Too good to be true, men vem är man att ifrågasätta en Macchiarini? 

Omåttlighet och omättlighet, slutligt fall på eget grepp, en förförares hemliga liv exponerat, en simpel bedragare avslöjad.  

Journalistik av olika slag kommer säkert att spela en roll även för fortsättningen på denna historia, alltför otrolig för att duga som realistisk fiktion. Jag kommer att följa den med intresse, och samtidigt äntligen ta itu med en bok jag ännu har oläst. 

Ja, jag har faktiskt redan påbörjat läsningen av Thomas Manns "Svindlaren Felix Krulls bekännelser". Verkligheten överträffar dikten, sägs det, men kanske kan dikten belysa någonting också av fallet Paolo Macchiarini? För hur väl man än lyckats lägga pusslet är det alldeles blankt på baksidan.

Man kan förstå den amerikanska tv-jornalistens fråga i sista epostbrevet till maken in spe när hon väl fattat att han redan var gift och att påven faktiskt skulle befinna sig i Sydamerika vid tiden för deras vigsel:

"Who the hell are you and what the hell is wrong with you?"